Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘medverka’

Ett undrande inlägg.


 

frågetecken

Mår gör vi alla. Ibland är vi på topp, ibland mår vi skit. För det mesta kanske vi befinner oss nånstans mitt emellan på skalan och mår rätt hyfsat. Den här veckan undrar Tofflan hur du mår.

Som vanligt hittar du frågan och svarsalternativen här intill i högerspalten, under rubriken Tofflan undrar… Det är också inne i frågan (omröstningen) du kan ange ett eget svarsalternativ och kommentera ditt svar.

Tack på förhand för din medverkan!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett litterärt inlägg.


 

Bokens Dag är ett evenemang som återkommer inom NTM-medierna, så även i arrangemang av vår lokalblaska. Och den 10 november är det dags för Bokens Dag 2014. Årets dag hålls i Missionskyrkan (inget om dagen finns emellertid att läsa på kyrkans webbplats!..). Det låter som en mysigare plats än Musikens hus Uppsala Konsert & Kongress, tycker jag.

Elsie Johansson 2014

Elsie Johansson är aktuell med Sagas bok. (Foto: Ulla Montan)

Årets medverkande är Johan Heltne, Lotta Lundberg, Sara Stridsberg och Klas Östergren, samtliga romanaktuella, enligt lokalblaskan, samt kokboksförfattaren och matbloggaren Johan Hedberg. (Ja, det är ju lite inne just nu med matlagning.) Och så Elsie Johansson, förstås. Elsie ersätter för övrigt Viveca Lärn, som har fått förhinder. Elsie Johansson är också aktuell med en roman, Sagas bok, som kom ut i somras.

Den som är extra intresserad av Elsie Johansson kan ta sig till Uppsala stadsteater i morgon kväll (inget om detta finns att läsa på teaterns webbplats!..). Då hålls en samtalskväll kring Elsie Johanssons verk och författarskap, under rubriken ”Att skriva fram tiden”. Elsie Johansson själv medverkar förstås, men även regissören Sunil Munshi, författaren Ola Larsmo och skådespelaren Anna Carlsson.

(Finns det några webbredaktörer som jobbar för Missionskyrkan och Stadsteatern???)

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett undrande inlägg.


 

Ägg är ett ganska fantastiskt livsmedel – om man nu inte är vegan, förstås. Då äter man inte ägg. Och det respekterar jag. Jag äter ägg, mjölkprodukter, fisk, skaldjur och vitt kött, till exempel. Det enda jag inte äter är rött kött (typ ko och gris) och inälvsmat. Ändå tycker folk att jag är matkrånglig.

Hur som helst, veckans fråga handlar om ägg. Tofflan undrar hur ofta du äter ägg i veckan. Man kan ju äta ägg på så många sätt – både separat och i maträtter.

Stort TACK i förhand till dig som medverkar! Kommentera gärna ditt svar, men gör det inne i själva omröstningen. Det här inlägget går nämligen inte att kommentera.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en dom som avkunnas idag.


För några år sen
gick en ganska populär dokusåpa på TV3, Sjukhuset. Jag följde den när den gick på vardagskvällar, eftersom jag då var anställd inom organisationen som visades upp i TV. Min dåvarande chef tittade inte på den, h*n tyckte inte att det var viktigt.

Viktigt eller ej, det gick som det gick: några anhöriga till en patient hann avlida innan avsnittet där h*n medverkade visades i TV. Fem veckor efter personens bortgång visades avsnittet där h*n var med, nånting som förstås chockade de anhöriga. I inslaget som sändes syns inte patientens ansikte. Men kroppen syns och rösten hörs. Följden blev att de anhöriga stämde organisationen som medverkade i dåkusopan och begärde ett skadestånd på 375 000 kronor.

Produktionsbolaget har hävdat att det fått godkännande av patienten, som sen alltså avled. Vidare har det även funnits informationslappar i Sjukstugan i Backens lokaler. Dessa lappar har i sig inneburit ett godkännande eftersom patienterna ju har kunnat läsa dem och därpå  meddelat om de inte vill medverka i inspelningen av TV-programmet när de har varit patienter på sjukhuset. De anhöriga hävdar att de inte har godkänt nånting alls.

Omoraliskt eller inte, men spontant känner jag ju att det borde ha funnits vettiga rutiner kring en sån här medverkan. Patienterna befinner sig i en utsatt situation, de är sårbara. Och som anhörig skulle jag inte vilja vara med om chockupplevelsen att höra eller se delar av min närstående på TV efter att denn* har avlidit. Enligt Karin Andersson, som har skrivit en vass och bra krönika om det hela i lokalblaskan har den ansvariga organisationen inte tagit sitt ansvar. Dessutom tycker jag att det låter som om uttalat sig väldigt bedrövligt i ärendet. Karin Andersson skriver:

Att sedan hävda att de sörjande “kunde ha stängt av”, att mannen “kunde ha sagt nej” på grund av att man satt upp lappar på väggarna eller att det blir skattebetalarna som får punga upp om landstinget skulle förlora i rätten (Aftonbladet 26/11)… 

Nej, återigen får man skämmas för att Sjukstugan i Backen och dess organisation inte tar sitt ansvar. Om några av direktörerna avstod delar från sina skyhöga löner räcker det gott och väl till att betala det lilla skadestånd de anhöriga har begärt.

Tills Sjukstugan i Backen backar och tar sitt ansvar äger de min feta, svarta bak.

Svart bak

Sjukstugan i Backen får en svart bak av Tofflan tills Sjukstugan backar och tar sitt ansvar.


Livet är kort.

Read Full Post »

Eh… nej. Det kan man väl inte säga direkt. Rubriken är ironisk. För när skulle jag hinna med det? Ytterligare övertid i kväll, dock inte som igår. Jag älskar mitt jobb och jag älskar att jobba, men tiden räcker ju inte till allt jag vill göra!

Idag har jag fått flera förfrågningar om skrivuppdrag och jag har tackat nej till samtliga utom ett. Det är tråkigt, jag skulle ju vilja, men… Ett uppdrag tackade jag nej till av lite mer etiska skäl dock.

Och så har jag tackat definitivt nej till att medverka i ett TV-program om förföljelser. (Utan att gå in på för många detaljer.) Skälen är flera. Men jag har också blivit ombedd att spara kontakten omutifallatt… För hur det än kan jag inte tro att förföljelserna har upphört bara så där – inte efter att ha pågått i så många år… Samtidigt skulle jag önska att det var så. Att jag kunde få lämna Eländet bakom mig och inte bli påmind. Vi får se… Eller, som jag brukar skriva: To be continued…

lampor i golvet
Follow the light…


Däremot har jag tackat ja till att bli intervjuad i min personaltidning. Själva intervjun blir nästa vecka och jag tror att tidningen kommer ut runt min födelsedag, det vill säga i slutet av nästa månad. Det kanske är dumt att ställa upp på en intervju, särskilt som jag nu mer aktivt söker mig till nya jaktmarker. Samtidigt inser jag och många med mig att tjänsten som sådan behövs. Behovet är till och med enormt stort. Senast vid dagens sista möte träffade jag på en kvinna som något indignerad undrade varför jag inte jobbar även för hennes institution.

Man anser att man inte har nåt behov när vi har sonderat terrängen

fick jag svara. Men fortsatte:

Jag skulle kunna sysselsätta en hel stab kommunikatörer i det här huset… I den bästa av världar…

Just nu jobbar jag alldeles för mycket, jag vet. Inte kan jag sluta när jag kommer hem heller, jag läser och besvarar mejl både på kvällar och helger. Det borde jag sluta med. På måndag har jag bokat in ett möte med prefekten på institution 2 för att stämma av och prata framtid. Min intention är att vara tydlig med att situationen måste förändras.

I vart fall orkade jag handla på vägen hem. Det visade sig att jag och mamma hade vunnit 21 kronor på Lotto. Alltså 10:50 var i våra vinstplånböcker. Kvällens middag blev den samma som igår, med den skillnaden att det var mjölk till cornflaksen och inte fil. Och så bytte jag ut den här ostskalken mot en ny ostbit som smakade godare än kant…

ostbit
Utbytt mot en godare ostbit.


Medan jag åt bläddrade jag i Antiktidningen. Resten av posten har jag inte hunnit med att läsa än. (Reklamen går nästan alltid direkt i korgen till pappersinsamling.) Strykhögen börjar bli enorm, medan högen med tjockis-svarta tischor i mitt klädskåp drastiskt minskar. Jag borde verkligen stryka, men nej. Jag orkar inte.

Några som däremot tycks orka ringa är de envisa företag som jagar mig på min privata mobil, den jag aldrig svarar i. De senaste veckorna har KeyCode jagat mig. De ringer från 031-758 61 93. Igår och idag har ett företag ringt från 011-500 54 73. Jag söker alltid på numren på sajten Vem ringde?, men tyvärr fanns det inga upplysningar om det senare numret, bara att det var yet another pensionsföretag. JAG VILL INTE PRATA PENSIONER!!!

Nu ska jag försöka orka ta min dagliga bloggrunda. Jag tror nämligen på input, inte bara på output. Det är viktigt att läsa hos andra, inte bara klämma ur sig en massa själv. Så tror jag. Dessutom börjar det bli dags att rensa lite bland Kickorna och Pluttarna.


Livet är kort.

Read Full Post »

Det var en stor ära, tyckte jag, att bli kontaktad av mitt favoritförlag som undrade om jag ville recensera en av deras böcker på min blogg. Självklart ville jag läsa och skriva om Tusen klassiker, en uppföljare till Tusen svenska klassiker.

En klassisk tegelsten igen!


Liksom sin föregångare
är Tusen klassiker en riktig tegelsten. Och egentligen en blädderbok, en bok man lägger på sitt coffeetable. Där ska i alla fall Tusen klassiker få ligga hos mig, över Tusen svenska klassiker. Men precis som Tusen svenska klassiker läste jag boken från pärm till pärm – och markerade med blyertskryss vad jag kände till av de böcker, filmer, musik och TV-program som boken behandlar.

Det första som slog mig med Tusen klassiker var den väldigt passande bilden av JR Ewing. Så rätt i tiden, liksom, när nu TV4 har en Dallas-serie tusen år flera år senare som rullar! För den här boken handlar om klassiker från hela världen som har påverkat Sverige från 1956 till idag, den tidigare bestod ju av svenska klassiker.

Jag gillar såna här böcker! Jag gillar, som sagt, att läsa dem från pärm till pärm och glänsa med kunskaper som att bara 38 betalade för att se Frank Sinatra uppträda i Finspång 1953, att The Lovin’ Spoonful hade en singel som hette Baldheaded Lena och som bara släpptes i Sverige, att Colin Dexter, som skapade deckarböckerna som TV-serien Morse bygger på, gillade att medverka ungefär som Alfred Hitchcock, genom att cyka förbi eller sitta på puben och telefonen var ett attribut som drev handlingen framåt i Dallas…

Men jag gillar också att äga den här typen av böcker bara för att när jag får lust plocka upp den, bläddra i den och hitta nåt intressant och roande.

Ska jag vara kritisk över nånting kring boken – jag hittar inte så mycket att var kritisk till, nämligen – är det att jag saknar uppgifter på när nämnda personer föds och dör. Det finns på en del, men inte på alla. Och sen är väl Tom Cruise och Katy Holmes skilda numera, eller..?

Det här är bok som jag skulle vara självisk nog att köpa för att ge bort i present, men behålla själv… Högsta betyg!


Livet är kort. 

Read Full Post »