Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘mörka stunder’

Jag kämpar på, kan jag meddela! Jag kämpar så in i h-e. Det är roligt att för en stund ha nåt meningsfullt att göra, att känna sig behövd för sina kunskaper. Och det är en stor ära och ynnest att få gästblogga på lokalblaskan. Denna vecka, den 9 – 15 november, måste nog bli höstens bästa vecka när jag gör bokslut vid årsskiftet! Ibland känns det som en stunds REVANSCH för alla belackare och alla som indirekt och direkt har meddelat att jag är värdelös.


En gång bar jag också en svart väska. Jag tillhörde.

                                                                                                                                                            Men det är bara ibland. Sen kommer de där mörka stunderna på och lägger sig som en tung, fuktig filt som luktar hund över axlarna. Känslan av att inte tillhöra längre, att inte få vara en av dem som bär en svart väska.

Jag har som sagt fått alla papper jag behöver och jag har skrivit ut alla blanketter jag ska fylla i. Nästa vecka ska jag ägna mig åt det mindre roliga ”hantverket” att fylla i skiten och skicka in. Den totala förnedringen startar den 1 december, den dan jag blir beroende av samhällets HJÄLP på grund av att jag inte har nåt jobb. Det lite lustiga i kråksången är emellertid att det inte alls är SÄKERT att jag får nån hjälp. Jag ska ANSÖKA om hjälp ungefär en vecka innan. Varje tvåveckorsperiod ska jag sen kryssa i ett kort som visar hur mycket – eller snarare hur lite – jag har jobbat.

Hur ska jag kunna gå vidare när jag inte har fast mark under fötterna? Hur ska det bli när man inte förstår att även arbetslösa behöver toalettpapper och kaffe. För trots att de är så värdelösa att de inte jobbar så behöver de både gå på toa och bli uppiggade av koffein så de orkar ta sig upp ur sängen.

Misstänker starkt att jag inte får några pengar före jul. Det blir därför färre julklappar i år till alla barnen och till den blivande 18-åringen lär vi vuxna ”gå ihop” om present. För ÄVEN om det inte är mina barn så drabbas de. Det suger verkligen! Och Fästmön, som jag skulle vilja ge allt… Jag gråter inuti när jag tänker på det. Ingen får se tårarna utanpå, det tänker jag inte ge belackarna!


Hur ska jag komma vidare om jag inte har fast mark under fötterna?

                                                                                                                                                       Det känns som om jag närmar mig en kant. Jag lär stanna farligt nära och säkert blicka ner. Men det är först när jag står där som jag fattar Beslutet.

Read Full Post »