Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘missbruk’

Ett inlägg om en TV-serie.


 

När livet vänder Johan

Johan Alander växte upp med våld i familjen. Fotot är lånat från SvT:s webbplats.

Onsdagskväll. Och oavsett mående är det När livet vänder som gäller. Denna serie av och med Anja Kontor, en av de få journalister jag noterar har något som kallas för medkänsla. Jag får känslan av att Anja Kontor inte är ute efter att sälja sig och sina program. Det känns mer som om hennes mål är att berätta människors historier. Eller snarare få dem själva att berätta om sina vändpunkter i livet. I kväll var det Johans tur.

Johan Alander är musiker och rappare.  Men det kvällens program handlar om är inte nån ljuv musik utan om våld i familjen. Misshandel. Och ett liv med missbruk av såväl alkohol som droger.

Han är bara 24 år, Johan. För tre år sen vände hans liv och han blev fri från sitt missbruk. Morföräldrarnas omtanke och omsorg var till stor hjälp. Men det är nog kanske systern som, genom sin egen kamp mot missbruket, gör att han packar sin väska och inte flyr utan

åker till

När jag ser på Johan och lyssnar på hans berättelse skymtar jag då och då den där ängsliga lilla pojken. Men jag ser också ett lugn och en ro som jag blir smått avundsjuk på…

Johans historia skulle ha kunnat sluta rent åt helvete, på lätt svenska. Tack och lov har den ett bra slut. Eller slut och slut… Hans liv fortsätter. Det är det bästa.


Missade du programmet om Johan? Titta här på SvT Play!


Här kan du läsa vad jag skrev om När livet vänder: Elise

Här kan du läsa vad jag skrev om När livet vänder: Lena.

Här kan du läsa mer, bland annat hittar du länkar till det jag skrev om förra säsongens program.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en TV-serie.

 

Elise Lindqvist foto SvT

Elise Lindqvist, Ängel på Malmskillnadsgatan. Fotot är lånad från SvT:s webbplats.

Onsdag kväll och åter ett nytt intressant program i Anja Kontors serie När livet vänder. Den här gången får vi möta Elise, Ängeln på Malmskillnads-gatan.

Som barn blev Elise Lindqvist utsatt för våldtäkter och andra sexuella övergrepp samt misshandel.  Som vuxen har hon levt ett tufft liv med missbruk, psykiska besvär och självmordsförsök. Sen blev hon frälst och det var naturligtvis Elises vändpunkt i livet. Under 18 år har hon jobbat med uppsökande verksamhet bland prostituerade. Ängeln på Malmskillnadsgatan – det är Elise Lindqvist.

När Anja Kontor ställer frågan till Elise i kvällens program om hur hon står ut att befinna sig i den ondskan på Malmskillnadsgatan håller jag andan. Elise ger inget kort och rakt svar, men de ord som fastnar hos mig är, ungefär:

Jag vill bara vara hos de här personerna.

I vanliga fall brukar jag betygsätta TV-program. Som du kanske har förstått tycker jag att det här är en både bra och engagerande TV-serie. TV-serien får högsta Toffelbetyget. Men att sätta betyg på människors liv och upplevelser går naturligtvis inte att göra. Därför delar jag inte ut några tofflor.

Här kan du se programmet om Elise på SvT Play.

Här kan du läsa vad jag skrev om förra veckans program om Lena.

Här kan du läsa mer, bland annat hittar du länkar till det jag skrev om förra säsongens program.


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en biografi.


Hur kan man ens försöka
att skriva en biografi över en av Sveriges största skådespelare? En person som levt i sus och dus och efterlämnat 17 papperskassar med dagböcker, anteckningar och privata dokument. Hur får man rätsida på materialet? Hur kan det överhuvudtaget bli en bok? Journalisten Annika Persson gav sig i kast med materialet och Jag vill ju vara fri. En bok om Lena Nyman kom ut i år, lite mer än två år efter Lena Nymans bortgång.

Jag vill ju vara fri

Det blev en bok…


Människoöden fascinerar mig!
Det behöver inte nödvändigtvis vara kända personers liv och leverne. Nu råkar Lena Nyman vara en känd person. Men den här boken är bra för det! Annika Persson väjer inte för det svarta, hon vågar och hon visar delar av det innersta, den lilla Lena, så osäker och sårbar.

Redan tidigt valde Lena skådespelarbanan. Jag har faktiskt sett filmen hon var med i som tioåring, Farligt löfte. Hon var stjärna redan då. Rollerna växte naturligtvis med åren. Det är spännande att läsa om Lena Nymans jobb ihop med regissörer som Vilgot Sjöman, Ingmar Bergman och Alf Sjöberg, men också Hasse och Tage, kollegor som Viveka Seldahl och Börje Ahlstedt, för att nämna några, samt elever som Rikard Wolff. Listan blir ogörlig om alla ska nämnas!

Det som emellertid mest griper mig är skildringen av hennes kamp mot missbruket. Eller kamp… Det var ju inte alltid en kamp, det var missbruket som styrde. Det och rökningen som avslutade hennes liv i förtid.

Det här är en riktigt bra biografi!!! 

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini


Livet är kort. Vissa liv är kortare än de borde ha fått vara.

Read Full Post »

Igår läste jag om att rökförbudet, det där som infördes för ett antal år sen för allmänna platser, kanske är på väg att utökas till att gälla vissa platser utomhus, särskilt platser där barn vistas. Det finns till och med tankar om att förbjuda rökning i privata bilar. I december ska Folkhälsoinstitutet lämna ett förslag till regeringen. Just nu undersöker man vilka risker det finns på allmänna platser där ickerökare kan utsättas för passiv rökning. Men några vill gå så långt som att införa ett totalförbud senast 2025.

Jag har själv varit rökare. I nästan 30 år blossade jag varje dag. Mot slutet upp till 30 cigarretter om dan. Inte nog med att jag har låtit en massa pengar bara gå upp i rök, jag har utsatt min kropp och min hälsa för detta elände. Dessutom har jag utsatt andra i min närhet för passiv rökning.

rök
Usch och fy!


Om man hade ”uppfunnit” ciggen idag
skulle den säkerligen beläggas med förbud. Det är farligt för den egna och andras hälsa att röka. Man blir beroende, precis som av vilken drog som helst, och man betalar för det. Jamen, du hör väl hur jäkla dumt det låter???

Det vore väl en sak om rökarna bara förstör för sig själva. Det de flesta tycks/låtsas vara omedvetna om är att deras blossande faktiskt kan göra andra människor sjuka också eftersom omgivningen råkar ut för passiv rökning. När man påtalar det för rökarna blir de bara förbannade. Men faktum är att jag får svårt att andas när jag är i närheten av nån som röker eller har rökt. Jag har också svårt att till exempel gå in i en hiss efter att en nyrökt person har vistats där inne. Och det handlar inte bara om att jag tycker att det luktar ÄCKLIGT, mina luftrör protesterar.

Nu är det inte andra som i grunden har gjort så att mina luftrör protesterar utan det är faktiskt jag själv. Jag har fått bestående skador av mitt före detta missbruk. Ja, jag tycker att rökning är ett missbruk! Men om jag inte hade slutat skulle jag kanske inte trampa den här jorden idag. Och om jag fanns kvar här, skulle jag kanske inte orka trampa jorden, för jag skulle få bära omkring på syrgasutrustning.

Ofta, ofta säger jag att det bästa jag har gjort är det jag gjorde den 7 september 2004: jag slutade röka. Jag gjorde det med hjälp av ett läkemedel som jag åt i sju veckor, men jag gjorde det mest av egen vilja, för att jag hade bestämt mig att det fick vara nog.

Igår blev jag kontaktad av ett företag som ville betala mig för att jag skulle skriva ett blogginlägg och lägga in länkar i det till en snussajt. Nu är snus inte lika farligt för omgivningen som röken från en cigarrett. Men naturligtvis skulle jag aldrig, aldrig, aldrig göra reklam för (för det anser jag att det var!) snus på min blogg lika lite som jag skulle göra det för cigarretter. Snus är nämligen inte heller bra för hälsan. Och nåt som jag personligen tycker är äckligare än cigarrettfimpar på marken är snuskluttar. Fy och usch! Vi säger till våra Jag säger till andras barn att inte slänga skräp på marken utan använda papperskorgar. Hundägare plockar upp sitt husdjurs skit efter dem. Hur kan det då vara OK att halvvuxna och vuxna slänger fimpar och snuskluttar på marken? 

Nej, sluta förpesta luften för dig själv och andra och sluta släng fimpar och snuskluttar på marken där småbarn lätt kan hitta dem och stoppa dem i munnen! Om jag kunde så kan du. Du har inte att skylla på. Det finns inget som är bra med att röka och snusa.


Livet är kort. Och kortare blir det om du fortsätter blossa.

Read Full Post »

En dag i somras satt jag i bilen med mamma på väg ner till Metropolen Byhålan. Vi brukar lyssna till sommarpratarna och klockslaget passar. Den här dan började vår resa ungefär mitt i programmet.

Det var en man som pratade. Han talade en varm värmländska. En behaglig röst som fascinerade och lockade. Vem var han? Lars Lerin. Namnet sa mig ingenting ens när jag kunde googla på honom. Nu vet jag bättre. Nu har jag sett dokumentärfilmen För dig naken, gjord av Lars Lerins guddotter Sara Broos. Jag kan inte påstå att jag känner den här mannen, men jag har fått ta del av en bit av hans liv och kärlek med och för Junior.

Lars och Junior

Lars och Junior. (Bilden är lånad från SvT:s hemsida.)


Lars Lerin är konstnär.
Under många år har han sökt kärleken, men ett brustet hjärta och missbruk försvårade sökandet. Men till sist träffade han Junior från Brasilien. De hade ursprungligen inte ens ett gemensamt språk. Junior kommer till Lars i Sverige, på vinst och förlust. Medan Junior är öppen är Lars stängd, rädd att misslyckas även denna gång.

Det gäller att våga stå naken för varandra. Och faktum är att kärleken segrar den här gången. Det här är en otroligt vacker film om en vacker kärlek mellan två män, varav den ene inte tror sig om att kunna älska. Filmen vann Dragon Award för bästa svenska dokumentärfilm på Göteborg International Film Festival i år. Det är helt förståeligt! Högsta Toffelbetyg får den också!

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini


Livet är kort.

Read Full Post »

Nu kan bananflugor, dessa irriterande små varelser, bli en viktig del i kampen för att hitta en bra behandling mot alkoholmissbruk. Forskare i USA har nämligen kommit fram till att bananflugor som nekas sex häver i sig alkohol. Men beteendet kan kontrolleras genom att man manipulerar en peptid i bananisarnas hjärnor. Kanske kan en liknande molekyl hittas hos människor, nåt som kan vara nyckeln till en behandling mot alkoholmissbruk.

En alkoholsugen lite sak – om den inte får sex. (Bilden är lånad från Dagens Nyheters hemsida.)


Bananflugornas beteende
är ju på sätt och vis inte olikt människors. Men det som är intressant är att de kryp som får komma till inte är ett dugg begivna på alkohol. Forskarna har kommit på att beteendet styrs av en molekyl i flugornas hjärnor. En sorts strömbrytare som representerar belöningsnivån i hjärnan.

Så här gjorde forskarna:

Hanar placerades i två olika burar. I den ena fanns honor som precis hade parat sig och därför, på grund av en sexpeptid som sprutas in samtidigt med sperman, var helt ointresserade av sex. I den andra fanns villiga oskulder. [Jajamens!] Hanarna plockades sen ut och placerades i en egen bur. Där kunde de välja mellan mat från två olika sugrör, varav den ena maten var spetsad med 15 procent alkohol. Det visade sig att flugorna i den första buren drack sig redlöst berusade. Skillnaden syntes också i nivåerna av neuropeptid F i deras hjärnor. Ju mer sex, desto mer neuropeptid F.

Människan har en motsvarande peptid som heter neuropeptid Y. Och kanske kan denna vara en länk mellan människans psyke och vilja när det gäller att missbruka alkohol – och kanske andra droger.

Det som är lite intressant i det hela är att forskningen uppenbarligen enbart gäller missbrukare av han-kön. Frågan är om det hela skulle funka på en kvinna som missbrukar alkohol…

Read Full Post »

När Annika Östbergs första egna bok, Ögonblick som förändrar livet, kom ut i augusti 2011 skrev jag genast upp den på min önskelista. Och så fick jag den av mamma till julen 2011. Den första bok jag har läst år 2012 är denna som gick rakt in i mitt hjärta. Tack mamma  för att du gav mig boken och tack Annika för att du skrev boken!


Den här boken kanske inte förändrade mitt liv, men den gav mig väldigt, väldigt mycket.


Redan när jag hade läst ett tiotal sidor
föll jag pladask. OK, jag var positivt inställd innan, men Annika Östberg kan skriva så det går rakt in i hjärtat – utan att det blir patetiskt. Annika Östberg berättar här om sitt liv i USA och vägen genom missbruk som ledde till mord och fängelse. Även om Annika Östberg inte personligen mördade, gjorde hon inget för att stoppa mördaren. Därför döms hon till ett långt fängelsestraff som egentligen inte är tidsbestämt. Hon tillbringar 28 år av sitt liv i fängelse i USA innan hon kommer till Sverige för att avtjäna ytterligare ett par år och för att under tiden få hjälp att slussas ut i vårt samhälle. I maj förra året blev Annika Östberg fri.

Detta är en vidunderlig bok! Jag fascineras, som sagt, mycket av språket. Den här boken är väldigt välskriven. Författaren går rakt på sak, förskönar inget, inte ens de svåra sakerna eller de saker som är mindre vackra. Jag kanske hade önskat att få veta mer om vissa svåra upplevelser och stunder, men samtidigt förstår jag knappt hur Annika Östberg orka skriva om dem överhuvudtaget…

Det här är en viktig och engagerande bok som dessutom är mycket välskriven. Jag kan bara rekommendera ”alla” att läsa den! Och så blir det högsta betyg, förstås! Ett litet grattis i förskott på födelsedagen i morgon den 6 januari till Annika Östberg! Du har lyckats!

Read Full Post »

Oavsett vad man tycker om dem, men fyra mer eller mindre kända kvinnor har skrivit en lysande debattartikel i Expressen om att rökare behöver vårdens hjälp att sluta röka.

Skälet är att rökningen är det enskilt största dödsorsaken och därför, anser de fyra skribenterna, bör landstingen ta sitt ansvar och aktivt ge den hjälp som rökare behöver för att kunna sluta.


Pengar och hälsa går upp i rök tillsammans med ciggen.


I vårt land röker
ungefär en miljon människor. Av alla dem som ändå försöker sluta på egen hand misslyckas hela 97 procent. Det borde därför vara självklart att landstingen, och framför allt vårdcentralerna, har personal som är utbildad i rökavvänjning. Men så är det inte.

De fyra skribenterna menar att tobak är lika beroendeframkallande som heroin och kokain. Och ingen tycker väl att det är konstigt att knarkare får hjälp att sluta med sitt missbruk?

Ställt i relation till vad en anställd rökavvänjare vid varje vårdcentral skulle kosta är samhällsvinsten enorm! Några siffror:

[…] Varje år kostar rökningen 30 miljarder kronor bara i Sverige, för sjukvård, sjukskrivningar, produktionsbortfall genom förtidspensioneringar och dödsfall.
[…] ett års förbrukning av cigaretter kostar cirka 12 000-20 000 kronor. […]
[…] Det finns i dag utbildade tobaksavvänjare på näst intill samtliga vårdcentraler i regionen [Östergötland]. Kostnaden för satsningen är 13 miljoner kronor per år. […]

Jag kan inte annat än att upprepa artikelskribenternas fråga: När ska landstingen ta sitt ansvar?..

Read Full Post »

Jag har slukat en bok. Jag har slukat ett signerat exemplar av Rickard Engfors modiga, modiga bok Allt eller inget. Nu har jag läst ut den. Separationsångest!


En slukad bok!

                                                                                                                                                                  I den här boken får vi följa med Rickard Engfors, dragartist och kreatör, på en lång resa genom livet – i såväl strålkastarljus som i skydd av en korvkiosk. Visst är det intressant att få ta del av Rickard Engfors spännande och ganska makalösa karriär. Bara det att som 19-åring få jobba med After Dark och av media bli utropad till Christer Lindarws kronprins… Och efter den egna dragartistkarriären en ny karriär som kreatör och schlagerfixare i största allmänhet.

Man chockas ibland som läsare av författarens frispråkighet. Som detta avsnitt, när Rickard Engfors gör sin mest vågade plåtning:

[…] Ju längre dagen gick desto porrigare blev bilderna. Till slut satt jag och skrevade på en lastpall med en hand i skrevet som täckte det väsentliga. Fokuserad och fullständigt inne i rollen tittade jag in i objektivet med en kåt blick och putade med läpparna när jag plötsligt hörde Julias röst eka i lokalen: ”Nu ser man pungkulorna.” […]

Man fascineras av det rika och spännande bildmaterialet som visar Rickard Engfors i drag eller tillsammans med stora stjärnor. Men också av Rickard Engfors, den vanlige. För det är mot slutet av boken, när Rickard Engfors skriver om kärlek, ensamhet, missbruk, panikångest, ADHD med mera som man verkligen fångas som läsare.

Det här är en otroligt modig bok! Den är också en del av den långa inre resa Rickard Engfors har gjort och som han nu bjuder oss att delvis följa med på. Naket och självutlämnande beskriver han sitt alkoholmissbruk och sina ångestattacker, men också de behandlingar han genomgår, alternativa sådana liksom traditionella, med antabus. Vem hade trott allt detta om denna glamorösa stjärna?

Ja du, Rickard! Du kan verkligen sätta författare på ditt visitkort också. Det här är kanske inte Nobelprislitteratur, men du skriver bra och du har viktiga saker att berätta.  Jag kan inte ge annat än högsta betyg!

 

Read Full Post »

Den som har läst Alex Schulmans bok Skynda att älska utan att gråta floder – den människan finns inte. Så naket skildrad sorg och ett sånt uppriktigt pappa-porträtt har jag aldrig tidigare upplevt i bokform.


En textrad ur  Tove Janssons och Erna Tauros Höstvisa blev den passande rubriken på Alex Schulmans bok om sin pappa.

                                                                                                                                                           Alex har inte riktigt kunnat sörja sin pappas död. Genom terapi och ett besök till barndomstorpet väcks minnena. Den här boken blir det slutgiltiga sorgearbetet fem år efter pappa Allans död.

Att vara barn till en åldrande TV-personlighet kan inte alltid ha varit lätt. Denne finlandssvenske Allan Schulman, omgift med den mycket yngre Lisette, var en kraftkarl med temperament, minst sagt. Tablettmissbrukare, humörsvängningar och så åldrandet. Detta oundvikliga.

Jag har gråtit mig igenom den här boken! För liksom Alex Schulman bär jag på en sorg och saknad efter min pappa, en sorg som jag inte helt har vågat släppa fram. Att sakna varje dag, att gråta oceaner vissa dagar. Att skratta åt nåt roligt minne andra dagar. (I slutet av sommaren är det fyra år sen min pappa dog.)

Tack, Alex Schulman, för att du har hjälpt mig en bit på väg i min sorg! Och tack, Fru Hatt, för att du gav mig den här boken och upplevelsen!

Read Full Post »

« Newer Posts