Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘manus’

Ett inlägg om ett seriehäfte.


 

Professor Frans Necronomicon i Uppsala

I veckan hittade en liten bok för recension ner i min postbox. Ärligt talat blev jag inte lika uppspelt som jag brukar bli när det trillar in böcker. Det här var nämligen en seriebok, det vill säga inte bara en liten aning utanför det jag vanligen läser utan flera mil. Idag till söndagsfrukosten satte jag emellertid mina litterära tänder i det lilla häftet. Och faktum är att jag njöt! Och skrattade!

Historien är inte krånglig på något sätt. Professor Frans och hans elev Henning kallas till Ulleråker där en bekanting till professorn, som hamnade på sjukhuset just tack vare honom, har fått riktigt storspel. Hon ritar och skriver på väggarna i sitt rum. Professor Frans ser förstås att det är hieroglyfer. Ganska snart inser professorn också att den värdefulla boken Necronomicon, en riktig raritet som trängs med SilverbibelnCarolina Rediviva, ska stjälas. Dessutom är självaste rektorns liv hotat – under sista april…

Jag har nog inte läst serier sen jag läste Tintin. Eller jo. Jag har ju läst vuxenserier som Nemi och Nina Hemmingssons böcker. Det här är lite både och. Det är spännande, som i Tintin, och roligt, som i Nemi och hos Nina Hemmingsson. Mycket är förstås studentikost – det hela utspelar sig ju i Uppsala. Eller Upsala, som författaren Mohamed Omar, stavar stadens namn.

Som vanligt i Mohammed Omars böcker finns här förlagor till såväl företeelser som människor som existerar i verkliga livet. Att han väljer att kalla lokalblaskan Upsala GAMLA tidning får mig att skratta högt. Det finns även andra små roligheter jag fnissar åt, som till exempel när Henning googlar på Sven Hedenvind och får frågan på mobilen om han menade Sven-Bertil Taube.

Men det finns allvarliga undertoner i häftet. Själva berättelsen handlar ju om en form av nynazism. Det är inte utan att jag undrar om det finns någon förlaga till personen som mot slutet utbrister:

Jag ska bli führer över Upsala!

Rickard Fornstedt har jobbat med manus tillsammans med Mohammed Omar, men han har även gjort illustrationerna. Omslaget är ruggigt bra och det är också de svartvita teckningarna i inlagan. Jag gillar att de är så rena som de är och jag saknar inte färg ett dugg.

Toffelomdömet kan inte bli annat än det högsta! Professor Frans är perfekt att njuta av i serieform.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett lite ja ja, sånt är livet-inlägg.


 

Termometer med minusgrader

Det var minusgrader för första gången igår och det är fortsatt kallt idag.

Så blev det helg. Gissa vem som vaknade strax efter klockan sex i alla fall? Slumrade sen gjorde jag. Men den riktiga sömnen ville inte komma tillbaka. I stället tillbringade jag nån timme med Maj i sängen. Det är nog det enda negativa med att ha börjat jobba – jag hinner inte läsa lika mycket och ofta! Eller rättare sagt: jag orkar inte och hinner inte. (I hela detta stycke hade jag bytt pronomen från det till jag. Självkänslan! Sen bytte jag tillbaka igen. Jag skriver som jag vill på min blogg. Och jag ville ändra.)

Idag har jag massor att göra (att sitta en stund vid datorn och inte jobba är en av sakerna jag har att göra) och min tanke var att ta saker i den takt jag har lust med. Så blir det inte. Min dag var ju så inrutad, men jag fick, som siste man, slänga om lite bland mina rutor. Det är väl bra att jag jobbar på det. Att vara flexibel, alltså. Fast det är ju lättare när det finns gott om tid och när en känner att en inte kommer i sista hand.

Det är kallt och soligt. Redan igår noterade jag de första riktiga minusgraderna för säsongen. Men det var tidigare än i morse. Idag tycks kylan hålla i sig. Jag gillar inte att vara ute och köra bil på två bra och två dåliga sommardäck när det är så här. Kylan kom tidigt i år. Nu blir väntan lång till de nya vinterdäcken den 26 oktober. En spännande grej med att köra i kväll blir i alla fall att kolla hur mina nya, starkare linser funkar i mörkerkörning. Jag kan rimligtvis inte se sämre än jag gjorde före bytet.

Hur jag mår? Tackar som frågar, Ingen! Igår kväll fick jag feber, men segade mig ändå uppe till klockan 23. Sen somnade jag som en sten. I morse när jag vaknade fanns inte ett spår av febern. Dessutom är näsan varm och luftrören inte alls lika irriterade som igår kväll. Så det vete tusan om jag inte bara var

lite trött.

Eller så blir luftrören irriterade av kylan, inte av nån infektion. Irriterad var förresten ordet, för det är jobbigt att inte känna sig helt på topp.

Detalj ur tavlan Just nu vill jag leva av Kitty Lindsten

”Just nu vill jag leva” heter tavlan som bilden visar en detalj av. Konstnären heter Kitty Lindsten.

Jag vill hoppa tillbaka till det här inläggets början och böckerna om Maj. Nu läser jag sista delen i trilogin. Jag var nyfiken på böckerna, men sen lite skeptisk. Nu dras jag in i berättelsen, jag känner med karaktärerna – frustration, framför allt. Boken blir en del av mig. En del som just nu är glad och tacksam för det som finns i mitt liv, men som ändå inte kan låta bli att känna en viss besvikelse och sorg. Var det så här livet skulle bli och vara? Denna ständiga kamp för att hitta en plats i tillvaron. En plats, som sen inte på nåt sätt är cementerad. Och under tiden glömmer jag liksom bort det viktigaste: att leva. Ibland kan jag känna ett stick av vemod över mina val. För jag anar vad som komma skall, jag ser det i min närhet, på sätt och vis. Men borde jag inte vara nöjd då över att jag ändå har valt, inte blivit tvingad? I skrivande stund kan jag inte besvara den frågan.

Gult träd

På väg att ta slut, men kommer igen gäller för trädet. Men för mig?

Det är visst lite trångt i bröstet, denna lördagsmorgon. Jag har rivit ur sängarna och ska bädda rent, trots att den ena sängen knappt är soven i. Jag tvättar. Krukväxterna har fått lite omsorg. Deras jord var lika torr som ett par vinterfnasiga läppar. Duscha, tvätta håret, äta frukost ska jag göra innan jag samlar ihop mina sopor. Det skulle behövas en skottkärra! Jag fattar inte hur det kan bli så mycket sopor när jag inte är hemma om dagarna?! Sen iväg på några ärenden och köpa mat. Hade tänkt fika, men det får vara. Hem igen och ringa mamma. Städningen sparar jag till i morgon, likaså läsningen och recensionen av professor Frans i serieform. Av den senare ska det bli två versioner, en till bloggen, en till UppsalaNyheter.

Bloggen ja… Det är nu bara åtta procents utrymme kvar. I veckan har jag inte haft nån större lust med bloggen, men jag har harvat på. Och det tänker jag göra till slutet. Det är bara att inse att skrivlusten lyser med sin frånvaro. Den kommer inte tillbaka, jag har knappt ens känt nåt behov av att vardagsprata av mig heller. Jag kan lika gärna fortsätta att prata med tapeterna, responsen är så liten. Samtidigt vill jag ändå tacka DIG som då och då lämnar en kommentar här! Själv läser jag knappt bloggar längre, men det är inget jag har dåligt samvete för. Det bara är så. Jag orkar varken med glättiga och ytliga bloggar eller deppiga. Been there, done that, liksom…

Jag har skrivit en bok. Jag har skickat manus. Men jag är varken ung eller känd. Möjligen skulle den bli utgiven posthumt om… Pensionssparande? Nä, jag tänker på att jag vill återvända till jorden när jag är färdig här. Och det finns det inte pengar till idag. Åter igen, been there, done that… But have I seen it..?

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett synligt inlägg med litterär touch.


 

Två par läsglasögon

Två par läsglasögon med lite högre styrka kan funka för att läsa böcker. Men räcker de för jobbet?

Det här med att använda nya och mycket starkare linser än dem jag bar igår… Att säga att det är en prövning är en litotes. Jag misstänkte att det skulle vara knepigt, men jag kunde inte förutsäga huvudvärken som liksom hamrade sig upp till en sån nivå att jag blev tvungen att avbryta dagens äventyr för att medicinera hemma. Nu har jag just telefonerat en timma med lilla mamma och tabletten har verkat. All värk och allt illamående är inte borta, men de är hanterbara. Jag sitter och skriver vid datorn och försöker se vad det är jag skriver. Ber om ursäkt ifall här vimlar av fel och skyller på mina nya linser. Eller snarare min dåliga syn, dårå… Och i stället för ett dunderlångt inlägg blir det tre kortare.

Första stopp på dagens äventyr utanför hemmet blev vid Tokerian. Där provade jag ut och inhandlade två par läsglasögon, för totalt 100 kronor, i ny styrka. Det här med läsningen blir ett problem och jag misstänker att jag får inhandla läsglasögon i tre olika styrkor. Här vid hemmadatorn kan jag nu använda mina gamla läsglasögon. För att läsa böcker funkar de nyinköpta. Men… vad som funkar på jobbet vete 17 och det kan jag inte testa förrän på måndag.

Stopp nummer två gjorde jag vid Stormarknaden. Där var jag inte ensam. Jag hade tänkt titta in på Systembolaget och köpa med en flaska gott vin hem. Det orkade jag inte. I stället fick jag en trevlig pratstund med Ulf Broberg, som satt på Akademibokhandeln och signerade böcker.

Ulf Broberg och Agneta Lilja

Ulf Broberg pratar ned Agneta Lilja, som fick läsa manus på boken – och kommande i serien – innan den trycktes.


Ulf Broberg visade sig vara 
just den sympatiska person jag hade trott! Vi hade nog kunnat prata längre, men en ville ju inte hindra eventuella kunder från att nå fram till skriftställaren. Extra roligt var det att Agneta Lilja dök upp. Hon hade alltså läst Den tredje mannen som manus och hjälpt författaren med granskning av språk, fakta etc – om jag förstod saken rätt. Vidare har hon fått läsa även nästa del. För det blir fler delar – Ulf Broberg avslöjade att det blir åtminstone två ytterligare böcker i serien om Uppsalapoliserna Kenneth Kihlman och Lisa Norén. Dessa ser jag fram emot! Tills vidare får jag nöja mig med att ha fått mitt recensionsexemplar av boken signerat av författaren.

Ulf Broberg signerade mitt ex av Den tredje mannen

Jag fick mitt recensionsexemplar signerat av författaren.


PS
Jag har faktiskt läst en bok av Ulf Broberg tidigare, för nästan exakt två år sen. Det är Du ska dö som han skrev tillsammans med Leif Ericksson och som handlar om Fadime Sahindal. Min recension av den boken hos UppsalaNyheter kan du läsa här!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om att unna sig frisk luft intill en parkeringsplats och en vacker himmel, bland annat.


 

Unna dig själv något gott ibland

Den här lappen låg i min fortune cookie!

Igår var det finväder. Den som läser min blogg vet att jag ägnade en del av dan åt att städa mitt hem. Det behövdes. Men sen unnade jag mig en ballesittning*. Jag slog upp en thriller som jag ska läsa och recensera, en bok som är så ny att den inte har kommit ut än. Mitt eget manus ville det dumma förlaget inte ge ut. Nä, gissningsvis satsar de på kvalitet. Boken jag läser nu är på cirka 430 sidor – och HEPP! så hade jag läst nästan halva boken. Det är litterär kvalitet, det och det unnar jag mig. Recensionsböcker är dessutom gratis, ifall nån snåljåp(a) nånstans i De Mörka Skogarna (det är alltid i det fördolda dessa myckettyckare häckar) skulle råka få för sig att jag lever alltför vidlyftigt över mina tillgångar.

Men jag ska erkänna, jag unnade mig asiatisk middag på Chop Chop på kvällen. Det var ju som sagt finväder och då måste ”alla” grilla. Jag orkar inte med fler bråk, så jag tog bilen och åkte iväg en sväng. Till Chop Chop, alltså. Maten var het och god som vanligt. Jag intog den utomhus, nära en parkering. Ärligt talat var det lättare att andas där för mig än hemma på ballen**. Tyvärr var jag inte tillräckligt snabb att stänga fönster och dörrar hemma. Lukten av tändvätska hängde kvar i några timmar. Det jobbigaste var att det var svårt att andas. Jag får lite panik av den känslan. Idag har jag torrhosta som jag nästan kiknar av. Hoppas er grillmiddag smakade bra!

Under min middag intill parkeringen hamnade jag i en märklig Twitterdiskussion. Tänk att man alltid tycks landa i sandlådan på Twitter! Jag uttryckte min ilska och förvåning i nån sorts kombo över den försvunna ettåringen. Genast blev jag påhoppad av en person som ansåg att jag tyckte mig själv vara

ofelbar.

Skrev jag ingenting om! Jag bara undrade hur man kunde lämna ett sånt litet barn utan tillsyn. Det är ju inte ens alla ettåringar som kan gå och mina tankar (inte tweets!) for iväg alldeles till att nån hade snott ungen. Sen blev utgången mycket tragisk och det är naturligtvis förskräckligt. Men mina tillkortakommanden har inget med detta att göra. Jag har inte skaffat barn – delvis av det skälet att jag är utrustad med viss självinsikt och ansåg mig alltför inkompetent att ta hand om ett barn… Ett annat skäl är den vardagshomofobi som jag har plågats av hela livet, men som jag nog aldrig har skrivit om – jag vill inte hamna i nån plåsterdiskussion, nämligen. Ska jag vara med och prata kränkthet vill jag lyfta nivån. Annars blir det bara löjligt.

Senare under lördagskvällen var det åter fritt fram för mig att sitta på ballen. Jag njöt av luften, tystnaden och boken. När solen gick ner bakom husen såg det ut som om himlen tog eld. Det gick naturligtvis inte att låta bli att fota solnedgången. Men låt mig visa hur man kan luras! Så här blev bilden i original (endast storleksförminskad så att den får plats på bloggraden):

Augusti kvällshimmel original

Kvällshimmel den 14 augusti 2015 i original, fotad med min iPhone 5 från balkongen.


Sen ville jag ha bort träden 
och fördjupa färgerna lite, samtidigt som en silhuett fick vara kvar så att kontrasterna blev än mer slående. Slutresultatet, som jag skickade upp till Instagram, blev detta:

Augusti kvällshimmel bearbetad

Augustihimlen bearbetad. Det är samma bild som ovan, men tillfixad och tilltrixad.


Av bilderna ovan 
kan den som är utvecklingsbar lära sig att allt inte alltid är vad det ser ut att vara. Men att unna sig en stund i tystnad, på balkongen, en kväll i augusti, kan vara helt underbart (om den inte omfattar rök).

 

*ballesittning = sitta på balkongen
**ballen = balkongen

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett datoriskt inlägg.


 

Nä, jag är fortfarande inte hemma. Men jag är nyfiken. Alltid. I våras fick jag signaler om att Microsoft skulle släppa Windows 10 till hösten. Det är visst höst nu och Windows 10 är på väg ut till användare.  Den som har Windows 7 eller 8 får gratis uppgradering.

Windows 10 logga

Har DU installerat den???


Jag tillhör dem
som inte har uppgraderat min 7:a till 8:an på datorn. Skälet är att jag har hört så många klagomål från olika håll, inte för att jag är feg. Försiktig, skulle jag snarare kalla det. För tillfället har jag bara tillgång till en fungerande dator och den måste jag kunna göra ”allt” med – även sånt jag är tvungen att göra. På önskelistan står ytterligare en dator, så att jag kan ha en att i princip surfa med och en att skriva på. Men idag är alltså ett system som är opålitigt eller krångligt nåt som inte skulle funka för mig.

Häromdan läste jag om mottagandet av Windows 10. Vad jag förstår är det mer likt Windows 7 än Windows 8 och Microsoft har återtagit vissa funktioner. Det kritikerna främst basunerar ut nu är Microsoft massinsamlar information och personliga data från oss användare. Som om det vore nåt nytt… Jag tycker att det är läskigt att man ens kan samla in en massa fakta om mig, via min personliga dator, men  samtidigt har jag ärligt talat inget att dölja – mer än det som står i mitt manus på gång och min hemliga blogg, förstås… Sen länge har jag noterat att till exempel Bokus har ganska stor koll på hur jag surfar och vilka böcker jag kikar på. Det känns ganska obehagligt att veta att Bokus – av alla företag! – uppenbarligen utnyttjar möjligheten att snoka.

Nu vill jag förstås veta om DU har installerat Windows 10 och vad du som har gjort det tycker om det! Eller kanske tänker du vänta??? Använder du ett annat operativsystem!!! Skriv några rader i en kommentar och berätta vad du tycker om 10:an – eller det system du använder! Jag läser och svarar så snart jag har sparkat igång datorn hemma. (Jag hoppas för övrigt att du verkligen INTE använder gamla system som Vista eller XP, för dessa utsätter inte bara din dator för hot utan även min!!!)

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om ett radioprogram.


 

Nä. Jag var inte ensam i bilen idag på min hemska resa hem. Som alltid när jag kör långt sommartid försöker jag tajma med Sommar i P1. På så vis fick jag sällskap av Magnus Falkhed under en del av dagens körning.

Magnus Falkehed

Magnus Falkehed sommarpratade den 14 juli. (Bilden är lånad från SR:s webb.)


Jag är så obildad
att jag inte hade nån aning om vem Magnus Falkehed var. Men ganska snart berättade han att han var journalist och författare. Hans sommarprogram gick ut på att berätta om hur han och en fotograf kidnappades i Syrien, där de satt fångna och torterades i sex veckor.

Sex veckor… Jämför det med Hédi Fried som jag lyssnade på när jag åkte ner i onsdags och hennes upplevelser av fångenskap och tortyr… Nej, jag blev inte särskilt imponerad av Magnus Falkeheds historia. Främst för att han gav sig in i ett krigshärjat land, Syrien, på eget bevåg. Credit ska han i vart fall ha för att han i slutet av sitt sommarprogram ärligt sa att han inte vet varför han gjorde det. Om det var för att han ville skriva om sånt som berör människor eller om det handlar om att skapa sig ett namn. Ja, han uttryckte det på ett lite annorlunda sätt, men det var kontentan. Som lyssnare har jag så svårt att förstå att man frivilligt utsätter sig för en sån fara. Att bli kidnappad, fängslad och torterad drabbar ju inte bara en själv utan även familjen.

Nej, jag fastnade inte alls för Magnus Falkehed och hans historia, en historia han så tydligt läste innantill. Alla sommarpratare har manus, men en del kan konsten att berätta och dra in lyssnaren i berättelsen. Tyvärr lyckades Magnus Falkehed inte alls med det. Tycker jag.

Här kan du lyssna på Magnus Falkehed när han sommarpratar.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Read Full Post »

Ett inlägg om säsongsstarten av en TV-serie.


 

Äntligen är midsommar passerat så att Midsomer kan ta vid! Igår kväll gick säsongspremiären Morden i Midsomer, The Dagger Club. Falsksång ville varken Fästmön eller jag lyssna till, men att glo på en och en halv timmes fiktiv mordhistoria i ett lika fiktivt grevskap, det går an, det! Synd bara att det endast blir tre gånger till i sommar som SvT 1 visar detta.

Morden i Midsomer 2015

Morden i Midsomer hade säsongspremiär igår klockan 21 i SvT1. Det blir ytterligare tre avsnitt. (Bilden är lånad från SvT:s webbplats.)


Det första som slår en 
är att det numera finns en Baby Barnaby. Äntligen har det lätt åldrade paret Barnaby fått en bebis. Kommissarien och hans fru är trötta av allt nattskrik, så när ett mord dyker upp verkar John nästan lättad. Som vanligt är modus operandi av det underliga slaget: en kvinna har mottagit ett paket med ett rouletthjul. På en bifogad lapp står det att hon absolut inte får sätta igång snurran – vilket hon förstås gör. Och då dör hon eftersom hon får en elchock. Det är deckarfestival och i samband med mordet, som strax blir ytterligare ett, stjäls ett dittills okänt manus till en deckare av en avliden författare. I en av hans böcker mördas två kvinnor – genom elchocker via ett roulettehjul…

Det allra bästa med det här långfilmslånga avsnittet är förstås att det till stor del utspelar sig i en bokhandel. Redan tidigt anar man irritation, avund och ilska bland deltagarna. Det blir lätt spännande, men mest underhållande. Och naturligtvis fångas mördaren till sist. Intrigen är inte särskilt komplicerad, men just denna brittiska polisserie förlåter jag för nästan vad som helst. Morden i Midsomer hör sommaren till, så är det bara. Och by the way, Sykes rules! (Det är hunden.)

Toffelomdömet blir medel. 

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Read Full Post »

Ett inlägg om väder och utevistelser, straff och i vanliga fall.


 

Man kan nästan tro att det är april – såsom vädret beter sig. Som född i april blir jag då och då benämnd Aprilskämtet. Detta öknamn/smeknamn kan vi nu nästan sätta på juni månad i Sverige också. Fast… jag gillar det. Jag gillar att en dag kan bete sig både si och så. Den kan börja med regn och sluta i starkaste kvällssol, så där obevekligt så att mitt glasbord i vardagsrummet ser hårigt ut av allt damm. (Glasbord är snyggt. Det tyckte jag när jag köpte bordeN – ja, jag har två – för typ 13 år sen och det tycker jag fortfarande. Men ur dammsynpunkt och repsynpunkt är de besvärliga.) Eller tvärtom. Igår började dan i alla fall så här:

Mörka moln över hustaken

Igår morse hängde molnen mörka över hustaken i New Village och det regnade.


På kvällen sen blev himlen alldeles blå
och molnfri och solen tittade fram. Allt damm, allt smuts på fönstren (mina fönster på framsidan ser helt oputsade ut) blev synligt och jag fick mig nästan att sätta på mig solbrillor. Inomhus. I morse tog jag den här bilden:

Blå himmel över hustaken

Igår kväll – och i morse, när jag tog den här bilden – var himlen alldeles blå och inte ett moln fanns att se.


Igår höll jag mig inte till mina regler. 
Jorå, jag skötte det administrativa, men jag gick inte ut. Hela dan var jag hemma och satt här ugglade och roade mig med att läsa en deckare på engelska. (Om inte Fästmön hade ringt hade jag inte pratat med nån människa heller på hela dan.) Den är riktigt bra, även om jag känner mig skeptisk till författarens sätt att knyta ihop sin hjältinna (lesbisk småbarnsförälder och polis) med en av hjältarna (Sherlock Holmes) i sin andra serie böcker. Just nu sitter hjältinnan och läser ett upphittat manus som kan vara en outgiven bok om den gamle detektiven… Ett kul grepp vad gäller formgivningen på boken jag läser är att detta manus lyfts fram genom att det är tryckt i gamla hederliga typsnittet courier. Eller ”skrivmaskinsstil”, för dig som var med ”då”…

Bok med courier

Det upphittade manuset lyfts fram i boken via typsnittet courier.


”Straffet” för gårdagens regelbrott 
blir att gå ut TVÅ gånger idag. De flesta skulle inte se det som nåt straff och inte heller jag själv – i vanliga fall. Men det har inte varit

i vanliga fall

på ett bra tag nu. Det innebär att varje utflykt från hemmet, som egentligen är kvasisäkert, blir nåt… stort och lite svårt. Ändå är det jag ska göra varken stort eller svårt utan mest kul. Mitt på dan idag ska jag hasa över och handla en kasse mat på Tokerian. I eftermiddag ska jag plocka upp Anna efter att hon har varit på ett jobbmöte. Därefter åker vi ut till Himlen och klockan 18 är det skolavslutning för yngsta bonussonen. Det innebär tårta efteråt. Nästan som april i juni igen, alltså (både Anna och jag är Aprilskämt, så det kan bli tårta två gånger då…). Förra året kunde jag inte vara med på nån skolavslutning för att jag jobbade. Nu misstänker jag starkt att detta blir den sista skolavslutningen jag är med på. Barn blir större och det är inte alltid tonåringar vill ha en massa gamlingar omkring sig. Och vem vet om jag finns kvar här i juni nästa år. Eller ens i april. Det kan ingen veta. 

Jordgubbstårta

Jordgubbstårta – en tradition i familjen vid skolavslutningen.


Men just nu, i den här stunden,
är det en solig juniförmiddag. Vaktis klipper gräset och jag har köksfönstren öppna. Himlen är blå. Om jag blundar och anstränger mig kan jag försöka minnas hur det var

i vanliga fall…

 


Livet är kort.

Read Full Post »

« Newer Posts - Older Posts »