Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘missnöje’

Ett politiskt inlägg.


 

politiker

Budgetdebatt pågår, liksom regeringskris.

Nej det här är ingen politisk blogg, men det går ju inte att blunda för det som händer i Stockholm just nu. Inte heller kan jag låta det vara okommenterat från min sida. Sverige har hamnat i ett läge som jag länge har fruktat. Ett läge där ett visst parti, som fick irriterande många röster i höstens val, har fått en roll som det utnyttjar maximalt.

I skrivande stund är dagens budgetdebatt nyligen inledd. Den debatt som kan sluta med att statsminister Löfven avgår. Eller att det blir nyvalDet irriterande partiet har gått in för att sänka alla regeringar som inte tänker minska invandringen, menar politiska kommentatorn Ewa Stenberg på Dagens Nyheter. Jag är benägen att hålla med. Det ser liksom inte bättre ut. Och då kan vi hålla på och tramsa så här till dödagar. Det går inte an, tycker jag! Vårt land måste ha en regering. Men vi måste ha en regering som kan sköta sitt jobb.

Jag tänker inte berätta vilken sida jag tycker ska utgöra regering. Men vi kan faktiskt inte i längden ha en enfrågeparti (så gott som) som hela tiden sätter käppar i hjulen. Allianspartierna är stenhårda och vill driva läget mot nyval. Kristdemokraternas Göran Hägglund har deklarerat att det inte är deras uppgift att rädda statsministern.

Samtidigt kan man se det irriterande partiets krav som ett sätt att tvinga fram blocköverskridande samarbeten i framtiden. Men det kan nog ta sin lilla tid. Tidigare partiledarna Ingvar Carlsson (S) och Bengt Westerberg (FP) önskar ett samarbete mellan blocken. För de är överens om att det irriterande partiet inte ska få nån makt.

Jag kan förstå att det finns ett missnöje i det här landet med vissa frågor. Då ska vi diskutera dem, tycker jag. Men den som röstat på ett litet parti bara för att uttrycka sitt missnöje i en viss fråga är den som har varit med och drivit fram den här regeringskrisen. Det tycker jag var oerhört dumt gjort. Det här läget är nämligen allt annat än bra.

För vad är det som händer eller riskerar att hända? 

  • Statsministern kan avgå.
  • Alliansen skulle kunna regera med det irriterande partiet. Fast det irriterande partiet har ju sagt att man ska fälla en alliansregering också.
  • Det kan bli nyval.
  • Kronan föll direkt efter att det irriterande partiet gick emot regeringens budgetförslag.
  • Sämre tillväxt och högre arbetslöshet kan bli följden om det råder politisk osäkerhet för länge.
  • Börsen, Riksbankens ränta och boräntorna väntas inte påverkas nämnvärt. Än.

Ja, jag hoppas att alla som har röstat på det irriterande partiet är nöjda nu när Sverige har hamnat i en regeringskris. (<== ironi) För jag ser det faktiskt som att det är ert ”fel”. Det här är allt annat än bra! Det här är kaos. Nyval är det enda tänkbara nu.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om mobiltelefoni.


 

Frank och Francis

Inga fårskallar.

Massor av svenskar är missnöjda med sina mobilabonnemang. Det tredje kvartalet i år ökade antalet ärenden hos oberoende konsumentrådgivaren Telekområdgivarna med 50 procent jämfört med förra året. Det kunderna klagar mest på är mobiltelefoni och dess bindnings- och uppsägningstider. Till Konsumentverket har det kommit in 634 anmälningar kring detta förra året. Ett företag som nu väljer att ta bort bindningstiderna är Tele 2.

Tele 2 är inga fårskallar, reklamen till trots, utan ett smart företag. Man granskade alla inkomna klagomål från 2012 och fann att det var ett stort missnöje bland kunderna kring mobilabonnemangen. Bindningstiderna var det kundärendena främst rörde sig om. Tele 2 har haft 50 olika abonnemang, men ändå tyckte 37 procent av kunderna att det var svårt att hitta nåt abonnemang som passar. Därför bestämde sig Tele 2 för att från och med igår avskaffa alla bindningstider. Det är kunden själv som väljer abonnemangets innehåll och storlek på datamängd, samtal och sms.

Idag är det vanligast att man köper en mobil och samtider binder sig till ett abonnemang hos en teleoperatör i 24 månader. Vi kunder har lockats med olika månadskostnader och avbetalningsnivåer. Genom att förbinda oss att vara kund har vi troligen fått ett lägre pris på mobilen. Så var det för mig sommaren 2013. Efter avslutad visstidsanställning lämnade jag tillbaka min tjänstemobil och behövde därför köpa en ny privat. Min intention var att köpa en ny mobil och betala den kontant för att slippa andra månadsavgifter än för själva abonnemanget. Men det hade jag förlorat många sköna tusenlappar på. Därför betalade jag en viss del kontant och förband mig att vara kund hos Telia i 24 månader till en månadskostnad av 349 kronor. I det abonnemanget ingår 1 500 fria sms, 1 500 fria samtalsminuter och 6 GB datamängd.

Men åter till Tele 2. Här råder nu alltså valfrihet. Men påverkar inte det priset på mobilerna? VD Thomas Ekman sa så här igår:

Priset kan skilja sig åt från modell till modell precis som i dag.

Eh jaaa… Men priset, blir det inte högre på själva apparaterna om bindningstiderna tas bort? Jo, idag medger Tele 2 det.En iphone 6 får en högre månadskostnad om 60 kronor och en Samsung Galaxy Alpha får man betala 27 kronor mer för. VD Thomas Ekman säger i Dagens Nyheter:

Man får värdera det mot friheten att inte vara låst vid ett abonnemang eller en operatör. 

Personligen tycker jag att Tele 2 gör ett smart drag. Jag vill hellre sätta ihop mitt abonnemang själv och jag vill fortfarande betala lite mer kontant/direkt för mobilen om jag köper en. Det abonnemang jag har idag är bra, men jag utnyttjar en bråkdel av det. Hur mycket jag skulle ringa, messa och surfa för varje månad hade jag liksom ingen aning om när jag köpte telefonen och tog abonnemanget. Det har jag nu. Min bindningstid går ut i sommar och kanske är det då också dags att köpa en ny mobil. Om det bllir Tele 2 nästa gång? Tja, vem vet… Fårskallar är de definitivt inte!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en bok.


 

Tänk på ett talGåtor och seriemördare brukar ge en viss spänning i litterär form. Därför grabbade jag tag i Månpockets utgåva av Tänk på ett tal, John Verdons debutdeckare, en dag i november förra året. Jag köpte den och den fick följa med hem. Låg till sig i min att-läsa-hög, för jag ville ha nåt riktigt spännande att se fram emot.

Den pensionerade polisen Dave Gurney kontaktas av en gammal skolkompis, Mark Mellery. Mark har fått ett mystiskt brev och känner sig hotad. Men han vill inte blanda in polisen. Dave börjar nysta i det hela, trots hustrun Madeleines missnöje. Plötsligt finner sig Dave vara en deltagare i ett märkligt spel, men också i jakten på en seriemördare.

Den lovade så mycket, den här boken. Men nej. Tyvärr. Inget av löftena infriades. Jag kan inte förstå hur en bok kan kallas

[…] beroendeframkallande thriller […]

och

[…] Otroligt fängslande, fantastiskt skriven och helt enkelt den bästa bok jag har läst i år”. […]

av de recensenter som lyfts fram på bokens omslag. För den här boken är för mig ett riktigt sömnpiller! Jag har tragglat med den alldeles för länge. Jag har haft svårt att komma in i den. Den är seg, trots att jakten på just en seriemördare borde vara fartfylld.

Nä, det blir ett lågt Toffelomdöme och troligen ingen mer John Verdon för mig. Hur kunde Månpocket ge ut denna???

rosa toffla minirosa toffla mini


PS
Varför jag läste den överhuvudtaget? Ja jag ville ju trots allt veta vem mördaren var samt mördarens motiv.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg i vilket Tofflan visar sina egna majblommor och har en del musikaliska funderingar. Eller snarare undrar över pratsamma gäster.


Igår kväll blev det
verkligen skitväder! Det stormade och regnet smattrade mot rutorna. Vi satt inomhus och hade det gott, mätta av Fästmöns Chicken Tikka Masala med naan.

I morse sov vi ända till klockan var nästan tio. Av nån anledning sover vi alltid längre hos Anna. Hon har kanske inte riktigt så många grannar som renoverar eller vars barn får utbrott. Eller också har hon det, men huset är bättre isolerat.

Jag tog en skön dusch, medan Anna fixade frukost. Utomhus var det strålande sol och varmt. På Twitter läste vi om alla som var ute och skenade på ett eller annat sätt, så vi masade oss också ut. Fast endast för att gå. Jag tror inte min onda häl pallar nåt springeling.

Ajfånens kamera åkte fram, men ärligt talat har jag delvis tappat lusten att fota. Jag tycker att bilderna bara blir dåliga och tunga. Men några majblommor fångade jag i alla fall, med ett ganska lyckat resultat. Jag twittrade för övrigt stolt att jag inte hade sprungit en centimeter den gångna veckan. Ärligt talat tycker jag folk är jobbiga och skrytsamma som måste berätta hur långt de springer. Berätta i sociala medier, alltså. Who cares, liksom?

BlåsipporÄntligen fick jag fota blåsippor ute i backarna!


Blåsipporna stod i flera klungor
ute i backarna och äntligen fick jag fota både dem och vitsippor.

Vitsippor
Vitsipporna har fått strålkastaren på sig.


Vi promenerade bort till Ekeby,
men eftersom stället nu är uthyrt kommer man inte fram till varken vattnet eller bron. Vi tittade lite på avstånd. Totalt var vi ute i en timme, men vi satte oss ner en stund på en bänk och bara njöt av vårsolen.

Anna i vårsolen
Min egen personliga majblomma njöt i vårsolen. Eller somnade hon?


Det var verkligen varmt i solen
och så här efteråt känner i alla fall jag att det hettar i ansiktet. Men när vi var ute blåste det fortfarande ganska mycket, så jag kände inte riktigt hettan då.

Anna i blåsten
Det blåste på Anna.


På hemvägen noterade jag
att det måtte ha varit livat i holken igår. Den hade nämligen trillat ner och låg på marken.

Fågelholk på marken
”Tjo va de va livat i holken i lördags…”


Hemma i Himlen
satt alla barnena vid sina datorer, men Johan reste sig faktiskt och gick ut för att ta en promenad. Anna och jag åkte till ICA Solen och provianterade innan jag for hem till New Village. Anna uttryckte sitt stora missnöje med min packning av hennes varor. Kassörskan flinade och såg ut som om hon tyckte synd om mig.

Fullastad med kassar och väskor flåsade jag uppför min trappa. Plockade med mig ”Lucilles” lokalblaska på vägen. När jag hade packat upp mina varor och ställt dem där de hör hemma gick jag över för att mata husdjuren. De var hungriga. Jag undrar om ”Lucille” hann mata dem innan avfärden…

Storebror hade det kämpigt, så jag gjorde en omstart och en ordentlig virusgenomsökning. Det tog baske mig en timme! Under tiden hann jag ringa mamma och äta min middag – grillad kyckling med potatissallad och räksallad. Ett glas rött tog jag till maten, det andra sippar jag på just nu. Läste tidningen till middagen, men tidningen tog bara fem minuter att bläddra igenom. Nej, jag är verkligen nöjd med att inte längre lägga nästan 3 000 spänn om året på nånting så här tunt!..

I kväll väntar det tredje programmet Inför Eurovision Song Contest 2013. Martin Rolinski är gäst och jag undrar om han kan hålla låda som de två föregående gästerna Rickard Engfors och Shirley Clamp… Det har jag svårt att tro…


Livet är kort.

Read Full Post »

Dagens Nyheter har på nätet en intressant artikel om missnöje på jobbet. En organisationskonsult ger tips och råd i artikeln, och det irriterar mig lite. För många av dessa konsulter säger ju saker som är ganska självklara om man tänker efter lite, eller hur? Fast medan medarbetarnas tankar är gratis kostar konsulternas konsultationer multum, oftast.

En gnällig typ – privat.


Konsulten i artikeln
säger att det är skillnad på gnäll och missnöje. Ja, det hade jag kunnat säga gratis! (Nu gnäller jag!) Gnäll är ju liksom bara gnäll, medan missnöje ju kan vara befogat – och behöver kanske åtgärdas. Vad är då missnöje? Enligt konsulten och mig handlar missnöje ofta om att man tycker att ledarskapet är dåligt, att man inte får information om saker och ting eller att man känner sig överkörd. Det är då vi gnäller. Gnället kan hålla ihop en grupp, men det kan också förstöra. Det gäller att ingen i gruppen förhäver sig, för då kan det vara den personens tur att råka ut för gnäll – från gruppen. Eller mobbning, som vi också säger på svengelska.

Jag undrar ibland om man har tagit upp det dåliga ledarskapet med sin chef eller känslorna av att vara överkörd eller inte få information. För det är ju den det handlar om man ska prata med om man vill ha nån förändring. Att inte information är nånting som jag funderar över eftersom jag jobbar med kommunikation. Vi har väl var och en ett ansvar att hålla oss informerade, att ta reda på saker och ting själva också? Eller?

Det är viktigt att även våga prata om sånt som är obehagligt på en arbetsplats. Det är också viktigt att kunna lyssna först och prata sen – både som medarbetare och kollega, men också som chef. För det är chefen som kanske måste ta det enskilda samtalet om det där obehagliga, det där missnöjet. Och som chef räcker det inte bara att vara lyhörd och kunna sätta ner foten vid behov. En god chef ska också kunna erkänna egna fel och brister, tokiga beslut, misstag etc i jobbet. Men det ska förstås också medarbetaren…

Den arbetsplats där jag är nu är fantastisk! Människorna som jobbar här är här just för att jobba, men på raster försöker vi prata om lite annat än jobb. Det finns en stor lyhördhet och stor respekt kollegorna emellan. Ingen är spydig eller otrevlig. Eller jo… Det finns undantag. Jag kallar detta undantag Muntergöken, lite ironiskt eftersom jag ju menar tvärtom. Själva göken i sig består av delar av flera personer, även mig själv. Det är den här göken  som alltid ser allting negativt, svårt, problematiskt – och aldrig positivt, ljust, glatt. Det finns bara problem och inga möjligheter. Chefen, tycker Muntergöken, är antingen en mes eller också fattar chefen bara fel beslut. Nån information kommer aldrig från chefen, bara en massa dumma påfund. Och så vidare och så vidare…

Tja, du hör väl hur otroligt det låter? Jag vägrar nämligen att tro att en chef är 100 procent dålig. På en arbetsplats i mitt förra arbetsliv hade jag en chef som kompisstyrde. Med det menas en chef som kunde sköta sitt jobb tack vare sina låtsaskompisar. Genom att låtsas göra vissa av medarbetarna till bästisar och bundisar fick h*n dem att göra det jobb h*n skulle ha gjort själv. Den som inte var chefens favorit gick det riktigt illa för. Jaa, faktiskt blev ett antal medarbetare till och med av med sina jobb – på högst tvivelaktiga grunder.

Här var jag inte glad alls…


På den tiden,
under den chefen jag nämner ovan, var jag nog världens största Muntergök. Jag gick från att vara chefens bästis till att hamna ute i frysskåpet. Och då blev jag förstås missnöjd och gnällde och gnällde. Fast det gjorde ”alla andra” också på arbetsplatsen, men när det skulle talas om det obehagliga var det bara jag som talade, det andra höll käft.

Idag visar jag betydligt färre känslor på jobbet. Om jag funderar över nånting eller är bara aningen missnöjd tar jag upp det så snart jag kan med nån av cheferna (jag har ju flera eftersom jag jobbar på flera ställen). Men jag gnäller inte. Jag har slutat gnälla på jobbet! När jag tittar på Muntergöken och ser och hör gnället därifrån inser jag att det var precis sån jag var tidigare! Och sån vill jag inte gå tillbaka och bli, never! Jag har också jobbat på mitt sätt att vara och på att förbättra mitt pokerface. Jag ler oftare. Men jag ler inte några falska leenden! Och jag backar inte för att ta en strid – däremot väljer jag mer nogsamt de strider jag tar. Hittills har det inte varit mycket till strider alls…

Så här glad är jag på mitt jobb idag!


Nu är det inte bara jag som har förändrat mig.
Den arbetsplats där jag är på nu är helt annorlunda än den jag var på tidigare. Här är det verkligen högt i tak och jag vågar säga vad jag tycker. (Fast jag tycker inte alltid om allting…) De som jobbar här talar också med varandra med den där respekten jag nämnde tidigare i det här inlägget.

Just nu är jag lyckligt lottad. Och inte ett dugg missnöjd med arbetsplatsen, trots dess Muntergök. Gnäller gör jag bara privat. Och inte så särskilt ofta heller.

Hur är det på din arbetsplats? Gnälls det mycket? Finns det nåt utbrett missnöje? Vad klagar folk mest på? Hur hanteras gnäll och missnöje? Många frågor, svaren har du!


Livet är kort.

Read Full Post »

På min agenda idag stod bland annat att ringa mitt fack. I slutet av november förra året fick jag nämligen ett trevligt (?) brev från en person på medlemsenheten. Jag blev upplyst om att jag hade en anställning utanför fackets organisationsområde (som om jag inte visste det…) och att det kanske kunde vara lämpligt för mig att byta fack – om det var en tillsvidareanställning eller ett längre vikariat. Nu var ju jobbet jag hade då ingetdera, men eftersom det stod att jag var välkommen (!) att ringa om jag ville ha mer information passade jag på att göra det idag när jag är ledig.

Enligt Wikipedia står Vision för något man vill uppnå. Oftast handlar det om ett framtida tillstånd man vill  uppnå. Det behöver inte uppfylla formella krav som  realism, tidsbundenhet eller mätbarhet. Vision är ett populärt ord i politiken, läser jag vidare. Att ett fackförbund vill förnya sig är väl bra, men hur märkligt är det inte att man byter namn till nånting som betyder att man inte behöver uppfylla formella krav???

Snorkighet – ett sätt att visa makt mot medlemmar med frågor?


För mig står mitt fackförbund Vision för Dimsyn.
Det är suddigt och luddigt och  om man har frågor som medlem blir man ständigt bollad runt – gärna mellan medlemsenheten och a-kassan. Och jag kan inte hjälpa att jag undrar om snorkighet är ett sätt att försöka visa att man har makt…

Idag blev jag nämligen ett otroligt snorkigt sätt upplyst om att man på medlemsenheten inte svarar på frågor om a-kassan utan då får jag vända mig till just a-kassan. För till skillnad från facket har a-kassan en myndighetsfunktion.

Lilla gumman…

tänkte jag i mitt stilla sinne och undrade om kvinnan i andra änden läste innantill nån regelbok. Klart jag fattar att facket inte kan eller får svara på a-kassefrågor, men som medlem tycker jag att det är mycket märkligt. För som medlem ser jag nämligen ingen skillnad mellan mitt fack och mitt facks a-kassa. Och jag får ofta känslan av att de tu motarbetar varandra. Jag har för mig att jag  så sent som i höstas läste att mitt fack och mitt facks a-kassa hade stämt varandra inför domstol.

Ursäkta mig, men vad ger detta för signaler till medlemmarna??? 

Jag hade några generella frågor om a-kassan som är av vikt för mig när jag ska ta ställning till om jag ska byta fack eller inte. Även om nu fackets medlemsenhet inte kunde eller fick svara på dessa mina frågor, hade det inte varit trevligt att upplysa mig som medlem om detta på ett vänligare sätt?

Nej, åter igen har Dimsyn höljt sig i dunkel och visat vilket avstånd man har till sina medlemmar. (Ser man ner på dem också, eller?) Jag tänker inte finna mig att bli behandlad som nåt katten har släpat in efter att ha varit medlem i snart 26 år och varje månad betalat såväl medlemsavgift till facket som a-kasseavgift – den senare även när jag har varit arbetslös och fått ersättning från a-kassan. (Är det nån som förstår den logiken???) 

Så snart jag kan ska jag byta fackförbund. Då kan ju Vision sitta där och fundera över medlemstappet, för det är inte bara jag som avslutar mitt medlemskap där. Missnöjet är stort. Det kanske vore bra om man vände funderingarna lite… inåt organisationen. Och att Vision slutar se medlemmar som motlemmar…

Read Full Post »

Läser om en intressant undersökning som tidningen Chef har gjort. Bland cirka tusen chefer vill 75 procent byta jobb. Samtidigt som det finns saker som skulle kunna hålla dem kvar.

Främsta skälet till att cheferna vill byta jobb är missnöje med den närmaste chefen. Så en ny chef till chefen skulle kunna vara ett sätt att få henne eller honom att stanna kvar. Andra saker att vifta med är förstås löneförhöjning, men också effektivare organisation, bättre karriärmöjligheter och mer stöd i chefsrollen.

Sämst betyg i ett chefstest får Socialstyrelsens chef Lars-Erik Holm. En del menar att han har skapat ett skräckvälde. Bloggaren Gullan har under lång tid kritiserat honom.


Makt har man som chef också…

                                                                                                                                                        Enligt Chefs ledarliga finns det fler dåliga chefer, till exempel Gudrun Sjödén, Stefan Ingves och Micael Bindefeld. Medelbra chefer enligt listan är bland andra Anna Maria Corazza Bildt, Cecilia Malmström, Peter Settman, kungen, Amelia Adamo och Erik Fichtelius. Toppchefer är, för att nämna några, Marie-Louise Ekman, Christer Björkman, Barack Obama och Robert Aschberg.

Tja, inte är det lätt att vara chef. Man måste fatta en massa beslut och man har en massa makt och lön, dessutom. Samtidigt har man också en massa ansvar. Inte konstigt att många anser att de flesta chefer är psykopater… Hur står de annars ut?..

Read Full Post »

Older Posts »

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 392 andra följare