Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘löjets skimmer’

Det var ju inte helt tyst under förra året kring det lilla ordet

hen.

Tänk att ett sånt yttepytteord kan skapa ett sånt liv i luckan som det blev! Själv höll jag mig en bit utanför debatten. Min ståndpunkt är att hen är OK att använda när man inte vet könet eller när personen som ska beskrivas själv tycker att hen är lämpligt. I övriga fall får det lätt ett löjets skimmer över sig. Jag kände mig till exempel förlöjligad av en SUR kvinna som kallade mig hen på Fejan (jag fick kommentaren uppläst för mig, för jag finns ju inte på Fejan). Förlöjligad därför att jag är en hon och inget annat. Mitt kön är inte osäkert och det visste den SURA kvinnan ifråga, så det var bara ren elakhet från hennes sida.

Hur som helst, nu är det dags för ytterligare ett nytt ord. Ett ord som egentligen inte är så nytt, nämligen det ännu mera yttepyttiga ordet

en.

Syftet med att börja använda det är att få ett könsneutralt alternativ till ordet

man.

Alltså det pronomen man (sic!) använder när man (!) vill beskriva nånting lite generellt så där och inte helt utpekande vilket kön som tycker/tänker/säger nåt.

Men att använda en är egentligen inte nåt nytt! Det används dialektalt, till exempel i Östergyllen, och det har använts ganska länge.

Dagens Nyheter har skrivit en intressant artikel om detta. I artikeln uttalar sig lite olika människor om vad det anser om en. De flesta är rätt OK med det, utan Magdalena Ribbing, enligt artikeln med titeln etikettsauktoritet. Jag undrar lite över varför man har tagit med hennes åsikter i den här frågan – hon är ju knappast språkexpert – men hon säger:

Jag undrar om inte ’en’ är på väg att bli en modegrej precis som ’hen’. Det hela känns fjantigt. Möjligen är ’en’-inträdet ett utslag av att vilja vara fin och ha extra finess. ’Man’ ses som tjatigt och tråkigt […]

Modegrej eller inte, jag tycker inte att en skulle påvisa att man är fin och har mer finess, snarare att man går tillbaka till sina rötter. Dessutom tycker jag att en är bättre än man. Fast ibland funkar det alldeles utmärkt att, som vi ibland inte vågar göra för att vi är rädda att förhäva oss, skriva

jag 

i stället för man….

Har du nån åsikt i den här viktiga frågan???


Livet är kort.

Read Full Post »

Djurkaraktäristik – kan det var en modell att använda sig av när man vill förbättra kommunkationen på ett företag? Det tror forskaren och coachen Philip Runsten på Handelshögskolan.

Tja, att det kan vara som en djurpark på en arbetsplats det vet väl de flesta. Men att verkligen benämna arbetstagare som olika sorters djur får en sorts löjets skimmer över sig, tycker jag.

Men Philip Runsten förklarar:

Ursprunget till modellen är att vi kommunicerar på olika sätt. Olika människor har olika språk, helt enkelt. Att prata i termer av djur och deras egenskaper ger oss ett verktyg för att diskutera skillnader i hur vi fungerar i grupp. […] Vissa utgår från handling, de är lejon. De är känslostyrda och går på instinkt. Ugglan, å andra sidan, är en betraktare. Sådana personer är analytiska, men har ibland svårt att bestämma sig. Den tredje personlighetstypen är St Bernardshunden. Hundtyperna är sociala på jobbet och de anpassar gärna sin egen personlighet efter omgivningen. De fungerar också ofta som gruppens fredsmäklare. Tyvärr tar de inte sällan på sig för mycket arbete i sin strävan att ”offra” sig för gruppen.

Philip Runsten menar att de flesta av oss är en kombination av typerna. Men det som är specifikt för en viss typ förstärks i vissa situationer, till exempel när man känner press och stress:

Under stress flyttar sig de flesta människor. En del kan byta skepnad, men ofta blir man MER av vad man redan är. Ett lejon blir ännu mer lejon: Nu måste vi komma någonstans! Ugglan å andra sidan hanterar sin stress genom logik: Hur löser vi det här?

Philip Runsten tycker att man i stället för att diskutera skillnader i ett pressat läge borde prata om hur man ska hantera olikheterna. Han tycker att djurmetaforen fastnar och är avväpnande. Den gör så att man kan skratta tillsammans åt missförstånd. Slutligen menar Philip Runsten emellertid att våra skillnader behövs.

Det JAG inte tycker behövs är tramsiga modeller för hur man ska klara att samarbeta på en arbetsplats när läget är pressat… Då har man väl rimligtvis inte tid att sitta och flamsa med och åt sina kollegor eller?

Fast, när jag tänker efter så har jag jobbat med råttor, björnar, ankor och en och annat tvestjärt. Om jag nu får dra paralleller till mitt eget, futtiga arbetsliv (23 år långt, bara).


Ett antal sega råttor har i vart fall jag jobbat med i min dar…

Read Full Post »