Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘makthavare’

En ny fotolag har varit på gång länge, men beslutsfattarna har inte lyckats fatta några beslut. Nu är det dags för ett delvis nytt försök: ett förslag om förbud mot kränkande fotografering lämnas som proposition till riksdagen nästa vecka.

Syftet med det nya lagförslaget är att man ska skydda den enskildes personliga integritet. Enligt förslaget får man inte smygfotografera i bostäder, på toaletter, i omklädningsrum och liknande ställen. Man vill alltså göra det brottsligt att fota i hemlighet.

Intressant är att lagförslaget inkluderar media. Media är ju annars ganska skyddat i grundlagen. Fast samtidigt ska det gå att göra undantag om fotot behövs för ett viktigt journalistiskt arbete:

[…] Om fotograferingen sker som ett led i nyhetsförmedling eller i något annat sammanhang av samhälleligt intresse är av stor betydelse vid försvarlighetsbedömningen*. […]

Undantag som kan omfattas är missförhållanden i samhället eller när man fotar för att säkra bevis för ett brott som utreds av polis. Men frågan är om det alltid är tvärsäkert vad som just är

missförhållanden i samhället.

Gäller det även sånt man TROR är missförhållanden eller gäller det sånt man kan BEVISA är missförhållanden? Och hur får man bevis före bevisen – om bevis enbart skulle kunna vara foto??? Nej, det här känns fortfarande väldigt dimmigt luddigt för mig, även om jag naturligtvis tycker att det är bra att kränkande bilder inte får tas eller spridas. Kränkande bilder av typen smygfoto vid omklädning. Vem vill visa upp sin lekamen i provhytten för hela cyberspace? Möjligen alla exhibitionister, men den klungan tillhör inte jag.

Allmänhetens pressombudsman Ola Sigvardsson pekar också på en annan luddighet som kan skapa ett tryckfrihetsproblem:

[…] det som är problematiskt är att det inte finns något tydligt undantag i lagförslaget för den tryckfrihetsrättsligt skyddade delen. Därmed tvingas yrkesverksamma nyhetsfotografer att ständigt tänka till om huruvida vissa bilder är olagliga att ta på exempelvis en makthavare. Att kriminalisera fotograferings-ögonblicket kan därmed leda till att fotografier som borde tas inte blir tagna. Det är ett problem ur ett tryckfrihetsperspektiv […]

Ola Sigvardsson tror inte att det här lagförslaget skulle motverka näthatet. Han säger:

[…] Man vill ju naturligtvis inte att yttrandefriheten ska kunna utnyttjas på det viset, det är inte rimligt, men det finns många aspekter av detta. Vi har redan lagar mot sådant som till exempel är olaga hot. Ibland får man en känsla av att det är tillämpningen av lagarna, inte lagtexterna, som borde ses över. […]

Intressant att följa upp för oss som fotar både i tjänsten och privat. Risken är att det slutar med att vi enbart fotar träd och blommor…

2 Träd i dimma

Dimmigt lagförslag om foto igen… Tänk om det stod nån bakom trädstammen och bytte om…


* försvarlighetsbedömningen = vilket jävla ord… Det ska jag komma ihåg till Ordjakten!


Livet är kort.

Read Full Post »

För ovanlighetens skull unnade jag mig själv att se TVÅ TV-program igår kväll. Fästmön TVINGADE jag att se, hon satt med sin dator i vardagsrummet när jag knäppte på TV:n. Fast jag tror att hon blev rätt intresserad också.

Jag erkänner. Jag föll för alla trailers och tittade på första delen av Uppdrag Granskning i SvT1. Bland annat för att jag nyligen lagt in mig och mitt CV i IKEA:s kandidatbank, men framför allt för att det just handlade om IKEA, detta möbel- och prylvaruhus som väl ingen svensk INTE känner till.

Jag har emellertid svårt för Janne Josefsson. Jag gillar inte hans aggressiva stil att göra TV – ÄVEN om han får makthavare och andra att blotta sina svagheter. Men jag gillar inte heller det lilla jag har sett av personen Josefsson. För jag HAR verkligen träffat honom och kan åtminstone uttala mig om DEN gången. Han föreläste och uppträdde tämligen arrogant. På kvällen satt vi vid samma middagsbord och inte blev arrogansen mindre då. Men jag tror att antipatin var ömsesidig och jag tror att den store herr Josefsson tål att få höra att jag tycker att han är aggressiv och arrogant – när han gör TV, när han föreläser och när han umgås med taltidningsjournalister, som jag var på den tiden. Janne Josefsson tycker om att synas och höras. Nu blev det endast Jannes Josefsson i början av programmet och i slutet. Det var Magnus Svenungsson, journalist och barnbarn till en riksdagsman från Högerpartiet, som hade gjort reportaget.


Magnus Svenungsson, reporter på Uppdrag Granskning. Bilden är lånad från SvT:s hemsida.

                                                                                                                                                      Men åter till IKEA… Jag kan väl säga att jag blev chockad och förstummad över reportaget. Jag hade inte ens nån aning om att en stiftelse i Holland – eller Liechtenstein – äger IKEA, detta svenskaste av det svenska, fastän detta har varit känt ett bra tag. Inte heller visste jag att tre procent av allt som säljs på IKEA går till denna stiftelse – som ytterst styrs av… tadaaa! Mr IKEA själv, Ingvar Kamprad. Allt är mycket hemligt och hur Uppdrag Gransknings reporter kommit över vissa dokument förstår jag inte (men det klart att det finns en läcka nånstans, annars hade man ju inte kunnat göra programmet!). Syftet med stiftelsen och att lägga ägandet utomlands är förstås att skatteplanera. Tjäna pengar. Nåt annat kan det väl inte vara? Jag tror inte riktigt på att stiftelsens pengar finns där för dåliga tider, inte när en massa anställda, enligt programmet, varslades förra året för att det var just… dåliga tider. Dåliga tider GENERELLT. Inte på IKEA. IKEA påverkades nästan inte alls.

Hur påverkas jag av att se Uppdrag Granskning om IKEA? Slutar jag att handla där? Mja, IKEA är ju inte ensamt om att skatteplanera och ska man tro att det är skattefiffel finns sånt på närmare håll… Fiffel är emellertid aldrig OK, tycker jag, så. Men jag har inte bestämt mig än vad jag tycker om IKEA. Jag vill se del två först. Därför sätter jag inte heller nåt betyg på programmet än.


Historien om IKEA – hur sann är den?

                                                                                                                                           Gårdagkvällens andra TV-program som jag tittade på var förstås tredje och sista delen av Bibliotekstjuven. Serien som blev bättre med tiden och där jag riktigt njöt av Gustaf Skarsgårds skådespeleri. Man kan tycka att programmet om IKEA och Bibliotekstjuven är otroliga kontraster, men egentligen är de inte det! Båda programmen handlar om pengar, mycket pengar, pengar som tjänas utomlands och så två huvudpersoner från enkla förhållanden som skaffar sig… mycket pengar.


Gustaf Skarsgård, njutbar skådespelare. Bilden är lånad från SvT:s hemsida.

                                                                                                                                                       Jag tycker att det är fruktansvärt när man förstör böcker – och i detta sista avsnitt river John Maneus sönder en gammal bok och dessutom hamnar ett gäng gamla böcker först i en soptunna, sen på pappersåtervinningen. Det är också så programmet slutar. Med en kvinnlig bibliotekarie som inte kan låta bli att rota i ett berg av papper i hopp om att finna nåt att rädda..? Och ja, serien följer den verkliga historia den är baserad på så tillvida att det smäller.

Bibliotekstjuven har en massa mindre bra saker, men också en massa bra skådespeleri, framför allt. Därför ger jag den högt slutbetyg!

Read Full Post »

Tysk pingpong och jounalistik var aviserade teman för förra veckans Babel, som jag först idag kom ikapp med att se på DVD:n. I själva verket handlade programmet om litteratur och journalistik. Nåja…

Först i rutan tramsade Bob Hansson. Den här gången försökte han få makthavare av olika slag och barn att skriva kärleksdikter.

Första gäst i studion var författaren PO Enquist, som fick gissa varför han var ditbjuden. (Vad är det för inledande fråga att ställa till en inbjuden gäst, Daniel Sjölin???) PO Enquist klarade sig bra i gissningsleken och hänvisade till ett par böcker av dokumentär karaktär han skrivit, Legionärerna och Katedralen i München. Dessutom sa han flera kloka ord om Günter Wallraff, nästa herre på programmet.

Günter Wallraff har blivit en förebild bland många journalister. Hans namn har till och med gett ett verb, ”att wallraffa”, att ta reda på sanningen genom att maskera sig och låtsas vara nån annan. Ungefär. Wallraff är numera pensionär, men trots det aktuell med en ny bok.

Till studion dök nästa gäst upp, en kvinna, faktiskt. Journalisten och författaren Lena Sundström, som nyligen kommit ut med boken Världens lyckligaste folk. Boken, som handlar om danskarna, har dessutom blivit belönad med Föreningen Grävande journalisters pris Guldspaden. Lena Sundström var emellertid något mera skeptisk till wallraffande än PO Enquist.


En bok om danskarna.

                                                                                                                                                          Så blev det äntligen dags för Herr Wallraff själv. Tyvärr kunde han inte vara med i studion, men Daniel Sjölin intervjuade honom efter en pingsmatch (!). Günter Wallraff brukar spela pingis med en annan litterär spektakulär, nämligen Salman Rushdie. Och HÄR imponerade Daniel Sjölin stort – i pingis, i tyska och i intervjun! Mer sånt! Hela intervjun finns att se på Babels hemsida.

När förläggaren Svante Weyler anlände till studion diskuterade han tillsammans med PO  Enquist och Lena Sundström kring reportageboken – och dess underavdelningar – som genre. Tyvärr tog Svante Weyler över lite för mycket från den mer timide PO Enquist. Lena Sundström tillförde inte nåt direkt upphetsande.

Nästa inslag behandlade Stig Dagerman, född i Älvkarleby, Uppland, för den som inte visste det (jag själv, till exempel). Syndikalisten Dagerman sändes till Tyskland för arbete och i år ges ett antal av hans böcker ut på nytt, bland annat tre romaner och reportageboken Tysk höst. Just den reportageboken utgjuter sig Lena Sundström helt lyriskt över! Härligt!

Från Danmark gjordes nästa reportage om danska polisserier och framgångarna kring dem.

Veckans boktips blev:
Lena Sundström: Vi vill upplysa er om att vi kommer att dödas i morgon tillsammans med våra familjer av Philip Gourevitch
PO Enquist:  Apokryferna
Svante Weyler:  In the footsteps of mr Kurtz av Michela Wrong

Nästa Babel, nu på torsdag, handlar om poesi. Då utses även vinnaren i Bob Hanssons kärleksdiktstävling.

Read Full Post »