Korta stunder

Ett deppo-inlägg.

---

 

Korta stunder går det att låtsas att allt är

som vanligt.

Eller i alla fall

rätt OK.

Jag gillar bågen överst med träskalmar och den näst längst ner i orange.

Som idag. Fästmön är ledig och vi hade diverse ärenden att åka på. Bland annat kollade vi in glasögonbågar och priser på Stormarknaden, där det numera finns två optiker: Synoptik och Specsavers. Naturligtvis har de olika rabattsystem med mera, men vi fick bra service på båda ställena. Nu är det upp till Anna att bestämma sig vart hon vill gå. Det är besvärligt när man inte ser ordentligt och om man som Anna har ett jobb där man till exempel måste dela medicin är det ju en klar fördel för alla inblandade att hon ser bra så det blir rätt. Fast precis som med tandläkaren är det ju nåt kroppen behöver, men nåt som får plånboken att svida.

Själv behöver jag beställa nya linser snart, för mina är på väg att ta slut. Jag skulle också behöva gå till optikern och kolla synen och fixa nya brillor. Det har jag absolut inte råd med så länge jag bara får a-kassa. Men titta kan man ju. Jag såg två väldigt häftiga bågar som jag skulle kunna tänka mig: en med skalmar av trä och en i sniggt orange.

Så här kände jag mig inuti.

Så skulle vi sitta ner en stund och vila fötterna och jag gjorde misstaget att kolla mejlen på mobilen. Jag hade på ett par timmar fått tre nej på jobb jag har sökt hos en och samma arbetsgivare här i Uppsala. Det var väldigt svårt att bita ihop sen när jag skulle in på ICA Kvantum och köpa bröd, mjölk och toapapper. Men det gick. Det är bara att blinka bort tårarna och ta nya tag. Med tårar får man inget nytt jobb.

Jag har blivit ganska bra på att bita ihop. Jag kan säga till Anna att jag blir eller är jätteledsen. Några tårar släpper jag inte fram. Inte förrän jag är ensam. Jag kunde till och med bita ihop och låta snudd på glättig – eller i alla fall normal – när jag telefonerade med mamma nyss. Det är en viss konst, ska jag säga.

Det är korta stunder som jag kan glädjas – men dessa stunder är inte att förakta! I postboxen hittade jag tre räkningar på månadsavgifter för mitt hem samt en bensinräkning. Jag gläds åt att månadsavgiften (”hyran”) inte har höjts och att bensinräkningen var på endast 500 kronor. När jag pendlade låg den på cirka 2 000 kronor i månaden eller över. Och 500 spänn är ju bättre än 2 000.

I kväll blir det varma mackor med norsk makrill och Västerbottenost till middag. Anna är ute på en promenad i det vackra vädret. Jag sitter en kort stund (nåja…) vid datorn, som nu har en fungerande bredbandslina.

Vad händer hos dig i kväll? Är allt som vanligt, är det OK eller har du en kort stund av nåt ovanligt för dig? Skriv gärna några rader och berätta i en kommentar!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Granbarr?

Äh, jag vet inte vad/vem det är som låter så att jag väcks varje morgon. Knappast barren som rasar från gröngölingen* i vardagsrummet. Ett sisyfosarbete, kära läsare, detta att dammsuga upp barr varje dag. Annars, vad gäller den ofrivilliga väckningen, kan jag meddela att jag har svårt att urskilja om det är sång eller gråt/trots. Allt låter liksom lika illa.

Idag på förmiddagen ska jag inte suga upp enbart granbarr, utan alla dammråttor och smulor som har tagit över lägenheten. Notera att jag skriver ”lägenheten” och inte ”Mitt Hem”. Det är ett första steg för mig att skilja mig emotionellt från stället där jag har bott i 16 och ett halvt år.

(Vänta lite, jag fick en nysattack och hann inte med att få upp näsduken, så jag måste torka av skärmen lite…)

Hade behövt en sån här varningsskylt…

                                                                                                                                                      Igår såg jag En Riktigt… Tjock Person och den njutning det beredde mig var att jag kunde känna mig smal en stund. Tills jag letade fram vågen och frejdigt steg upp på den. HUGA! Jag undrar därför om det inte var min egen spegelbild jag såg i fönstret, helt enkelt. Eftersom den inte nickade igenkännande eller på annat sätt hälsade misstänker jag starkt att Fettot, det var helt enkelt jag.

Naturligtvis hinner jag inte akut-/snabbanta tills Fästmön kommer hit – vilket jag hoppas blir redan i kväll. Annars blir hon så extra ensam hemma i Himlen eftersom Slaktar-Pojken ska till sin pappa idag och ut på galej i morgon. Anna har ju legat däckad och inte haft nå vidare aptit, så en viss viktnedgång torde vara enda vinsten av detta.

Mamma ska skjutsas till min frissa i eftermiddag och få sitt hår fixat. Det känns bra att överlämna henne i Monas kompetenta händer! 😀 Under tiden kanske jag gör några ärenden, det vill säga tar en nypa luft.

Jag läser en väldigt bra bok just nu, Elisabet Höglunds ”En kvinna med det håret kan väl aldrig tas på allvar”. När jag är klar serverar jag en recension här, förstås. Men jag vill redan nu säga att det är tufft att läsa om framför allt den mobbning Elisabet Höglund har blivit utsatt för – både som barn och som vuxen. Och jag vet inte vilken av mobbningarna som är värst. Att mobbas när man är ung präglar en för resten av livet. Samtidigt, att mobbas som vuxen, av vuxna som borde veta bättre, det är fruktansvärt. Därför går det inte så fort att läsa en sån här bok. Man orkar inte, helt enkelt. Men NU ska jag läsa en stund innandet är dags att kliva upp och gräva fram dammsugaren!

                                                                                                                                            *gröngölingen = julgranen

Read Full Post »