Dagen som försvann

Ett inlägg om en försvunnen dag och om att krama är bättre än att håna.

---

 

Clark och jag försöker hålla ihop oss.

Idag är det dagen som försvann, kan man säga. Det är Annandag pingst – som ju alltså inte finns längre. Detta till förmån för Sveriges nationaldag den 6 juni som blev helgdag från och med 2005. Nu är jag ju inte religiöst lagd så tillvida att jag ”firar” pingsten, men nog var det skönt med en extra ledig dag. När man hade jobb. Nu när man inte har jobb spelar det inte så stor roll. En del som jobbar får emellertid ta ut en ledig dag nån annan gång, som kompensation. Eh?

Pingsten var en helg när jag kanske åkte ner till föräldrarna. Att bara åka till mamma 60 mil lördag och söndag känns inte riktigt värt det med tanke på bensinkostnaderna och det faktum att Clark Kent*, liksom sin ägare, börjar bli till åren kommen. Just nu försöker vi hålla oss vid liv och hålla ihop oss – så länge vi bara kan.

Krama nån i stället för att håna, så ska du se att det känns bättre.

Eftersom det inte är nån helgdag idag sitter jag givetvis vid datorn och letar lediga jobb och söker jobb. Det tar mycket tid i anspråk, men det har blivit en vana, ett sätt att leva. Ett sätt att få dagarna att försvinna i nån form av meningsfull sysselsättning. Som belöning unnar jag mig ett blogginlägg däremellan också. Det tycks irritera en del. Fortfarande gäller förstås att ingen tvingar dig att läsa här. Det ska inte göra ont att läsa min blogg. Och du som var särskilt hånfull tycker jag synd om. Du och din familj mår inte särskilt bra. Det gör inte jag heller. Men jag hånar inte dig för det, så varför måste du håna mig? Krama nån i stället så ska du se att det åtminstone känns bättre en stund.

Fästmön har ledig dag idag och jag ska försöka ägna mig åt henne också. Vi skulle behöva hitta på nåt, helst nåt som inte kostar, så att Annandag pingst 2015 inte bara blev en dag som försvann.

En sak som jag definitivt gör idag är att hålla tummarna för vännen som ska på anställningsintervju IGEN! Jag är så glad för din skull att du kommer så långt som till intervju. Nu gör du ditt bästa och SEN… vill jag höra att då får nåt av jobben du har blivit intervjuad för!!! Lyckospark i baken!

*Clark Kent = min lille bilman

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Fina ord och kärlek

Ett inlägg om ord.

---

 

Typ en sån här mobil hade jag, med ett tjockt batteri och ett tunt.

Vad gjorde man innan mobiltelefoner fanns? Jag fick min första tjänstemobil i början av 1990-talet. Det var en riktig tegelsten, en Motorola, och jag fick ladda den varje dag. Så DET är sig likt, för iPhonen får jag ladda ibland flera gånger om dan. Inte mycket utveckling där, inte. Nä, det som har utvecklats är snarare den utbredda användningen av mobiler. Tidigare var det ju mest i tjänsten man hade mobil – eller om man ville skryta med hur framgångsrik man var – mobiler var ju väldigt dyra.

Igår på julafton samlades familjen hemma hos Fästmön. Men jag och mamma firade i New Village. Det blir för omständigt för mamma att åka iväg nånstans och hon skulle aldrig klara trapporna upp till Annas lägenhet (mamma åker inte hiss). Jag mår heller inte bra fortfarande. Så vi två firade hemma hos mig, med gran, klappar, godis och god mat (jorå, magen ger sig till känna…).

Det är mysigt att fira jul med min ursprungliga familj också, även om pappa fattas oss. Samtidigt saknar jag förstås min nya familj och längtar efter den. Som lite kompensation skrev jag sms till var och en och skickade under kvällen. Det var delvis för att jag inte hade möjlighet att ge så många klappar i år. Det blev så varmt i hjärtat av svaren jag fick tillbaka, särskilt från barnen. Jag fick läsa att nån var glad att jag finns, att nån var tacksam över det stöd jag har varit under tuffa tider och att jag var saknad. Stora ord från unga människor som gjorde mig så rörd att jag fällde en tår.

Det har inte alltid varit lätt att vara bonusmorsa. Att komma in i en familj som då bestod av tre tonåringar och en liten knodd på fem år kräver att vi alla är flexibla. Men för mig, som inte har några egna barn, har dessa fyra bonusbarn varit en riktig gåva i livet! Verkligen nånting med betoning på BONUS.

Tyvärr tycker jag själv att jag inte har varit den bonusförälder jag hade önskat att vara. Det handlar till stor del om en man som en januaridag för snart sex år sen tog ifrån mig en del av min grundtrygghet. En man som förstörde mitt gamla liv och som berövade hela min familj en viss form av trygghet som jag sen dess inte har kunnat ge den. Jag tror inte den mannen har empati nog att ens nån gång då och då sätta sig in i vad han gjorde, vad han förstörde. Men nån gång önskar jag att hans samvete svider när han rullar sig i alla sina miljoner, kanske i nån av sina flera bostäder, tillsammans med sina välartade barn som har fått allt de har pekat på. Jag har inte kunnat stötta min mamma ekonomiskt (mamma får en skamligt låg pension). Mina bonusbarn har fått kämpa – och kämpar! – hårt. De får baske mig inget gratis. Inget annat än stor och total kärlek från oss vuxna. Och DET är stort. DET är värt mer än allt guld i hela världen. Kärleken är störst.

Mina bonusbarn 2009.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Vecka 27: Lite egen och Livegen

Ett hissande och dissande inlägg.

---

 

Här vilas inte på några lagrar! Här körs så det ryker. Och eftersom det är torsdag är det dags att redovisa den Tofflianska veckans höjdpunkter (lite egen) respektive dalar (livegen). Och visst kan du väl hålla med om att det är bättre att vara lite egen än livegen..?

Lite egen

• Myrornas bokavdelning (Ordning och reda i hyllorna med Johan som boss där!)
• Encyclopedia Botanica Anna Maxima (Hon kan baske mig alla blomnamn!)
• Bliwa och Gunilla som jobbar där (Ett försäkringsbolag med personal som sätter kunden i centrum.)
• Fina kollegor – och väldigt fyndiga! (En del kollegor = The Tops!)
• Min Fästmö (Vars hjärta är stort som en elefants!)
• Bokhögar (De får gärna vara många, att-läsa-högarna!..)

Livegen

• Inskriven som loser (Men nu är detta nödvändiga ontet gjort i alla fall.)
• Ersättningen från a-kassan (Om jag nu får nån så är den lägre än en tredjedel av min senaste lön.)
• Skator som använder min balle* som toa (Använd nåns uteplats i stället, eller nåt!)
• Skitlukt i bilen (Även solen, det vill säga jag, har fläckar. Skitfläckar…)
• TT:s HBTQ-kunskaper (Nä, alla får inte gifta sig. Läs på!)
• En ständig kamp (Nej, jag mår inte bra.)

*balle = balkong

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Städkärringen softar vid poolen

Ett lite ironiskt inlägg.

---

 

Värmen hänger kvar – och jag med den. Jag skjutsade Fästmön till jobbet och åkte sen hem och… städade. Det verkar vara många som har synpunkter på att jag städar denna varma dag. Var och en gör som den vill. Brukar jag ha synpunkter på när du ska städa? Nej just det. Det var jätteskitigt här och jag mår inte bra av det – på flera sätt. Alltså städade jag. Men eftersom jag är så effektiv gick det på ett par timmar.

Blå plastpool för familjen Talgoxe.

Nu är jag nöjd och glad och kan andas lite bättre. Därför har jag under resten av eftermiddagen i princip softat vid poolen och softat med min bok på gång. Ja poolen är alltså den lilla blåa plastbytta som jag ställt iordning för mina hyresgäster, familjen Talgoxe.

Läser och läser och krafsar i godispåsen.

 
 

Jag krafsar ofta och rejält i gårdagens godispåse. Ja, för jag var lite smart och köpte bara hårda supersalta ”kuddar” som jag suger på i värmen. Suger så intensivt att jag måste pausa en stund nu eftersom jag får sår i gommen.

Vännen FEM ringde just som jag städat klart. De hade inte riktigt samma tur med vädret som jag. Hos dem smattrade regnet mot altantaket och åskan mullrade i bak-grunden. Kanske inte var så smart att prata i telefonen, men det var ju så roligt! Och jag hoppas att FEM framförde mitt förtida grattis till den Finske Pinnen som fyller år i morgon! Jag har så himla dåligt minne (beror på två brister jag har i mitt blod) och i veckan glömde jag till och med min Storasysters födelsedag… 😳 Hon, som aldrig glömmer min… Fast jag ringde henne i alla fall igår. Och jag kom ihåg hennes namnsdag tidigare i våras. Kanske finns det lite hopp för mig också?

Jag läser och läser, men har också svalkat mig med en skön dusch. Och så har jag ätit middag på ballen*! Vi var nämligen förutseende nog, Anna och jag, att köpa var sin matlåda på ICA Kvantum igår. Jag micrade min vid 17-tiden och dess innehåll – kyckling, ris och sås med vitlök och soltorkade tomater – smakade hur bra som helst. När Anna är hemhämtad ska vi fylla på med goda ostar, druvor, salta kex och var sitt glas rött. Tills vidare håller jag mig till genomskinligt, det vill säga vatten, för jag ska ju köra bil om ett par timmar.

 

*ballen = balkongen

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Jo tack, jag lever alltså fortfarande

Ett gnälligt och irritabelt inlägg, rätt sjukt, egentligen. Dessutom innehållande en selfie!

 

Tofflan på köksgolvet. Nej, jag har aldrig påstått att jag är vacker. Men jag har i alla fall inte påmålade ögonbryn utan mina egna.

Tolv timmar har jag sovit i natt. På morgonen har jag förstås bara sovit av och till eftersom grannarna (de vuxna) bredvid redan strax efter klockan sex började skrika. Vid åttatiden lät det som om de möblerade om. Men ärligt talat sov jag igenom det mesta. Då är Tofflan risig, det ska du veta! Sömn är bästa medicinen för mig när jag är sjuk.

Just nu är emellertid inte sömn den bästa medicinen för min onda rygg. Den gjorde så ont när jag vaknade att jag inte visste hur jag skulle ta mig ur sängen. Men allting går – utom tennsoldater och små barn, som hon sa den där som plingade på min ytterdörr för att ge mig en smäll på käften sist. (Ja det är sant.) Jag släpade mig ut till köket. La mig på köksgolvet. Tryckte min knakande ryggrad mot det hårda underlaget. Gjorde mina övningar. Satte mig i skräddarställning. Det funkar! I alla fall temporärt. Nu har jag suttit vid datorn korta stunder i omgångar och då kommer det onda tillbaka – med besked.

Köksgolvet är skönt för ryggen, men i övrigt är det inte så skönt. Inte när man fryser för att man har feber. Jag är, precis som min pappa var, väldigt lågtempad normalt sett. Därför gör minsta stegring av kroppstemperaturen att jag känner mig skitsjuk. Nu har jag ingen aning om hur hög febern är och det är ju strunt samma, egentligen. Jag mår inte bra, helt enkelt.

Gårdagen försökte jag precis som idag tillbringa i sängen – tills ryggen protesterade och mina öron (grannarnas skrik). Nästa hållplats blev därför gästsängen. Det är min gamla enkelsäng som jag fick som barn och den är fantastisk bra, fortfarande! Resårbotten är fast och bra för min rygg. Tyvärr passar den botten inte in i ramen till dubbelsängen, annars hade jag bytt vid tillfälle. Vid tillfälle när jag inte har ryggskott, alltså. Där låg jag i alla fall i gästrummet och slumrade – tills nästa grannar kom på att de skulle städa sitt förråd. Det slamrades och bankades och dunkades i trappräcket. Jag gav upp. Hållplats nummer tre blev kökssoffan. Den är smal, men hård. Ryggen estimerade den mycket! Men sen började grannarna under såga och då var det kört i köket också.

Gustaf Fröding – antika inslag in hans diktning var temat för min C-uppsats.

Gårdagens sista hållplats blev bästefåtöljen där jag låg och försökte hålla mig vaken till Mr Selfridge samt twittrade lite mellan varven. TV-ljuden tog bort grannarnas höga röster. Bland annat konstaterade jag via twittrande att en person är intresserad av min gamla C-uppsats om Gustaf Fröding! Roligt! Fast mindre roligt är det att Uppsala universitet tar 75 spänn för att sända min uppsats till den intresserade. Nån del av de 75 kronorna får jag, författaren, förstås inte. Hade jag tillgång till en kopiator skulle jag fixa en GRATIS kopia och skicka till den intresserade. Alltså, 75 spänn. Hutlöst! Det är en maskin som gör kopieringsjobbet, en människa stoppar bara kopian i ett kuvert och lägger till utgående post. Det kan inte kosta 75 kronor, inte ens med portot inräknat! (Nu stiger febern…)

Till frukost igår blev det filmjölk, till middag mild lättyoghurt. Jag är inte sugen på nånting direkt. Idag ska jag försöka klämma ner ett par rostade mackor till frukost. Ja, jag har inte kommit längre i min dag. Men jag har i alla fall tvättat såväl ansikte som armhålor idag – alltid något! Skulle behöva en rejäl dusch och hårtvätt, men det orkar jag inte.

Tyvärr måste jag försöka upparbeta kraft att hasa över till Tokerian. Nässprayen håller på att ta slut, liksom pappersnäsdukarna och toapappret. Och då kan det ju samtidigt vara bra att få med sig åtminstone nån näringsrik soppa eller nåt hem. Det känns bara i skrivande stund som om jag ska bestiga ett berg…

Livet är kort.

Read Full Post »

Hyve(l)ns

Ett tisdagsinlägg om diverse åkommor och annat.

Nä, jag mår inte riktigt bra. Visserligen vaknade jag utan huvudvärk, men den ligger och lurar hela tiden, liksom illamåendet. Jag känner mig också ganska yr nu igen, särskilt när jag går. Vete tusan vad det är. Gissar på en del stress, en del blodtryck.

Idag skymtade vi solen. Gulliga M undrade om vi skulle ta en lunchpromme och det gjorde vi. Högerfoten skötte sig rätt bra. Jag TROR att jag har lyckats mota hälsporren där till viss del, för jag är ganska duktig på att stretcha. Hälsporre kan man få till exempel om man tränar mycket eller går i högklackat. Eller som jag, dårå, som har extremt korta hälsenor… (Du ska inte försöka föreställa dig mig i högklackat!) Men däremot kände jag av yrseln. När jag går är jag tvungen att fästa blicken rakt fram. Tittar jag åt sidorna snurrar hela jorden märkbart.

På vägen tillbaka köpte jag en sallad och sen åt vi tillsammans i lunchrummet, för omväxlings skull. ”Kökspersonalen” hade inte riktigt skött sitt jobb, så en kollega använde en osthyvel inte bara till ost utan även till smöret…

Hyve(l)ns, kan man säga. Eller man tager vad man haver…

Arbetsdagen var ganska hektisk, men jag känner att jag får mer och mer koll på saker och ting. Jag gör en nyhetsplanering och pusslar, jag skriver nyheter, texter, hjälper folk via telefon eller rent praktiskt vid deras skrivbord. Och så twittrar jag. Kopplar ihop frågeställare med experter hos oss. Det är roligt, även om en del vill ha det till att jag gör fel ibland. Ja, det är sant. Jag gör fel ibland, men inte idag! Jag frågade faktiskt en kollega från en annan enhet om vem som satt inne med svaret på en viss fråga. Och det var rätt person. HA! Då blir jag lite nöjd. Det lönar sig att fråga en del, medan andra hellre kommer med goda råd efteråt. Inte särskilt hyvens, kan jag tycka.

Mot slutet av dan fick jag ett telefonsamtal som var lite roligt. Jag kunde tipsa och hjälpa med en del webbsaker, dock inte om allt. Men där har jag en kollega som förhoppningsvis kan rycka in. Roligast av allt var att efternamnet på den som ringde lät bekant. Det visade sig att han var son till en Bo som jag har jobbat med i Uppsala. Sonen blev glad och lovade hälsa till sin pappa. En liten värld, är det.

En fattigare värld har det också blivit. Mitt på dan noterade jag att Shirley Temple hade avlidit igår och nu på eftermiddagen hade Alice Babs gått samma väg. Lite lustigt, för Alice Babs är en av de stora stjärnor som Sara Lövestam skriver om i sin bok Hjärta av jazz, en bok jag nyss har läst. Shirley Temple, däremot, vet jag att min mamma har nån sorts antipati emot. När mamma var liten skulle nämligen alla små flickor ha Shirley Temple-utseende, lockar och allt. Hon var den stora barnstjärnan, Shirley, alltså, inte mamma, på 1930-talet.

Den här stjärnan (?) som är jag ska nu trycka i sig en macka och hoppas på att inte må illa. Krukväxterna har fått lite vatten och jag har varit och handlat. Återstår att släpa sig ut till soprummet. Hoppas jag inte yrslar eller hyvlar bort mig. Man kan aldrig så noga veta med en toffla.

Livet är kort.

Read Full Post »