Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘måla’

Ett inlägg om en tegelsten. En bok, alltså.


 

SteglitsanFör tre veckor sen idag slutade jag min visstidsanställning på förra jobbet. Jag blev fint avtackad med blommor och tårta – och två härliga böcker. Nu har jag läst en av dem, den ganska… makalösa Steglitsan av Donna Tartt.

Det här är boken om Theo Deckers underliga liv. Vi läsare träffar honom första gången på ett konstmuseum som han besöker med sin mamma. Men så inträffar katastrofen i form av en explosion. Theo klarar sig, men mamman överlever inte. Däremot träffar Theo en döende man och får en ring av honom. Dessutom hamnar den värdefulla tavlan Steglitsan i hans ägo.

Att detta är en så kallad utvecklingsroman är inget att tvista om. Vi får följa Theo Decker från pojkåren genom ungdomsåren fram till han är vuxen. Steglitsan, tavlan, är närvarande hela tiden – och ändå inte. Den är på sätt och vis bilden av Theo själv, denna tavla som en konstnär målade av en fågel, en steglits, i fångenskap.

Många symboler är det boken igenom. Kärlek och en del spänning finns också, men detta är ingen kriminalhistoria trots inslag av till exempel stöld, förfalskning av antikviteter, hot, knark etc…  Kort sagt: den här boken är… mycket. De närmare 800 sidorna i pocketutgåvan innehåller en välskriven berättelse som höjts till skyarna av recensenter. Du som vet hur jag reagerar vid sånt gissar dig till en viss skepsis hos mig. Men njae… Jag fångas och dras med av Donna Tartts underbara förmåga att berätta. Det är först mot slutet jag känner att det blir lite för mycket av det goda. Slutet känns nästan hoprafasat i panik över att boken blev lite för… lång.

Toffelomdömet blir högt, men inte det högsta. Jag tänker jaga rätt på författarens tidigare böcker, för jag vill läsa mer! Och by the way, Donna Tartt fick Pulitzerpriset för Steglitsan i våras.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini


Stort tack till Henrik, Kristina, Christian och Mia för boken!!!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om dårligheter och oljud.


 

tangentbord sv v

Om man ska skriva dårligheter om namngivna personer bör man inte vara grå och gömma sig bakom falsk identitet. Tycker jag, dårå.

Nej, det är inte bara hemmahuset som kan kallas dårligt. Jag vet inte vad som håller på att hända i Kexfabriken/Besticklådan, för jag blir inte kallad till några möten och får en del av informationen i andra hand. Men vad jag förstår är en konsult på väg in. Bemanningen i övrigt är till vissa delar grå. En del ska tillfälligt lämnas blank för en stund under delar av sommaren. Man tar sig för sin panna och fortsätter att räkna ner dagarna. Tyvärr kan jag inte skriva tydligare än så här. Den som vet, den vet. Resten litar jag inte på tillräckligt mycket för att skriva under lösen.

I privatlivet blir jag kallad för osanningar av personer som i grunden själva är osanna. Antingen vågar man stå för det man tycker/säger/skriver – eller så skriver man det inte. Om det gäller en annan, namngiven person, vill säga. Tycker jag, dårå. Det blir så jävla fel, på ren svenska, om man ska gömma sig bakom en falsk identitet. Visst kan ett visst anonymitetsskydd ges, men ansvarig ska ändå ha alla pusselbitar.

Pojke i porslin s håller för öronen

Känner mig som gossen på bilden, fast lite större och levande.

Oron mal annars i huvudet ihop med entoniga, störande ljud. Det var en del praktiska saker, blanketter och sånt, som jag skulle ha tagit reda på i helgen. Men jag orkade inte. Jag känner mig rörig i skallen. Ljudöverkänslig. Ljuden tar över och blir till oljud och jag blir glömsk. Häromdan glömde jag pantburkar i bagageutrymmet, burkar som skulle pantas. Igår glömde jag att ta med papper som skulle skickas – men jag kom ihåg att köpa kuvert och frimärken… Alltid något, kan man tycka.

Inte ens i morse var det tyst. När är det nånsin tyst? Före klockan sju åkte en hjuldriven maskin först på framsidan, sen på baksidan. Syftet med maskinen var att krossa ett antal stubbar. Stubbar, som har funnits i flera månader, måste man alltså ta bort före klockan sju… Ja jisses! Jag var vaken, men det kanske inte alla var. Och som vanligt borrade sig ljuden in och gjorde mig trött.

Nä, nu ska jag söka lite dispens från dårligheter och oljud en stund. Jag kan inte överleva annars, det känns som om jag är på väg att gå i bitar.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en TV-serie.


 

Secrets and lies

Ben hittar sin grannpojke mördad och blir misstänkt för mordet. (Bilden är lånad från SvT:s webbplats.)

Tänk dig att vara ute på en tidig jogging-runda och hitta din lille grannpojke mördad. Detta händer Ben. Dessutom blir han misstänkt för mordet. I kväll gick första delen av sex av den australiensiska serien Secrets and lies.

Fyraårige Thom och hans mamma bor granne med Ben och hans familj. Utan att polisen egentligen hittar några spår eller bevis blir Ben ganska snart misstänkt för mordet på pojken. Detta utsätter hans familj för stora slitningar. Äldsta dottern får hotfulla meddelande på Fejan (?), nån målar ordet

Barnamördare

i rött på familjens vita staket, Ben själv blir av med kunder i sin målerifirma och grannarna börjar undvika honom. Frun då? Tja, det är underförstått att Ben och Christy ska fira en sista jul tillsammans med döttrarna innan de skiljs åt.

Nu vet vi ju inte vad som händer i fortsättningen, men enligt texten på SvT:s webbplats försöker Ben rentvå sig. Samtidigt kastas tittarna mellan att tro att han är skyldig och att han inte är det. Även om det händer en del i det här första avsnittet tycker jag att denna thrillerserie startade lite som ett sömnpiller. Visst ska jag se nästa avsnitt, men blir det inte bättre då så vete tusan om jag fortsätter. Snyggt filmat är det i alla fall och karaktärerna känns trovärdiga.

Toffelomdömet blir medel.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett utbildande inlägg.


Skolan har de flesta av oss
gått i. En del gillade det, andra inte. Men vi som gick dit hade oftast ett favoritämne. Den gångna veckan undrade Tofflan vilket ditt favoritämne i skolan är/var.

Så här fördelade sig de 32 inkomna svaren:

19 procent (sex personer) svarade: Svenska! Ord är bäst! 

16 procent (fem personer) svarade: Gympa – sport och idrott är det bästa jag vet! 

13 procent (fyra personer) svarade: Historia. Spännande värre, juh! 

13 procent (fyra personer) svarade: Naturkunskap/biologi.

Nio procent (tre personer) svarade: Språk. 

Nio procent (tre personer) svarade: Matte – jag ÄLSKAR siffror!

Sex procent (två personer) svarade: Geografi. Jag älskar kartor. 

Sex procent (två personer) svarade: Teckning. Picasso, asså…

Tre procent (en person) svarade: Kemi, fysik och sånt. Experiment är häftigt! 

Tre procent (en person) svarade: Musik och sång, dagen lång!

Tre procent (en person) svarade: Other:
Inget.

Ingen svarade: Samhällskunskap, så klart. eller Slöjd. Jag vill göra nåt med händerna.

Tatiana kommenterade:

Teckning!Vi hade en underbar lärare som egentligen var konstnär. Vi fick prova på att måla i olja , akvarell, teckna med kol, jobba med lera, gips och göra screentryck. Jag hade teckning som extra tillvall dessutom, 🙂

Caroline kommenterade:

Klickade i Historia men det är inte hela sanningen (har svårt för årtal)… gillade även religion som jag också tycker hör ihop med historia, samhällskunskapen var intressant, exprimenten i både kemi och fysik var jätteroliga fram till att vi skulle skriva formlerna. Jag gillade skolan överhuvudtaget utan att ha varit någon större stjärna.

Stort TACK till dig som deltog, med klick eller kommentar! Jag hoppas som vanligt att du kollar in den nya frågan i högerspalten, under rubriken Tofflan undrar…


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om helgen.


Den här helgen
har jag haft en ensamhelg. Inte för att Fästmön och jag har gjort slut eller osams (tyvärr, tycker ju en del, dårå) utan för att jag mest ville testa om det funkade för mig. Dessutom jobbar Anna och har tidiga morgnar, vilket skulle göra att även kvällarna blir tidiga, så att säga.

På helgerna försöker jag vila, men det är svårt. Oro och funderingar vill gärna mala. Jag söker inga jobb. Däremot kan jag leta intressanta lediga tjänster som annonseras. Tjänster, som jag sen bokmärker och söker när det har blivit vardag.

På fredagskvällen bjöd jag mig på billig middag och därför kunde jag unna mig lite prästostbågar till senare. Och en öl. Och till detta… tidningen FOTO nr 11/2013 som jag hämtade rykande färsk från postboxen. Men nej. Jag har inte tagit en ny prenumeration, för det har jag inte råd med. Jag ska få tre gratisnummer av tidningen som tack för att jag har deltagit i en enkät. Detta var det andra numret och jag lusläste och slukade. Redan det första numret, som kom för ett tag sen, gillade jag mycket! En riktigt bra tidning – för den som är fotointresserad! 

Tidningen FOTO nr 11 2013

En riktigt bra tidning! Fast det är en tidskrift, i min värld.


Lördagen innebar inte
nån sovmorgon, men jag tog det lugnt hela förmiddagen. Hade en givande sms-dialog med en vän som är alltför långt borta för att ses. Det är så skönt att kunna dela saker med människor som förstår precis hur det är. I det här fallet pratade vi om hur det är att vara ensambarn. Det löser inga problem att prata, men delad börda etc etc. Jag satte mig därför ganska lätt till sinnet vid brunchbordet nånstans runt halv ett.

Helgfrukost

Helgfrukost. Eller brunch, blev det.


När det finns tid
på helgerna brukar jag – och även Anna när hon är med – äta kokt ägg. Vi har lite olika idéer om hur ett perfekt kokt ägg ska vara, men jag har naturligtvis rätt (tycker inte hon, dårå). Jag rostade bröd och öppnade en burk Robertson’s Silver shred. Brittisk citronmarmelad av högsta kvalitet och smak! (Fast den kostar ju lite mer här än på nätet och i Storbritannien…)

Tyvärr kände jag olusten komma krypande. Jag gjorde nämligen ett misstag som jag lovat en annan vän att inte göra. Tog då den vännens råd och sparkade igång lite bra musik till min strykning. Valde Agnetha Fältskogs dubbel-album som kom för några år sen – den med alla hennes stora hits på. Den ena skivan är helt på svenska, den andra på engelska. Inte vet jag vad som hände, men plötsligt blev jag bara väldigt, väldigt ledsen och grinade som en… jag vet inte vad. TROLIGEN påminde musiken om det som hände 2009 och jag gjorde nån dum koppling till nuet.

My very best Agnetha Fältskog

Den här är verkligen her very best!

VILKEN TUR, ATT JAG FICK ETT SMS JUST DÅ! Jag fick känna mig behövd en stund och passade på att göra lite nyttigheter som att införskaffa och fylla på spolarvätska. Så gick ett par timmar och jag kunde få kraft och ork att ringa mamma. Jag hoppas verkligen att griftegården sköter sitt åtagande och fixar fint hos pappa till Allhelgona. Av nån anledning hade plötsligt fru Blå erbjudit sig att gå dit och tända ett ljus. Nåja, det är ju snällt. Men jag hade ju helst gjort det själv – om det hade varit möjligt. Det är det inte. Jag har insett att jag inte är välkommen nere i södern just nu, för mamma fortsätter att leva i en lögn. Eller… hon underlåter att berätta för De Bekanta och Kusinerna hur jag lever (bara det att ett antal kusiner redan vet för att de har fattat eller för att jag har sagt nåt). Ett exempel är att hon inte nämner att jag har familj här. Det gör ont att inte få inräknas ibland… Klart att De Bekanta undrar varför jag inte kommer oftare på besök när jag inte har familj… Som svar på det har det hetat att jag jobbar så mycket… Denna väv av lögner är svår att ta sig ur. Och tro mig, jag har INTE bett mamma ljuga. Men det blir onekligen tilltrasslat alltihop!

Jag stod och lagade mat när mamma ringde en gång till på lördagskvällen, så samtal nummer två blev bara kort. En stor kastrull spaghetti och kycklingfärs The Old Style gjorde jag. Detta innebär att jag har middag även till i kväll.

Det var ett par intressanta saker på TV igår, men jag tog lite risker och valde att se en känslosam och jobbig film. Det gick bra, jag bröt inte ihop utan grinade bara lite. Tyckte att filmen fått oförtjänt dåligt betyg i TV-tidningen, så jag gav den högsta.

Funderar på att se säsongsstarten av Så mycket bättre i repris idag på förmiddagen. Men ibland känns det nästan som om jag redan har sett vissa TV-program eftersom folk twittrar så daaant om dem.

OM ska jag hinna med att se reprisen måste jag fixa till mig före med såväl dusch och hårtvätt som frukost. För i eftermiddag ska jag bort på söndagsfika!

Vädret är trist, mörkt och grått. Jag vaknade av sirener i morse, men kunde äntligen ta sovmorgon. Det verkar som om alla andra-  utom Somliga som har haft springtävling hela morgonen – sover också. Otroligt dött utanför mitt fönster. Bara en skata som skrattade när jag tog en bild av den allt mer nakna björken utanför arbetsrumsfönstret…

Björkar höst

Björken börjar bli naken.


Ha en skön söndag – vad du nu än gör!


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en dokumentärfilm.


Rubriken till det här inlägget
är kort och gott också titeln på Tom Alandhs dokumentär. Anna Lindh 1957 – 2003 gick på SvT igår kväll. Jag spelade in på DVD:n och Fästmön och jag tittade senare på kvällen.

Anna Lindh

En ung Anna Lindh. (Bilden är lånad från SvT:s webbplats.)


I princip är det samma upplägg
som TV4:s dokumentär om Anna Lindh. Det är kollegor och politiker som berättar om sina upplevelser av denna engagerade och glada kvinna. Men Tom Alandh inleder och avslutar med Anna Lindhs pappa Staffan, konstnär. Det gör den här filmen så mycket mer känslosam än TV4:s. Anna Lindhs pappa är väldigt ensam, upplever jag. Han har inte bara förlorat sin äldsta dotter, han är också änkling. Och dessutom kan han inte måla längre eftersom sinnena inte är tillräckligt skarpa.

Annas syster och söner har avböjt att vara med. Det har jag full förståelse för! Det har bara gått tio år. Men det gjorde mig lite varmare om hjärtat att få veta att Annas syster är den som har gett systersönerna ett nytt hem.

Tom Alandhs film är dubbelt så lång som den på TV4. Här får vi följa Annas karriär, från det tidiga engagemanget i dagsaktuella frågor redan under grundskolan. Anna Lindh gick med i SSU redan som trettonåring – trots att minimiåldern där är 15. Dessutom blev hon snart ordförande i Enköpingsföreningen. Sen gick ju karriären spikrakt uppåt, som vi vet, till dess att hon blev mördad.

Bitvis känner jag att filmen är lite lång. Men jag tror att det är Tom Alandhs sätt att lära känna den person han skildrar. För märkligt nog har han aldrig träffat Anna Lindh i livet. Som vanligt lyckas emellertid Tom Alandh göra ett bra och trovärdigt porträtt. Bland annat därför att han vågar toucha sånt kring Anna Lindh som inte var så himla glatt och lyckligt också. Men mest rörande i den här filmen är, som sagt, pappa Staffans sorg.

Så klart får den här filmen högsta Toffelbetyg! (Och jag är INTE socialdemokrat, bara så du vet!)

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini


Livet är kort. Vissas liv är alldeles för korta.

Read Full Post »

Ett omvärldsspanande inlägg.


Jamen saker händer ju
– även utanför min sfär! Det är vad jag inser när jag läser på nätet. Häng med på en tur du också! Om du vill, förstås. Annars står du kvar.

 

Hållplats Sverige - jag, Al

En läsvärd bok för unga som släpps snart!

Hållplats Sverige. Nu har du väl inte missat att läsa om boken jag skrev om som ännu inte har kommit ut? Eller? Klicka på länken i det här styckets första rader så kommer du direkt till artikeln!


Vattenfynd guld värt för Kenya.
Guld är ju inte så användbart när man behöver vatten för att överleva. Nu har forskare hittat vatten 300 meter under jorden i norra Kenya. Det handlar om fem underjordiska sjöar med sötvatten. Kenya ovan jord har däremot inget vatten… Skulle göra en hel del för överlevnaden, med andra ord!

 

Tofflan i tidningen

En syn vi inte får se, troligen.

”Urholkad lokaljournalistik är ett hot mot demokratin”. Det skriver Sveriges Radios VD Cilla Benkö på DN Debatt. Och detta är ett ämne väl värt att diskutera! Det är själva granskningen som saknas, menar Cilla Benkö. Och vad händer med presstödet? Förändras villkoren för SvT, Sveriges Radio och UR? Mycket intressant att följa med tanke på Stormogulers uppköp av lokalblaskor både där jag bor just nu och där jag en gång har bott…


Astrid Lindgren-dokumentär nedlagd.
Eh ja… Det var det här med demokrati och granskning, ja. Två dokumentärfilmer om Astrid Lindgren skulle smältas samman till en. Nu läggs ett av projekten ner helt och hållet. Har SvT använt sin position och till exempel blockerat arkivmaterial? Man kan fundera på det. Till julen 2015 planerar SvT att visa dokumentären om Astrid Lindgren som TV-serie.

 

Spindelmannen

Inte bara Spindelmannen som är lite gay i serietidningarna…

Batwoman får inte gifta sig med sin flickvän. Skaparna av Batwoman bryter med sitt bolag sen bolaget vägrar superkvinnan ett lesbiskt bröllop. Helt rätt! Trots att nu Batman lever med sin Wonder Boy Robin i synd…


Postkodlotteriets offensiva metoder.
Den som har läst min blogg vet att jag inte gillar Postkodlotteriet. Jag har varit terroriserad av oönskad direktreklam från dem i flera år, men förra året upphörde det, tack och lov. Jag är inte ensam om att uppfatta deras metoder som aggressiva. Lotteriet sägs sätta press på såväl bolag som föreningar att inte tala negativt om det. Men nu kanske lotteriet har mött nån som rår på det: Konkurrensverket…


Åtal för penis i brevinkastet.
En man stoppade in sitt könsorgan genom en kvinnas brevinkast i juli i somras. Nu åtalas han för sexuellt ofredande – med all rätt, tycker jag. Och är väldigt, väldigt glad att jag inte har nåt brevinkast i dörren!..

 

rulltrappa regnbåge

En annan målad trappa.

Regnbågskupp mot domkyrkan i Härnösand. Det var snyggt gjort med den målade trappan, men tyvärr får kyrkan inte ha några målningar på byggnader eller fastigheter.


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg i vilket Tofflan puffar för sin senaste artikel!


– Att måla är ett kall,
jag måste måla för att må bra. Och färgen är det viktigaste! Jag besökte konstnären Kitty Lindsten i hennes ateljé på Väderkvarnsgatan i Uppsala en eftermiddag i juni. Läs mer om färgrika Kitty Lindsten i min artikel hos Uppsalanyheter.se!

Kvartettspel Hello Kitty


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg i vilket Tofflan kluckar av skratt så alla dubbelhakorna hoppar – åt människors ädlare baksidor. Finska, sådana sidor.


Det jäser i Lovisa kyrka utanför Helsingfors.
Och kanske är det inte bara så varmt i kyrkan att saker och ting jäser. Det har visat sig att rumpor sätter avtryck i bänkarna. Lovisa kyrka har renoverats sen 2008. Som en del i detta målades bänkarna om 2011. Allt var frid och fröjd (?) i Guds hus fram till förra året. I samband med en konsert som drog fullt hus släppte färgen från bänkarna – för att fastna på kyrkobesökarnas baksidor. Kläderna fulla med linoljefärg i grönt blev resultatet. Och i bänkarna fanns rumpavtrycken kvar. Hög temperatur och luftfuktighet misstänks ligga bakom rumpavtrycken.

Så beslutade kyrkorådet att bänkarna skulle målas om. Men kom liksom inte till skott – man ville ju vara säker på att den färg man valde var mer beständig än den som fastnat på folks rumpor. Dessutom tyckte kyrkorådet att en bänk med rumpavtryck skulle vara kvar.

Ett hån av Guds hus och det heliga rummet!

ansåg en grupp. Och så var friden störd.

Den här månaden börjar ommålningen av kyrkans bänkar, men en bänkrad sparas i väntan på kyrkorådets beslut i juni. Så är du snabb kanske du hinner dit och kika. På rumpor som har gjort avtryck i kyrkan. Rumpnissar?

jeansbak
Ingen svart bak, men en jeansbak. Utan linoljefärg.


Livet är kort.

 

Read Full Post »

I natt har jag sovit hela natten utan avbrott. Det är väldigt ovanligt. Väldigt. Jag sov från nästan klockan 22 ända till halv sju. Var hyfsat pigg när jag skjutsade Fästmön till jobbet. Hon envisades igår med att säga att hon skulle ta bussen, men här är det jag som bestämmer! (I detta ärende, alltså, inte nåt annat!)

Hemma igen gick jag och la mig. Somnade inte om, men slumrade och såg bilder av målade äggskal framför mig. Jag har aldrig kunnat måla, jag har velat kunna måla. Men det är orden som i stället kom till mig. I viss mån. Min farfar Mansfield kunde måla och hans mamma Mabel kunde måla. Tyvärr tog den där %&¤”! AE minst tre av Mabels tavlor och sålde på en av sina auktioner. DET VAR AFFEKTIONSVÄRDE I DEM, IDIOT! Men jag har kvar lite smått av det farfar målade. Den här oljan gjorde han 1911, när han var elva år:

Farfars verk som elvaåring.


Några år senare,
som 18-åring, gjorde han den här:

Farfar Mansfield var 18 bast när han målade denna. Och jag tror att det är ett Uppsalamotiv!


Nej, jag gick visserligen
och la mig en stund, men händerna domnade så läskigt att jag inte ens kunde läsa. Men Zarah var med mig på nattduksbordet.

Zarah var med. Det var ett h-e med den här bilden, för Photoshop ville inte spara den… Spöken..?


Den här boken
fick farmor och farfar efter att ha träffat Zarah Leander 1973 i samband med en sjukhusvistelse i Norrköping, där farmor och farfar bodde. (Ja hon har signerat den!) Farfar hade just gett ut sin bok, Karl Hurtig – en livsgärning, om sin far, så jag gissar att de bytte! Två synnerligen olika biografier…. Farfars bok innehöll en del av farfars släktforskning, en forskning som förde honom tillbaka till 1600-talet – utan vare sig dator eller internet!

Morgonen har bara svischat iväg. Jag har tagit reda på gårdagens tvätt och förberett en maskin för senare idag. Ska bara bära ut däcken i bilen först och då blir tjockis-svarta fleecejackan smutsigare än den är nu. Lika bra att vänta.

Handdukar i strykhög. Nej, jag har ingen mangel.


Medicinen för nästa vecka
är fördelad. Den ena sortens tabletter var så yttepyttesmå att jag var tvungen att gå och kolla om jag hade fått rätt. De hade ju skrivit ut för låg styrka på mina magtabletter, så… Men det var rätt. Annars hade jag blivit smått irriterad… (dagens litotes).

Mediciner. Fast hostmedicinen längst till höger fördelade jag inte i min Anabox, jag hällde en skvätt i truten, bara.


Växterna ser hur hängiga ut
som helst. Jag tror att de har fått en chock av att det inte drar från fönstren längre. Men palettbladet, en av dem, är väldigt fint på nära håll.

Palettbladet ser väldigt fint ut – på nära håll. 


Igår kväll spelade jag
min första Wordfeud-match med Anna. Nu funderar jag på vem jag ska utmana härnäst. Jag spelade ju ett parti med Inna, men hon gav upp och det förstår jag – jag ledde ju STORT! (retas). Att vinna en match på WO känns inte lika härligt som att vinna den för att man, som jag, bara är bäst! (synnerligen ironiskt!)

Jag trodde verkligen att jag inte skulle kunna gå alls idag på grund av gårdagens irrfärder inne på Stormarknaden. Men faktum är att hälen är rätt OK idag och jag har nästan träningsvärk i stället, i vadmuskeln och ryggen.

Idag händer inte mycket mer än att jag måste över till Tokerian en sväng och så ska jag som sagt knö in däcken i bilen. I morgon, måndag, är vi ju borta på kvällen, så då måste det vara förberett för tisdagens bilservice.

Till middag i kväll har jag tänkt lax med citronsås och kokt potatis. Det känns lite bra att kunna servera nånting hyfsat nyttigt.

Nu blir det en stund med kallt kaffe och lokalblaskan. Kaffet blev kallt eftersom datorn krånglade och Zarahbilden var ovillig. Jag har gått en surfrunda hos mina Kickor & Pluttar, för jag orkade inte det igår kväll – annars är det minst en sån runda om dan! Utan input, ingen output, anser jag! Ni inspirerar mig, med andra ord!

Kaffe och söndagstidningen.


Ska väl så smått klura på
en ny fråga till Tofflan undrar. Den om ensamhet, som jag la ut förra söndagen, lockade många som svarade. Det får mig att undra om människor känner sig väldigt ensamma rent generellt…

Vad har du för dig idag, dårå???


Livet är kort.

Read Full Post »

« Newer Posts - Older Posts »