Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘magiskt’

Ett inlägg om en häftig tidning som inte hade en tanke på tidningsdöd.


 

StockholmsPosten

Stockholms Posten från den 15 mars 1792 finns i min ägo. En 223-åring, alltså…

Man skulle kunna tro att jag gratulerar mig själv. Idag är ryggen inte att leka med. Antingen beror det på att jag har suttit stilla för mycket eller på promenaderna jag har tagit de senaste dagarna. I vart fall skuttade jag upp och skjutsade Fästmön till jobbet i morse. Då kände jag mig som en ung tjej (nåja…), trots att jag hade drömt en mardröm om att jag hade en tumör på överläppen. Men lite senare, när jag hade återvänt till bädden och slumrat en stund… Jag vaknade av att nån i huset hade springtävling. Sen hade nån (samma person?) sparka-i-väggen-tävling. Springtävling kan jag förstå att man har när benen är fulla av just spring. Men sparka-i-väggen-tävling finns det inga ursäkter för. Det gör ont till slut och det blir fula märken och kanske rentav hål i vissa väggar. Och ens grannar får inte sova.

Det är när jag skriver den sista meningen i förra stycket som jag undrar om det ändå inte är jag som fyller 223 år idag… Fast det är det inte. Jag är än så länge bara 52. Men jag har en tidning i min ägo som kom ut idag för 223 år sen – ett exemplar av Stockholms Posten* från torsdagen den 15 mars 1792.

Hur just denna tidning hamnade hos mig är rena turen. Det ska dock sägas att den som ursprungligen har ägt den är min farfar, så jag har inte köpt den eller snott den av nån.

StockholmsPosten baksida

Stockholms Postens baksida med anteckningen om maskeradbalen. 

Min farfar gick bort 1973 och efterlämnade en massa böcker. En del tog pappa hand om, men det mesta var kvar hos farmor, som gick bort i slutet av 1982. Då hamnade alla böcker hos mina föräldrar. En gång under 1980-talet skulle pappa få hjälp med en renovering i huset av en granne. Överenskommelsen var att grannen i stället för pengar skulle få böcker. Pappa och grannen bestämde vilka böcker. Det var en fin samling och ett stort antal böcker i ett visst ämne. Men så råkade jag säga att ämnet intresserade mig, varpå pappa ändrade sig och behöll böckerna. Vad grannen fick i stället är oklart. Troligen var det några andra böcker. Böcker har nämligen aldrig varit nån bristvara i mina hem.

När jag i mitten av 1980-talet flyttade från mitt studentrum till min första lägenhet följde böckerna med. Det var ena riktigt tunga as. En natt vaknade jag av att ett hyllplan i mina dåvarande vita Billyhyllor brakade. Böckerna står numera i en rödbrun Billy hylla.

En dag på 1980-talet satt jag och bläddrade i en av böckerna på jakt efter en uppgift. Det var då jag fann den – Stockholms Posten från den 15 mars 1792 låg mellan två sidor! Det är en liten, skör och fyrsidig tidning. Insidan har jag inte läst på länge, för jag vill inte riskera att pappret ska gå sönder. Jag kan förresten knappt läsa vad det står, för typsnittet är så gammalt. Men på baksidan har nån för länge sen skrivit med bläckpenna ovanför en annonstext

På denna maskerad blef Gustaf III skjuten

Visst är det lite häftigt?! Jag gillar historiska prylar och det här födelsedagsbarnet ska jag fortsätta vårda ömt. Det ligger fortfarande på samma ställe, mellan två sidor i en av mina miljoner böcker…

Det känns nästan magiskt också att läsa följande på baksidan:

[…] I morgon kl 8 f. m. utgifves nästa Blad häraf. […]

Ingen tidningsdöd i sikte, där inte!..


*Stockholms Posten grundades av Johan Henric Kellgren i oktober år 1778. Sista numret av tidningen gavs ut 1833. Tidningen skrevs ursprungligen i frakturstil.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en film, baserad på en TV-serie från 1974. 


Kråkorna kraxar i slottets torn…
Fladdermusvingar på vinden…

Minns du texten? Eller är du inte lika gammal som jag? Texten är den till vinjetten för Huset Silfvercronas gåta, en TV-serie som gick 1974. Varje lördag som tolvåring bänkade jag mig framför TV1 (eller TV2…) för att se detta spännande. Fästmön, som ju är lite yngre än jag, var nog för liten för att få se serien. Därför blev det en blandad upplevelse för oss igår kväll när vi tryckte in den knappt tre timmar långa filmen i DVD-spelaren. Den har legat här sen 2008 och väntat på att bli avspelad…

Husets Silfvercronas gåta

Husets Silfvercronas gåta – spänning från 1974.


Lasse och Lisa är kusiner.
En sommar åker de till ett slott som Lasses pappa har ärvt. Med sig har de en man som tillsammans med Lasses pappa ska klura ut om det går att renovera slottet. På slottet bor tant Hedvig som sköter hushållet. Hon verkar kunna allt om slottets historia. Lasse läser en bok om några barn som reser i tiden och plötsligt en dag reser även han och Lisa i tiden. Första gången hamnar de i 1400-talet. Där ser de hur slottsherren har en skatt i en kista. Under de sex avsnitten letar de efter skatten – i olika tidsåldrar.

Ärligt talat tycker jag att den här TV-serien  fortfarande håller! Det socialistiska 70-talsbudskapet om herrar som har makten och bönder som sliter ont är övertydligt som alltid när Anders Linder och Tomas Bolme var inblandade vid den här tiden. Men det är spännande och det är samtidigt magiskt! Och lite kusligt… Meta Velander är fullkomligt lysande i rollen som tant Hedvig!

Det enda som väl kanske inte riktigt står sig idag är väl 70-talskläderna med utsvängda kostymbyxor och Lisas kortkorta klänning med knästrumpor (!) till (hon är väl i alla fall runt 17 -18 år…)

Det blir ett oväntat högt Toffelbetyg!

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg, få ord, två bilder.


Ibland är det rent magiskt här.
Ibland är här så vackert att det gör ont ända längst in.

Julikväll vid Vätterpromenaden.

Julikväll vid Vätterpromenaden.


I kväll har jag gått här för sista gången
på länge. Den här sjön, den här promenaden där jag har stått och längtat. Efter vad? Till vad?

Och solen sjönk ner som en apelsin på parkeringen medan mina tankar redan var härifrån, till den mest älskade. För det är där jag hör hemma numera. Det här är inte mitt hem.

Solnedgång

Solen som en apelsin.


Det var länge sen jag hörde hemma här.
Jag har gått här i några dagar på dessa gator och vid sjön. Ställen mina fötter trampade som barn. Nu är jag en främling. Och jag har lagt bort det barnsliga. Uppsala är min vuxliga stad. Den kalla, hårda staden. Men ändå staden där mitt hjärta finns. För här finns det inte.

Vätterstadens magi är ändå kvar inuti, vad jag än har sagt och tyckt och känt. Jag skulle ha kunnat skapa nånting här. Här, där ljuset är magiskt. Här, där jag aldrig passade in. Min själ for vidare tillsammans med min kropp. Jag ville nånting mer än vad jag trodde mig kunna hitta här. Ingen magi kan ta bort alla år.


Livet är kort.

Read Full Post »

Vi grundade med en rejäl frukost. Det gör man när man bor på hotell. Man äter. Frukost. Man äter mycket till frukost. Onaturligt mycket. Dagen var jättevarm, så trots mina principer valde jag klädsel tjockis-svart linne till överkroppen. Detta fick till följd att axlar och nacke nu är synnerligen osniggt rosa. Och svider som fan.

Fästmön var smart och hade med sig sin boa som skyddade axlarna. Värmde lite också. Söt var hon i alla fall.

Söt!


I Humlegården strålade vi samman med Gunilla.
Det är alltså hon som gillar att ventilera sina brallor, ta män i skrevet och dricka ur blomvaser.

Vi fick vänta länge innan paraden kom igång. Jag passade på att fota lite, förstås.

Den här damen hade först promenerat till Humlegården från Söder. Och nu skulle hon gå paraden… Tufft och modigt!


Till och med trista elskåp
var Pridesmyckat dagen till ära.

Pride!


Många var väldigt uppklädda.

Rött är sött.


En del ekipage
var väldigt enkla…

World of chocolate!


Vårt favoritmuseum
var med i paraden!

Fotografiska i paraden.


De glada gossarna i Gaykören
sjöng inte, men dansade fram.

Glada Gaykören dansade fram.


Tyckte du att det såg glest ut?
Tja, jag kan meddela att det tjocknade till ordentligt. Faktum är att vi var 50 000 som gick…

Vi noterade en enda läskig incident med en kille som hade lite för bråttom och som snavade och slog sig på käften. Såg jävligt ont ut…

Tjockt i paraden…


Vi hoppade ur nära slutet
och stack iväg in på en tvärgata på Söder för att äta och dricka. Det var då Somliga hinkade ur en blomvas.

Den berömda blomvasen.


Själv skötte jag mig
och åt lite mat, lax och pommes, samt drack en ljuvligt kall starköl.

Jag var så hungrig att jag till och med åt upp morötterna.


Därpå skildes våra vägar.
Den törstiga bloggerskan från Dalarna hade nåt ärende inne i stan igen och vi linkade till Tanto för att vara med om avslutningsgalan.

Men avslutningsgalan på Tanto skilde sig inte mycket från resten av kvällarna. Den var så trist. trist! Det kändes som om den hade mina Iorstrumpor över hela sig.

Artisteriet på Pride tycktes hela tiden ha mina Iorstrumpor på sig. Varje kväll. Mina Iorstrumpor fick jag för övrigt från en före detta vän som tycks ha vänt mig ryggen numera efter att jag avslöjade hur lite jag hade att leva på tidigare. Ibland förstår jag mig inte på människor.


Den enda gången det glimmade till rejält
var när proffsiga Lena Ph kom på scenen. Då gungade varenda Tanto-besökare, jag lovar!!! TACK, Lena!!!

Nä, man fick sannerligen roa sig med annat. Men först blev det lite allvarligt när vi mindes alla dem som inte längre finns med oss och kören sjöng Ovan regnbågen (Over the rainbow). Så kom en kort regnskur och sen… kom regnbågen fram… Det var magiskt…

Regnbågen kom fram.


Jag kände inte igen särskilt många av artisterna
och låtarna. Och de som jag kände igen var bara gapiga och tråkiga. Nej, då hade jag roligare åt vår egna kommentatorer, de två herrarna på bilden. De hängde vid vårt bord och om jag inte har fel var det Gunilla som lockade dit dem. Hon är ju, som bekant, svag för herrar. Gunilla hade nämligen anslutit sig till oss igen.

Anna, Gunilla och våra egna personliga kommentatorer.


Min fot gjorde vid det här laget så ont
att jag bävade för att gå på toa eller köpa öl. Samtidigt var jag rädd att sitta alltför stilla och bli stel, så jag VILLE röra på mig.

Tog några nattbilder och lekte med mobilkameran, som nu alltså inte längre är tejpad eftersom jag har hittat reservdelar till den (på förekommen anledning berättar jag detta, för nån ny mobil har jag inte köpt).

Nattexistens på Pride.


Känner du igen
denna här???

En älskad silhuett.


När det är mörkt
behövs strålkastare. Den var gul.

Gul strålkastare.


Vi slängde en sista bläng på scenen
och gick sen och köpte remmar. Och jag köpte vistelsens enda bok, Mats Strandbergs och Sara Bergmark Elfgrens Eld. Den var 40 spänn dyrare i Hallongrottans tält än hos Bokus på nätet, men nån gång måste man ju gynna andra bokhandlare. Till min sorg hade de inte Sara Lövestams senaste bok, Tillbaka till henne. Enligt författaren själv hade de fåtal exemplar som Hallongrottan tagit med till försäljning efter Sara Lövestams framträdande tagit slut direkt.

Pridenatt. Tillbaka nästa år? Den som lever får se.


Hur det blir nästa år
med Pride är det bara den som lever som får se. En del av oss kanske från ovan regnbågen. Who knows what tomorrow brings…

Idag kom vi hem till Uppsala och New Village vid 13.30-tiden. Jag packade upp, vattnade mina krukväxter (alla hade överlevt utan blomvakt!) och ringde mor. Sen tog vi en tur till Gamlis där min älskling bjöd på kaffe, macka och kaka.

Mackorna var så tjocka i omkrets att Anna nästan inte fick in sin i käften.


Suveränt goda Briemackor
med gott om grönt i. Salamin gav jag till Anna.

Suveränt god Brie-macka.


Vi tog en tur ut till Himlen
och även där hade krukväxterna överlevt. Anna packade om lite grejor i en mindre väska och innan vi återvände till NewVillage stannade vi på ICA Solen för att köpa middag till i morgon – ingredienser till Västerbottenpaj och ett kilo kräftor… För vi går nämligen in i vår fjärde och sista semestervecka i morgon och det vill vi fira på detta sätt!

I kväll orkar ingen av oss laga mat, så det blir utgång till Restaurang Maestro som ska ha grillkvällar nu på sommaren. Underbart att bara få sätta sig till bords igen och bli serverad! Men jag tar kryckan med i kväll, för nu börjar min häl ta alldeles slut. Vad gäller övriga krämpor är jag förvånad och överraskad – på ett positivt sätt. Kroppen är en märklig sak…


Livet är kort.

Read Full Post »

Vi inledde dagen med en rejäl sovmorgon. Efter frukost, det vill säga efter lunchtid, åkte vi iväg på ett nödvändigt ärende, bland annat ut till Himlen. Nästa stopp blev Gamla Uppsala, där vi tog en tur bland gravhögarna.


Den här bilden är tagen utanför museet, bort mot vägen som är full av gravhögar.

                                                                                                                                                        Idag var himlen om möjligt ÄNNU blåaare än igår. Gamla Uppsala kyrka var vacker mot skyn.


Gamla Uppsala kyrka bakom en gravhög och en häck, mot en jätteblå himmel.

                                                                                                                                                      Den som aldrig har varit i Gamla Uppsala får lätt bilden att där finns tre gigantiska gravhögar. Men faktum är att där är fullt av gravhögar. Kolla in den här bilden, får du se!


Kolla till höger i bild och sen in mot bilden – där är FULLT av gravhögar i Gamlis!

                                                                                                                                                        Många träd och stenar i Gamlis ser verkligen uråldriga ut, snudd på lika gamla som gravarna, kan man tycka. Det här trädet står vid vägen och ser nästan svart ut. Det ser vindpinat ut och lutar betänkligt ut mot fältet.


Ett svart och snett gammalt träd.

                                                                                                                                                        Över åkern såg man Uppsalasilhuetten i stan. Ett vältränat öga skymtar den även i denna bild.


Nästan i mitten av bilden skymtar ett vältränat öga slottet och domkyrkotornen.

                                                                                                                                                          Vi gick en tur och kände verkligen historiens vingslag – man gör det i Gamlis! Jag undrar vilka människor som vilar i dessa gravar? Inte kan man heller säga att Uppsala är platt… 😉


Nej, Uppsala är inte platt…

                                                                                                                                                     Gamla Uppsala är en magisk plats – trots att det börjar invaderas av turister och joggare. Det var lite svårt att fota utan att få någondera med på bild!..


En magisk plats.

                                                                                                                                                         En del av träden hade huggits ner sen sist. Gissar att de verkligen är för gamla för att stå säkra. Men den här björken verkade ha blivit träffad av naturens makter…


Plötsligt var hälften borta!..

                                                                                                                                                       För inte alls så länge sen var det tillåtet att beträda högarna. Jag har varit uppe på ett par av högarna. Men idag är de avstängda för människofötter och det förstår man ju faktiskt. Förr om åren var annars högarna roliga för vinterlek och skidåkning, till och med, har jag sett på gamla bilder.


Jag undrar hur många människofötter som har trampat här genom alla årtusenden…

                                                                                                                                                              Nu får, som sagt, turister och joggare och Anna och jag hålla oss utanför staketen. Där har blivit en riktigt upptrampad stig på andra sidan gravhögarna, på tillbakavägen mot kyrkan.


En stig för turister och joggare – och såna som vi.

                                                                                                                                                       Vid en av högarna står detta maffiga gamla träd.


Ett maffigt träd.

                                                                                                                                                       Trötta av allt promenerande och varma stegade vi in till Odinsborg för att köpa glass. Kaffe var vi inte sugna på, men nån på stället – jag gissar INTE på nån av de två superpiercade och tatuerade brudarna som jobbar i fiket – har uppenbarligen en fäbless för kaffepannor…


Nån på Odinsborg har en fäbless för kaffepannor…

                                                                                                                                                          Vi köpte var sin glass och hittade ett ledigt bord runt hörnet. Annars var det huggsexa om borden idag, noterade jag. En dam blev mäkta förgrymmad för att några ungdomar reserverade platser. Suck…


Vi satt runt hörnet, under den här lyktan.

                                                                                                                                                              Vi satt under en lykta, men den var ju inte tänd idag – det räckte med solen. Åt och mumsade på våra glassar och ååå så kul det var när två bekanta ansikten dök upp, Bibbi och Catta! 😛

På hemvägen störtade vi in en snabbis på Tokerian, men jag hade inte vunnit nåt på lördagens Lotto. Nu sitter vi en stund vid våra datorer, jag ska sortera bilder, rensa och säkerhetskopiera filer innan det blir nån sorts middag även idag.

Read Full Post »