I morgon ska ju jag jobba igen…

Ett tipsande inlägg – om en virkande vän och en mordisk vandring. Och om Sarah Dawn Finer, förstås, för henne kan jag inte låta bli att nämna i sammanhanget!

---

 

En dag utan smärta. Jag tror nästan inte att det är sant, men det är det. Ryggen är så gott som smärtfri, magen är lugn, bara axeln bråkar lite. Den oopererade. Den har nämligen fått ta ganska mycket de här veckorna. Som när hela Tofflans kroppshydda häver sig upp med hjälp av den. Inte konstigt att den är lite… matt. Även min mamma mår bättre, vilket hon har ringt två gånger om idag för att berätta. Det är skönt att veta. Att slippa oroa sig även för nån annan. Också.

Biljetter till Cabaret.

I morgon är det dags igen. Jag ska jobba. Det är tre dagar kvar på mitt kontrakt och det räknar jag med att klara av. Sen får vi se vad som händer i mitt liv. Det finns en del att se fram emot. Jag har en spännande artikel på gång med en av mina drömintervjupersoner. Och att få se Sarah Dawn Finer i Cabaret på Uppsala Stadsteater i maj är en annan sak att se fram emot. Jag är överlycklig!

Annas vantar och en kärleksvante.

Men för att inte du ska deppa ihop vill jag tipsa dig om ett par saker. Först vill jag hissa min bloggvän Irene som har otroligt flinka fingrar och som har haft det ganska tufft. Jag känner inte Irene närmare, men hon har aldrig beklagat sig, det är ju bara jag som ägnar mig åt sånt. I stället har hon varit hjärtegod och stickat vantar – till mig, Fästmön och en gemensam vante.

Irenes virkade sandal. Bilden har jag lånat från Irenes blogg.

Inte har jag fått betala nåt, varken för material eller arbete, trots att Irene försöker överleva på det samhället kallar existensminimum. Därför glädjer det mig extra mycket att hon kanske, kanske har nånting eget på gång! Det handlar om virkade prylar. Riktigt söta små saker. Eller vad sägs om denna ursöta lilla sandal? Till och med ett härdat icke-barns-Toffelhjärta smälter ju! Fler virkade dojor ser du på Irenes blogg genom att klicka här!

Se Skoga och sedan… kan jag…

En annan rolighet jag vill puffa för är mordiska vandringar i Maria Langs fotspår. De mordiska promenaderna sker under perioden maj – september i Nora, Maria Langs Skoga i böckerna. Ledsagare på färden är hennes systerson Ove Hoffner. Det här är nånting jag funderar på att göra i sommar tillsammans med Anna och några goda vänner till oss. Förhoppningsvis är magkramper, ryggeländen, hälsporrar, hostor, bråkande axlar och sånt sen länge glömt då. För oss blir det nog i såna fall en mordisk vandring med övernattning eftersom vi alla fyra har en bit att resa. Kanske rentav ett Maria Lang-paket… Helt klart är att Ove Hoffner är en person som jag verkligen vill träffa – och SKA träffa innan jag dör! För hans moster var en av mina favoritförfattare.

 

---

Livet är kort.

 

Read Full Post »

… och måndagskväller…

Ja jisses, det var den här dan, det! Jag hann inte riktigt med, men förmiddagen svischade förbi, strategilunchen med M blev lite för lång, men nödvändig och eftermiddagen… bara försvann. Och nånstans efter lunch började det snöa. Snö, som mer övergick till regn när det var dags för Clark Kent* och mig att åka hemåt.

Regnblandat på vägen hem.

Kom hem vid 17-tiden, tog rätt på lite torr tvätt innan jag kastade mig in i duschen. Inte nog med att håret växer som attan igen, det blir skitigt fort också.

Alldeles nyss fick jag oroväckande rapporter via sociala medier om att min älskling har blivit bjuden på OTÄCK ost ute på Morgonen. Bevare sig väl, tänk om hon fick magkramper och kräks i denna stund på bussen till New Village?! Men å andra sidan, vi har ju faktiskt inte samma smak vad gäller allting och det kan ju tänkas att Anna gillar OTÄCK ost…

Funderar på om jag skulle ta ett tag med sax och papper och slå in presenter. Jag är inte nån stjärna på det, så det lär väl ta sin lilla tid… Kanske blir klar till Dicte klockan 21…

Händer det nåt kul hos dig i kväll???

*Clark Kent = mi numero uno hombre, eller hur spanjackerna nu skulle uttrycka det (jag har bara läst en grundkurs på kassett i spanska, på stenåldern, förstås)

Livet är kort.

Read Full Post »

Insikter och utsikter

Jorå, tackar som frågar. Jag mår bättre. Men det är inte bra. Halvt på skoj sa jag till fru Chef2 i onsdags eftermiddag att jag blir sjuk om jag inte får jobba. Det skulle jag visst inte ha sagt, för min magåkomma satte igång i fredags, den första dan på länge som jag inte arbetade…

Jag försöker se en ljusning…

I morgon ska jag träffa en man och en kvinna och prata ett eventuellt uppdrag. Nej, jag säger inte jobb, för om det blir nåt av blir det ett uppdrag. Ett tidsbestämt uppdrag. Jag har förberett mig lite idag, så gott det nu går mellan magkramperna, och det ser väldigt intressant ut från mitt håll. Känner mig taggad och skulle bli glad för denna utmaning samtidigt som jag förstås försöker se en ljusning på ekonomifronten. Mina två Viktiga-papper-pärmar är knökfulla och skulle behöva rensas, men det här med ekonomi är inget roligt kapitel just nu. Men du måste hålla med om att jag ändå är lite duktig som har lyckats göra en hushållsbudget för 2012 – trots att min sista säkra lön för året kom i onsdags?!

Ibland får man bita sig i tungan/knyta näven i fickan/låta lusten att påpeka vissa insikter rinna av en…

För övrigt idag har kämpat med att bita mig i tungan/knyta näven i fickan/låta lusten att påpeka vissa insikter rinna av mig. Vem är jag att döma nån annan? Vem är jag att påpeka andra människors fel när jag själv är långt ifrån felfri? Jag vet att jag har svårt att hålla tyst ibland, men när det gäller nära och kära är det väldigt, väldigt svårt att ta in – och inte säga nåt, tycka nåt, ha en åsikt. Självinsikten är det ännu svårare med. Det är snudd på underverk att ens ha tillstymmelse till sådan!!! Och jag har väl en millimeter eller så, typ…

Det här med magen skrämmer mig lite. Bland annat därför att jag har symtomen i skov och detta tillsammans med vissa ledproblem (jag har i skrivande stund en krånglande knoge och en värkande armbåge). Men genom att blogga om det försöker jag intala mig att jag är hypokondrisk. Eller att jag har överdoserat C-vitamin. Så den som är min verkliga vän skulle väl aldrig komma och erbjuda mig ett glas C-vitamin brus eftersom jag kanske blir sjuk av det? Nej, tänkte väl det.

Jag har telefonerat med mamma och med Fästmön och fått rapporter om väder, mat och sjukt barn. Anna blir hemma med Elias ett par dar, pojken är inte alls kry. Han såg så blek ut igår, stackarn, och han ligger mest och tittar på film eller TV, orkar inte ens sitta vid sin älskade dator.

Det blev en tur ut i vintersolen, i alla fall en sväng till Tokerian. Där tycktes det vara De Närsyntas Dag, för folk sprang omkring med pilsnerbottnar på näsorna och ändå krockade vi! (Jag själv har ny styrka på linserna sen i höstas, men det tycks inte hjälpa.) Sen fick jag raskt springa hem i stället eftersom magen kom på att den hade fått frukost och det ville den göra sig av med. Genast.

Nä, det är inte kul att vara ämlig, men som sagt, tackar som frågar, jag mår mycket bättre idag. Fast det är ensamt att tillbringa hela helgen i stan medan familjen är i Himlen. Värst av allt är emellertid tanken på morgondagen när jag inte behöver ställa klockradion på 6.15. Jag ska ju inte upp och jobba…

Read Full Post »