Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Mälaren’

Ett somrigt inlägg.


 

Hashtagskugga

Hashtag sommar och sol.

Jaha. Så kom den då, sommaren. Äntligen, tycker en del, Joråvars, tycker jag. Jag tål inte solen så bra och vad den medför i form av överhettning, soleksem, svårt att andas av grillrök etc. Nä, jag är en typisk höstmänniska som älskar regn och höstens vackra färger. Under sommaren lider jag mest. Kanske vore det skillnad om jag fortfarande bodde vid vatten som när jag var barn. Fyrisfloden räknar jag inte som nåt vatten och ska jag ta mig till Mälaren får jag åka bil. I Metropolen Byhålan är det alltid typ tio minuter till Vättern.

Men det har varit skönt att sitta på Fästmöns balle* uppe i Himlen. Lite höjd medför friska vindar i kombination med sol och då blir det uthärdligt. Och även om ”alla” grillade var det ingen som gjorde det precis under vår balkong utan på avstånd. Vi kunde eftermiddagsfika där ute igår med kaffe, jordgubbar och glass. Anna var så söt och skötte hela middagsarbetet själv så jag kunde bara sitta och njuta av en kall öl och en god bok – och grannens musik, tyvärr. Jag tror inte att folk inser hur väl det hörs när musiken ekar mellan husväggarna. Eller också gör de det och struntar i att andra blir medhörande. Det var ju inte riktigt min musiksmak, men tack och lov var det inte dansbandsmusik i alla fall.

Solar benen

Jag grillade mina blekfeta ben också.

Vi grillade också på kvällen, men Anna har en elgrill och den lilla rök som blir från elgrillar tål jag bra. Middagen fick vi inta inomhus, för fem personer får inte riktigt plats på Annas balle. Efteråt blev det soffhäng och Indian summers, prat och softning.

En rejäl sovmorgon tog vi idag. Jag sover alltid mycket bättre hos Anna, trots att jag vaknade av hundskall och lekande barn. Vi intog en sen frukost på ballen, med jordgubbar och ägg och starkt, gott kaffe. Sen hade barnen på gården vattenkrig och då var det inte så rofyllt. Det blev en liten tur till ICA Solen innan jag for hem till mitt.

Här hemma blir det bara jag ett tag framöver. Ganska länge, faktiskt. Jag och min dator och mobilen… Jag har i alla fall torkat av mina ballemöbler** och svabbat balltrallegolvet***. Kanske kan jag sitta där och läsa en stund, möjligen äta om det inte blir för hett och ingen röker eller grillar nedanför. Sånt vet man aldrig. Behöver DU nåt bra att läsa kan du delta i min utlottning av sommarläsning i form av en deckare!

Ett annat tecken på att det är sommar är att den årliga Almedalsveckan kör igång. Då får man lust att avfölja somliga på Twitter, mest för att man inte är DÄR där det händer utan HÄR där typ inget händer… Får väl hålla kontakten med några lokalpolitrucker om jag vill uppdatera mig. Dessa är i Almedalen, enligt SvT Uppsala.

Jag hoppas att du har haft en bra helg. Det har jag. Det är så skönt att bara få vara. Det enda irriterande som har skett är att jag har fått en gigantisk finne i nacken, som ett skitstort, rött stoppljus… Och nej. Du får inte se nån bild på den, du får se några trevliga bilder i stället:

Detta bildspel kräver JavaScript.


Och vad har DU gjort, dårå??? Skriv gärna några rader och berätta!


*Fästmöns balle = Annas balkong
**mina ballemöbler = mina balkongmöbler
***balltrallegolvet = trätrallen på balkonggolvet

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en bok.


 

Änglarnas tårar

Jag visste det! Så snart jag hade lyssnat till de första orden som trillade ur uppläsarens mun i torsdags kväll förstod jag att Änglarnas tårar, den sista delen i Anna Nilsson Spets trilogi Hållplats Sverige, skulle vara den starkaste. Samtliga böcker är utgivna på Vombat förlag.

I de två första böckerna har vi fått följa främst systrarna Almina och Alma, vars liv slås i spillror genom kriget i Bosnien. Så småningom samlas familjen i sitt nya land, Sverige, nånstans i krokarna runt Uppsala. Storasyster Alma tar upp sina studier till läkare och bosätter sig i Uppsala tillsammans med sin man. För kriget till trots träffar båda tjejerna var sin man och får uppleva kärlek.

Men den här boken är inte bara fylld av kärlek. Den rymmer så mycket… ingenting. Som när familjen första gången återvänder till Bosnien för att se vad som finns kvar av hemmet. Mamma Aida säger:

[…] Här ligger tre generationers liv och leverne i aska och sopor. Det finns ingenting kvar. Allt är borta och förintat, […]

Alla i Bosnien förlorade nån. Under en vecka i juli, berättar Almas svärmor Senada i Srebrenica, mördades mer än 8 000 personer. Män och pojkar fördes bort och torterades och avrättades. Många familjer visste inte vad som hänt männen, det fanns inga kroppar att begrava.

Almina får frågan om hon vill vittna vid Krigsförbrytartribunalen. Det går inte att föreställa sig hur det kändes. Men Almina är en stark ung tjej och hon vill att världen ska få veta. För även om man aldrig får några svar på sina

varför?

är det viktigt att få berätta för att kunna göra ett avslut. Eller som pappa Dzemo säger till Almina:

[…] – Almina, nu har du satt punkt för det här kapitlet i ditt liv. Nu måste du gå vidare. Du kommer aldrig att glömma det du varit med om, men gå vidare, flickan min.
Jag la mina minnen i en låtsasask i mitt inre, låste asken och slängde både den och nyckeln i Mälaren. Där skulle ingen hitta den, låsa upp den och släppa ut ångesten igen, tänkte jag då. […]

Det här är en riktigt tung och tuff avslutning på Hållplats Sverige. Toffelomdömet blir det högsta!

Dobro Dobro Dobro Dobro Dobro

Eller, i Tofflianska mått mätt

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

Hvala, Anna, för fin läsning!


Här kan du läsa om Almina.

Här kan du läsa om Alma.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Uppdaterat inlägg!


Äh, det blir en snabbtur i media idag också
. Du som inte orkar surfa och hitta det nya själv, håll tillgodo med det jag serverar. Du som skiter i vad jag skriver, fortsätt med det och sluta läs nu.

Read Full Post »