Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘mobilsvar’

Ett inlägg om kommunikation – eller brist på den.


 

mobil på ballen

En annan typ av mobil, med tyst knorp.

I fredags eftermiddag vid 15.30-tiden, när det var klämdag för många, knorpade min mobil till som hastigast (en knorp). Jag trodde att det var en pushnotis av nåt slag, så det dröjde cirka tio minuter innan jag kollade. Displayen visade ett missat samtal. Jag traskade in till arbetsrummet, där datorn stod påslagen, för att kolla upp vem som ringt. Fann då att jag hade fått ett mejl från ett bemannings-företag via vilket jag har sökt ett vikariat. Personen skrev att h*n hade försökt ringa mig (ja, jisses, en hel knorp ringde h*n!) samt…

[…] Du får jättegärna svara med vändande mail om tid du vill bli uppringd på idag eller på måndag. […]

Jag bestämde mig för att prova att ringa först, men fick inget svar. Då svarade jag på mejlet att på måndag efter lunch går det bra att ringa mig. Måndag förmiddag skulle jag på ett viktigt möte, vilket jag också skrev.

Sen blir det först helg igen och så blir det måndag. Jag tar mina soppåsar med mig på förmiddagen när jag ska hämta bilen i garaget. Soppåsarna ska naturligtvis inte följa med på mötet, utan jag lämnar dem i soprummet. Då ringer min mobil. Det är personen och bemanningsföretaget ovan. Jag säger som det är, att jag är på väg till mötet jag skrev om i mejlet. Vidare säger jag att jag försökte ringa tillbaka efter tio minuter i fredags utan att få svar samt hänvisar till mitt fredagsmejl där jag skrev att jag var tillgänglig för samtal på måndag eftermiddag. Men jag frågar också om samtalet tar lång tid, för jag kan tänka mig att sitta och prata i fem minuter i bilen i garaget innan jag kör iväg. Jag får först veta att uppringaren hade gått in i ett möte på fredagen (klämdagen, vid 16-tiden, alltså…) när jag hade ringt tillbaka. H*n har nu några kompletterande frågor och beräknar att samtalet ska ta 20 minuter. Och det funkar ju inte för mig eftersom jag har en tid att passa och är på väg till ett möte. Jag ber igen, denna gång muntligt, att få bli uppringd på eftermiddagen.

Då blir det nån annan än jag som ringer, för jag jobbar deltid.

får jag veta.

Fine, spela roll vem som ringer och ställer frågorna,

tänker jag och avslutar samtalet så jag kan ladda inför mitt viktiga möte.

På måndagseftermiddagen är jag tillgänglig på mobilen – har den med mig överallt – men ingen ringer. På tisdagen (igår) sitter jag hemma och väntar på såväl vaktis som samtal fram till klockan 14. Mobilen får sen självklart följa med när jag går och handlar och när jag åker och hämtar Fästmön klockan 17 när hon slutar jobbet. Ingen ringer

Dusch

Jag behövde duscha i tio minuter.

I morse är jag som vanligt uppe med tuppen (före klockan sju, ingen sjusovare här, inte!). Jag jobbar vid datorn och jag ringer ett kort samtal till vaktis för att bestämma en ny tid. Han lovar att komma efter sin lunch, som han intar mellan klockan elva och tolv. Eftersom vaktis ska greja med rör och golvbrunnar, hoppar jag in i duschen klockan 10.10 ifall duscharna och vattnet med mera krånglar senare. Klockan 10.12 ringer min mobil. Jag är alldeles för blöt för att svara. Strax därpå kommer en sms-signal och därpå ytterligare två (2).

Naturligtvis är det bemanningsföretaget som både ringer och messar samt dessutom lämnar meddelande på mitt mobilsvar. Notera att det är en och en halv dag efter vi har kommit överens om att höras. Jag kastar mig på luren så snart jag är torr, cirka tio minuter efter att bemanningsföretaget har ringt. Först lyssnar jag av meddelandet på mitt mobilsvar och sen läser jag sms:et. Båda har ungefär samma innehåll, typ…

Jag ringer från bemanningsföretaget angående tjänsten du har sökt. Ring mig gärna!

Jag ringer. Och som vanligt får jag inget svar. Jag lämnar ett meddelande att jag är tillgänglig för samtal fram till klockan tolv (sen kommer ju vaktis när som helst och då vill jag inte bli telefonintervjuad). Tror du nån har ringt? Svar: Nej. Eller JO.* 

Bara för att jag är arbetssökande innebär det inte att man kan ringa mig andra tider än de tider jag nogsamt anger att jag är tillgänglig…

Sammanfattningsvis:

  • att ringa upp nån i slutet av en klämdag för att göra en längre telefonintervju är inte så smart eftersom man nog vill sluta jobba och gå hem strax. (Man svarar i vart fall inte i sin mobil fem minuter efter att man har ringt.)
  • att inte svara i mobilen må vara hänt – man kan ju faktiskt vara på möte eller stå i duschen.
  • att inte läsa mejl är inte heller så smart.
  • att ringa nån som har angett att den är upptagen en viss tid på just den tiden är… inte särskilt smart, eller hur?
  • att inte ringa nån på överenskommen tidpunkt är… dumt och faktiskt oförskämt.
  • att inte ringa tillbaka till nån som har lämnat ett meddelande på mobilsvar/motsvarande… är också lite oförskämt.

Medan jag satt och väntade på att bli uppringd (en och en halv timme) skrev jag det här inlägget. Och så kollade jag upp bemanningsföretaget på nätet. När jag läser att företaget har 74 procent kvinnor och 26 procent män anställda och att medelåldern är 28 år förstår jag ett och annat. Den berömda polletten trillar ner, liksom. Den generationen är inte uppfostrad att passa tider, att svara på inkomna meddelanden, att ens läsa inkomna mejl. Nä, den generationen jobbar deltid. Och med majoriteten av de anställda i samma livssituation och ålder blir det… inte bra med tillgängligheten. Att bli intervjuad av nån som skulle kunna vara mitt barn känns… inte heller riktigt bra. Blandat är bäst, tycker jag!

Jag kommer mer än gärna till bemanningsföretaget ifråga och pratar om tillgänglighet, service och kundmottagande! Men nåt jobb via detta bemanningsföretag tänker jag aldrig mer söka.


* Det kommer ett samtal kl. 13.02  idag som jag missar eftersom jag ju är i badrummet med vaktis… Därefter ett sms där uppringaren vill bestämma en tid för samtal. Jag svarar på sms:et cirka kl. 13.20 att det går bra idag fram till kl 14 eller i morgon före kl. 15.30. Klockan 13.31 idag onsdag, två dygn efter att vi skulle ha hörts, får vi kontakt. Några korta frågor får jag, trots att svaren på dem står i min ansökan och mitt CV. Efter frågorna får jag ställa frågor och jag undrar varför de inte läser mejl etc och ringer andra tider än de jag angett som möjliga. Jag får ett svamligt svar om att det beror på att

alla jobbar deltid här.

Vidare undrar jag om de inte läser ansökningar och CV eftersom de ställer frågor som man kan hitta svaren på i dessa handlingar. Svaret jag får är att man vill verifiera så att det är sant det som står i ansökan och CV… Denna verifiering gör man alltså per telefon.

 

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett födelsedagsinlägg med en hel del gnäll.


 

Blåsippor i glöggmugg

Blåsippor i glöggmugg, plockade tidigt på födelsedagsmorgonen av äldsta dottern.

Det var Fästmöns födelsedag igår. Och oavsett mående ville jag självklart åka dit. Nu hade jag bara hunnit få hem presenter i form av böcker. Tack, Bokus, för att ni finns! Jag hade inte haft möjlighet att skena i affärer. Därför gjorde jag ett litet presentkort att användas i valfri klädaffär. Och så tog jag med en flaska Amarone från vinskåpet. Alltid något.

Anna födelsedagen 11 april 2014

Födelsedagsbarnet godkände inte heller den här bilden, men det skiter jag i. Hon är så söt!

Anna hade blivit firad av några av barnen samt mamma och pappa tidigare på dan. Till kvällen var det min och de två äldstas tur. Lillknodden hängde förstås med på ett hörn!

Eftersom Anna inte heller är hundra procent frisk från sin förkylning, blev det middag som till stor del lagade sig själv: grillad kyckling, potatisgratäng och baguette. Det var underbart gott och jag åt alldeles för mycket eftersom jag inte hade ätit riktig lagad mat på en vecka. Till dessert blev det kaffe och en bit hallontårta.

Min rygg var jättebesvärlig igår eftermiddag och kväll, så jag satt så gott jag kunde på den hårdaste stolen när vi åt middag. Sen låg jag mest på golvet resten av kvällen och tittade på min älskades söta fötter under bordet. Hårt golv tycks vara den bästa medicinen mot ryggen. Medicinen i tablettform har inte gjort nån sorts verkan alls än.

Annas fötter

Jag låg mest under bordet och tittade på födelsedagsbarnets fötter.


Utanför mina fönster  
har det blivit vår.  Jag missar visst allt sånt i år. Och nästa vecka är det redan påsk..!

På måndag är det tänkt att jag ska jobba igen. Då har jag varit hemma de dagar jag får vara hemma utan läkarintyg. Jag ringde chefen igår förmiddag, men han svarade inte. Lämnade ett meddelande på hans mobilsvar att jag kommer på måndag samt lite grann om medicin och behandlingar. Bad honom ringa tillbaka, fast det gjorde han aldrig. Han fick väl all information av gnällspiken som han behövde.

Små kycklingar i gräs

Annas påskpyssel, små kycklingar i gräs, är väldigt söta också.

Idag är det lördag och jag har åkt hem till mitt. Släppte av Anna vid hennes jobb på vägen. Elias får vara ensam hemma tills nån av storasyskonen kommer. Johan jobbar och beräknas vara den som kommer hem först, klockan 17. Anna kämpar på till klockan 20 och är inte hemma förrän runt 21 eftersom hon bussar. Tjejerna är ute på vift.

Jag hade tänkt ett slag att Elias kunde följa med hem till mig, men jag har så ont och idag behöver jag vila. Smärtan gör mig oändligt trött. Och i skrivande stund har jag ingen aning om hur jag ska kunna jobba på måndag. Ryggen gör fruktansvärt ont. Värst är att stå och gå. Sitta och ligga går nu hyfsat om jag hittar rätt lägen. Men det värker typ hela tiden.

Hoppas du får en fin helg utan smärtor!!! Skriv gärna några rader och berätta vad du gör. Jag behöver få lite input från nån som gör nåt kul.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg i vilket Tofflan prövas.


Igår var det
en sån där dag när saker och ting inte blev som de var tänkta att bli. Det började redan på lunchen när jag skulle ha tag i kalkonfilé och misslyckades. Det fick bli kycklingfilé till middag i stället. Testade en ny sorts grillkrydda med lite rökig smak, Kockens Smokey BBQ, på pippin i pannan och det blev riktigt gott.

Amarone dellaValpolicella 2009 Domini Veneti

Amarone dellaValpolicella 2009 Domini Veneti drack vi igår. Det lovade mycket, men infriade lite.

Resten av middagen blev sisådär. Såsen var smaklös (fick inte tag i rätt sort) och vinet hade ett och annat att önska det med. Sen länge köper jag nästan uteslutande italienska viner. Så länge jag uppbär lön blir det främst Amaroneviner. De är dyra, men har ofta hög klass. Icke desto mindre står dunken med det hemtrampade i badrummet. Där kan man tappa upp ett glas enkelt rött om man så önskar. Men i ärlighetens namn var det ett tag sen.

Gårdagens Amarone blev emellertid en besvikelse. Den hade inte alls nån utpräglad smak och eftersmaken var så gott som obefintlig. Den kändes lite… snopen, alltså. Vinet var femårigt, men på grund av smak och eftersmak var det nästan så jag trodde att det var upptappat igår. Nja, det var 192 kronor som jag kunde ha spenderat på annat.

Medan potatisen skötte sig själv i ugnen och pippin i pannan försökte jag jobba lite också. Jag hade suttit och väntat på en bild hela eftermiddagen. På vägen hem ringde chefen, men jag ringde tillbaka först när jag stannat bilen i garaget. Då var klockan kvart över fem och jag hade gett mig av hemåt eftersom jag inte ville bli inlåst och inlarmad på jobbet – alla gick ju hem mer eller mindre tidigt – det var fredag… Så runt sju, halv åtta på kvällen försökte jag få till distansarbetet, men lyckades bara till 50 procent. Editorn i webbverktyget ville inte vara med och lägga in bilder i artiklarna. Jag fick till en puffbild, men ingen bild till själva texten. Mycket irriterande och tråkigt att få ringa chefen och beklaga. Jag har jobbat hemifrån förut, men inte med bilder. Och kanske är det så att det helt enkelt inte går. ELLER så var det nåt tillfälligt igår när vi alla var stressade och det var bråttom att få ut saker som skulle ha gått ut redan på förmiddagen…

Mitt i röran ringde vännen P, men jag fick avvisa samtalet. Lyssnade sen av mobilsvar. P vill ses för lunch och det är fortfarande lite svårt eftersom jag inte jobbar i Uppsala. Nu är jag visserligen ledig en vecka, men mina planer är att inte ha nånting inbokat – bara det jag har tänkt mig. Fast det blir ju inte alltid som man har tänkt sig…

franska ostar

Kanske fanns det raclette i detta sortiment av franska ostar? Bilden är från en marknad i maj 2009.

Nu ska jag fixa lite frukost åt Fästmön och mig. Med betoning på lite. Vi ska ut till svärfar som fyller år idag och det vankas såväl smörgåstårta som vanlig tårta. Man brukar inte gå svältande därifrån. Fast till kvällen tänker vi oss ändå att äta nånting. Anna har önskat raclette, så på hemvägen får vi stanna till vid nån välsorterad affär och kolla om det ingår i sortimentet.

 

Ha en go lördag!

 

 

 

Livet är kort.

Read Full Post »

Uppe med tuppen idag. Sov lite rackigt, men det gick ändå bra att vakna och kliva ur sängen när larmet gick på. Det slog mig igår att jag använder iPhonen som väckarklocka. Ytterligare ett argument för att köpa en egen när jag måste lämna ifrån mig statens egendom. Dessutom slog det mig igår att jag har satt mitt jobbmobilnummer på mina ansökningar och mitt privata mobilnummer på mitt CV. Inte så smart. Men vad ska jag göra? Den som vill få tag i mig får nog tag i mig ändå. Jag har för övrigt mobilsvar på min gamla mobil. Jag vill inte säga upp abonnemanget där än eftersom jag funderar på att behålla numret när jag köper en egen iPhone. Eller så tar jag ett nytt. Jag orkar inte tänka på det just nu.

påskkärring på tupp
Uppe med tuppen. 


I morse styrde Clark Kent*
och jag kosan till bilverkstan för att han skulle få hjälp att byta till sommartofflor. Jag har tidigare om vårarna åkt till billigast möjliga ställe. Men efter två dundermisstag (en liten verkstad resp. en bekanting som skulle hjälpa mig) anlitar jag nu min vanliga bilverkstad. Det känns säkrast så. Min bekantings

ingrepp 

på Clark Kent kostade mig för övrigt inte bara pengar för för delarna h*n skulle byta utan dessutom ett antal nya delar plus arbetskostnad vid märkesverkstan. Nej, Clark Kent lämnar jag aldrig mer i händerna på nån klåpare, that’s for sure! Det värsta är att denna klåpare, vad jag vet, jobbar på… en bilverkstad. Stackars kunder!..

Men i morse åkte jag alltså till min vanliga bilverkstad. Jag var där två minuter över sju. Medelåldern var hög. Det var därför jag inte kom före sju. Som 50 år ung i detta fall har man nämligen inte en chans att komma fram då. Bättre att vänta så alla jäktade pensionärer och sega laptopmänniskor (ständigt uppkopplade) fått lämna in sina darling cars. Här kommer ett sammandrag av morgonens upplevelser:

Jag hittar en ledig clubfåtölj i verkstans fikahörna. Vid samma bord sitter en tjej och skriver frenetiskt på sin laptop, vilket jag tycker bådar gott. Jag vill sitta och läsa, nämligen. Vid ett annat bord sitter en tant (tja, hon var typ fem, sex år äldre än jag) som har megafonröst. Uppenbarligen är hon pratsugen. (Jag twittrade lite om detta, men för dig som missade mina tweets/inte finns på Twitter kommer de här med lite kommentarer:)

Tant 1 försöker konversera Tant 2. Tant 2 vill läsa tidningen o säger: Du kan inte prata så där!

Först tror jag att jag hör fel, men nej. Tant 2 vill verkligen läsa tidningen och inte prata! Till sist ger Tant 2 emellertid upp. Tant 1 är uppenbarligen megasocial och kan sina knep för att få folk att svara. Dessutom misstänker jag att hon… går på något…

Tant 1 (den pratsugna) jagar personalen o säger: Har du nåt socker, jag behöver nåt uppåttjack? Tant 2 gömmer sig i tidningen.

Nytt folk strömmar hela tiden till. Fikahörnan blir full – tills en i personalen ropar ut att bussen till stan avgår. Många reser sig, även hon med laptopen (hon sörplade när hon drack kaffe och snorade, för övrigt. Otroligt irriterande!). En man reser sig och går iväg till bussen. Vid hans bord sitter Tant 3 och läser en tidning. Vid ett annat bord sitter en kille vid en laptop. Hans mobil ringer. Han skriker högt när han pratar, så högt att Tant 1 tar en liten promenad för att kolla om det finns nån hon kan prata med som inte pratar högre än hon själv.

Tant 4 kommer in och ska slå sig ner vid samma bord som Tant 3. Hon tar platsen där mannen som rusade till bussen satt. Men attans! Hon vispar till hans kvarglömda kaffemugg! (Tanterna fick fel nummer i mina tweets, nedan har jag korrigerat)

Tant 4 vippar en kvarglömd kaffemugg. Kaffe överallt. Tant 3 hjälper till. Säger: Han fick lite brått han s satt här. Tant 4: Gubbjävel! 

Eh..? Jo, jag hör rätt! Och som du förstår har jag liiite svårt att koncentrera mig på min bok. Jag är på väg att brista ut i gapflabb, helt enkelt. En farbror, som har hållit sig lite i bakgrunden, närmar sig försiktigt mitt bord. Han och jag tittar på de två tanterna som hjälps åt att torka upp. Den ena tanten har rumpan i vädret mot vårt bord. Vi kan liksom inte låta bli att titta.

Tant 4 säger: Det var väl skit att jag skulle spilla just idag när städerskan inte är här!

Tant 3 håller med. Hon springer efter papper och tycker att det ligger jävligt många tidningar på borden… Jag är mållös över tanternas vokabulär. Fan, vad de svär!

Till sist kommer en servicekille och ropar upp Clarks reg.nummer. Han är nyskodd och klar. Jag reser mig, stoppar ner min bok och sätter på mig jackan.

Farbror vid samma bord: Nu får du äntligen lugn och ro!

Och det var ju faktiskt sant! För jag åkte till jobbet och där är det Tysta Leken. Folk på institution 2 är på konferaaaaaaans och jag  går upp på institution 1 för att ha morgonmöte.

Har du fått nån underhållning så här på tisdagsmorgonen???


*Clark Kent = min egen stålman, min lille bil


Livet är kort.

Read Full Post »