Kontraster

Ett amazing inlägg.

---

 

Häromdan fick jag besök i mitt lilla hörn av arbetsrummet. Inte vet jag hur det kom sig, men plötsligt fick jag veta saker som gjorde ont i mig. Inte för att de hade drabbat mig utan för att såna saker hade drabbat personen som talade. Det var inget Niagarafall som forsade utmed våra kinder. Men tårarna droppade både hos berättaren och hos mig. Det gick inte att vara oberörd inför det förtroende jag fick.

Som så ofta på arbetet blev vi avbrutna av att telefonen ringde och jag var naturligtvis tvungen att svara. Min arbetskamrat gick. I luren mötte mitt hörselorgan rösten av en rabiat person som skällde ut mig för en skitsak – ett fel som dessutom inte jag hade begått. En ren och skär bagatell som den rabiata la ner tid och energi på att gapa om i min telefonlur. Fem minuter av att vara otrevlig.

Strax därpå poppade det upp ett mejl. En byråkratdrapa som skulle hit och dit för att Mrs Si af Så vill. Just det där sista…

mrs Si af Så vill

är ett mantra som nio av tio här kör med för att lägga tyngd bakom sina bagateller. Tänk om nån enda kunde ägna sig åt att göra nåt vettigt, nåt meningsfullt, nåt som är viktigt för andra. Är det ingen mer än jag som hör hur löjligt det låter när vuxna människor hänvisar till att mrs Si och Så vill? Ungefär som att säga att tomten vill att alla barn ska vara snälla, fast det egentligen är mamma och pappa som vill det.

Som att ge en gråtande arbetskamrat lite tid och lyssna på det svåra som vi kallar Verkligheten.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Tofflan undrade: Snö eller inte?

Ett svarsredovisande inlägg.

Snöat har det gjort en hel del under den gångna veckan. Jag gillar det inte. Men vad tycker du? Det undrade Tofflan i en omröstning.

Så här fördelade sig de 22 inkomna svaren:

45 procent (tio personer) svarade: Nej, fy te rackarns! Nu vill jag inte ha vinter, nu vill jag ha vår!

32 procent (sju personer) svarade: Jag älskar snö, så jag säger: Äntligen vinter!

23 procent (fem personer) svarade: Ja, lite grann. Det blir ju ljust och fint.

Cattis kommenterade:

Jag rabblar mantrat ”vi har sluppit de första månaderna av vintern, vi har ändå tur…” och hoppas hjärtinnerligt att det blir varmare och snön töar bort så att vi slipper de sista månaderna också!

Stort TACK till dig som har deltagit! Som vanligt vill jag uppmana dig att kolla in den nya omröstningen/frågan. Den hittar du här intill i högerspalten, under rubriken Tofflan undrar…

Livet är kort.

Read Full Post »

Katastrofalt på Tokerian

Detta inlägg är tillägnat min vän Karin, som förstod ironi till 200 procent till skillnad från normalpersoner som högst kan förstå 100 procent.

Jag har varit på Tokerian. Och idag var det värre än värst. Det var katastrofalt. Jag menar verkligen katastrofalt.

Först och främst är det ju allt annat än varmt ute. Då tror man ju att Kreti & Pleti ska ha vett att stanna hemma. Men icke! Alla redan överviktiga barn och vuxna måste ju ha lördagsgodis.

Eftersom det är jättekallt tyckte flera bilister att det var OK att parkera precis utanför de fyra affärernas huvudingångar. Med påföljd att vi som promenerade fick gå ute på parkeringen – där en massa bilar cirkulerade runt, runt – i väntan på att nån vid nån huvudingång skulle köra iväg. Det finns handikapparkeringar. Det är inte heller långt från parkeringen till affärerna. Men tro inte att det är handikappade människor som ställer sig direkt utanför. Nej, det är människor som liksom skuttar i och ur bilen och vidare in i nån affär. Har sett det själv. Inte ett handikapptillstånd så långt ögat kan se.

Och vem fan har kört här med vad? Till höger i bild en överviktig vuxen på väg att köpa lördagsgodis mat.

När jag närmade mig Tokerians huvudingång såg jag en en stor hund till synes utan husse, matte eller koppel. Ganska pälslös, men stor. Och antagligen frusen. För den smet in i affären när Ett Korkat Pucko inte kunde vänta en halv minut utan måste kliva in just som hunden passerade. Hunden sprang in, men inte ut. När jag stod och skulle ta min scanner hörde jag nån ropa över affärens högtalare:

Vi har en lös hund i affären!

Som om folk inte märkte det. Det hade samlats en stor klunga utanför kiosken och jag tror att hunden fångades in. Vem vet, kanske av ägaren. Hur som helst, hur 17 kan man ha en sån stor hund utan koppel? Eller hade den lyckats dra ur huvudet ur halsbandet eller vad???  Några svar lär jag aldrig få.

Inne i affären skrattade jag rått inom mig när jag hörde en mamma på både farsi och svenska säga till sitt kinkande barn

Du kan inte sitta i vagnen nu, jag måste köra din yoghurt i den.

Ha! Unga friska ben mår bra av att gå – även inne i en affär.

Lite senare hörde jag samma unge gnälla för att h*n inte fick köpa godis. Mamman svarade stenhårt, både på farsi och svenska:

Det finns godis hemma. Jag ska visa dig sen.

Så agerar en god förälder, tycker jag. Inte som somliga *pekar åt ett visst väderstreck* som antingen ignorerar sina barn genom att hålla på med sina mobiler eller ignorerar sina barn genom att inte låtsas höra. (Nej, somliga borde inte ha barn.)

Framme i kassan var det dags för nästa show. En ung kille försökte byta en vara utan kvitto. Expediterna var justa och lät honom göra det ändå, men eftersom varan han skulle ha var dyrare ville de att han skulle betala mellanskillnaden. Det ville inte killen utan upprepade, gång på gång som ett mantra

Det var min [en äldre generation] som handlade och h*n är senil.

Men hallå! Inte låter man en förälder, morförälder, faster, farmor, storebror eller Fans egen moster gå ensam och handla om h*n är senil?! För övrigt heter det dement och inte senil, har Fästmön lärt mig.

Killen trängde sig före i kön (en farbror och jag) och bakom mig växte kön. Då kom min favorit Loppan och satte ner foten. BRA gjort att be honom vänta på sin tur!

Det här är en bra tjej!

Jag handlade alldeles för mycket och en randig kaviartub gjorde sönder skitpåsen i botten. Påsen var alldeles för tung och jag fick stanna på vägen för att det gjorde ont i operationsärret när jag bar. Men det var nog en av dagens smärre katastrofer…

Livet är kort.

Read Full Post »

En annan

Jag ska bli en annan strax. Jag har lärt mig att vara kameleont de senaste åren. Att odla vissa förmågor, att vara en som passar in. Den jag är här på bloggen är Tofflan, en roll. Den jag är privat är en annan, den jag är på jobbet ytterligare en.

Här har jag antagit rollen av August Strindberg.

Förändring behöver inte vara av ondo. Det är mitt nya mantra.

Read Full Post »

Bemötande

Dagens filosofiska fundering gäller… bemötande. Bemötande är nåt som vi alla gör och som vi alla råkar ut för. Den här veckan har jag funderat lite extra på det. Skälet är att jag har haft massor att göra, känt mig stressad, men ändå har humöret varit på topp. Jag har verkligen försökt bemöta andra människor – kända som okända – på ett trevligt sätt.

Surkärring!..

                                                                                                                                                        Senast i morse bestämde jag mig för att hälsa på ALLA föräldrar och ALL personal jag mötte på fritids/skolan när jag lämnade Elias. Ett litet leende och ett ”Hej!”. Inte mer. Men det var fantastiskt att se hur alla trötta mammor och pappor och fröknar och övrig personal sprack upp i ansiktet! Av bara detta lilla… Fast det var EN person som jag INTE log åt eller hejade på – även en Toffla har sina gränser. Det är en sån där människa som jag inser ser ner på mig för att jag är den jag är. En sån som vänder sig bort i avsmak när h*n ser mig. Så det var inte svårt att låta bli. Jag tror för resten varken ett leende eller en hälsning skulle göra några under för inställningen där. (Dessutom har jag konstaterat att h*n kör som en biltjyv, bara det, alltså…)

Glad kärring!

                                                                                                                                                       Sen jag började blogga på en viss annan blogg lokalt har jag också noterat ett annat bemötande av andra gentemot mig själv. Det inte bara hålls upp dörrar, det kommer fina sms, mejl och telefonsamtal. Bara det att främlingar har börjat hälsa är… underligt. Och mitt uppe i allt sitter jag och rodnar… För när det kommer till kritan är det BASKE MIG svårare att ta emot positiv kritik än negativ! Jag – och säkert många med mig – är så himla VAN att bara få höra det negativa.

I ett liv före detta, på den tiden jag hade ett arbete, fick man så gott som alltid höra det negativa. Det var bara så. Man var slav och slavar ska inte uppmuntras på något som helst sätt. Min chef kunde sträcka sig till att säga

Jag tror på dig!

Ha! Min chef är nu nån annanstans och tror på andra/annat. Jag ger inte mycket, för övrigt, för den tron på mig. Den visade sig vara tämligen… ihålig, när det kom till kritan. Det kändes som om orden blev ett mantra chefen upprepade i stället för att ta tag i problemen på arbetsplatsen. Problemen som i allra högsta grad finns kvar. Alltså var det inte mitt fel! (Alltid något!)

Om jag fick önska skulle vilja att folk bemötte mig med respekt. Ett leende och ett ”Hej!” kostade inte heller på särskilt mycket kraft i morse, så det rekommenderar jag som en början. För det ligger en massa sanning i orden

Som man vill bli bemött, så bemöter man andra.

Kanske nåt för biltjyvar och chefer och andra som dissar/har dissat mig och alla goa människor som har rosat mig så att jag vet inte vart jag ska ta vägen!.. TACK till de senare! 😳

Read Full Post »