O, vilken onsdag!

Ja, o vilken onsdag! Tänk om det kunde ske några mirakel idag! Men jag har ju slutat att tro på sådana… Gårdagen blev verkligen ett rejält däng i huvudet med de besked jag fick då. Dörrar som stängs, en efter en. Ja, den här gången är jag på väg att ge upp på riktigt! Finns det ingen plats för mig längre i den här tillvaron är det ju lika bra att lämna den, eller hur? Och nej, jag skriker inte att vargen kommer igen, jag tänker och planerar och försöker och försöker. Men mitt liv är omöjligt att leva som det är nu. Det är dags att fästa de lösa trådarna och klippa av.

Dags att fästa de lösa trådarna och klippa av.

                                                                                                                                                                      Tre samtal står på att-göra-listan idag. Ett av dem till min kontakt på arbetsförmedlingen. Jag skulle nämligen behöva åka ner till mamma ett tag, för att fixa ett par saker och det är väl bäst att kolla om man som livegen får det eller inte.

Har kört igång en maskin med handdukar och jag vet inte allt. Knökfull blev den i alla fall. Det har bildats en ny strykhög i gästrummet, men den tänkte jag ta itu med under dagen.

Jag har slängt ner några saker i min rygga, för i morgon tänkte jag åka ut till Fästmön och barnen. Vi ska försöka hitta på nåt i midsommar, det är visst midsommarafton på fredag. Jag blir väl där till söndag. Då är det dags för mig att fara Ut på Uppdrag igen. Nästa vecka är blank för min del. Anna går då in på sin andra semestervecka och har barnen då också. Gissningsvis hittar de på några aktiviteter och jag vill inte vara en black om foten, så jag åker hem till mig.

Självkänslan är under fotsulorna idag.

                                                                                                                                                                                                  Vädret kunde ha varit bättre! Det är bara 18 grader åt solsidan – men solen lyser med sin frånvaro. Det är mulet och blåsigt och en av de unga killarna som sommarjobbar utanför med ogräsrensning ser frusen ut – han arbetar nämligen inte så hårt att han blir varm utan står mest och hänger på ett långt skaft av nåt slag. Den andra killen ligger ner på tennisbanan och rensar ogräs. Varför tvingas unga, som inte vill jobba utan ha sommarlov, arbeta, medan vi gamla, som vill arbeta, inte får? Jag är en misslyckad figur och idag är självkänslan inte ens nere vid fotknölarna utan under fotsulorna.

Read Full Post »