Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘minoritetsgrupp’

Ett inlägg om ett TV-program.


 

Igår kväll fastnade jag framför ett teckenspråkigt program på SvT2, Profilerna. Totalt blir det tio program om fem spännande människor. Det första handlade om Lars – döv, präst, pappa och bög.

Lars i Profilerna

Prästen Lars var först ut i serien Profilerna.


Jag blev så glad
när jag såg i TV-tablån att det skulle komma ett program om en döv, homosexuell man. En person som tillhör två minoritetsgrupper. Och döva är en sån tyst grupp att det är extra roligt när de tar plats och syns.

Lars verkar vara en trevlig man i sina bästa år. Han berättade att han var den ende döve i sin familj, men att han ändå alltid hade haft – och fortfarande har – ett nära förhållande med sina föräldrar. Att vara döv och utbilda sig till präst var på sätt och vis Lars sätt att visa att döva kan! Men att ovanpå det också ha två tonårsbarn och en manlig sambo som är träningsfreak, det kändes lite mycket för mig. Inte för Lars, emellertid! Han var som en sol i TV-rutan. Fast han erkände att han nog kan vara lite tjurig hemma i familjen…

Det blir ytterligare fyra personer med anknytning till dövrörelsen som vi tittare ska få träffa framöver under de nio återståeende halvtimmeslånga programmen. Jag tänker helt klart fortsätta att se den här serien! Som bonus gav den mig bra träning i mitt slumrande teckenspråk. Faktum är att jag insåg att mer än jag trodde finns kvar av språket!

Toffelomdömet för första avsnittet av Profilerna blir det högsta!

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett grävsligt inlägg.


 

Grävskopa

Gräva ner sig eller rensa ogräs? Kanske behöver man inte alltid använda så stora maskiner, oavsett vad man väljer att göra.

Att gräva ner sig är ingen idé. Det sköter andra så bra sen när det är dags. Jag försöker ta till vara på tiden och göra det bästa av den. Fylla dagarna med meningsfull sysselsättning. Jag börjar bli väldigt bra på det, trots att jag mest är hemma. En liten utflykt per dag tvingar jag mig till även om både kropp och själ protesterar – det är väldigt tryggt här i bekvämlighetszonen.

Men ljuset och luften gör, som bekant, underverk på flera sätt än ett. Tänk att ha en liten trädgård att påta i. Det skulle visserligen inte min rygg estimera, men jag brukar hitta arbetsställningar som funkar för den, även för att rensa ogräs. Den sommaren jag var nyskild försvann ogräset från mina föräldrars trädgårdsland. Jag hade rensat bort allt sånt helt maniskt. Grävt upp det som förstörde och hindrade det som skulle få växa fritt och blomma ut. Sen tog det ett tag innan jag hade kommit igenom min kris. Många tårar blandade sig med jorden. Men mamma och pappa hade aldrig så fina land som sommaren 1999.

de sista blommorna fr trädgården

Detta var de sista blommorna vi tog från trädgården.

När nåt jobbigt inträffar hamnar en del av oss kanske i nån sorts kris. Jag jobbar hårt med att ta mig över kanten varje gång. Sen jag startade den här bloggen har jag ältat rätt mycket här – både öppet och bakom lösen. Genom att skriva av mig har jag fått bort de flesta negativa känslor som vill slå rot som ogräs.

Men sen kommer det alltid nån och liksom slår en i huvet. Dunkar in i ens skalle hur man är – och hur man inte är. Mina tillkortakommanden. Och andras. Är det nåt jag ogillar så är det generaliseringar. Häromdan gick jag igång på nåt skrivet om hur en viss grupp är. Det var flera texter som jag reagerade på. Om nån skriver så att jag reagerar har skribenterna uppnått nåt. Det är bra.

Generaliseringar, däremot, är inte bra. Framför allt när man inte vet vad man pratar om och det man skriver i vissa fall gränsar till skvaller, förutfattade meningar och fördomar. Ungefär som att säga att inga invandrare vill jobba utan alla lever på bidrag. Eller att alla bögar är promiskuösa. Eller den riktigt gamla fördomen att alla bönder är rika som troll och gömmer pengarna i sina madrasser. Vi som tänker lite till vet att detta orimligt kan vara sant. Många invandrare jobbar hårt och många får såna jobb som ratas av svenskar. Och nä. Alla bögar jag känner knullar inte runt och ingen de bönder jag känner är inte särskilt välbärgad, faktiskt.

Vi som tillhör en viss grupp vet hur vi har det. Den som inte tillhör den gruppen kan aldrig veta det. Den kan bara föreställa sig. Jag själv tillhör flera minoritetsgrupper. Kanske det är nåt jag skulle lyfta fram mer i mina jobbansökningar när arbetsgivarna efterlyser mångfald i sina platsannonser? Alltså, det faktum att när det gäller mångfald, då är jag ett riktigt fynd… (<== ironi)

 

Armband

Det finns fortfarande chans att vinna ett unikt armband.

==> Jag tycker i alla fall att du som läser här ska kolla in tävlingen om det unika armbandet. Det är en tävling för en god sak. Genom att delta (det kostar ingenting att skriva en motivering varför just du ska vinna armbandet!) stödjer du två grupper som har det svårt: långtidsarbetslösa och cancersjuka. Du kan aldrig förstå hur nån i grupperna känner sig om du inte har varit eller är där. Men du kan göra lite, lite skillnad. Och visa empati i stället för att skoningslöst döma och slå nån i huvet. Rensa lite av ditt eget ogräs, vet jag! 

 

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en föreläsning och lite annat.

 

Grenar mot blå himmel lite moln

En stund på lunchen.

Det blev en kylig start på den här dan, men den artade sig och blev riktigt solig och fin. Jag tog en macklunch och stod en stund i solen och mobiltelefonerade med sjuklingen hemma. Något bättre var det visst, fast det är inte mycket med Fästmöns röst eller ork. Det blir nog till att vara hemma och kurera sig resten av veckan. Eller hos mig fram till fredag när de yngsta barnen kommer till sin mamma.

konst kvinna

Konst(ig) kvinna.

På eftermiddagen tog vi en promenad ut i aprilsolen för att delta i ett möte. Eller det var faktiskt en föreläsning. Jag fick lära mig några promenadstråk i environgerna, inte helt fel med tanke på solen och på att min rygg synnerligen estimerade att jag rörde på mig. Vi promenerade till ett forum där jag studsade lite först på grund av konsten.

Charlotte Signahl

Charlotte Signahl, ingen konstig kvinna alls, pratar om ordet hora.

Efter konststudien blev det så föreläsning. Charlotte Signahl pratade om jämställdhet och mångfald. När hon först inledde kände jag mig lite tveksam. Framför allt för att jag känner att jag ju tillhör en minoritetsgrupp (HBTQ). Alltså jag trodde att det skulle bli lite överkurs. Det blev det inte. Efter en lite tveksam inledning kring bland annat pronomet hen drog den lilla människan igång i racerfart på scenen. När hon var nästan färdig berättade hon att hon var nyopererad. I magen… Det blev en synnerligen stimulerande eftermiddag där vi fick tanke att reflektera över förlegade begrepp som

neger

men också hur fel det blir när en del använder ord som

hora

utan att veta vad det betyder. Och för övrigt… Visste åhörarna vad en transvestit var? Jag tror det.

Där jag jobbar just nu talas ofta om olika sorters värden. Framför allt allas lika värde. Och lite annat. Föreläsaren tyckte att det mest var tomma ord och ville att vi skulle fokusera på det riktigt väsentliga: kvalitet. Ärligt talat håller jag med. Det är för många fina ord som i verkligheten inte betyder så mycket. Fokus på min arbetsplats ligger inte direkt på jämställdhet och mångfald. Här jobbar var och en med sitt. Jag skulle önska att vi hade just kvaliteten i fokus. Och samarabetet. För eftersom vi är mångfaldiga och inte enfaldiga torde det vara att föredra. Oder was..?


Livet är kort.

Read Full Post »

För den som undrar kan jag meddela att Lotto-miraklet bestod av 21 pix. Notera då att mamma ska ha hälften eftersom vi spelar ihop.

Fästmön är skjutsad till jobbet och jag har handlat – och glömt hälften eftersom det inte stod på lappen. Tvätten är hängd och jag blir ensam här tills Anna slutar klockan 20. Det blir väl en del sittande vid datorn, men jag tänkte också läsa. Hittade ju en bok om Martin Luther King hemma hos mamma som jag tog hit efter utrensningen i november. (Jag tog typ fem eller sex böcker. Observera då att mellan 30 och 40 KASSAR med böcker gick till Återvinningen… Plus en massa andra grejor.)


En bild inifrån Återvinningen i Metropolen Byhålan. Butiken är enorm!

                                                                                                                                                  Boken är skriven av Martin Luther Kings fru Coretta och kom ut ett år efter att han blivit mördad. En mycket intressant bok! Man fattar inte att det ”bara” är 40 år sen vissa händelser utspelade sig, bland annat att svarta i USA inte fick röra sig hur som helst i samhället! Och idag har USA en svart president… Fantastiskt vilken kamp!

Det går inte att låta bli, men jag jämför alla minoritetsgruppers eller förtryckta gruppers kamper med varandra! De svartas kamp för lika villkor går att jämföra med HBTQ-folkets kamp, dövas kamp, tja…

Nu ska jag fortsätta min egen personliga kamp och kolla om det finns några arbetsgivare som söker desperat efter en erfaren informatör…

Read Full Post »

Idag var det första gången på evigheters evigheter jag hade gäster hemma, andra gäster än familjen. Jag förberedde mig redan igår med att handla hem gott bröd och pålägg – hoppas jag. Men egentligen är det varken fikabröd eller kaffe som är viktigt när tre goda vänner träffas! Det viktiga är att det finns tid att prata.


Inger och Bibbi har jag känt sen slutet av 1997.

                                                                                                                                                        Inger och Bibbi lärde jag känna i slutet av 1997. Ända fram till i januari förra året hade vi en yrkesrelation eftersom de var två av mina frilansare. Idag är vi ”bara” vänner men det är inte så bara – det är bättre!

Vi tre, tillsammans med en Ewa, gjorde under många år ett nyhetsprogram på teckenspråk som hette Upptecknat. Det visades en kväll i veckan och repriserades en dag på TV Uppsala. När så tekniken utvecklades började vi i stället göra kortare informationsfilmer om aktuella ämnen som hade med min förra arbetsgivare att göra. Filmerna las ut som on demand-filmer på hemsidan. Jag var redaktör för både TV-programmet och filmerna. Det innebar att jag gjorde bakgrundsjobbet, det vill säga valde ut ämnen och skrev manus. Inger och Bibbi översatte sedan dessa manus till teckenspråk – ja, för du vet väl att teckenspråkssvenskan inte är detsamma som den svenska vi hörande pratar?

Jag underlät medvetet fram till nu att berätta att Inger och Bibbi är barndomsdöva. När vi pratar så tecknar vi, det vill säga inte ritar utan använder teckenspråk. Bibbi talar svenska samtidigt, vilket underlättar för mig, men Inger, som en gång var min teckenspråkslärare, vill inte förenkla för mig utan tecknar enbart, i princip. 😉

Tyvärr dröjer det alltför länge mellan gångerna vi ses, så mitt teckenspråk försvinner gradvis. Idag fanns det emellertid så pass mycket kvar att vi hade flera intressanta diskussioner om till exempel minoritetsgrupper. Eftersom vi alla tre tillhör sådana – fast på lite olika sätt – var det intressant att jämföra de ”problem” vi stöter på ute i samhället. I vården, till exempel. Det är inte så lätt att ringa och beställa tid när man är döv – man hör ju inget. Därför måste man ha tolkhjälp. Inte helt enkelt eftersom många mottagningar vid länets vårdcentraler har ynkliga telefontider… Du kan ju räkna ut själv hur knepigt det blir med logistiken…

Jag fick en bukett tulpaner i min älsklingsfärg lila! När jag köper tulpaner till mig själv blir det oftast lila eller vita eller både och. Nu hoppas jag att vi ses snart igen. Kanske blir det nån annan än jag som får blommor då. Jag fick nämligen veta att ”vår” filmare ska gå i pension i vår och kanske får jag vara med på nån sorts uppvaktning till honom då?


Lila tulpaner, som tyvärr nickar lite redan. Kan det bero på elementjusteraren som just varit här?

Read Full Post »