Tyvärr för alla oönskade besökare som smyger in här under natten (vågar ni inte visa er i ljuset, spricker ni då, eller vad?) har ridån gått upp idag igen. Det var verkligen ingen höjdare att tillbringa julafton på egen hand. Jag grinade mig igenom större delen av dan. Kämpade för att bita ihop när mamma ringde – typ fem gånger. Kämpade för att inte visa nåt här på bloggen.
Jag tittade på Sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton och efter det orkade jag inte mer. Jag mådde så illa efter julmaten, det gav liksom inte med sig. Borstade tänder och gick och la mig tjugo över åtta och grät mig till sömns. För att vakna vid 23-tiden – klarvaken…
Tyko Jonsson, som har närt en kommunist vid sin barm…
Så småningom klev jag ur sängen mitt i natten för att öppna mina julklappar. Jag orkade inte göra det tidigare och det kändes förresten så ledsamt att öppna dem alldeles ensam. Jo jag VET. Min ensamhet är på sätt och vis självvald. Det blev den när jag tackade ja till förturen till operation. Och det är inget jag ångrar. Men ändå. Jag kände mig väldigt, väldigt ensam. Jag hade fixat fem julklappar till mig själv som jag hade slagit in, just in case jag inte skulle få några andra.
Jag gav mig en fotobok, med titeln Året på Ultuna (mina egna bilder), en bok, ett par strumpor med fiskar på, ett datumblock och ny plastfilm till Ajfånen.
Men Tomten hade inte glömt bort mig! Tomten i Motala hade ju skickat ett grönt paket och detta innehöll två böcker av en författare jag gillar att läsa just nu, Kjell Eriksson. TACK SNÄLLA FEM FÖR KLAPPAR OCH BESÖKET HOS MAMMA!!!
Klappar från FEM!
Även Tomten i Förorten hade kommit ihåg mig. Från Jerry kom tre böcker varav en som jag redan hade fått. När det gäller böcker måste man ALLTID kolla av först… Men de andra två har jag inte, TACK!
Två av tre som jag inte har.
Fästmöns snälla mamma hade inte bara bidragit med Janssons frestelse utan också med en klapp från henne och L. Den innehöll nånting jag verkligen behöver för jag är otroligt torr. Har torra fläckar framför allt på armarna, så Olivcrème blir toppen! TACK!
Härligt för mitt torra skinn!
Det var riktigt pinsamt att ta emot klappar från dessa, för jag har inte köpt nånting till nån av dem. Det kom som sagt en operation emellan och före blev det så stressigt med att försöka ordna så att ”barnen” fick klappar och jag fick mat i kylen. Sen var jag osäker på klapperierna med somliga eftersom jag inte fick nåt till 50-årsdagen. Tänkte att då köper vi inga klappar heller. När jag sen fick veta att det var klappar på gång var jag för sjuk för att köpa. Och ”barnens” löste jag som sagt på annat sätt. Men jag vet inte om de var nöjda, har inget hört. Att köpa julklappar i efterskott tror jag inte på, men jag har planer på att vissa levande änglar ska få nånting som tack för mycken hjälp. Det känns bättre än att komma efter jul med julklappar. Och snart är julen över. Förhoppningsvis snart.
Annas klappar sparade jag till sist. Jag hade fått för mig att ett av paketen från henne innehöll plastfilm till Ajfånen – för det hade jag köpt på skoj både till henne och mig. Men det var ett USB-minne på 32 GB – perfekt! Idag – eller nån annan dag – ska jag föra över mina bilder som nu är utspridda överallt… Fotcrème och böcker fick jag också, TACK snälla älskling!
Klappar från Anna!
Vid det här laget var klockan nästan två…
Klockan var nästan två när jag hade öppnat alla julklappar.
Jag var vaken till klockan tre, ungefär. Är rädd att jag störde min älskling väldigt mitt i natten med en jobbig sms-konversation. Men, som sagt, jag var så ledsen och bedrövad igår. Jag tror att jag har drabbats av nån sorts post-op depression för jag bara gråter. Gråter, gråter, gråter typ hela tiden. Det är skitjobbigt och ytterligare ett skäl till att jag drar mig undan människor. Jag blir ju inte vackrare heller av tårarna, ser allt mer ut som en gris.
Tofflan mitt i natten.
Idag vaknade jag halv nio. Det var ganska mörkt ute och det snöar som 17. Känner mig faktiskt ganska insnöad…
Insnöad… OBS! Den läskiga snögubben på bilden är inte mitt verk.
I natt lät det som om nån i huset hade vinterkräksjukan. Det plus snön gör inte precis att jag är sugen på en liten promenad, men annars är det en intention jag har. Jag måste i vart fall gå till soprummet med all julmat som har hamnat i komposten. Det luktar inte gott efter ett tag…
Kring operationsärret är det fullt av röda prickar som kliar som fan. Jag är allergisk mot plåster och kirurgtejp och gissar att det är såna rester som jag inte har fått bort. Jag får nämligen fortfarande inte tvätta mig i området, bara låta duschvatten försiktigt rinna över.
Förutom eventuell promenad och bildöverföring till min USB-sticka har jag inga större planer för dagen. Ikväll ska jag se på Änglagård: Sjuhundrafyrtiofjärde sommaren, men jag ska också se dokumentärfilmen om Olof Palme på SvT, uppdelad i tre avsnitt för TV. Den senare får jag emellertid spela in eftersom programmen krockar.
Vad händer hos dig då???
Livet är kort.
Read Full Post »
För ett par veckor sen träffade jag ett av stans kommunalråd. Jag fick en bok av henne, Docka vit docka röd av min favoritförfattare Maria Lang. Men det var inte bara en bok utan lite mer: på försättsbladet hade Maria Langs systerson Ove Hoffner lämnat en hälsning till mig. En bok är alltid en fin gåva tycker jag. Det här blev en extra fin gåva, naturligtvis. Särskilt som författaren dedicerade just den här romanen till sin systerson Ove.
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - en tragisk komedi 