Idag hade jag en lunchdejt med min nyaste jobbarkompis. Det var riktigt, riktigt roligt att träffas och att få höra att det går bra. Det verkar som om en första arbetsveckan har gått bra. Arbetsuppgifterna är varierande – en del uppgifter är förstås roligare än andra, men inte ett enda klagomål! Jag hoppas att det här blir tre riktigt bra månader, för det är den här grabben värd!
Jag fick äran att bjuda min nya jobbarkompis Johan på lunch idag. Och ja, jag har tillstånd att lägga ut bilden, men nej, det är inte öl i glaset utan äppeldricka.
Vi blåste bort till Wallins. Johan åt revbensspjäll och jag vegetarisk lasagne. Magen blev väldigt förvånad när den fick varm mat till lunch. Jag tog inte så stor portion och lämnade en del kvar på salladstallriken. Ändå ville tarmarna inte riktigt att maten skulle stanna kvar. Jag var lite ”morsig” och talade om för Johan hur viktigt det är att han äter ordentligt till lunch, inte bara mackor. Det lunchkort att köpa på alla restauranger här på området och det blir mycket billiga luncher då. Men för en som inte har nån vidare ersättning blir det förstås tufft, så jag lovade att försöka bjuda på lunch en gång i veckan.
Det blåser kallt och det snöar lite, men jag tog en extra promenad ner till Tele efter lunchen för att hämta några tillbehör till min iPhone. Det var dels en laddaradapter till bilen, dels en blåtand. Ska testa blåtanden ett tag och se om den är bra. I såna fall skrotar jag min bordstelefon. Det är ju liksom lättare att prata i en blåtand än med en platt glasruta mot örat, en ruta som blir rätt läskigt flottig av öronsvett. Ja, jag är äcklig.
Med den här i örat kanske jag kan skrota borstelefonen helt och bara använda iPhonen på jobbet.
Jag har fortsatt läsa mejl och jag har inte bara hämtat nya prylar utan även min post. Det har blivit en del publicerat på intranätet. Så nånting vettigt har jag fått gjort idag. Efter lunch fick jag som sagt ganska ont i magen. Ärret gör också lite ont. Tröttheten började smyga sig på under eftermiddagen, men en hel dag ska jag väl klara av att jobba.
En sittning med M har det blivit. Det är roligt att få höra att jag har varit saknad. Nu hoppas jag bara på rejält med kraft och ork så jag kan leva upp till förväntningarna och göra bra ifrån mig. Jag har återsett så många goa människor, S, B, Å, P och I, för att nämna några förutom M. Min första arbetsdag går mot sitt slut. På måndag lär jag vara ännu mer utvilad, får jag hoppas…
Ett mejl från min nästan-bror har ramlat in och det slår mig hur lika vi är – kanske inte till utseendet (vi är sysslingar) – men däremot vad gäller vänskap, att bli utfryst för att man står för sina åsikter och att bli dissad på grund av sjukdom. Man tror inte att det är sant när man hör hur somliga beter sig. Det gör mig ont om min nästan-bror, som jag VET är en synnerligen kompetent forskare och författare! Vi måste ses snart och dilla lite! Inte röja, för det orkar jag inte!!!
Livet är kort.
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - en tragisk komedi 