Och Niklas Lundengård gör det igen! (väcker uppmärksamhet, alltså)

Ett uppmärksammat inlägg.

---

 

Jag tyckte nog att jag kände igen namnet. Niklas Lundengård. Jag skrev om honom här på bloggen för fem år sen. Då handlade det om hans utseende, närmare bestämt hans hår. (Länken till hans blogg i inlägget fungerar inte.) Då, för fem år sen, letade Niklas Lundengård en arbetsgivare som inte tvingade honom att klippa sig. Sen fick han uppenbarligen jobb. Eller enligt Radio Uppland hade han jobb även 2010, på ICA Maxi i Stenhagen här i Uppsala.

Vad gjorde han den här gången då? Jo, han sa efter elva år upp sig – via kundradion i affären. Han filmade även sin uppsägning. Många visningar har det blivit på YouTube och över 15 000 har lajkat inslaget på Fejan.

Nog har vi väl alla känt för att göra nåt liknande på våra arbetsplatser. Men frågan är om det var smart..?  Titta och bedöm själv! Jag tycker att det var… ovanligt. Och lite modigt.

 

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Stjärnorna på Slottet: Rikard Wolffs dag

Ett inlägg om andra delen av en TV-serie som jag tittade på tillsammans med min mamma.

---

 

Säsong nio av Stjärnorna på Slottet inleddes förra lördagen. I kväll var det Rikard Wolffs tur att inneha rollen som huvudperson och ta över stafettpinnen efter Helena Bergström. Helena Bergström tycktes ha både pratat och gråtit färdigt på sin egen dag, men kompisen Rikard Wolff visade sig inte heller vara dålig på att gråta.

Rikard Wolff tårögd stjärna redan vid frukosten på Slottet.

Det var rörande att höra om Rikard Wolffs stora trauma i barndomen/ungdomsåren: skräcken och tron att han hade en könssjukdom. Naturligtvis visar det sig att den elvaårige pojken inte har nån sån åkomma. Men skräcken kommer igen under 1980-talet med aids. Rikard Wolff berättar om ett fruktansvärt läkarbesök där läkaren inte vågade ta i honom och skickade hem honom med två sobril i tron att han var aidssjuk. Rikard Wolff hade influensa.

Ett i mitt tycke lite väl galet upptåg, med en tusenhövdad publik, satte en del press på deltagarna. Det var tur att de inte var som Rikard Wolffs alter ego. Jag TROR att han kallade sig själv Ville Våffla, men det kunde lika gärna ha varit Vilda Tofflan… (Nåja, allt här i världen cirkulerar självklart inte runt mig, så det var säkert Ville Våffla.) Det var hur som helst modigt av Rikard Wolff att berätta om den här svarta sidan, en sida som vid ett tillfälle misshandlar en pojkvän.

Kvällens Stjärnorna på Slottet kändes mer… actionfyllt. Men det är ändå lite för få frågor från de andra stjärnorna till den som har dagen. Rikard Wolffs dag får snäppet högre Toffelomdöme än Helena Bergströms dag!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Innanför grindarna, uppe i det blå, nere på jorden

Ett omtumlat inlägg.

---

 

Det gäller att våga sig utanför grindarna. Och innanför…

Vilken fantastisk dag det blev idag! Jag hade inte alls räknat med det, jag trodde det skulle bli tufft och svårt och trångt med tid. Men jag träffade och pratade med flera spännande och intressanta människor. Varma, intresserade. Och då är det faktiskt väldigt lätt att vara öppen själv. Inte se otur och olyckor runt hörnen, utan möjligheter – om man bara vågar sig innanför – och utanför – grindarna.

För några dar sen förtvivlade jag. Jag var på väg till Stället jag egentligen inte vill – för livet ÄR en gåva och det ska man vara rädd om. Så vänder det och det blir det ena med det tredje. Plötsligt har jag flera olika valmöjligheter. Hur 17 ska jag göra nu? Det tål att tänkas på. Rejält.

Jag fick vara uppe bland stjärnorna idag. Och vet du… jag trivdes ganska bra där…

Uppe bland stjärnorna…

 

Tala är silver, men tiga är guld…

Men jag är realist. Visst är det trevligt att vara uppe i det blå, fast nere på jorden är det tryggt. Och återseendet var hastigt, men kärt. Det gör mig ont när människor behandlas illa, men det är gott att se att de är starka att klara av det. Starka nog att se hur ynklig jag är också. Att våga säga det, att våga agera det… Det är modigt. Och väldigt, väldigt omtänksamt. Det är det som är skillnaden mellan vänner och bekanta. Ändå har jag så svårt att ta in att en del faktiskt inte är vänner eller ens bekanta, utan fiender. Det gör också väldigt ont. Det gör ont att lära sig den hårda vägen. Samtidigt… den som står kvar… den som vågar min vänskap, den som är lojal… Den som ser mig, som gav mig guda-dryck i guldpåse… jag finner inga ord för den… Tala är silver, men tiga är guld. Jo, ett ord hittar jag: TACK!

Nu ska jag bygga vidare!

Idag har jag verkligen haft en fantastisk dag. Jag är så glad för den, så tacksam att till och med resan gick bra. Nu måste det vända. Eller..? I vart fall ska jag bygga vidare. Sen får vi se var det landar. Troligtvis på jorden. Den som stannar hos mig får se. Men den som vänder sig bort från mig och återkommer i smyg bakom min rygg i syfte att slå mig till marken har gjort sitt val och är inte välkommen. För andra finns jag kvar här… I luften, i träden, bland stjärnorna, när du tänker mig…

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

När livet vänder: Ulrika

Avskalat. Modigt. Sorgligt. Och ändå hoppfullt och livskraftigt. Så vill jag sätta mina ord på den tredje delen av När livet vänder. Det program där Anja Kontor möter Ulrika som förlorade sitt enda barn i en trafikolycka.

Ett löv dör och faller av sitt träd, det sker varje år. Men barn borde inte få dö före sina föräldrar.

Ulrika körde själv olycksbilen. Med i bilen fanns en kompis och hennes barn. Alla blev skadade, men de båda pojkarna dog. När Ulrika berättar om olyckan gör hon det i presens. Det enda som hörs är hennes röst. Ibland pausar rösten och vi får se på naturbilder i rutan, nån gång lite musik till. Men det är avskalat, det är jobbigt, man kommer inte undan. Barn borde verkligen inte få dö före sina föräldrar. Och hur klarar en förälder av att gå vidare?

Det klart att Ulrika själv ville dö när hon fått veta att sonen Jonathan hade förolyckats. Som tittare får vi inte veta hur lång tid det tar innan det vänder, innan Ulrika gör en deal med sig själv om att inte dö utan fortsätta leva.

Men hon gör dealen och hon lever idag. Hon har flyttat från huset på andra sidan Vättern till en lägenhet i Uppsala, nära kompisen som var med i bilen vid olyckan, kompisen som också förlorade en son. Man skulle kunna tro att vänskapen gått sönder, att skuldkänslor skulle ersätta vänskapsbanden. Men Ulrika och hennes kompis har blivit ännu tajtare – de två är ju de enda som vet hur det känns.

När Anja Kontor frågar var Ulrika tror att sonen finns nu, svarar hon att hon tror att han finns i nån sorts himmel…

[…] en plats där tiden står stilla […]

En mycket stark halvtimme, som knappast kan ha lämnat nån som tittat oberörd (om tittaren då inte har ett hjärta av sten). Anja Kontor är lysande, hon låter huvudpersonen tala så gott som fritt, passar in med några frågor då och då för att leda berättelsen vidare.

Det här var ett riktigt bra TV-program, jag är alldeles matt. Nu ska jag försöka se de två tidigare programmen, som jag missat, på SvT Play. Totalt blir det åtta program.

Det känns fånigt att sätta Toffelbetyg på nånting så bra, men jag gör det ändå. Och självklart blir det det högsta!

Livet är lite kortare för en del.

Read Full Post »

Torka aldrig tårar utan handskar – TV-serien

I kväll var det lite mycket JonasåMark på SvT. Så blir det ofta, tycker jag, när det gäller dessa herrar. Men icke förty, första delen av TV-serien av Jonas Gardells Torka aldrig tårar utan handskar ville jag inte missa. Det var rätt tänkt.

Rasmus kommer till Stockholm. 

Bögpesten, aids, kommer till Sverige på 1980-talet. Ungefär samtidigt kommer nybakade studenten Rasmus från Värmland till Stockholm för att plugga. Eller för att kunna komma ut som bög… Benjamin finns redan i Stockholm, men han är Jehovas vittne och det går förstås inte att kombinera med homosexualitet. Eller? Det vill sig inte bättre än att Paul sammanför dem.

Idag talas det inte så mycket om aids. Kanske är skälet att det numera finns bromsmediciner som fungerar – och varför ska man då tala om en… skamlig (?) sjukdom? Jonas Gardell gör det i alla fall och jag vet inte hans motiv. Men jag tycker att det är bra och modigt och viktigt. För vi får aldrig glömma dem som rycktes bort från oss av det enda skälet att de hade älskat med nån som burit på ett smittsamt virus.

Vi ska aldrig glömma. BRA, Jonas Gardell, att du påminde oss! Högsta betyg!

Livet är kort. Jag glömde nästan det.

Read Full Post »

Får jag nåt vettigt gjort?

Ja, frågan i rubriken ställer jag mig fler gånger om dan. Och jag måste nog till 90 procent svara nekande på den. Jag har varit hemma en stund, jag ringde mamma från mobilen – med blåtand, förstås! – från bilen och så har jag varit ute med fyra soppåsar. Nu sitter jag vid datorn och äter min middag – belgiska sjöfrukter. Jag fick en enkilos chokladkartong av mamma i julklapp, men jag har jobbat hårt med att tömma den de senaste dagarna…

Belgiska sjöfrukter vid datorn.

Belgiska sjöfrukter är otroligt söta och består av både ljus choklad och vit choklad. Inuti är det nån sorts nougatfyllning, tror jag. Sött som tusen och när jag nu har tryckt i mig fem bitar i rask takt börjar jag faktiskt må lite illa… 😐

Hur som helst, idag noterar jag att WordPress har protesterat mot SOPA – inte bara på sin amerikanska sida utan även den svenska när man klickar på den. Jag tycker att det är bra och modigt att ett bloggställe tar ställning! Själv har jag inte kunnat låta bli att blogga idag. Det har hänt så mycket… underligt och skrattretande – och omtumlande! Tyvärr går det ju inte att skriva öppet om vissa saker eftersom alla som besöker den här bloggen inte är välvilligt inställda. Det drabbar i sin tur alla som inte har lösenord, men det är inte mitt fel utan beror på Sir Väs, Råttan, DLF* med flera. Det jag kan meddela alla som inte har tillgång till lösenordet är att mina dagar nu för tiden är… intressanta och jag skrattar och förvånas mycket – samtidigt som jag blir rätt förbannad. Och så händer det spännande saker som kan påverka min framtid till det bättre, för en gångs skull!..

I kväll klockan 19 och i cirka 20 minuter ska jag få lite extra kraft, så under den tiden sitter jag inte vid datorn. Dessutom stänger jag av mina telefoner och mobilen. Bara så du vet. Men du behöver inte oroa dig, Tofflan will always be back, one way or another…

To be continued…

 

*DLF = en folkhop som består av fega backstabbers

Read Full Post »

På liv och död

Det här är ingen bok som man bara läser ut och lägger ifrån sig utan att tänka efter lite.

Så klumpigt och tafatt uttryckte jag mig alldeles nyss om På liv och död. Historien om Micke Dubois, skriven av  Gitte Nilsson och Niklas Bodell. Detta är långt ifrån ett litterärt mästerverk, men boken tar upp ett ständigt aktuellt och viktigt ämne: självmord.

En bok man inte bara lägger ifrån sig efter läsning.

                                                                                                                                                                 I slutet av 2005 tog komikern Micke Dubois, känd som Svullo, sitt liv. Han var bara 46 år och lämnade tre små barn efter sig. Den här boken är skriven av Gitte Nilsson tillsammans med journalisten och kommunikationschefen Niklas Bodell om Micke Dubois. Gitte Nilsson var sambo med Micke Dubois i ungefär tio år. De två var ganska nyseparerade när Micke Dubois tog livet av sig. Medicinerna han ätit en tid tycktes göra att han mådde ännu sämre i sin depression. Gitte Nilsson försökte få hjälp åt honom i vården utan större framgång. Efter en kort inskrivning kom han hem igen och mådde så dåligt att han till sist inte orkade längre utan tog livet av sig den 30 november.

Det här är fruktansvärt. Självmord är fruktansvärt. Mer fruktansvärt när det är en ganska ung människa som tar livet av sig. En människa som uppenbarligen inte fick hjälp, trots ex-sambons försök. Men det handlar om att patienten måste komma frivilligt till sjukvården, uppenbarligen. Hur lätt är det när man är så sjuk att man inte har sjukdomsinsikt?

Nåt litterärt mästerverk är inte den här boken och det irriterar mig lite med tanke på att Niklas Bodell ändå har jobbat som journalist och numera kommunikationschef. Det vimlar av språkfel och grammatiska fel och det stör min läsning, sorry. Ändå ger jag den här boken ett högt betyg för att den vågar ta upp ämnet självmord och för att det är så modigt av Gitte Nilsson.

Read Full Post »

Fortsatt granskning

Att lokalblaskan fortsätter att granska vården tycker jag känns väldigt bra. I dagens papperstidning finns nästan ett helt uppslag kring ”krisen” med alla avhopp från Sjukstugan i Backen, men även en PÅMINNELSE om andra chefer inom Företaget som slutat eller TVINGATS att sluta. Åtta av dem nämns med namn och foton visas upp. Det är tufft gjort. Det är jättemodigt av dessa åtta personer. Jag skulle aldrig ha vågat ställa upp på detta – men så var jag inte chef heller. Men BETÄNK att vi var tre (3) personer på min avdelning som tvingades att sluta samt en vikarie som slutade i förtid på egen önskan och en tillsvidaresanställd som valde att sluta på eget bevåg. Och då snackar vi EN avdelning med färre än tio anställda.

Så HURRA HURRA, lokalblaskan, fortsätt granskningen! Det finns mycket att gräva i!

En röd ros, trots att jag inte är sosse, till granskarna på lokalblaskan. Den svarta baken reserverar jag för ett annat gäng…

Read Full Post »