Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘loser’

En undersökning som Posten (jorå, den finns fortfarande – på nätet, i alla fall…) visar att de flesta svenskar, fyra av fem, vill ha viktiga brev via snigelposten, alltså i brevlådan, inte elektroniskt.


Ett brev i pappersform med kungen som helgon på fick jag en gång.

                                                                                                                                                                    Till pappersbrevets fördel talar att det är överskådligt och lättöppnat – man behöver inte starta nån dator eller logga in. Ofta vill man sitta i lugn och ro och läsa sin post när man har kommit hem från arbetet (det gäller ju alltså dem som arbetar, dårå, inte andra losers). Och det är VIKTIGA brev som räkningar, deklarationen och liknande som vi vill ha i pappersform.

Pappersbrevet är vanligare i Sverige än i övriga Europa, men det tappar mark. Mer än 80 procent av dem som har tillgång till internet betalar sina räkningar via nätet. Det är fler och fler som vill ha räkningarna digitalt.

Jag är nog benägen att hålla med. Jag gillar att få räkningarna i pappersform, för jag sorterar in dem i pärmar sen när de är betalda och det gör ekonomin och annat viktigt mer överskådligt för mig. Men jag har några autogiron där jag även får en pappersfaktura och några där jag får sms-avisering. E-faktura tycker jag är mindre bra. Då krävs det inloggning på banken för att kolla då och då för det är ju inte alltid man vet när räkningarna kommer. En del räkningar kommer ju inte i slutet av månaden. Deklarationen vill jag också ha i pappersform även om jag sen deklarerar via sms eller med e-legitimation.

Hur vill du ha viktig post???

Read Full Post »

Det gnisslar. Det gnisslar överallt, runt omkring mig. Det är inte bara Clark Kent* som gnisslar. För övrigt har jag ringt hans doktor** nu, men det var massor av folk på tur så jag ska bli uppringd.

Om en stund…

Så är det alltid när man ringer doktorn, eller hur? Gäller visst såväl vanliga doktorn som bildoktorn. 


Det är alltid folk på tur när man ringer doktorn – oavsett om det är vanliga doktorn eller bildoktorn.

                                                                                                                                                                  Men jag orkar inte försöka jaga Mekar-Bruden, hon ringer ju aldrig tillbaka. Så då får det vara. Tofflan krusar ingen! Är jag inte önskvärd, så är jag inte. Accepterat! Jag behöver inte heller nån ursäkt för att hon inte hörde av sig som hon lovat den där fredagen när hon skulle lyssna på bilen. Jag fattar. Jag uppfattas som en loser. Tur att jag är SKIIIT-RIIIK så att jag kan söka hjälp hos stället där jag brukar göra service på bilen en gång om året. Bara det att jag ÄR inte ens skit-rik – med ett i på varje ställe…

Jag har ingen holk, men jag kan se ut som en holk i ansiktet ibland när jag är förvånad. Och förvånad blev jag igår eftermiddag när jag satt på ballen*** här hemma en liten stund innan jag skulle hämta Fästmön från jobbet. Jag fick som vanligt påhälsning av min pappa talgoxe. Bara det att jag insåg att de var två. OCH… TADAM! De flög in i ett yttepyttehål mellan balkongväggen och fasadteglet. Och från det lilla, lilla hålet hördes… SMÅKVITTTER! Så nu har jag alltså fått en inneboende familj! Jag är förstås skitnyfiken, men vill inte störa. Ska försöka ta en bild vid tillfälle, fast jag kan ju inte gå alldeles inpå deras ”dörröppning”, då kanske jag skrämmer dem.


Den här bilden har jag lånat.

                                                                                                                                                              Talgoxar är så häftiga, trots att de är gula. Jag menar gult är ju, som bekant fult. Men talgoxar går att få alldeles tama, så tama att de kan äta ur ens hand. Det gjorde vi ofta hemma i trädgården hos mamma och pappa! Här i min bostadsrättsförening finns det regler som säger att man inte får mata fåglar från sin balle. Dessa regler har jag brutit nu. Häromdan fick talgoxen – ja, jag trodde ju att det var en enda – några ostbitar. Jag försökte få den att komma och ta bitarna ur min hand, men det vågade den inte. Förstår ju nu att den var livrädd eftersom den har ungar! I vart fall la jag bitarna på balkongräcket och det tog inte lång stund förrän de var borta. Men jag ska träna pippina igen, det ska jag. På den här sidan kan du läsa mer om talgoxar och dessutom lyssna på dess olika läten!

I morse var det redan 20 grader varmt vid sju-tiden när Anna väckte mig med en gnisslande garderobsdörr. (Antar att det vara straffet för Mary Poppins-filmen, men jag tycker att hon är så söt, där hon sitter och håller parasollet som ska skydda mig mot solen.) Elias fick shorts på sig till skolan idag och Anna åkte i shorts och linne till jobbet. Sen måste hon ju byta om till byxa och skjorta, stackarn! Det lär inte vara skönt att jobba idag…

Hoppas nu verkstan ringer tillbaka snart, den där stunden känns lite lång, kan jag tycka… Får väl göra ett nytt försök själv senare om inget händer. Dum som jag var lämnade jag bara fasta telefonnumret. Skulle behöva traska över till Tokerian och inhandla lite förnödenheter.

Ska annars förbereda en del inför mötet i morgon bitti och sen har jag lite hemma-fix att göra. En husmor är aldrig ledig, liksom. *skrockar* Men i natt stannar jag kvar här och sussar, Himlen får vänta på mig nån dag. Fast om Clark inte ska till doktorn akut idag kanske jag svänger förbi Annas jobb och skjutsar hem henne och Elias. Den här värmen är tryckande och det är en bra bit för dem att gå från skolan till Himlen.

PS Mina inneboende har ett glasspapper till dörr! Så gulligt!

                                                                                                                                                                *Clark Kent = min gnisslande bil-man
**hans doktor = dyra märkesverkstan
***ballen = balkongen

Read Full Post »

Idag är uttrycket i rubriken extra kännbart. Jag vet inte varför, det bara ÄR såna dagar ibland. När känslan att vara på topp hastigt byts ut mot att vara nere på botten och kräla (i självömkan, BN, var det inte så du sa? Inte till mig förstås, men till andra.) Det här att en dag vara den lyckosamma favoriten som människor både dras till och är avundsjuka på (jorå, jag fick känna på både och, tack så mycket!) för att nästa dag förlora en del av grunden och bli en loser som man undviker. Egentligen gör det mindre och mindre ont med tiden, men såna här dagar, när känslan av vanmakt tar över, kommer alltid då och då. Och problemet är att jag känner mig för luttrad för att hoppas på ett mirakel… Djupaste förtvivlan är mitt mellannamn just i denna stund.


Idag är rosen röd, i morgon kan den lika gärna vara död…

                                                                                                                                                               Det är i dessa stunder, när jag heter just Djupaste förtvivlan, som jag upptäcker att jag har fått en kommentar här på bloggen som lyfter mig – HÖGT – på sina vingar. När jag strax innan övervägt att inte ens sparka igång datorn idag för att det känns totalt meningslöst… När jag har funderat på hur och när och en massa praktiskt runt omkring jag ska kunna avsluta det hela… TACK, Elisabeth Gräns, för att du lyfte mig!

I morse var det inga problem för samtliga som skulle upp tidigt att komma ur sina sängar. Men Elias var så trött att han satt framför TV:ns barnprogram och såg ut som Kalle Anka när han är på husvagnssemester med Musse och Långben och just har blivit väckt. Anna var lite halvt panikslagen över att klockan gick så fort, men å andra sidan hade hon fixat ”allt” som den hundraarmade mamma hon är – utom vad hon själv skulle ha för kläder. Idag är hon på heldagskurs med sitt jobb nånstans ute på landet, så hon behövde bara vara på jobbet prick halv åtta och utan att klä om till jobbkläder. Frida verkade på bättre humör än igår kväll och det är vi alla glada för. Diskussionen den här morgonen handlade om Rolling Stones och deras varumärke…


Vems tunga är det här?

                                                                                                                                                         Vi hann med en stunds mys med tända ljus, men jag vill ta tillfället i akt att berätta att jag BLÅSTE UT de tre ljusen innan jag lämnade köket. (Dessutom stängde jag av kaffebryggaren och drog ur sladden till den!)


Mys på morgonen.

                                                                                                                                                               Så det var liksom ingen dålig start på dagen. Det var inte så att det hände nåt dåligt. Inte heller sov jag illa i natt. Jag sov bra och med nässprejens hjälp kunde jag andas genom näsan OK. Hostan var lite besvärlig när jag precis gått och lagt mig, men jag vaknade inte av att jag hostade i natt eller så…

Jag tror att det var när Anna bara vänligt frågade vad jag skulle göra idag som jag föll. Föll ner. För jag kom bara på en sak: jag har kommit överens med en vän om att vi ska telefonera. Och telefonera kan vi ju liksom inte göra ända till klockan 17 när jag ska hämta Anna på jobbet… Jag fick en insikt om hur tom min dag var. Den berikas enbart av ett telefonsamtal, men sen…

Jag borde gå ut. Gå ut och fota. Men mobilen är numera tejpad på ställen – det är ju dess kamera jag fotar med – och jag är hostig och snorig och har ingen lust.

Kanske blir det bättre i morgon… I vart fall kan jag se ett I morgon nu – tack vare EG:s kommentar.

Read Full Post »

« Newer Posts