Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘lyhörd’

Ett inlägg om sånt som många av oss är svältfödda på – det fina som är gratis.


Det finns så många fina saker
runt omkring oss som är gratis, men som man ändå kan spara på, så att säga. Ett exempel på detta för min del är just nu min pelargon på ballen*. OK, den kostade en tjuga, men det är ju i princip gratis. Sen har den skötts med sol och vatten och ett och annat vänligt ord. Ganska fint exemplar, va?

Pelargon

En fin sak! Och så gott som gratis!


En annan sak som jag sparar på är fina ord.
Gissningsvis är jag inte ensam i världen om att sällan få höra goda ord om min person. Eller, så klart jag får höra det av Fästmön, men det är de dåliga orden som jag minns. Inte från Anna, för från henne får jag aldrig dåliga ord, men från andra. De där som älskar att sätta nålar i hjärtat.

Nu har jag bestämt mig för att ignorera dessa människor och nålar. Jag inser att det nog är personer som har en och annan nål i sina egna hjärtan. Och de vill väl inte känna sig ensamma, förmodar jag. Men de ska inte få igång mig, jag tänker möta dem med tystnad.

Nånting jag plockar fram om mig som yrkesperson, nånting jag verkligen kan lyfta fram om min person, skryta med, är de omdömen och rekommendationer jag får av före detta kollegor på LinkedIn.

Pe skriver så här om mig:

Ulrika är en utmärkt skribent och informatör. Hennes texter har alltid substans, är informativa och utformade på ett intressant sätt som fångar läsaren och ”når fram”.

Pe var den förste att skriva en rekommendation om mig, så den betyder särskilt mycket. Och att få se nån skriva att mina texter fångar läsaren och når fram är en riktig guldstjärna!

Lis ord betyder också väldigt mycket eftersom vi har jobbat tillsammans med kommunikation ett bra tag nu. Li skriver bland annat om mig:

Ulrika är alltid mycket engagerad i sitt jobb och alltid med fokus på målgruppen.  […] Är inte rädd för att lära nytt eller anta utmaningar.

Före detta kollegan Mi var en person som jag mest träffade på möten, men också en sån som jag ofta hamnade hos när jag behövde hjälp från centralt håll. Mi skriver om mig så här, bland annat:

Ulrika är en duktig kommunikatör och skribent, både på svenska och engelska. Hon är dessutom en lyhörd och engagerad, trevlig person med hög social kompetens som snabbt sätter sig in i arbetet. Jag har hört mycket gott om henne […]

Vad kollegan M har skrivit om mig har jag redan bloggat om, för det rörde mig till tårar. Men jag tar lite i repris ändå:

Ulrika är en engagerad kommunikatör med stor erfarenhet i bagaget. Hon arbetar självständigt och är initiativrik med kommunikation i alla former. Hon är uppskattad av medarbetare som skribent […] Jag rekommenderar henne varmt som medarbetare – men också som medmänniska.

Och så den senaste, den jag fick av I, den enda som jag har bett rekommendera mina nästan 23 år… I skriver om mig:

Ulrika är mycket kompetent, social och kreativ person. Hon är lojal och pålitlig. Hon utför arbetet på ett utmärkt sätt och är uppfinningsrik.

Nu får du tycka att jag skryter – och på sätt och vis gör jag ju det! – men du har ingen aning om hur tilltryckt och nertryckt i näbbstöveln och tofflorna jag är i skrivande stund. Det här är ett inlägg som jag själv ska gå tillbaka till när det känns extra tufft.


*ballen = balkongen


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om nätverkande och betydelsen av referenser.


I förra veckan skrev jag om LinkedIn här på bloggen
. Jag har nyligen registrerat mig och försöker nu nätverka på nätet. Det närmaste delmålet för mig just nu är att få fler än 30 kontakter, för då får man ett användbart bonusverktyg på LinkedIn. Jag har 28 kontakter just nu.

Jag skickar ut flera kontaktförfrågningar varje dag. Försöker hitta folk jag känner eller har jobbat med. Det tar tid, men faktum är att jag hittar nya gamla bekanta varje dag. Men samtidigt har jag 25 kontaktförfrågningar som folk ännu inte har svarat på. Jag förstår inte riktigt vad det är så svårt att svara ja eller nej. Om man inte vill, så vill man inte. Eller läser folk inte sina mejl på sommaren? (Man får en signal via e-post om att man har fått en kontaktförfrågan.)

Spindelnät

Nätverk.


När man sen har fått kontakt med nån
kan man be den skriva en rekommendation om ens kompetenser. Och man kan naturligtvis själv skriva om andra! Jag ber inte alla mina kontakter om rekommendationer, men jag har bett nio (9). Jag har fått två (2). Inte heller här fattar jag varför folk inte orkar bemöda sig med att antingen skriva två rader om ens kompetens eller skriva och avböja att rekommendera. Ett par har till och med sagt att de inte vet hur man gör… Men hur svårt kan det vara när jag som nykomling på LinkedIn klarade av det en av de första dagarna jag var där??? 

Som vanligt känns det som om människor med jobb inte förstår hur viktigt det här kan vara för oss som är arbetssökande. Jag tycker att det är slött, på ren svenska. Det tar inte många minuter att skriva ett par rader. Det går ännu snabbare att säga

Nej, jag vill inte skriva nån rekommendation.

Själv har jag skrivit fyra (4) rekommendationer. Det ger mig förstås träning i att skriva såna, men det ger mig också tillfälle att tänka över vad jag tycker och tänker om de här människorna som yrkespersoner.

Peter och jag pratade om det här med referenser i måndags när vi sågs. Man ger aldrig dåliga referenser – då ger man inga alls. (Är det kanske så att många jag har bett om rekommendationer tycker att jag är dålig och värdelös? Fast… varför skulle de då vilja ha mig som kontakt?)

Ibland när jag sitter och letar bekantingar dyker det upp elaka tankar. Tänk om man nån gång fick skriva taskiga rekommendationer! I stället för att skriva den här typen…

Fredrik är en duktig organisatör. Han är serviceinriktad och målmedveten, en lysande projektledare som både är drivande och lyhörd för sina medarbetares synpunkter och kunskaper. Fredrik är inte rädd för att hugga i där det behövs och tvekar inte att arbeta med både högt och lågt. Hans sociala kompetens gör också att såväl överordnade som underordnade trivs att jobba tillsammans med honom.

… tänk att få skriva en sån här:

Märta är en riktig kompischef – så länge du tycker som hon gör. I själva verket är hon en orm som biter dig i ryggen om du inte ser upp. Märta är inte ett dugg lyhörd för andras åsikter. Hon snor vanligen dina idéer och sätter sitt eget namn på dem. Runt omkring sig samlar hon sina privata… ”vänner”, det vill säga unga män som hon finner attraktiva. Personer med gedigna CV:n göre sig icke besvär. Om du emellertid har lyckats hamna i Märtas jobbgäng gör du henne lycklig genom att ständigt le falskt och ömka henne när hon har huvudvärk. Märta är synnerligen inbillningssjuk. Social kompetens i form av medtaget fikabröd står högt i kurs hos Märta. 

Nu har jag fått lite utlopp! Och så fortsätter jag att skriva positiva rekommendationer – men bara till dem som förtjänar dem. Till andra avböjer jag, var så säker!


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om chefer respektive ledare och medarbetare.


Alla chefer är inte ledare,
om det nu fanns nån som trodde det. Alla chefer är inte ens bra chefer. Men varför utses då alla dessa mindre lämpade personer till chefer? Jag har pratat en del med min bekanting P om det där, eftersom P har varit chef/ledare i många olika företag.

Värst var det nog inom offentlig verksamhet,

berättade P.

Där konkurrerade cheferna med varandra, det förekom skitsnack bakom ryggen, ja till och med ren mobbning.

Vi behöver inte gå så långt  när vi ser detta. Under våren har vi haft en del intressanta utköp av högt uppsatta chefer här i regionen. Utköp som har kostat oss skattebetalare en hel del och inte mindre därför att  handlingen överklagades, ivrigt påhejat av de icke-styrande politikerna. Vem snackar skit om vem i de här lägren? Och vem mobbar vem, egentligen, när beslutet, som hånades, bekräftades i dagarna? Stanna upp och tänk ett steg längre!

Det finns ju olika sorters chefer och ledare – precis som det finns olika typer av medarbetare. Jag tycker ibland att det läggs alltför lite krav på medarbetare, till exempel att det ligger i det egna intresset att hålla sig uppdaterad och informerad om vad som är gång. Man kan inte bara skylla ifrån sig och säga

Det där har jag inte hört nåt om!

Vadå inte hört? Ska allting serveras? Lite får man nog anstränga sig om man har ett arbete…

Fast på chefer och ledare ställs det högre krav. Eller det borde ställas högre krav. En chef kan till exempel inte vara kompis lika lite som h*n kan strunta i att kommunicera med sina medarbetare. Det är till exempel att en chef kan leda ett möte. Men det är minst lika viktigt att en chef läser hela medarbetarens mejl och inte bara den första meningen eller det första stycket. Det är vid såna tillfällen som Östergötland blir Östersund och frågor om upphovsrätt inte bemöts.

Men kompischefen är nog värst. H*n som låtsas vara en i gänget, som lurar sina medarbetare att var avslappnade och som säger att ärlighet är bäst. Bara det att det där med

ärlighet är bäst

endast gäller när man har samma åsikter och synpunkter som chefen.

Själv har jag lett grupper av olika konstellationer. En del har varit högintellektuella (säkert högintelligenta också), medan andra har varit outbildade. En del grupper har innehållit personer med funkti0nshinder, till och med kommunikationshinder.

Jag gillar att leda, men det ställer stora krav. Och man måste verkligen anpassa sig efter gruppens förmågor. Se var och en och ändå hela gruppen. Vara lyhörd. Alltid ha en öppen dörr. Svara på frågor så snart man kan, inte om två månader.

frågetecken
Ställer vi för höga eller för låga krav ute i verkligheten?


Men hur är det då där ute i verkligheten?
Ställer vi för höga krav på våra chefer och ledare eller rentav för låga? Är det bekvämt att välja att ge nån annan ansvaret att chefa eftersom det trots allt innebär nån sorts utmaning? Ja, en del frågor tål att tänkas över både en gång och flera. Ett visst mått av självinsikt bör också vägas in när vi var och en rätar ut frågetecknen…


Livet är kort.

Read Full Post »

Att från en dag till en annan bli av med sitt jobb är en tragedi – åtminstone för den som vill jobba. Tro mig, jag vet. Därför kan jag inte glädjas åt det som har drabbat högsta tjänstemannen vid min förra arbetsplats. Hela ens tillvaro förintas, mattan rycks bort under fötterna, ja, golvet rämnar, ungefär. När man inte är beredd. Då spelar det nog egentligen ingen roll att man får över fyra (4) miljoner kronor i avgångsvederlag (såna summor hamnade aldrig på mitt konto). Men det klart att en viss tröst är det ju.

rött lönnlöv
”Rött löv igår…”


Men miljonerna kan inte lindra
det faktum att 40 års yrkesliv inom ett och samma företag avslutas på det här viset. Fast… det var rätt tufft efter 23 år också, kan jag meddela. Och kanske är det så att man efter 40 yrkesverksamma år och med 4,3 miljoner på kontot nog skulle kunna tänka sig att gå i pension – det är ju möjligt rent ekonomiskt – och man måste ju ändå vara 60+ troligen.

För övrigt säger tjänstemannen att hon och den förtroendevalde att de har olika ledarstil. Det är tjänstemannen själv som hävdar att hon vill jobba underifrån. Enligt den förtroendevalde handlar det inte om ledarstil utan om att tjänstemännens roll är att se till att politiska beslut genomförs. Den förtroendevaldes roll, enligt honom själv, är att vara lyhörd mot medborgarna och fatta beslut i den riktning som man utlovade i vallöftena och som man sedan vann valet igenom.

Man får inte glömma bort att komma ihåg att det är vi som har rösträtt som väljer de förtroendevalda, nämligen. Vi väljer inte tjänstemännen. Det enda sättet för oss att påverka är att delta när det är val. Oppositionen med sossarna i spetsen rasar förstås. Oppositionsrådet för S är chockat eftersom hon uppfattat att den höga tjänstemannen är både respekterad och kunnig. Föga hjälper det väl att jag personligen både har hört och upplevt andra… versioner.

frostigt löv
Trasig.


Jag var 47 år när tragedin inträffade för mig.
Nu har det gått fyra år och jag kämpar fortfarande för att få ordning på min raserade tillvaro. Några fyra miljoner fick jag förstås inte. Jag fick inte ens ett tack. Men tro det eller ej, jag har kämpat och jag har klarat mig ändå utan några miljoner. Däremot har jag som människa förstås påverkats av allt. Jag har inte blivit nån gladare människa, men en positiv effekt det hela förde med sig var att jag lärde mig att vara glad över livet självt och att se livet som en gåva. Tack vare att en kollega ingrep i en krissituation och gjorde nånting konkret räddade hon mitt liv. Jag tror inte att nån förstod att jag var millimeter från att ta mitt eget liv.

Men jag har farit illa och jag är skadad, trasig. Mest stryk har nog mitt förtroende för människor tagit. Jag kan aldrig lita på nån igen och jag går alltid och väntar på ett hugg i ryggen. Varje gång det stormar känner jag mig ensammare än ensammast. Men jag vet också var de lojala och de som bryr sig finns – inom familjen. Där har man nämligen alltid både tillräckligt med tid och kärlek, oavsett. Och det är jag mycket, mycket glad över.

Det har inte blivit så mycket sömn i natt. Jag var så arg och ledsen att jag hade svårt att sova. För det jag fick mig till livs igår eftermiddag var någonting som enligt mig faller under kategorin skambud. Och jag har min yrkesstolthet att tänka på. Jag vill göra ett bra jobb, annars vill jag inte göra nåt jobb. Därför räknar jag med att ta ut all innestående semester under maj månad och knata till Arbetsförmedlingen igen och förnedra mig den första vardagen i juni. Vem vet, jag kanske får sällskap av en före detta Hög Höna. Föga troligt, men…


Livet är kort.

Read Full Post »

Vi är inne i en riktig läsperiod just nu, Fästmön och jag. Jag köpte ju var sin hög böcker åt oss på Bokus (en del var på bokrean, annat inte). Anna började på den andra boken i sin hög igår.

Anna läser
Anna läser under filten.

 


Själv har jag inte börjat
på min hög ännu, för jag har faktiskt julklappsböcker kvar att läsa och nån till som jag har köpt på antikvariat. Den jag läser nu är just en julklappsbok, från Jerry. För mig är Sofie Sarenbrandt en helt ny bekantskap. Jag har läst nästan hälften av boken och är väl inte så där jätteimponerad, ärligt talat. Eller vad sägs om följande exempel, ett citat ur boken:

[…] Plötsligt tyckte Nils att han hörde ett ljud men han brydde sig inte om det. […]

Eh??? Om personen i boken inte brydde sig om det, varför skriva om ljudet överhuvudtaget då? För det är inte så att ljudet kommer tillbaka eller har nån som helst funktion senare i kapitlet… Jag fattar inget, men läser på ändå. För jag vill ju ändå veta vem den skyldig* är.

bok och hand
Så här suddigt är det när jag läser utan mina läsglasögon. Därför läser jag med de nya brillorna.


Men nu är det tisdag
och jag är på femte våningen för att jobba. Som vanligt har vi stormöte strax före klockan 10. Därefter ska jag ha en ny liten one-to-one-kurs i vårt webbverktyg, denna gång med vår IT-samordnare. Jag hoppas att IT-teknikerna löser gårdagens problem under dagen, det verkar som det handlar om låsta mappar. Synnerligen irriterande när man lägger ner tid och energi på att skapa nånting nytt – och så syns bara texterna, inte en enda bild, för användarna…

Johan skickade ett sms i morse om ett ledigt kommunikatörsjobb. Jag kollade upp det lite snabbt – bara för att inse att det står mitt namn på det. Eller… det lät väldigt intressesant och skulle passa mig perfekt för jag har de meriter som efterfrågas, som

[…] högskoleutbildad kommunikatör, eller med motsvarande erfarenhet, och har erfarenhet av kommunikationsarbete gärna inom offentlig sektor. […] arbetat med förändringsarbete […] Mycket god förmånga att uttrycka dig både i tal och skrift. […] van att skriva för både webb och tryck. […] erfarenhet och kunskap om olika webbpubliceringsverktyg. […] självgående och drivande […] lätt för att bygga relationer och skapa nätverk. […] lätt för att få förståelse för medarbetarnas behov av information […] prestigelös […] god människokännedom, lyhördhet, personlig mognad och integritet. […] engagerad […]

Nån som tycker att jag saknar nåt av detta? Jag behöver hjälp, frågan är ärligt ställd. Möjligen kan det där med god människokännedom diskuteras (jag har ju gjort ett par riktiga missar i såväl kärlek som vänskap och en rejäl dundermiss i arbetslivet vad gäller en chef) liksom personlig mognad. Jag är ju rätt barnslig, särskilt när det gäller kiss- och bajshumor. Men på pappret  är jag… mogen.

Fjärta Pruttarström
Min typ av humor.


Nej, nu ska jag ta min piska och min morot
och cirkulera lite, för nu börjar folk anlända hit. Och jag måste kolla hur det går för dem.


Livet är kort.

Read Full Post »

Framåt eftermiddagen kände jag orken sina. Men idag var jag mer lyhörd och gjorde mig klar för avfärd i tid, innan krafterna tar helt slut. Och det var rätt smart, för bilen behövde verkligen grävas fram under snömassorna. Som tur var var det lätt snö. Vägen hem var plogad och det var också tur. Minns en dag före operationen när jag nästan inte tog mig hem…

Tyvärr blev det ingen tur ut till Himlen i kväll. Där ute brukar det nämligen inte plogas i första taget och parkeringsplatsen är med all säkerhet inte plogad – sånt tycker Uppsalahem att man ska göra själv. Att gräva sig loss och att skotta klarar jag inte än så länge. Jag skrapade lite försiktigt med min lill-skotte utanför garaget hemma – och sen fick jag ont i både ryggen och magen. Idiotiskt, jag ska ju vara frisk nu! I morgon gör jag ett nytt försök att åka till Himlen med matkassen till Fästmön och barnen. (Anna lagar till sig och barnen – och jag tänkte nog laga till Anna och mig när hon kommer nästa gång.)

Det blev en bra arbetsdag idag! Jag trivs verkligen på institution 1 – med alla som jobbar där. (Alltså jag älskar inte alla där, men de flesta är trevliga, glada, sociala och pratbara.) Bland annat hade jag en lång pratstund med R efter förmiddagens möte eftersom R har liknande alienproblem i familjen som jag har haft – fast med stor bokstav. Dessutom är den nyaste familjemedlemmen inte helt frisk, vilket naturligtvis är oroande för alla.

Nån hade ställt en skål med märkliga snacks på fikabordet, så på eftermiddagen undrade jag var drinkarna var nånstans. Det är sånt man bara kan vräka ur sig på institution 1, inte på institution 2, tror jag. Vi som fikade på eftermiddagen försökte sammanställa nån sorts innehållsdeklaration, men jag tror inte att nån av oss lyckades helt.

konstigt snacks

Innehållsdeklartion, någon???


På vägen hem stannade jag till
vid Tokerian eftersom både müslin och mild lättyoghurten var slut. Tisdag betyder också TV-tidningsdags, men det var ett rätt misslyckat köp. Inte mycket att glo på i veckan, alltså, mer än Antikrundan och Leffe (i kväll in person, på söndag ska jag väl försöka stå ut med det gubbiga och se på andra delen av En pilgrims död.) Jag fick helt enkelt trösta mig med att köpa hem en kanelbulle – det doftade ljuvligt av kanel i hela affären. Och är det nånting som Tokerian är outstanding på – förutom att dålig stavning på skyltar – så är det kanelbullarna! Mums!

kanelbulle

Skitgoda kanelbullar!


Men jag tog faktiskt
ett par knäckemackor, kaffe och ett glas mjölk först, innan jag åt en bulle. Jag skulle nämligen ringa mamma och då kan jag inte ha lågt blodsocker. Fick höra att mammakusinen B gjort en kvickfixoperation igår. Jag hoppas att allt har gått bra. Del två följer visst redan nästa vecka.

Eftersom jag längtar efter min älskling ville jag telefonera med henne också. Det blev inte så länge, för den ena luren laddade ur efter jag hade pratat med mamma och den andra är på god väg. Men en liten stund blev det. Ingen ville lägga på, typ. Vi kan barnsla oss rätt bra ibland… Särskilt när vi spelar Wordfeud. Några av dagens snuskiga ord har till exempel varit

  • urinoar
  • kuse
  • påk
  • kåta
  • sex

Jag avslöjar naturligtvis inte vem som är värst av oss…

Nu ska jag försöka vara lite vuxlig och läsa Antiktidningen som kom idag. Annars var det bara en räkning i postboxen och såna kan man ju egentligen klara sig helt utan, eller hur?..

BTW, det har inte ringt nån säljare från nåt pensionsföretag idag, men jag har fått ett mejl från Prognosia där man beklagar att jag har blivit uppringd. Uppenbarligen läser de min blogg bloggar, för den e-postadressen de hade mejlat till var inte den jag skrev i meddelandet till kundtjänst, idiot@prognosia.se…


*daaan = se detta inlägg!


Livet är kort.

Read Full Post »

En liten stund ensam idag. Det känns konstigt när Fästmön har varit här i flera dar och vi har varit samman 24 timmar om dygnet. Anna är så lyhörd för hur jag mår. Hon är lugn när jag behöver lugn och rolig när jag behöver skratta!  Nu har hon åkt iväg på några ärenden. Det var väl inte så roligt att åka ensam, men se jag skulle nog inte klara mer än en kvart på stan. Och det vet både Anna och jag. Det kan vara lite skönt att längta en timme eller så också…

Anna har nåt bus på gång

Här har Anna nåt bus på gång, det syns tydligt. Bilden tog jag igår kväll. 


Jag har ställt fem soppåsar
i hallen. Idag är det nämligen sol. När jag har duschat ska jag gå ut till soprummet och få lite sol på näsan på vägen dit. Jag har inte burit så här mycket på ett tag, så vi får se hur det går. Anna kallar mig

envis och jobbig

och har sagt att hon kan gå med de tunga påsarna när hon kommer hem, men jag vill försöka. Jag ska ju trots allt börja jobba om en vecka.

Amaryllisen fortsätter att vara vacker. Den här bilden tog jag igår framåt kvällen:

Amaryllis 3 jan2013 kväll

Fortsätter att vara vacker.


Och den här bilden tog jag i natt:

Amaryllis natt 4 jan 2013

Lika vacker på natten!


Nu ropar duschen på mig.
Jag ska försöka klara mig utan pall idag, jag tror att det går bra. Magen har varit besvärlig idag. Det gissar jag beror på att jag äter mer än tidigare.

I övrigt läker jag, lite mer för var dag som går. Jag skriver inte ner alla framsteg jag gör här på bloggen, men jag noterar vart och ett i huvudet. Ganska nyligen hade jag en twitterdialog där jag var tydlig med att bloggen är en roll, den ger valda delar av mitt liv. Den som tror att jag IRL (Ulrika) = den jag är i bloggen (Tofflan) har inte förstått att bloggen endast är en bråkdel. Jag gnäller rätt friskt här, men samtidigt har jag fått höra att jag verkar så stark. Jisses, hur många gånger ska jag skriva att jag grät mig genom julafton? Så jävla stark är/varjag inte. Bara väldigt ensam. Och ja, det var på sätt och vis ett val jag gjorde, men jag var för dålig för att fira jul med nån. Det var inte så jäkla kul alls. Jag trodde att det skulle vara OK att vara ensam. Det var det inte. Inte när mamma satt ensam och var ledsen på sitt håll och ”alla andra” firade med sina familjer. Då kände jag mig väldigt, väldigt utanför. 

Men nu struntar vi i julen, den är förbi! Jag väntar till Tjugondedag Knut med att ta bort mitt julpynt och hur andra gör skiter jag i, som sagt. Här håller vi på traditionerna! (Jag, som inte ens skulle ha nåt julpynt…)

Dags att kasta ut pallen, inte granen och hoppa (nåja…) in i duschen. Sen ut med soporna. Ett steg i taget – och nu ska alla bära framåt! Jag har en lunchdejt på jobbet nästa fredag, så!


Livet är kort.

Read Full Post »

« Newer Posts - Older Posts »