Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘morsa’

Ett moderligt inlägg.


 

Röd blomma i Slottsträdgården

Röd blomma i Slottsträdgården.

Nej, jag är ingen morsa. Men jag har en mamma och jag är tillsammans med en mamma – som också har en mamma. Efter Telefonsamtal Grande (+en halvtimme) med min mamma for jag och hämtade Johans, Linns, Fridas och Elias mamma vid jobbet. Vi stack till Slottet för att gratta Annas snälla mamma på Mors dag. Vädret var helt underbart för en eftermiddag i Slottsträdgården, där Hemmets Drottning regerade ensam idag.

Vi fick hemgjord jordgubbstårta och den var så stor att vi anmodades att ta två bitar var. Det gjorde vi förstås. Man ska lyda sin mamma – även om mamman är Annas.

Allium

Allium har jag lärt mig idag att den här blomman heter.

Som vanligt fanns det många vackra blommor att se på. Men jag kan inte gå omkring och fota alla, det verkar så muppigt. Fast jag älskar verkligen blommor… Blomman till höger, fick jag lära mig idag, heter allium. Det är även gräslök – och sådan fick vi med oss hem av Slottsfrun. Hon skickade även med syrener och en knippe rabarber, lagom till en måndagspaj när man kommer hem från arbetet i morgon. Men vart saxen tog vägen, det visste ingen av oss…

Äppelblom mot blå himmel

Äppelblom mot blå himmel.

Himlen var alldeles blå, men idag blåste en svalkande vind. Det var skönt där vi satt under det gigantiska, gröna parasollet och hade det gott. Äppleträdet hade nästan blommat ut för säsongen, men inte helt. Jag älskar verkligen äppelblom också!

Tofflan i gröna shorts skugga

Tofflan i gröna shorts.

Och idag kunde inte ens jag hålla mig utan föll till föga för nåt av det fulaste jag vet: jag visade mig offentligt i shorts. Jag tror att till och med Anna tappade hakan när hon såg det. Mina kritvita ben med blålila åderbråck och knöliga venväggar kan skrämma slag på de flesta. Men idag gick det bara inte att stoppa dessa ben i ett par jeans,utan de hälldes ner i mina gröna shorts.

Starköl i två glas

Starkölen var kall och god. För ingen dricker väl varm sådan?

Men det var ju trots allt Mors dag. Och även om Anna inte är min mamma ville jag att hon skulle firas. Vi stegade därför iväg till Maestro och drack Ginger Joe och starköl och åt fish & chips.

På Maestro var vi inte ensamma, men det var bara två som serverade. Lite dålig planering, tyckte vi, med tanke på att det var just Mors dag och ganska många mödrar var utbjudna. Vi fick vänta länge på såväl mat som dryck, men när det gällde betalningen fick jag till sist nog och stegade in för att göra upp. Två tanter nära ingången kommenterade min ilskna uppsyn med var sitt leende. Jag hade lust att fräsa åt dem. Men om jag roade dem så må det vara hänt.

Mor Anna

Mor Anna så ganska nöjd ut. Här är hon lite halv, dock.

Mor Anna såg ganska nöjd ut när vi traskade hem. Och det var huvudsaken. Nu planerar vi att inta desserten på ballen*. Det vill säga ostarna, kexen, druvorna och var sitt glas rött som vi inte kunde njuta av igår tack vare att somliga partajade.

Framåt kvällen mulnade det på. Vi skyndade oss hem eftersom alla fönster i hela mitt hem stod öppna. Men när vi anlände tittade solen fram igen. Inte ett spår av regn eller åska! Dessutom noterade jag att familjen Talgoxe mumsat gott på ostbitarna jag gav dem i morse.

Mörka moln över träden

Mörka moln över träden.

 
 
 
 

Nu är det dags att duka fram desserten – innan det mulnar på igen. Jag hoppas att du har haft en bra Mors dag och att du har kunnat hänga med nån mamma, inte nödvändigtvis din egen. Man kan låna andras.

 
 
 
 
 
 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om att vara yngre och äldre och vilja passa in. Eller ha auktoritet. Bland annat.


Häromdan hamnade jag
i en intressant dialog med en av mina mycket yngre kollegor. (Maj gadd, jag skulle kunna vara morsa till den kollegan, när jag tänker efter.) Vi pratade om glasögon. Idag tycks brillor ses som en accessoar snarare än ett hjälpmedel. Alltså har många yngre ganska stora glasögon. I min generation var det ett funktionshinder att vara närsynt. Och funktionshinder var nåt skämmigt som skulle döljas. Än idag är de brillor jag har – i princip endast hemma – mycket små och nästan båglösa… (De var emellertid svindyra ändå.)

Rayban glasögon

Mina svindyra, men nästan båglösa.


Min mycket yngre kollega
har upptäckt att glasögon till och med är en sån accessoar att de ger intryck av auktoritet… Och kanske är det just när man är ung som man för detta behöver accessoarer… Fast jag kanske ska prova nån dag och se om det gör nån skillnad i hur jag blir bemött när jag bär glasögon i stället för linser.

När jag var mycket yngre skulle man inte ha nåt funktionshinder som närsynthet. Den som hade hörapparat var ju förstås totalt ute och ofta klassad som mindre vetande. Hörapparaterna var stora, klumpiga och beige – och skitfula. Jag hade inte hörapparat, men skulle ha behövt glasögon redan på mellanstadiet. Jag klarade mig undan tills jag var 20 och började plugga vid universitetet. Då höll det inte längre.

Som barn var jag också överviktig. Strax före puberteten, i samma veva som skolsyster tyckte att jag skulle ha brillor, var jag lite överviktig. Jag fick gå och träna en gång i veckan i grupp med andra tjockisar. Jag fick lära mig att tjockisar klär sig i tjockis-svarta kläder – inte i nånting med färger i och absolut inte i ränder. Men ärligt talat var jag inte särskilt tjock då, på den tiden. Det var bara omgivningen som tyckte det. NU däremot, är jag tjock. (<= självinsikt)

För några år sen hade jag en kompis som var tjock som en gris. H*n klädde sig i både färggranna och randiga kläder, ofta grälla färger och paisleymönster till och med. Men h*n var typ tio år yngre än jag och hade inte med sig Jante på axeln från Metropolen Byhålan… För i Metropolen skulle man vara smal, vägra mössa på vintern, inte ha brillor, men vara socialdemokrat. Annars fick man inte vara med.

grisar

Grisar kan vara söta trots att de är tjocka.


Idag tycker jag
att varken kroppsform eller brillor avgör om en människa är söt eller till och med vacker. I mina närsynta ögon med brytningsfel blir en människa riktigt jävla ful när hon är elak, bara. Jag har så många exempel på den typen av människor som jag skulle kunna radda upp här. Men jag avstår. Det räcker med att jag nämner mig själv. (<= självinsikt)

De senaste åren har jag lärt mig att auktoritet inte sitter särskilt mycket i kompetens. Som chef ska man vara karismatisk och framstå som obyråkratisk – men man ska kunna – och gilla! – att nypa till då och då. För att visa att man är chef. Sen kan man göra lite som man vill däremellan. Man kan ställa krav och regler på medarbetarna utan att för den skull följa dessa själv.

Det finns mycket mer jag skulle kunna skriva kring detta med yngre och… lite äldre. Jag inser att jag har blivit som mina föräldrars generation: jag tittar på de yngre och tycker att de är så otroligt naiva, samtidigt som de är väldigt bra på sina datorer, typ. Men vad har man för nytta av en dator om det plötsligt inte finns nån el, ungefär..? En fråga värd att tänka över.

Det finns flera såna frågeställningar man kan fundera över. En annan är att huruvida man ska kommunicera på samma nivå som den man kommunicerar med – om man vill nå fram. Om man bara har till syfte att förvirra mottagaren eller att få denn* att känna sig korkad och mindre vetande, är det hur lätt som helst att slänga sig med floskler och modeord.

Jag tycker för övrigt att det är mycket mer värt när nån berättar om sig själv på ett rakt och ärligt sätt. Jag gillar när människor är personliga. Jag lyssnar heller på nån som berättar hur svårt den har det just nu än en människa som bara visar upp en otrevlig attityd. Jag gillar inte när människor använder floskler. Och BTW*, jag är rätt bra på datorer jag också…

*BTW = by the way


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg som visar hur trött Tofflan är idag. 


Var alldeles förskräckligt trött i mössan
i morse när jag kom till jobbet och satte mig för att läsa ett antal jobbnyheter. Men jag studsade högt när jag läste

400 år gammal MORSA fick nytt liv

I själva verket stod det

400 år gammal MOSSA fick nytt liv

Två minuter senare var det dags igen. Jag läste

Snart EXMAN för första treåriga hippologerna

Det stod:

Snart EXAMEN för första treåriga hippologerna

Det finns freudianska felsägningar, men finns det dito felläsningar? Eller ska jag behöva gå en kurs i att läsa och förstå svenska språket?


Livet är kort. Att häckla sig själv är nödvändigt ibland.

Read Full Post »

Jaa, frågan i rubriken ställer jag mig allt som oftast. Förmiddagen bara svischade förbi, men jag hann ändå att ta en fika med M och betrakta utsikten från korridorens kortsida.

Fotat genom fönstret, därav de bleksiktiga färgerna.


Vi kacklade lite
om osynliga människor, skyltar och webben, det sista = ett evighetsarbete. Vi satt i skitfula stolar som visserligen var lite orange i mönstret, men mest turkos. Samtidigt – väldigt bekväma! Man ska verkligen inte döma efter utseendet…

Skitful, men bekväm.


Textilkonsten på väggen
fick mig att fnissa lite. Så himla typiskt mitt jobb!

Typisk textil!


Och så jobbade jag lite,
förstås, före och efter. Klockan 11.15 loggade jag in för att lyssna på ett webinar om sociala medier och hur företag kan använda det i kommunikation med andra företag, så kallad B2B (B står för business; alla såna här termer ska tramsigt nog vara engelska).

Halv ett loggade jag ur och gick till Thaistället där jag hade lunchdejt med min Fästmö och hennes yngste. Vi åt alla kycklingspett, förstås, men somliga utan dess grädde på moset – jordnötssåsen! Morsade på I som var där med sin familj och lunchade också.

Anna och jag sippade på kaffe på maten en stund, medan unge herrn tog en nypa frisk luft. Sen var det dags att traska till busshållplatsen för mina lunchgäster och själv skulle jag tillbaka och jobba. Just nu handlar det nästan enbart om institution 1:s forskningssidor som jag går igenom, stramar upp och korrigerar. Men jag kan inte sitta för lång stund i taget för då tappar jag koncentrationen. Ska försöka avsluta ett ämnesområde innan jag åker hem idag. Då har jag bara ett kvar att gå igenom. Därefter ska ett sjunde område upprättas, men jag har inte fått nåt underlag till det än.

I kväll jobbar Anna till klockan 20. Sen åker jag och hämtar henne för fram till fredag morgon är hon hos mig. En rätt fnattig vecka, kan tyckas. Anna ville emellertid att unge herrn skulle få höstlov som ”alla andra” barn och då fick han vara hos henne under hennes lediga dagar. I morgon är det nog mormor och håller honom sällskap. Pusslande, minsann, men snart klarar han sig nog själv.

På fredag är det arbetstidsförkortning och jag har inte bestämt än om jag ska åka och jobba eller inte. Det skulle vara lite skönt att få vila hemma en extra dag. Jag känner mig riktigt slut.


Livet är kort. Och fikarasten är slut.

Read Full Post »

Det var ett tag sen jag träffade faster E, men idag blev det äntligen av! Denna unga dam som fyllde 95 vårar förra månaden. På vägen upp i hissen, med mammas rollator, fann jag nästan en mycket god väns inre rum… (Mamma gick två trappor upp med krycka, hon pallar inte hiss.)

Hissen var ett inre rum, på sätt och vis.


Och faster E var sig lik
om än lite smalare än sist. Vintern har tagit ut sin rätt, det är väl så att aptiten avtar med ålder och säsong. Men som vanligt, knivskarp hjärna!

Hörapparat och gåstav, men den här tjejen är sig lik!  


Men… ingen av damerna kom ihåg
hur mycket mamma var skyldig för en julblomma till en gemensam bekant… Harkel…

Mamma letar i sin väska, undras om hon vet efter vad…

Det skiljer 18 bast på dessa två, men ibland undrar man vem som är yngst. Jag tycker i alla fall att det är jättekul att mamma har en faster kvar i livet, en faster som är så alert! Tyvärr hade fasters dotter, mammas kusin K, och hennes man haft en tuff period med vak och ett dödsfall i familjen, så vi sågs inte.

Tjejerna.


Faster E bjöd på hembakade kakor
och en äpplepaj som var…

diviiine…

Så jag var ganska mätt när jag lämnade dem efter två timmar för att ta mig ner till Motormuseet och träffa vännen FEM. Jag gick längs med vattnet och vinden var nordlig som igår, men solen gjorde tappra försök att få sin vilja igenom!

Solen ville få sin vilja igenom…


Det var många som åt middag
på Motormuseet, men FEM var nyäten och jag nyfikad så det blev var sin cappuccino. Den var jättestark och min kopp fick därför två sockerbitar i sig.

Cappuccinon krävde två sockerbitar.


FEM är MYYYCKET* äldre än jag,
så jag frågade henne om man överlevde efter 50. Det gjorde man, lovade hon. Och kolla, visst ser hon fräsch och ung ut, Soffans morsa?!

FEM är inte bara Soffans morsa utan också morsa till J och D och sambo till A.


Efter det starka cappuccinot
och efter alla frågetecken hade blivit uträtade till utropstecken tog vi en promenad för att se hur järnvägsbygget gick. Vi passerade flera vackra hus vid kanalen – och den här häftiga dörren. Jag undrar vad det finns för rum innanför…

Häftig dörr, eller hur?!


Vägen till FEM och A:s hus
var plötsligt blockerad av kravallstaket. Joråserru, här byggs för ett järnvägsspår till.

Här ska järnvägen gå i dubbla spår över kanalen, men när det blir färdigt vet ingen. Färdigdatumet har flyttats fram tre gånger, eller nåt…


Sen vände vi tillbaka till stan
där FEM hade parkerat bilen vid parkeringen nära Göta Kanalbolags hus. Jag skulle vända åt mammas. Men vi ses redan nästa månad, i maj, för då vill FEM komma och hälsa på en helg i Uppsala. En kanonidé! 

Göta Kanalbolags hus står kvar nere i hamnen.


I morgon vänder jag och Clark Kent** hemåt.
På tisdag väntar jobbet på mig och på onsdag, Fästmöns födelsedag, ska jag dra min kommunikationsplan… På onsdag kväll blir det middag i Förorten, jag hoppas både Anna och jag kan fira den kvällen!!!

Slutligen, för dig som har firat påsk med alkohol och ska köra bil i morgon, här hittar du en bra räknare för när alkoholen går ur kroppen!


*myyycket = lite mer än fyra månader

**Clark Kent = min trogne, lille bilman 

Read Full Post »

Min Storasyster och jag brukar höras minst en gång i veckan, vanligen, av nån anledning, på torsdagskvällar. I kväll blev det ovanligt mycket skitsnack, vilket kanske berodde på våra respektive krämpor.

Här följer delar av vår konversation, som inte på nåt sätt är hemlig eller privat utan bara får mig att brista ut i gapflabb – när jag som mest behöver få skratta. (Och ja, jag vet att det finns folk som missunnar mig det, men det skiter jag i!):

Storasyster (SS):

Jag såg din släkting på TV i kväll. 

Lillasyster (LS):

Han har det skittufft, de är inte snälla mot honom, grisarna.

SS:

Vilka bajskorvar!

LS:

Jag har tagit fram en chokladask, jag ska äta så jag spyr!

SS:

Men inte kräkas nu! U har inte kommit hem än! Och fy va jag avskyr den där kvinnan!

LS:

Ja hon är överallt!

SS:

Hon är hemsk! Känns inte Snyggve gay?

LS:

Klart han är bögare, det har jag ju sagt förut!

SS:

Jag tycker inte att han är snigg.

LS:

Varför tog de bort noisettepralinen ur Paradisasken?

SS:

Visst är det fräckt?!

LS:

F*n va jag mår illa…

SS:

Men lilla gumman…

LS:

😀

SS:

Ha ha, han såg ut som han var med i Mad!

LS:

Ja inte var han snygg. Usch, vad vi är elaka!

SS:

Vi är realistiska. Men hjälp va många färger han har på sig!

LS:

Beckers färgkarta…

SS:

Snipig tant…

LS:

Hon är lik en kompis morsa.

SS:

Men hon kanske är snäll?

LS:

Nej, hon var inte snäll!

SS:

Då var snipig rätt!

LS:

Har du sett nåt enda snyggt än?

SS:

Nä, bara fula saker idag.

LS:

Vapenfritt, tack!

SS:

Ja absolut! Har nog med böcker om krig här hemma… 

LS:

Knappsatsen till min mobil är helt utsliten.

SS:

Min med! Den bara hakar upp sig…

LS:

Vad gör du – pratar du i telefonen eller kissar du?

SS:

Ja jag pratade i luren lite. Vilken läskig pryl!

LS:

Prylen och kvinnan ser lika läskiga ut. Snacka om sådan herre, sådan hund…

SS:

Ser ut som en häxa… Kolla den där tanten då! Ser ut som en raggare!

LS:

Henne missade jag! Men du… Varför tror alla rödhåriga att de måste ha gröna kläder? Det är nåt som Fästmön och jag har undrat över!

SS:

Det undrar jag också. De skulle vara snygga i blått.

LS:

Den där, du… Vilken stjärna… Han trodde att det var… choklad…

SS:

Han blir lite upprörd, farbrorn.

LS:

Vilken röd jacka!

SS:

Väldigt röd! Sen är han lite korkad också.

LS:

GAH! Vilken gräslig väst!

SS:

Rutig. Gör ont i ögonen… Nu kommer U, lagom till ångmaskinerna!

LS:

Fattar du det roliga med ångmaskiner?

SS:

Nej, inte ett dugg. Ska det vara skoj det här? U är helt lyrisk!

LS:

Vi måste göra upp en strategi så vi tar ur U all dålig smak.

SS:

Absolut, det måste vi göra. Men U är ganska söt. 🙂

LS:

U är mycket söt! 🙂

SS:

Tanten, däremot, är ful.

LS:

Tänk att alla är fula utom vi! 

SS:

Det är faktiskt vi som är bäst!

LS:

Jag måste gå på toa innan det händer en olycka.

SS:

Gör så.

LS:

F*n va vi tycker lika om allt!

SS:

Vi är ju systrar! 

LS:

Är hon på smällen, tro?

SS:

Njae, hon börjar väl lägga på sig.

LS:

Vi är i alla fall inte rödhåriga som Judit & Judith!

SS:

Mycket snyggare och bättre på alla vis!

LS:

Vi slipper ha gröna kläder.

SS:

Jag har ätit mjölkprodukter…

LS:

Jag har ätit ärtsoppa…

SS:

Stackars dig! 😦

LS:

Mer synd om omgivningen.

SS:

Fnissar.

LS:

Kolla ringen!

SS:

Underbar ring!

LS:

Nej fy! Skitful ju! 😦

SS:

Jag tyckte den var cool!

LS:

Du vet ju att jag inte gillar saker som sticker ut.

SS:

Gapskratt.

Sen brakade det samman, mobilnätet…

Read Full Post »