Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘märkvärdig’

Ett inlägg om ett TV-program.


Det enda braiga på TV en lördagskväll
just nu är Stjärnorna på Slottet. Det är dessutom en riktigt bra svensk TV-produktion. För som vanligt blir jag positivt överraskad av de flesta ”stjärnor” och inser att de inte alls är varken märkvärdiga eller knäppa utan precis lika intressanta som människor i allmänhet. Igår kväll bänkade Fästmön och jag oss för att se Stjärnorna på Slottet 2014: Claes Månssons dag.

Claes Månsson

Claes Månsson. (Bilden är lånad från SvT:s webbplats. Foto: Andreas Hillergren/ SVT.)


Det jag gillar mest
med den här omgången av serien är att det inte är så många ståhejiga äventyr stjärnorna ger sig ut på. (Inte alls typ som när Jonas Gardell tvingade Kjerstin Dellert att ställa upp och roa lokalborna etc. Den gången han själv vägra att ta emot en fiollektion. Den gången jag tappade lusten för honom totalt.)

Claes Månsson ville lära sina medstjärnor att dansa tango, helt enkelt. Och som gubben i lådan dök Ann Wilson upp och hade lektion. Så enkelt och så roligt! Alla deltog och alla njöt.

I övrigt lärde jag mig hur man skalar en hummer. Men det viktigaste var nog att jag fick en bild av Claes Månsson. Jag hade liksom ingen föreställning alls om honom, eftersom han är satt i kategorin komiker. Såna gillar inte jag. Claes Månsson blev nu – förstås! – ett undantag! Ett av skälen till detta är att han berättade så öppet om sin scenskräck, ett annat när han pratade om sin svåra sjukdom. Han kunde liksom lika gärna ha dött eller blivit en grönsak…

Claes Månssons dag får högsta Toffelbetyg!

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini


Nästa gång är det Leif Andrée
som är huvudstjärna. Honom har jag inte nån bild av heller, egentligen, mer än det jag har fått se nu i de två avsnitten av säsongens Stjärnorna på Slottet. Jag gillar hans hår och hans skratt och tycker att han ser snäll ut.

Så här tyckte jag om Stjärnorna på Slottet 2014: Malena Ernmans dag.


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en snurrig Toffla.


Som vanligt var det skönt
att komma ut och få luft och ljus! Men jag kände mig inte helt OK, så det blev inte mer än 2,5 kilometer idag. Det snurrade ganska rejält, jag kände mig svag och kallsvettig och händer och fötter var liksom avdomnade och tunga. Märkligt! Men kanske är det så att jag har lite många tankar och känslor att sortera nu. Nästan lika många som det här trädets alla färger…

Lönn i olika färger

Lönn i många olika färger.


Det är som att
det som finns inuti också är på väg att skifta färg. Jag menar, när till och med silverpilen går mot gult

Silverpil på väg att gulna

Silverpilen går mot gult.


Jag gick längs en väg
där landskapsarkitekterna verkligen tänkt till! Buskarna skiftar i så granna färger på hösten, man blir helt bedårad, stum…

Höstbuskar i olika färger

Höstbuskar i olika färger är planterade längs vägen.


Passerade ”Pepparkakshuset”
och noterade för första gången att buskarna även har en vacker baksida – vid en damm. Fast jag tror inte att jag skulle vilja bada här, precis…

Damm och höstbuskar baksida

Höstbuskarnas baksida vid en damm.


Många tankar drog i mig.
Är det bra? Är det dåligt? Blir jag utvald? Väljs jag bort igen? Tänk om den här mardrömmen kunde ta slut nån gång…

Höstträd gult och svart

Höstträd i gult och svart.


Jag försöker tänka mjukt
för att kunna landa mjukt. Men rosa är inte min färg.

Buske rosa och gul

Rosa är inte min färg, men busken klär fint i den.


Nej, det är mera explosivt inuti.
Är det min tur nu? Är det min otur?

Höstträd

Explosivt!


Så många frågor.
Tills i slutet på veckan får jag ge mig till tåls. Då får jag svar på en i alla fall. Vinke, vink…

Kalle Anka i ljungen

Vinke, vink…


Livet är kort. Det är förunderligt, märkvärdigt, svårt och en gåva också.

Read Full Post »

Ett snabbt inlägg om en osmidig ballerina.


Jag är en klantig tant.
En osmidig ballerina. Fästmön och jag hade klivit av bussen vid Stadshuset och gick upp mot gågatan. I stället för att gå som normalt folk trampade jag i ett hål i asfalten på gatan och gjorde en piruett. Ja, jag ska ju alltid vara lite märkvärdig. Pinsamt!!! Anna sa att jag liksom rullade ihop mig som en boll. En jävla tung medicinboll i såna fall… En snäll okänd dam hjälpte mig upp. Det känns inte som om nånting är brutet, men jag har nog vrickat till min friska fot en del. Ena armbågen gör lite ont och handflatorna svider, fast det gick inte hål på huden nånstans. Jag kan gå på foten och vi tog en kulturnattsrunda som emellertid slutade lite i förtid. För det är inte skönt att gå på foten även om den är funktionsduglig.

Så nu behöver jag sätta upp foten i högläge och vila den. Mer text och bilder från vår Kulturnatt kommer därför i morgon – om jag kan gå till datorn…

Docka

Måste sitta med foten högt.


Var du nere på Kulturnatten??? Skriv gärna några rader och berätta!


Livet är kort.

Read Full Post »

Varning för skitsnack!!!

Det blev en liten utflykt till julmarknaden i Gamlis. Hälsade på några bekanta från mina tidigare liv, en lite märklig känsla. Det var fyra plusgrader och inget regn, så dunjackan fick ligga kvar i bilen medan vi traskade runt bland såskoppar* och dörrstoppar** och en jädra dragspelande tomtef*n som förföljde mig med Jingle bells och Midnatt råder… Jag lyckades detta till trots inhandla en julklapp till min mor och så fyra godisremmar. Jag har redan tryckt i mig en av remmarna, det behövde jag efter en jobbig tur inne på Tokerian nyss…


Elias, längst till vänster, och Anna, längst till höger kollade in remmarna. Linn letade på annat håll.

Elias och Linn åt var sin hamburgare och så köptes det väl lite godis, trots att det inte var lördag. Elias snälla mamma inhandlade också en chokladkalender till grabben.

Jag skjutsade ut familjen till Himlen igen, med ett stopp vid ICA Solen för att äta gratis pepparkakshjärtan (hjälpte inte, jag har inte blivit snäll ändå) och för att Anna skulle handla söndagsmiddag. Så åkte vi till Himlen och medan Storasyster och Lillebror skuttade in satt Anna och jag och pratade allvar en stund i bilen. Jag älskar henne så och det finns ingen som stöttar mig som hon – inte bara i tanke utan också i handling. Nu har hon gett mig en plan B och hon förstår så väl hur jag tänker och känner, för hon tänker och känner likadant. Varför träffade jag inte denna min själsliga tvilling förrän sent i livet? Och i detta gräsliga skede av livet, dessutom. Helvetet, som jag aldrig kommer ur. Nej, jag vill inte leva längre – och jag sa orden för första gången idag. Det är ord som jag kämpar för att stå emot.

Jag åkte hem till mig och var väl hemma vid halv tre, tretiden. Fick rusa in på toa eftersom jag hade ätit lite för många gratis-pepparkakor. Naturligtvis tog toapappret slut. Jag reste mig för att sträcka mig efter en ny rulle – och tappar då skiten ovanpå… jaa… för att prata klarspråk: skiten. Alltså det låg liiite papper emellan, men… Detta gjorde att jag liksom blev tvungen blåsa över till Tokerian lite senare. Använt toapapper är ju inte så roligt att återanvända, så att säga… Hur som helst fick jag röven ren och som straff satte jag mig vid datorn och beställde lite hårda paket till familjen. Konsulterade Anna en snabbis per telefon också och fick ett bra uppslag. Tror det blev fyra klappar beställda, allt som allt.

På Tokerian träffar man ju mest galningar och knäppisar, som Hon med Pannan, men idag träffade jag på I, I och K. Fy te rackarns så snygg K har blivit! Livsfarlig för flixen! Den där familjen är alltid och har alltid varit så trevlig. Ingen av dem har på nåt sätt visat sig märkvärdig mot mig, även om vissa spyflugor har påstått att en av dess kvinnliga medlemmar har visat attityd. Tycker jag är bra, det. Spyflugor utan klass, smak och stil bör förpassas till… flugpappret.

Jag har ringt mamma, som också skulle ge sig ut på en promenad i blåsten. Hon är duktig som gör det, vädret till trots. Visserligen bara till soprummet, men ändå. Hennes flitiga promenerande med rollatorn har gjort att blodtrycket har sänkts och nu kan hon nästan vara utan den medicinen, sa doktorn i måndags. Däremot ska hon öka sitt cortison och det tar lite tid innan hon vänjer sig vid det, så hon känner sig lite seg först.

Det ska bli söndagmiddag strax även i den här stugan. Jag har plockat fram tre frusna kalkonwienerkorvar samt bröd till ur frysen. Bara det prassliga pappret som fattas. Får väl prassla med lördagens och söndagens lokalblaska i stället, för dessa ska jag läsa ikapp. Fast det går väl försvinnande fort, med tanke på hur tunn tidningen är nu för tiden.

                                                                                                                                                       *såskoppar = folk som gååår lååångsamt
**dörrstoppar = folk som stannar upp och ställer sig och pratar – mitt i vägen för min framfart

Read Full Post »