Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘lyfta’

Ett inlägg om arbetsmiljö.


 

För ett par månader sen skulle det göras skyddsrond på jobbet. HA! De passade på när jag var sjukskriven, vilket irriterar mig något. Det är ju inte världens bästa miljö att jobba i, nämligen, och jag hade ett antal synpunkter att lämna…

Att vara sex personer i ett utrymme dimensionerat för knappt hälften har sina nackdelar. Och fördelar. Personligen tycker jag att nackdelarna överväger.

Ingen som helst luftcirkulation gör att luften tar slut ganska snart. Det dröjer inte länge innan folk sitter och gäspar. Hjärnan känns trög.

Men värst av allt i arbetsmiljön är dessa sabla kablar som ligger överallt! Särskilt trådlöst är det ju inte ute i verkligheten. Här är en bild som jag tog idag på eftermiddagen på några av de kablar som ligger och ”skräpar”:

Kablar och sladdar på golvet

Några av alla de kablar och sladdar som ligger på golvet, strax till vänster om min arbetsplats.


Du kanske inte tycker
att det där ser så farligt ut. Men betänk då att alla dessa sladdar går mellan uttag och utrustning. På flera ställen… Jag sitter längst in i hörnet och tro mig, det är en hinderbana att ta sig dit!!! Det är inte bara en gång jag har snavat och nästan rivit ner eller haft sönder nånting.

Då och då tittar nån chef från IT in, glor på kablarna och skakar på huvudet. Säger:

Det där måste vi åtgärda!

Men nu har jag jobbat på samma ställe i snart sju månader och inget har hänt. Tänkte tipsa dem om KranEl AB som faktiskt har en hel del bra lösningar, bland annat vad gäller lyftanordningar. Kanske skulle det räcka med en enkel strömskena eller en pelare i vilken kablarna löper. Vi behöver kunna vara rörliga i vårt jobb och det behöver vår utrustning också. Framför allt behöver de hos oss som ska flytta och lyfta saker ha en bra och funktionell radiostyrd lösning. Det borde vara ganska enkelt ordnat med nån av de smarta produkter som företaget erbjuder. Jag ska nog skicka ett mejl… Eller bör jag ta det med snigelpost – ifall nån har råkat riva ur kablarna..?

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om kritik, grundlagsskydd och hur man kan använda kritik konstruktivt.


Kritik som handlar om jobbet
förekommer nog på alla arbetsplatser. Man pratar i fikarummet, man pratar med sina förtrogna, man pratar med sin chef. Och ibland lyftar man sin kritik högre eller kanske till media. Vårdförbundet har en intressant artikel om detta i sin webbtidning Vårdfokus. Det intressanta med artikeln är kanske mest det faktum att arbetsgivaren rekommenderas att använda kritiken i stället för att bryta mot grundlagen genom att efterfråga källa…

En rädd rånar-Toffla

Munkavle på?

En medarbetare som arbetar inom offentlig sektor har rätt att framföra kritik. Men trots att vi i Sverige har meddelarfrihet och meddelarskydd inskrivet i våra grundlagar försöker chefer ofta både jaga rätt på källan – om den är anonym – och lägga munkavle på de anställde. Sophie Thörne är arbetsrättschef på SKL, Sveriges kommuner och landsting. I artikeln menar hon att detta beteende kanske beror på okunskap. En chef kanske inte har onda avsikter, utan kanske är pressad och stressad av att det är oroligt på jobbet samtidigt som media trycker på utifrån.

Men det intressanta i den här artikeln är Sophie Thörne rekommenderar cheferna att vända lite på steken. Att fånga kritiken i stället för att ifrågasätta den. Hon säger bland annat:

[…] En chef får inte utöva påtryckningar på den som har framfört kritik, men kan kalla till samtal för att få veta mer. Det kan ses som en del av ett kvalitetssäkringsarbete. […]

Kanske finns det anställda som skulle bli lite smått oroliga om de hade framfört kritik och min chef ville träffas och prata om det. Men har man gått ut offentligt med kritiken är man ju, så att säga, redan avslöjad. Och det samtal chefen kallar till måste ha ett tydligt syfte så att det inte upplevs som ett hot eller ett straff.

Vad händer med chefer som kritiserar kritikerna bland de anställda då? Tja, även om det är förbjudet…

[…] Brott mot efterforskningsförbudet och mot repressalieförbudet, som är en förstärkning av meddelarfriheten, är straffsanktionerat. […]

…händer det inte särskilt mycket, enligt Sophie Thörne:

[…] Att ingripa mot anställda för att de har använt sig av meddelarfriheten kan leda till åtal. Men jag kan inte komma på att något fall har lett till fällande dom […]

Min personliga uppfattning är att kritik helst bör framföras internt i organisationen, inte i media. För att ta ett fiktivt exempel: Om jag upplever att arbetet på min avdelning inte fungerar optimalt och att avdelningen ofta får kritik från andra avdelningar kring allt från närvaro och bemötande till utförda arbetsuppgifter är det ju smart om jag först försöker prata med mina berörda kollegor. Om det inte gör nån skillnad eller om det av nån anledning inte går, vänder jag mig till chefen. Sätts ingen process igång från det hållet går jag till chefens chef. Kanske. Är det ett större problem än i mitt exempel ovan, det vill säga om människor far illa eller riskerar att skadas eller dö, går jag utanför organisationen. Media kanske inte är mitt första val då heller.

Men är det ett problem som borde kunna lösas internt bör det också lösas där. Och finns det ingen vilja att lösa problemet inom varken avdelningen eller via chefen, då skulle jag söka mig därifrån. För hur skulle jag kunna göra ett bra jobb på en arbetsplats där jag upplever att arbetssättet inte fungerar?

Vad tycker du om kritik på arbetsplatsen??? Vågar du kritisera öppet? Finns det något läge där du skulle gå till media eller någon instans utanför organisationen?Skriv gärna några rader i en kommentar, jag är nyfiken!


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett Gott Nytt År-inlägg med såväl tramsiga inslag som allvarliga.


Jag har varit en tur
till Tokerian. Det fick mig att slå ner rumpan på min trasiga skrivbordsstol framför datorn och författa några rader. Det var nästan lika mycket folk på Tokerian idag som igår. Nästan lika hysteriskt. Och nästan alla såg… arga ut. Eller bar på… annorlunda saker.

portföljbärare

Arg portföljbärare?


Det blev ett tecken för mig.
Ett tecken för att 2014 ska bli

ett bärande år.

För mig och för dig. Det ska inte brista. Det ska bära. Tänk på det.

Tack till dig som har följt med mig under hela min resa eller under delar av min resa – även om jag ju inte har bloggat för läsarnas skull utan för min egen. De flesta av er som läser har lyft mig många gånger när andra har slagit mig till marken. Jag vill tacka för stödet samtidigt som jag önskar de nedslående ett bättre och framför allt ett eget liv än att hänga på min blogg, som ju skildrar mitt liv.

Ett riktigt gott slut på 2013 och ett riktigt gott nytt år 2014!


Livet är kort. Och bara en enda sak är säker: vi ska alla dö.

Read Full Post »

Ett inlägg om denna söndag.


Idag är det söndagen
efter Alla Helgons Dag. Dagen är så mörk att jag redan före klockan 13 fick börja tända lampor lite här och var. Man kan helt enkelt sammanfatta vädret som vännen Jerbaz skrev nyss i vår pågående Wordfeudmatch:

Jerbaz played SKIT

”Jerbaz played SKIT” – det är en perfekt beskrivning av dagens väder.


Vi har ingen lust alls
med nån promenad. Jag har fått ont i ryggen och det beror säkert på brist på promenad. Men faktum är att jag måste ut lite senare och lyfta in vinterdäcken i bilen. Clark Kent* ska nämligen till doktorn** i morgon bitti för sin årliga hälsoundersökning***. Då ska även vintertofflorna**** på. Och bromsarna smörjas. För fy te rackarns så det låter ibland! Jag hoppas att det inte är fel på nånting annat, för jag har lagt undan hela 2 200 pix som det kommer att kosta med service, däckbyte och smörjning i morgon… Dessutom måste bilen vara körklar på tisdag när jag ska iväg på äventyr i environgerna igen.

Igår blev vi ganska frusna efter våra kyrkogårdsvandringar, men samtidigt var det mysigt och fint att se alla ljusen och alla människor som var ute och mindes sina nära och kära.

Jag fixade kyppa***** och en ny sorts potatisgratäng med mycket ost och paprika i till kvällens middag. Till dessert intog vi kex och ostar som jag hittade till fina extrapriser på Tokerian den gångna veckan. Och så korkade vi upp ytterligare en flaska Amarone, men det blev bara var sitt glas av den.

Idag har jag tänkt mig lax i ugn och kokt potatis. Jag ska låta Fästmön välja sås – citron och dill eller fetaostpesto – bara för att hon tycker att det är så roligt att välja (hon är min älskade velpotta!)

Mamma fick ett samtal från mig innan vi åkte på kyrkogårdstur igår, så idag kanske jag inte ringer. I stället har jag besvarat ett mejl från mammakusinen B som gjorde en liten oönskad flygtur häromdan.

Vi planerar att fortsätta vårt barn-TV-serietittande i eftermiddag och slår till med Kullamannen (1967), min favorit som barn! Jag fattar inte att jag ens fick titta på den när jag var typ fem bast, den var ju jätteläskig då! Nu såg jag den som vuxen, för cirka sex år sen, och då tyckte jag mest att den var töntig. Samtidigt är den ju lite kult, filmad i svartvitt och med cliffhangers mellan varje avsnitt – precis som Kråkguldet och Huset Silfvercronas gåta. Vilken tur att jag har alla på DVD nu! Tänk när man fick gå och vänta på fortsättningen i en vecka…

Kullamannen

Kullamannen gillade jag allra mest när jag var barn! Nu tycker jag den är lite töntig. Men ändå kult!


Vad händer hos DIG idag???
Jag är väldigt nyfiken, som bekant! Har du RIKTIGT tråkigt kan du alltid gå på lägenhetsvisning klockan 14.15 i Toffelhuset.


*Clark Kent = min lille bilman

** doktorn = bilverkstan
*** sin årliga hälsoundersökning = sin årliga service
****vintertofflor = vinterdäck
*****kyppa = kyckling


Livet är kort.

Read Full Post »

Livet kan vända på ett par sekunder. Det vet vi som har sett Anja Kontors förträffliga intervjuserie med just titeln När livet vänder. I kväll går den sista delen och det här var ett sätt för mig att påminna dig så att du inte missar att glo på SvT2 klockan 20.30.

Jag har varit på en fin lunch med Den Hjärtegoda L. Vi träffade på M, som jobbade i vårt hus, men som lämnade vårt universitet för ett annat universitet, så det blev en glad och tjattrig lunch på tre-kvinna-hand. Inte är jag nån som brukar lägga märke till kläder och smycken hos kvinnor, men Den Hjärtegoda L hade en otroligt söt brosch på sig.

ryska små gummor brosch
Fem photoshoppade små ryska gummor. (Nej, iPhonen är inte bra på närbilder där ljuset faller fel. Inte vet jag om bilden blev bättre, men…)


Lunchen var ju som sagt
ett ynkligt TACK för den otroligt fina middagen Den Hjärtegoda L bjöd mig och Fästmön på den 24 november förra året. Den där lördagen när vi åt så vi nästan både storknade och sprack… Men Den Hjärtegoda L har ju inte fått sitt epitet av mig för intet – L är verkligen Hjärtegod! Du har väl hört läst historien om brödpåsen? Inte ens idag, när det var jag som skulle bjuda Den Hjärtegoda kunde hon låta bli att vara snäll! Jag fick en otroligt söt liten svart korg med påskgodis – och en elefant med texten

Var stark

på. Den elefanten ska jag ha med mig överallt från och med nu!

påskgodis från L m elefant
Den lilla elefanten skymtar på denna återigen photoshoppade bild. (Jävla iPhonekamera!)


På väg upp till institutionen stannade jag till vid lunchrummet där arbetskamraterna på institution 1 hade påsklunch. Jag växlade några ord med en del favoriter som G och I och P och M… Och oj så jag kommer att sakna dem om… Jag fick lite återkoppling av M kring ett viktigt möte igår, men den informationen delar jag med mig av senare i ett låst inlägg.

Och så träffade jag Johan som också hade varit på möte idag. Han får med sig någonting gott härifrån och får till och med en avtackning. Jag önskar så att det hade varit en början till en karriär, men samtidigt har vi vetat vad som gäller i tre månader. Men jag ser också att det är en ung man med en helt ny självkänsla och ett självförtroende som jag hoppas ska lyfta honom till nya höjder nån annanstans. Vi vet så lite om när livet vänder, som sagt…

Lyftkran mot blå himmel
Lyft mot nya höjder.


Ha en bra onsdag!
I morgon inleds påsken – men ingen tycks fortfarande veta vad skär i skärtorsdag står för. Kom igen nu, enlighten me!


Livet är kort.

Read Full Post »

Nä fy te rackarns! Igår mådde jag inte bra alls. Jag inser att jag nog skulle ha varit hemma från jobbet hela veckan och vilat. Då kanske infektionen hade försvunnit och jag hade fått hämta lite krafter efter måndagens övning. Hostan blev tuff igår, så jag stannade till vid apoteket på vägen hem för att handla nåt slemlösande som jag kan ta på dagtid. Till natten har jag tack och lov cocillana. Eftersom det är morfin i det kan jag bara ta till natten. Men jisses så jag däckar av den! Den slemlösande hostmedicinen är bebisaktig och smaksatt med arom av körsbär och choklad, såg jag när jag kom hem. Blä! Men faktum är, att redan efter två huttar (en igår eftermiddag, en i morse) har slemmet blivit mindre segt. Slemlösande på dagen, hostdämpande till natten, har jag lärt mig. Och det är ju rätt logiskt.

När jag ändå var på apoteket hämtade jag ut tre mediciner också. Fast läkaren, som jag aldrig har träffat, hade skrivit ut fel styrka (för svag) på magtabletterna och dessutom bara ett uttag. Panik! Om dessa tar slut fungerar jag inte i vardagen, då bara kräks jag! Men jag mejlade mottagningen igen, som svar på deras svar på mitt första mejl – så att de skulle se att jag inte hade skrivit fel utan att läkaren hade gjort fel. Och nån timma senare kom det svar från sköterskan med en ursäkt och ett löfte om ett nytt e-recept i morgon. Skönt, då slipper jag oroa mig! Och jag kan fortsätta vara nöjd patient hos mottagningen!

Igår kväll skulle jag ju städa, men jag orkade bara skura badrummet och duschrummet/toan. Sen var jag helt slut. Pratade med mamma en stund och kollade på det sista avsnittet av Dallas som jag hade spelat in på DVD:n i onsdags eftersom jag skulle skjutsa Fästmön då. Det var säsongsavslutning på Dallas och som vanligt blev det en cliffhanger på slutet. Men det blev alldeles för många intriger och försoningar (påminner delvis om mitt eget liv…) i detta avsnitt, så troligen lär jag inte följa serien när den startar igen. Det blev helt enkelt lite för mycket som manusförfattaren hade slängt in i detta säsongsavslutande avsnitt.

Det börjar gå mot kallare tider. Jag har haft vånda över skoproblemet, eftersom de enda skor som känns bra för hälen är mina tunna, näthåliga gympadojor. Idag var det minusgrader för första gången som jag noterade det. Hela -2,2 grader. Jag slet fram mina svarta Reebok som jag använde hela förra hösten och nästan hela vintern. Innersulan gick inte att ta ut, så jag fick spänna ut skosnörena ordentligt och knö i inläggen. Det känns ganska trångt i skorna, men om jag går lite i dem kanske jag töjer ut dem. Tyvärr kan jag inte ha dem inomhus på jobbet – de är helt enkelt för täta och varma. Därför blir det sandaler med endast små inlägg när jag jobbar. Inte alls optimalt för hälen, så jag får försöka sitta stilla så mycket jag bara kan.

Frostigt i morse.


I kväll kommer Anna
och jag har planerat en fredagsmiddag bestående av räkor, aioli, rostat bröd och vitt vin. Måste bara inhandla räkorna på vägen hem. På lördag ska vi ut på presentjakt, det är ju nån i familjen som blir myndig på måndag. Min present är nog klar, men det kanske blir lite kompletteringar. Vidare ska jag försöka inhandla en ny duschslang och -munstycke med tillhörande stång. Fastighetsskötaren, som jag pratade med häromdagen och som var den som spolade mina rör efter översvämningen, hade inget duschmunstycke som låg och skräpade. Däremot kunde han tänka sig att hjälpa mig montera ett. Det vore ju bra. Jag köpte ett nytt munstycke med slang i somras, men skiten passade inte – i stångens hållare! Och i duschrummet vill jag kunna stå och duscha med duschmunstycket i en stång på väggen.

På tisdag ska Clark Kent* till doktorn på hälsoundersökning** och dessutom på sina vintertofflor*** på. Jag måste ju tänka lite framåt, snart kanske jag inte får lyfta däck, nämligen. Inte ens en liter mjölk, har jag hört. Gissa om jag kommer att bli gaaalen av leeeda?! Men vi är inte där än. Det har inte ens gått en vecka sen måndagens övning och det återstår cirka fyra veckor tills jag får veta om det är bu eller bä. Bu eller bä…

Men idag är det fredag och då får man aldrig några dåliga besked – från vården. Jag lever i ovisshet och oro och det tär. Jag försöker tänka positivt, vilket är svårt just nu, för den som jag kunde vända mig till med dessa frågor finns inte kvar här på jorden. Och DET är bara så hemskt och sorgligt! Men det är inte värst för min del – jag tänker på familjen som har drabbats av denna förlust. Vi måste emellertid gå vidare, alla, även om vi vissa dar tvivlar på att vi kan och orkar…


*Clark Kent = min lille bilman

**till doktorn på hälsoundersökning = bilservice hos verkstan
***vintertofflor = dubbfria vinterdäck


Livet är kort.

Read Full Post »

HA! Tyckte jag att det var mycket i morse? Mycket blev mer och nu är jag ÄNNU tröttare. M och jag har suttit och dragit upp ramarna för institutionsdagen i eftermiddag. Dagen är för övrigt flyttad en dag framåt i tiden. På tisdag ska vi dra in ytterligare ett par kollegor i planeringen.Och så har vi jobbat med en arbetsbeskrivning. Det lär bli jobb 80 – 20 på institutionerna och jag får byta kontor. Det känns lite svårt, för jag trivs så bra där jag huserar just nu. Men allting går, det måste det.

Jag var lite trött när jag kom hem. Och så är det städkväll, fortsättning från igår med dammning och dammsugning. I tidningshållaren utanför min ytterdörr satt det några papper – och jag pep som Beaker när jag började läsa… om fönsterbytet. (Det hade jag lyckats förtränga…)

Fönsterbyte behövs, men…


Om tre veckor
är det dags att börja röja. De nya fönstren levereras på torsdagen per lift till min balle*. Så ballen måste alltså tömmas först. Under följande måndag – onsdag monteras sen fönstren in. Jag måste flytta bort alla mina 42 krukväxter (vart då?). Möbler och saker måste bort minst en och en halv meter från fönstren (och flyttas vart då?). Gardinstänger, rullgardin och nätdörr måste monteras ner (och ställas var?). Möbler ska plastas in (plast får vi).

En och en halv meter låter inte mycket, men det är det. Jag har just mätt… Klart jag funderar hur det här ska gå till, jag kan ju inte lyfta med mina axlar. Dessutom inträffar detta alltså under samma tid som institutionsdagen. Det innebär att jag inte kan ta ledigt heller. Veckan därpå hämtas de gamla fönstren, med lift, från ballen. En bra grej är att det kommer nån och putsar de nya fönstren. Men man vet inte när och man får inte ställa tillbaka krukväxter eller så innan det har putsats.

Visst är jag glad över att få nya fönster, men just nu gör det mig bara ännu mer trött… Som grädde på moset avslutades texten i pappren med att man även ska montera in nya fönster i förråden – och då måste förråden tömmas… OCH VAR I H-E SKA JAG STÄLLA ALLA GREJOR SOM JAG HAR DÄR DÅ UNDER TIDEN???

Jag har annars kontaktat min läkarmottagning och dess sjukgymnastmottagning angående hälen. Har fått tid efter jobbet om ungefär två veckor. Dessutom hade hon som ringde upp hört fel och trodde att jag ville ha hjälp med en höft. Hade ju varit intressant om sjukgymnasten plötsligt hade satt akupunkturnålar på höften. Gör säkert mindre ont, i alla fall. Nålar i hälen har jag haft tidigare och det är ganska… ontigt!

Fattas nu bara att jag får brev från Sjukstugan i Backen att jag ska läggas in. För blir det operation får jag inte lyfta på sex veckor efter den…

Jag blir så trött att jag dansar lite.


Nej, nu blev jag ännu lite tröttare
bara jag tänker på allt, så jag ska dra fram dammsugaren och ta en promenad, dammat har jag redan gjort. Oj, oj, hur ska kontrollfreaket Tofflan hantera allt detta, månntro..?


*ballen = balkongen


Livet är kort.

Read Full Post »

« Newer Posts - Older Posts »