Kullamannen

Ett inlägg om en TV-serie från barndomen. Igen.

Barn-TV-seriemaraton. Det kan man nog klassificera den här helgen som. I eftermiddag har vi sett Kullamannen (1967), en häftig upplevelse av över tre timmar svartvitt.

Kullamannen rules!

Kaj och Tommy ska tillbringa sommarlovet hos sina kusiner Marianne och Peter nere i Kullatrakterna. Föräldraparen ska åka på semester och ungarna ska ”vaktas” av Jenny. Men redan innan föräldrarna har åkt dyker en mystisk man på cykel upp. Han bryter på nåt odefinierbart språk – tyska? engelska? Efter en stund poppar gubben upp igen och letar efter nånting han har tappat. En av killarna hittar strax därpå en damring. Marianne annonserar – och en dam ringer och säger att den är hennes. Hon kan beskriva den helt och hållet. Men det visar sig att det är flera som är intresserade av den där ringen… Farbror Ludvig, till exempel. Och den där mystiske doktor Miller – är han vän eller fiende?

OK, jag blir inte jätterädd nu när jag ser den här TV-serien, men jag kan inte fatta hur jag fick titta på den som femåring den sommaren den gick på TV1. Eller TV2. Antagligen var jag ett tryggt barn, för några mardrömmar minns jag inte att jag hade som femåring. Fästmön var förstås alldeles för liten då, typ nyfödd… Tur att jag har den på DVD.

Lite töntvarning, många cliffhangers och en hel del spänning. Fortfarande.

Det blir förstås högsta Toffelbetyg. Kullamannen är kult!

Livet är kort.

Read Full Post »

Nedstämt, kalas, tjat… och förlovningsdag!

Jo jag var ju rätt nedstämd igår på seneftermiddagen när jag kom hem. De fyra akupunktursessionerna har inte gjort nån som helst nytta. Nån annan smärtlindring har jag inte fått. Husläkarmottagningen hade inte tid att ta emot mig tidigare i höstas när jag ringde utan hänvisade mig direkt till sjukgymnasten. Nu måste jag ringa mottagningen IGEN och stå med mössan i hand för att höra om jag kan få nånting som tar udden av den värsta smärtan. Närå, jag tänker visst inte springa nåt maraton, men jag vill kunna gå utan att det gör alltför ont, till exempel till närmaste lunchstället på jobbet eller Tokerian.

Tårarna sprutade medan jag skurade i våtutrymmena hemmavid. Det finns inget bättre än att skura och städa när nånting gör så ont att man gråter! Jag skrev ett riktigt gnällinlägg och se! Framåt aftonen hörde Mie av sig och erbjöd mig en kompis till min krycka! Vilka snälla människor det finns!

Jag satt och softade lite vid datorn när det plingade på dörren. Utanför stod Lucille (som egentligen heter nånting helt annat) med den felande dynan till min samling köksstolar. Mina stolar var nämligen på kalas i helgen – de brukar vara det ibland. Självklart var jag tvungen att fråga om kalaset. Det bar sig inte bättre än att Lucille kom in och slog sig ner och berättade hur gräsliga barn kan vara. (Som om jag inte visste det…) Stackars familj! Till och med storasyskonet reagerade på ljudnivån.

Jag ringde mamma för det var tre dar sen. Det blev tjat om julen IGEN och jag bröt nästan ihop. Det är bara snack om hur ensam hon är och blir, men jag blir väl också ensam i jul om jag är nyopererad? Inte orkar jag åka nånstans, jag vill väl bara ligga och ta det lugnt? Så berättade jag om hälen och att jag behöver två kryckor. Mamma förstår inte att jag nästan inte kan gå ibland. Hon liksom vill inte förstå, känns det som. Så jag sa att om hon ringer hit nån gång får hon låta många signaler gå fram eftersom jag inte kan springa efter telefonen.

Så la vi på och jag la telefonen ute i köket och satte mig i arbetsrummet igen. Naturligtvis ringde det. Det var… mamma igen. Som berättade om sina bananflugor och sin städtjejs tips och så vidare.

Men det har du ju redan berättat…

sa jag.

Har jag?

svarade hon.

Ja, det går ju inte att bli irriterad, men hälen är ond och när vi hade lagt på igen kom det några tårar igen. Inte för att det är synd om mig utan för att det gör så ont att gå.

TV-serien Stalker hade premiär igår kväll och jag måste säga att det var skrämmande att höra och se hur dessa förföljare beter sig. Påminner till viss del om somliga som förföljer mig på olika sätt. Jag är både rädd och förbannad, men det var skönt att få bekräftat att dessa människor är väldigt sjuka. Samtidigt är det inte roligt att ha galningar efter sig. Vem vet när spärrarna släpper..?

Idag är det Fästmöns och min förlovningsdag. Vi ska fira den i nästa vecka, men det klart att jag tänker och längtar! Och tycker att det är väldigt irriterande att jag har fått eksem av förlovningsringen…

 

Livet är kort.

Read Full Post »