Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘många’

Ett inlägg i vilket Tofflan inbjuder till en gissningslek om var hon och Fästmön nyligen har vistats.


Gissa var vi har varit!
Vi har varit på ett ställe där vi såg MÅNGA såna här:

pucko
Pucko.


Vilken tur
att stället erbjuder sån fin hjälp så att dess personal SVARAR när man lyfter luren. Jag är förstummad över servicen.

Behöver du hjälp
De svarar om man lyfter luren när man behöver hjälp.


Med dessa ledtrådar kanske du lyckas lista ut var vi har varit. Om inte, lyft luren. Vem vet, du kanske får svar.


Livet är kort.

Read Full Post »

Sicken dag! Tror aldrig det har varit så körigt som idag. Jag hann inte gå iväg och äta lunch, så jag satt kvar på kontoret och skrev ett kort blogginlägg. Hade lite respit på nån timma (under lunchtid, alltså, och då hann jag jobba också), sen var folk som galna på både telefon och mejl. Det var så körigt att jag lyckades missa ett möte klockan 15 och jag skämdes som 17 när jag även lyckades missa telefonsamtalet från den jag skulle träffa… (Jag var på toaletten – för sjuhundrafyrtioelfte gången idag…)

Idag gick det runt i skallen…


Men vi har nummerpresentation
på våra jobbtelefoner, så det var bara att lyfta luren och ringa när jag kom tillbaka in på kontoren. Telefonen blinkade blå, vilket indikerade ett missat samtal. Jag brukar aldrig missa varken möten eller samtal och skämdes som 17. Bad tusen gånger om ursäkt… Och vilken tur att den jag skulle träffa inte var arg. Men ändå. Pinsamt! Folk förstår verkligen inte att jag inte jobbar heltid åt nån av institutionerna längre. Det blir nog så när man är van att ha mig där. Jag tycker det är tråkigt, för jag vill ju räcka till för allt och alla, men det är bara att inse att jag inte gör det.

Skulle behöva var många nu…


Hämtade Fästmön vid hennes jobb
innan vi åkte till ICA Heidan för att bland annat handla var sin bunke sallad, vår middag idag. Tänk att den där burken fiskbullar i hummersås fortfarande står kvar i skåpet trots att nån av oss ”frestar” med den varje dag…

Jag har haft en mycket besvärlig alien idag. Den har orsakat floder, den har orsakat värk och den har orsakat tarmbesvär. Ett tag på eftermiddagen kände jag mig så förtvivlad och var fullt övertygad om att jag höll på att dö mitt i alltihop. Men se DÖ har jag inte tid med!

Och vad hände när Anna och jag kom hem, tror du? Tja, inte blev det ambulans till akuten, men jag hittade ett brev från Sjukstugan i Backen. Jag har fått en tid för undersökning den 25 september – mitt i allt fönsterbytarkaos och dan före institutionsdagen, när jag VERKLIGEN hade behövt vara på jobbet och jobba… Eller kanske bara vara många Tofflor just nu…

Ringde nyss och pratade med mamma. Det var ett rekordkort samtal, bara nio minuter och 58 sekunder långt. Jag gissar att hon såg nåt viktigt på TV. Dessutom kunde hon nog inte överträffa mig idag med allting som jag har på gång – att grannarna ovanför henne envisas med att hänga mattor från sin balle* (två gånger har det hänt) överträffade inte det jag hade att berätta.

Men värst av allt var att jag inte hittade Anna när jag hade pratat färdigt med mamma! Jag ville ju berätta om det rekordkorta samtalet, men Anna fanns inte nånstans. Först pratade jag i vanlig samtalston, sen ropade jag och sist gick jag och letade. Ingen Anna i sovrummet, ingen i vardagsrummet, inte på toa och inte i köket. Jag ropade och ropade! Till sist hittade jag henne i badrummet där hon tvättade håret med stängd dörr. Hon hade inte hört mig och jag hade inte hört duschen. Suck, vilken tur! Jag trodde att hon hade dragit…

Och NU ska vi strax dricka kvällskaffe och äta upp de sista små kanelknytena…

*balle = balkong


Livet är kort. 

Read Full Post »

Idag invigdes Uppsalas nya skrytbygge Resecentrum. Det var bandklippning och tal av Uppsalas främsta elit – eller hur man nu ser på lokala politiker och landshövding  – och en och annan övrig höjdare.


Vid Katastrofen i Kisa tog kakera (ja, det ska inte vara nåt n, detta är dialekt!) slut. Vid invigningen av Resecentrum i Uppsala tog bullarna slut. 

                                                                                                                                                           Enligt lokalblaskan gnölade publiken mest om att de utlovade bullarna hade tagit slut och att musikklassernas sång inte hördes. Själv är jag förvånad att där överhuvudtaget fanns nån publik. Jag menar, de flesta jobbar väl eller är i skolan dagtid vardagar. Så gissningsvis var det några hugade panschisar, sjukskrivna och arbetslösa som förgäves fick vänta på bullar. Nåja, ett bra försök till gratisfika, men hade det inte varit roligare och bättre om invigningen hållits en dag när många har tid att gå dit? Jag är rätt arbetslös snart och Elias har jullov från nästa vecka. Vi hade gärna gått dit. Bullar och sång kunde vi ha stått för själva.

Read Full Post »

« Newer Posts