Slut som artist, trött på folk och laddad inför ESC 2015

Ett folkilsket inlägg med musikaliska inslag.

---

 

Bloggen är mitt sociala liv sen ett tag tillbaka. Det är här jag har de flesta av mina sociala kontakter, det vill säga de som inte är Fästmön, mamma eller personalen på Tokerian, ungefär. Kanske är det därför jag är så pratsam – både här och när jag kommer ut i verkliga livet. Tar liksom tillvara på varje chans och möjlighet till att socialisera. Livet i isolering, livegenskap, är onekligen ett annat liv än det jag hade för lite mer än sex år sen. Välkommen om du vill byta, du som tycker att jag skryter så mycket och lever över mina tillgångar. (Vilka tillgångar?)

Tulpaner är rätt snälla och pratar inte så mycket skit. Dem kan jag titta på här utanför – utan att det kostar nåt. 

Jag älskar böcker mer än folk just nu. Känner mig trött och ilsken på folk, slut som den artist jag aldrig blev. Framtiden är ett enda stort svart hål. Vissa dar förstår jag inte varför jag så envist kämpar för att hålla mig kvar. Andra dagar tänker jag på mina nära och kära, som är mina ankare här i livet, och på Annika Östbergs ord i mitt exemplar av hennes bok:

Livet är en gåva.

Gåva eller inte, livet är ensamt, lite torftigt och inte särskilt stimulerande just nu. Jag flyr in i mina böcker, till världar och platser jag aldrig har varit. Resa kan/får jag ju inte i verkliga livet. Och sen använder jag mina ord. De strömmar från hjärta och huvud, ner genom armarna, ut ur fingrarna och bland annat ner i bloggen. DÄR kommer frustrationen! Jag skriver mest för mig själv. Ändå blir jag så himla less på alla negativa och spydiga ord jag får tillbaka – förutom Bosse, som jag aldrig har träffat, som var den enda som gladde mig genom att förstå och skratta på rätt sätt.

Det spelar ingen roll vad jag skriver om – det kan handla om mammas gamla tofflor – så får jag skit och oförskämdheter, generaliseringar, oombedda råd (”men lilla gumman, varför gör du inte på MITT sätt i stället?”). Om jag berättar om nåt jag har gjort eller upplevt får jag höra att jag är för glad, för slösaktig, för ytlig och framför allt: för egocentrisk. Skriver jag om nåt som gör mig rörd är jag patetisk, skriver jag ironiskt om mig själv och mina tillkortakommanden får jag stoneface alt. goda råd.

Men skriver jag om andra är jag elak, trots att jag försöker hitta positiva saker hos människor också. Skriver jag om bonusbarnen får jag höra att jag hänger ut dem eller inte bryr mig om dem tillräckligt. När jag skriver om vad jag gör får jag veta att ingen vill läsa om min städning och min matlagning eller om min lägenhet, som är alltför stor för en person (jag får besök av familjen ibland, vi vill inte alla sova i samma rum). Men värst av allt är frågan:

Vad ska du med alla böcker till? Om du säljer dem kanske du slutar gnälla över din taskiga ekonomi.

Jag känner bara att… 

MEN SLUTA LÄS MIN BLOGG DÅ, FÖR HÖGE FARAO!!!

Låt mig få fly in i dessa. Eller stör det dig så?

I kväll ska jag ägna mig åt nåt så ytligt som Eurovision Song Contest 2015, finalen. Men jag bloggar inte nämnvärt om den, för då får jag höra saker som att jag inte har nån smak, jag är för gammal för att tycka, jag är elak etc. Det är inte roligt. Jag tittar i stället. Och tycker. Och äter godis av nåt slag. Mina favoriter är i vart fall Serbien och Israel. Jag hoppas att nån av dem vinner. Klockan 21 slutar Anna jobba och schlageräventyret börjar. Jag räknar med att vi missar början, men självklart åker jag och hämtar henne så att vi kan titta tillsammans.

I morgon ska jag träffa goda vänner i verkliga livet. Ja, jag har vänner och det händer att jag träffar dem. Det ser jag fram emot så mycket att jag tänkte ta med ett litet paket. (Elakt, eller hur?.. Och hur 17 har jag råd med födelsedagspresenter? Jo, det ska jag berätta – i ett inlägg en annan dag!)

By the way, jag tycker inte synd om mig. Jag tycker synd om DIG som uppenbarligen går igång på att kränka mig.

PS Vill du läsa om finalen, läs hos Jerry. Han skriver bra om den, trots att vi inte har riktigt samma smak.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Att få kraft…

Ett inlägg om att få kraft och energi av samvaro med goda vänner, bland annat.

Igår eftermiddag åkte jag iväg på en inbokad intervju för Uppsalanyheter.se. Det blev ett möte som gav mig mycket kraft och energi genom allt jag såg omkring mig intervjusituationen. Men också genom orden. Orden, som jag alltid är så rädd att tappa. Det är inte så att jag är rädd för tystnaden. Det är förlusten av ord jag är rädd för.

På kvällen träffade Fästmön och jag K och M och gick för att äta en bit mat och dricka vin. Jag passade på att fota Vaksalaskolan, som jag tycker är en av Uppsalas vackraste byggnader. Och vars upphovs man heter Gunnar Leche – tio poäng till mig!

En av Uppsalas vackraste byggnader, enligt min mening. 

Vi gick till Soul Food, där vi har varit en gång tidigare i den här konstellationen. Soul Food är en liten kvarterskrog med uteservering på sommaren. Eftersom det blåste ganska bra igår satt vi inomhus. Inredningen går i amerikansk stil – det är ju ett amerikanskt kök som bjuds.

Manhattan på ljuslyktorna, som kostade 59 kronor, kunde K konstatera.

Jag valde kycklingspett. Till det fick jag också ett spett med grillade grönsaker. Pommes och chilibéarnaise var andra tillbehör. Vinet var ett cabernet sauvignon, ganska lättdrucket, inget höjdarvin, men ett helt OK vin.

Det är gott att Anna finns vid min sida nu när det är tuffa tider igen. I kombination med K och M blev detta riktigt bra för humöret och jag kände ur-kraften – tjurkraften? – stiga i mig igen.

Ur- eller tjurkraft?

När solen började sjunka bakom tinnarna och tornen i vår stad strosade vi mot busshållplats respektive fotbollsmatch.

Solen sjönk i staden.

Det finns mycket i livet att vara tacksam för, kunde jag konstatera. En sak var att bussen stannade den här gången och inte bara åkte förbi oss som sist. En annan sak är att jag förra gången gick och bar på en klumpenduns som jag nu är befriad ifrån.

Nu är bördorna emellertid andra. Jag vet inte om jag har hanterat det hela rätt, men jag har som sagt gjort det på mitt sätt. Mejlet jag skickade för över 24 timmar sen har fortfarande inte besvarats. Så viktig var jag – not!

Ett annat liv i en annan tid?

Allt river upp gamla sår som ändå var ganska nyläkta. Sår som handlar om ett annat liv i en annan tid. Jag trodde att jag skulle vara bättre rustad den här gången. Och baske mig om jag inte är det! Gårdagskvällens samvaro och intryck gav mig mycket kraft, det är i alla fall en sak som är säker! Det är jag ytterligare tacksam för.

Idag är det måndag. Det är konstigt att vara hemma. Jag har semester, hoppas jag. Jag har ägnat förmiddagen åt att skriva en artikel. Anna har ringt ett viktigt samtal. På dagordningen idag står enbart att gå och handla och hämta ut medicin så att mitt invärtes bråck hålls i schack. Nånting till mamma måste inhandlas, hon fyller ju år nästa månad.

Tokerian är jag fortfarande förbannad på. Lagom till midsommarafton höjde de priserna på svenska jordgubbar från 35 kronor litern till 65. DET var riktigt jävla dåligt, tycker jag! Det är ju inte nån brist på jordgubbar, precis. Och det var samma sorts jordgubbar, från samma ställe som dan innan. Men eftersom Tokerian är min närmaste matvaruaffär kan jag inte göra slut med den.

Göra slut, förresten… Det gjorde jag med lokalblaskan i mars. Ändå envisas deras prenumerationsförsäljare med att ringa hit en gång i månaden och tjata. TROTS att de varje gång lovar att försöka (?!) ta bort mitt namn och telefonnummer från deras jävla listor. Vad är det som är så svårt att fatta/utföra??? 

Så idag delar jag ut en svart bak som Tokerian och Upsala Nya Tidning får dela på – en rejäl skinka vardera. Tokerian för den hutlösa prishöjningen av jordgubbar på midsommarafton, Upsala Nya Tidning för att man inte kan släppa taget om före detta prenumeranter, uppenbarligen. (Det finns många skäl till att jag gjorde slut och dessa påringningar gör ju inte precis att jag vill ”lappa ihop” nåt igen…)

Tokerian och lokalblaskan får dela på en svart bak idag.

Livet är kort. Och jag är arg. Jävligt arg. TACK för kraften!

Read Full Post »

Bland gamla grejor

Ett inlägg om en utflykt till det förgångna, på sätt och vis.

En kvav dag. Vi sov inte alltför länge, jag gillar inte när det är för varmt i sovrummet. Frukosten intog vi i köket. Knäckemacka med ost. Paprikan kom från krukan på ballen*.

Knäcke med egen paprika.

Vi tog Clark Kent** och for till Ulva kvarn där det var bakluckeloppis. Och massor av människor. Fästmön och jag gick bara och tittade på allt och alla. I en låda hittade vi Kikki.

Kikki låg i en låda.

På ett bord hittade vi detta osannolika par, en naken kvinna och en munk.

Ett osannolikt par.

Sen såg vi Annas bekanting J, som stått och gjort affärer hela dan. Det hade gått väldigt bra!

Jag slog på stort och inhandlade en pocketbok för två (2) kronor. Dock inte den till höger på den här bilden.

Anna samlar på elefanter, jag på bebisböcker. Kan man tro.

Vid ett bord sålde en man sin avlidne pappas saker. Bland annat förevisade han en fin dosa för skjortknappar. Tyvärr var priset för högt för vår del. Dessutom blev jag så betagen av både berättelse och dosa att jag glömde fota asken.

En man sålde barnkläder. Det där med genusperspektiv i marknadsföringen kände han nog inte till. Eller också gjorde han det. Jag tog mig i anden för min panna.

Rosa för flickor och blått för pojkar… 

Vi for vidare till Gamlis för var sin glass. Anna bjöd. Vi tittade in till Mjödstugemannen med den arga hunden. Han säljer så många vackra saker! Idag fastnade jag för Tingeling.

Tingeling i silver.

Häftigast av allt är kristallkronorna som hänger i träden. Den ena kostar ”bara” 5 000, den andra 10 000. Inget för våra kassor. Men vackert är det med kristaller…

Kristall, vackert!

Nu laddar jag för en intervju klockan 16 med en färgrik person.

I kväll blir det middag på lokal med K och M. Jag dränker mina sorger helst i goda vänners lag. Och jag ångrar ännu inte mejlet jag skrev till prefekt 2 idag på förmiddagen. Mitt sätt kanske inte är rätt sätt, men jag står för det. Medan drömmarna fortfarande vilar ovanför regnbågen. Där ligger de bra. Jag orkar inte bära dem själv just nu.

*ballen = balkongen
** Clark Kent = min lille bilman

Livet är kort.

Read Full Post »

Mitt sätt

Innan jag går vill jag lämna två sångtexter till dig som läser. Sångerna i sig kanske är pekoral, men orden säger allt just nu. Det här är den ena:

My way

And now, the end is here
And so I face the final curtain
My friend, I’ll say it clear
I’ll state my case, of which I’m certain
I’ve lived a life that’s full
I traveled each and ev’ry highway
And more, much more than this, I did it my way

Regrets, I’ve had a few
But then again, too few to mention
I did what I had to do and saw it through without exemption
I planned each charted course, each careful step along the byway
And more, much more than this, I did it my way

Yes, there were times, I’m sure you knew
When I bit off more than I could chew
But through it all, when there was doubt
I ate it up and spit it out
I faced it all and I stood tall and did it my way

I’ve loved, I’ve laughed and cried
I’ve had my fill, my share of losing
And now, as tears subside, I find it all so amusing
To think I did all that
And may I say, not in a shy way,
”Oh, no, oh, no, not me, I did it my way”

For what is a man, what has he got?
If not himself, then he has naught
To say the things he truly feels and not the words of one who kneels
The record shows I took the blows and did it my way!

Yes, it was my way

(Songwriters: Jaques Revaux, Claude Francois, Gilles Thibaut, Paul Anka)

Livet är kort.

Read Full Post »