Syndafallet

Ett inlägg om en bok.

---

 

För ett tag sen träffade jag en av stans trevliga journalister på en sopplunch i Missionskyrkan i Uppsala. Medan jag väntade på mitt lunchsällskap upptäckte jag en hylla begagnade böcker som såldes för en billig penning. Självklart botaniserade jag där, varpå två böcker à fem kronor fick ett nytt hem i New Village. Nu har jag plöjt den första av dem, Syndafallet av Ruth Rendell, en Wexford-deckare som faktiskt har ett Uppsalainslag!

Spänd av förväntan blir jag genast när jag ser att Syndafallet är dedicerad till Karl och Lilian Fredriksson, författare, översättare och förlagsmänniskor här i Uppsala. Sen börjar jag läsa – microstilen i denna ganska slitna pocket, utgiven 2002. Jag hamnar i Sussex, i vars östra delar jag en gång bott i min ungdom. Regnet vräker ner och floden svämmar över. Då får kommissarie Wexford ett samtal från en mamma som tror att hennes båda tonårsbarn har drunknat i vattenmassorna. De är i vart fall inte hemma när föräldrarna återvänt efter en kort tids frånvaro. Dessutom är deras ”barnvakt” också borta. Wexford jobbar med fallet och inser snart att det är nåt knepigt med föräldrarna till de försvunna tonåringarna. När en helgboende så hittar en bil med ett lik i och försöker dölja detta blir det än mer oklart vad som egentligen har inträffat och hur. Genom utredningen hamnar Wexford i Uppsala.

Jag tycker att boken är lite seg, ärligt talat. Under hela läsningen sitter jag och väntar på Uppsala. Det blir en kort stund i stan och det är först mot slutet. Boken är välskriven, men lite för tjock – vissa delar leder inte handlingen särskilt mycket framåt, enligt min mening. Jag irriterar mig även lite på att nya stycken inte är bra markerade alla gånger i kapitlen.

Det samlade Toffelomdömet blir medel. Boken är emellertid helt klart värd den femma den kostade, men jag rekommenderar dig mer att ta en tur till Missionskyrkan och äta en fin och prisvärd sopplunch!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Nytta och nöje förenat

Ett nyttigt och nöjt inlägg.

---

 

Annas mystiska blomma – vad heter den???

Dagar med Fästmön är aldrig dåliga dagar. Bäst tycker jag om dagar när vi förenar nytta med nöje. Det gör vi oftast när vi är med varandra. För bara det där tillsammans är ett nöje! Och nyttogrejor finns alltid att göra. I eftermiddags var tippen i Förorten öppen och vi hade bestämt att åka dit med skräp.

Anna hade rensat i Elias rum, framför allt. Där stod till exempel delar från en trasig säng och lite annat som skulle kastas helt enkelt. Jag har bara en liten bil, så det blev två vändor med att kånka och bära och två vändor till tippen. Men så underbart skönt när man får sånt där nyttigt – fast rätt tråkigt – gjort!

Belöningen blev en glass på Annas balle*. Medan vi satt där betraktade jag blomman hon fick av sin chef när hon gjort sina fyra sommarveckor som administratör.  Nu är det så att ingen tycks veta vad blomskrället heter. Ingen utom Encyclopedia Botanica Anna Maxima, det vill säga Den Belgiska Annan. Nu står vårt hopp till dig! Vad är det för blomma???

Hela eftermiddagen tog vårt slängande och grubblande över blomnamnet. Sen lyssnade vi lite på radio, också. Det var en väldigt tydlig och klar och framför allt modig tjej vi hörde.

En lagerhylla följde med hem till New Village, men den vilar i mitt lägenhetsförråd. Det är inget fel på den och jag tycker inte att man ska slänga felfria hyllor. Det finns emellertid en viss risk att den åker in i lägenheten och används, för jag skulle verkligen behöva en ny bokhylla. Problemet är bara att jag har rödbruna Billyhyllor – och såna görs inte längre. Kanske finns det nån till en billig penning att införskaffa begagnad, för en hylla kanske jag både har råd och får plats med…

Som tack för tipphjälpen bjuckade Anna mig på middag. Vi hade tänkt testa Pizza Hut som öppnade här i närheten idag. Där var det knökat med folk och ganska höga priser, så vi gick till McDonald’s bredvid och köpte Chicken El Maco – gott och smakrikt.

I afton blir det lugna puckar. Jag vill läsa min bok på gång, för jag känner att jag har börjat komma in i den så bra nu efter knappt 200 av 780nånting sidor i microstil.

Här kommer några bilder från vår dag:

Detta bildspel kräver JavaScript.

Händer det nåt nyttigt eller nöjsamt hos dig i kväll, tro? Skriv gärna nån rad och berätta om du har lust!

*Annas balle = Annas balkong

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Nu har jag gett upp!

Nu är jag så jäkla trött på mina lingonveckor så jag spyr. Tanter på snart 50 bast borde få slippa skiten. För ingen kan väl komma och säga att man tycker att det är roligt när det blöder? Nej, just det. Och jag som svimmar av blod plus har mina blodbrister mår f*n i helv**e när lingonen trillar in.

Nog blev jag undersökt sist jag var på sjukhus (i augusti förra året), då, när man försökte hitta orsaken till mitt dåliga blod. Naturligtvis konstaterades det att jag hade ett grymt stort myom som har växt ganska fort (jag gjorde en magnetröntgen i november 2008 och på två år hade myomet växt till dubbel storlek). Jag har hyfsat regelbundna lingonveckor, men när jag var på sjukhuset och blev undersökt diskuterade vi behandling eftersom myomet kunde tänkas vara orsaken till mina värden. Det finns två metoder – dels spiral, dels operation. Eftersom jag inte vill ha ett främmande föremål i kroppen och dessutom är tämligen till åren kommen för en kvinna räknat, var jag helt inne på operation. Det var även gynekologen.

Därför blev jag rätt förbannad, på ren svenska, när det cirka två månader efter att jag blivit utskriven damp ner ett brev från gynekologen där hon berättade att hon skrivit ut en spiral på e-recept. Ha! Den kan gott ligga kvar. Jag tänker då inte hämta ut den.

Samtidigt har jag insett att blödningarna ju inte blir direkt mindre. Och skitglad blev jag inte igår när lingonen trillade in – lagom till Pride, folkmassor och baja-major – du förstår säkert min ovilja..? Jag stegade helt enkelt över rondellen till apoteket och inhandlade ett paket Cyklo-f.

Såna här har jag blivit rekommenderad.

                                                                                                                                                            För att Cyklo-f ska funka är man enligt förpackningens baksida tvungen att uppfylla tre kriterier, som jag uppfyller:

          √ Man ska vara över 15 år.

          √ Regelbundna lingonveckor med 21 – 35 dars mellanrum.

          √ När lingonveckorna är som rikligast, behöver man dubbla skydd för att inte blöda igenom. Man måste också byta ofta.

Cyklo-f kostade 105 pix. Inte så billigt. Man ska ta två tabletter tre gånger dagligen, normal dos. Man får äta i högst fyra dar. (Jag räknar…. onsdag, torsdag, fredag och lördag. Perfekt!) Men vänta nu… Eh 6 x 4 blir ju 24. En ask innehåller bara 18 tablettur…

Dessutom läser jag i microstil på förpackningen att jag bör rådfråga läkare före användning om jag till exempel haft blodpropp och om mina föräldrar har haft det. Hum… blodpropp hade jag för ett år sen, senast.  Före det året innan. Min pappa hade… åtta blodproppar.

Men jag har just svalt två tabletter. Och jag har gett upp, jag tänker ta den här ”kuren”! För jag orkar inte känna ur lust och kraft bara rinner ur mig, jag vill ha roligt på Pride, inte behöva tänka på att ta mig till en toa i tid. Så är det!

Read Full Post »

Mitt namn är Moore – Roger Moore

En bok om och av min pappas idol kan det vara nåt? Ja absolut! Jag njöt av att se flera filmsekvenser fladdra förbi när jag läste boken Mitt namn är Moore – Roger Moore, som jag lånat av vännen Jerry.

Roger Moore, för mig mest känd som helgon, Bond och jobbande snobb.

                                                                                                                                                         Den här boken är en självbiografi, men handlar till största delen om Roger Moores karriär som skådespelare, hans sjukdomar och i slutet främst om hans arbete inom Unicef. Att just sjukdomarna fått en relativt stor plats handlar om att han är hypokondriker – nåt han INTE undanhåller i boken utan tvärtom talar öppet om. Likaså blir det inga djupdykningar ner i hans olika äktenskap – vilket kanske är av omtanke för alla ex-fruar (tre till antalet).

För mig är Roger Moore mest känd som Helgonet, Simon Templar, en TV-serie som ursprungligen gick på 1960-talet och som jag hade tur att få se, trots min ringa ålder. Skälet var att Roger Moore var min pappas idol. (För övrigt är de två födda samma år – Roger Moore är fem dagar äldre än min pappa var…) Vidare såg jag honom även som lord Brett Sinclair i Snobbar som jobbar, som han gjorde för TV tillsammans med Tony Curtis i början av 1970-talet. Och naturligtvis har jag sett alla de sju James Bond-filmer han var med i! Men mycket mer visste jag inte.

Den här boken ger inblickar i ett skådespelarliv, där en kille med flyt lyckas och tjänar så bra med pengar att han tvingas flytta till Schweiz av skatteskäl… Nåja, de senaste åren har Roger Moore jobbat mycket för Unicef – och då fått den enorma årslönen en spänn. I DET jobbet reser han runt i världen och bor minsann inte alltid på topphotell, nåt som andra välgörenhetspersoner kanske åtminstone kunde reflektera över….

Boken är trivsam och intressant, men jag saknar mer bilder från privatlivet. Gissningsvis gillar emellertid Roger Moore att förknippas med sina roller som gentleman och playboy – det skiner igenom. Lite jobbig att läsa på grund av microstilen i pocketutgåvan.

Medelbetyg!

                                                                                                                                                              PS Jag stör mig på lite för många korrekturfel i den här upplagan, till exempel när det står januari och uppenbarligen ska vara februari eller när det stor jordbrist fast det är jodbrist som avses… Irriterande!

Read Full Post »