En timma, drygt, har jag suttit så gott som blickstilla framför TV:n. Men ärligt, en och annan tår fällde jag. Den som såg Tom Alandhs program I stället för Sommar kunde nog inte annat. Än att sitta stilla och gråta lite, menar jag.
Här är några av människorna i Tom Alandhs dokumentärer.
Det jag slås av under programmet är att så många av dem Tom Alandh har porträtterat inte längre finns kvar bland oss. Människoöden som Bosse Högberg, Nacka Skoglund, Monica Zetterlund, Jocke, Cornelis, Gustav och Maria med flera som inte längre finns bland oss. Men så de andra som det har gått ”bättre” för och som fortfarande är kvar – som Martina, Pia, Annika Östberg, Jesper Odelberg och andra.
Sammantaget – och trots tårarna jag fällde under programmet – ger dessa människor nån sorts hopp. Det sista som lämnar en människa är nog hoppet. Hoppet om att det ska bli bättre, att portuppgången eller cellen ska bytas mot en egen lägenhet – som det gjorde för Pia och Annika.
Varvat med korta glimtar från en del av sina filmer spelar Tom Alandh de låtar han TROR att personerna själva skulle ha valt om det varit radions Sommarprogram, som titeln anspelar på, eller om de själva hade fått utse en låt som symboliserar deras respektive liv. För Nacka blev det en italiensk smörsång, Gustav och Maria fick bland annat Josephine Baker, Annika Östberg Janis Joplin och Martina fick sin lillebrors musik.
Så många porträtt, han har gjort genom sitt yrkesliv, Tom Alandh. Så många porträtt av konstnärliga, duktiga, smarta, fina människor som ofta haft lite tro till sig själva, självförtroenden som varit noll och intet, hos en del. Så här säger Tom Alandh ungefär halvvägs in i filmen:
[…] Själv har jag aldrig kunnat förstå varför korkskallarna och linslössen och de obegåvade aldrig känner sina begränsningar utan det är de kloka och duktiga och begåvade som är rädda för att inte räcka till […]
Missade du programmet? Kolla nån av repriserna i veckan eller SvT Play!
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - en tragisk komedi 