Bland ungflicksböcker, magiska moln och skrikande människor

Ett väldigt spretigt inlägg.

---

 

Mammakusinen B.

Alltså… det var faktiskt ytterligare en person som fyllde år igår och som jag ville lyfta fram. Men för att skilja ut henne från mängden får hon eget utrymme i dagens första inlägg. Mammakusinen B blev igår lika gammal som min mamma – i tio dagar till. Sen blir mamma ett år äldre. Jag visste att B skulle ut på musikaliska äventyr igår, så jag ringde först senare på kvällen. Lite för sent, trodde jag. Men inte! Det blev ett fint samtal om högt och lågt. Jag är verkligen lyckligt lottad, för är det nån jag kan prata med om min första familj, så är det mammakusinen B. Hon fattar och förstår utan att jag behöver dra hela historien. Det var förresten mammakusinen B:s mamma som ofta ryckte in som extra-vuxen i mitt liv när min egen mamma var sjuk och min pappa jobbade.

Det enda som irriterade mig när vi hade avslutat samtalet var att jag glömde fråga vad hon läste för bok när jag ringde. Böcker är jag alltid nyfiken på! Igår kom jag plötsligt på att jag har en hylla barn- och ungdomsböcker i mitt förråd. De flesta böcker är mina egna, men där finns också böcker som har tillhört min mamma (Kulla-Gulla-böckerna) och min pappa (Bill-böckerna). Och så finns där en och annan ännu äldre ungflicksbok som min farmors yngsta syster Ljuba läste…

Detta bildspel kräver JavaScript.

Glöm inte att dricka idag!

Värmen börjar krypa på mig här nu. Jag är ingen solmänniska, men självklart är det inte roligt om det ösregnar jämt. Det varnas emellertid för riktig värmebölja idag och jag sa till mamma i telefonen igår flera gånger att hon måste dricka ordentligt. Hon hade varit så smart att hon hade köpt hem mineralvatten under dan. Smart, därför att vi inte bara behöver vätska när det är varmt, vi behöver till exempel salt också, som vi ju svettas ut. Själv köpte jag var sin liten flaska åt mig och Fästmön när jag skjutsade hem henne från jobbet igår. Jag tror att den kylda drycken var uppskattad efter ett långt arbetspass.

I övrigt hände inget extraordinärt igår. Inga mirakler eller så. Det var bara en rätt vanlig onsdag för min del, med administration och skriverier på förmiddagen, glass till lunch vid 15-tiden och middag på ballen* vid 18.30-tiden. Jag satt en del på ballen på eftermiddagen och kvällen, men just när solen kommer runt hörnet, vid 16-tiden, och ett par timmar framöver, är där stekhett. Vid 21-tiden börjar solen sjunka ner bakom husen mitt emot och då kommer äntligen ljuvlig svalka och härlig luft. Jag satt och läste min bok på gång så länge jag kunde, innan den naturliga lampan släcktes, så att säga.

Himlen blev magiskt ljusblå och molnen rosa. När solen hade gått ner tittade gubben i månen fram. Jag var inte ett dugg ensam om att försöka fånga detta skådespel på bild, noterade jag på Instagram… Jag satt uppe alldeles för länge och njöt av tystnaden och den friska luften. Klockan var långt efter midnatt när jag kröp ner i sängen och jag lät alla mina fönster vara öppna i natt utom vardagsrumsfönstren och balkongdörren (vill inte bli störd av gräsklipparljud eller barnskrik).

Detta bildspel kräver JavaScript.

Idag borde jag tvätta och åka iväg på ett ärende, men jag känner mig seg och loj. Det var svårt att kliva ur sängen i morse, men jag stod upp i vanlig tid, plikttrogen som en soldat. Jag har författat en del av det jag ska – det finns ännu lite kvar att skriva – men nån leker väldigt högljutt med ett barn utanför mina öppna fönster, så jag tappade tråden (den vuxne låter mer än barnet). Kanske tar jag ändå en tur och inhandlar sallad till middag – det är nog vad som funkar idag. (det lekande barnet gallskriker nu; av den vuxne hörs inte ett ljud).

Händer det nåt hos DIG idag??? Berätta gärna i en kommentar så blir jag glad!

*ballen = balkongen

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Kvällsfrossa

Ett inlägg om att unna sig.

Fy te rackarns vilken dag! Det var lansering av e-tjänster och naturligtvis fungerade ingenting. Först. Tills brandväggen forcerades. Alltid lär man sig nåt. Och att få verifierat ända från Kiruna att saker och ting sen fungerade var en väldigt skön känsla.

Det var jordens bilköer på väg till jobbet i morse. Vissa partier av sträckan gick i ungefär 20 – 30 km. Så jag kom fram sent också. Det var väl redan då den här dan började bli mindre bra. Vad som var lite bra, i alla fall, var ljuset i morse. Med betoning på lite, dårå…

Januarimorgon. Notera det ljusblå på himlen! Det vita i drivor är snö-helvete.

Lunchen blev det inte mycket med på grund av teknikstrulet. Så nu när jag har landat hemma ska jag frossa i rostat bröd med Boxholms chiliost på.

Boxholms chiliost frossar jag på i kväll.

I kväll är det bara skit på TV. Eller i vart fall inget jag vill se. Och på torsdag är det två intressanta program, Antikrundan och filmen Boy A (som går alldeles för sent för mig, så jag får spela in). Varför är det så? Varför inte sprida ut lite?

Nä, jag får väl äta lite praliner och njuta av Antik-tidningen som låg i postboxen idag. Och kanske min bok på gång…

Julklappschoklad, i form av Belgiska sjöfrukter, från mamma passar fint en kväll som denna.

Inte konstigt att byxan sprack idag…

Byxan sprack…

Ha en go tisdagskväll! Det tänker jag ha, så slut i rutan som jag är…

Livet är kort.

Read Full Post »

”Nej, jag tror faktiskt inte på att du förstår hur det är…”

Ett inlägg om hur ont dagens förnedrande besök gjorde.

Idag betalade jag 65 kronor plus bensin för att ta mig till Arbetsförmedlingen och vänta i 50 minuter. (Nej, jag kan inte åka buss.) Därefter fick jag gå in i ett fem minuter långt (!) möte. Min senaste aktivitetsrapport skulle följas upp. Ett mer meningslöst möte får man leta efter!

Som vanligt var jag inte ensam i det stora huset av glas. Det var en hord av människor och alla skulle inte åt samma håll.

Den lilla människan i orange cirkel har besökt Arbetsförnedringens hus. Igen.

Jag skulle en trappa upp för första gången. En kvinna delade ut ljusblåa kölappar. Av och till kom det folk som jobbade i huset. De  ropade upp viskade numren. En del av oss som väntade på vår tur gav upp. Vi var kanske 20 – 30 personer som satt kvar.

De som jobbade i huset hade uppenbarligen dyskalkyli. De visste inte om det 100nånting på lapparna eller nollnoll. När jag fick min lapp sa kvinnan att det stod nio på den. Vid ett tillfälle hörde jag mitt nummer, nummer nio, trots att de var nummer 94:s tur. Jag undrar hur dessa har fått sina jobb. Inte kan det vara för att de kan läsa innantill, i alla fall.

Nummer nio var jag idag. Fast det står ju faktiskt 109 på lappen.

En av dem som ropade upp viskade nummer och som jobbade i huset var en muskulös, snygg och välklädd ung man med en massa blankt i håret. Jag ville INTE följa upp min rapport med honom. Vem tror du ropade upp viskade mitt nummer? Han, förstås. I mina fådda jeans och tröja, med leriga skor, skitigt hår och elva år gammal fleecejacka (den var i alla fall rentvättad) fick jag komma med till ett rum. Där ombads jag att legitimera mig och sen började det hela. Jag inledde med att be honom att vänligen stänga dörren så att alla utanför slapp höra vad vi sa…

Jag ser här att du söker en hel del jobb… Får du nån återkoppling?

undrade han bland annat.

Nej, för det mesta inte. Men när jag i enstaka fall får återkoppling på ett nej från en arbetsgivare handlar det om att man har sökt en mer junior förmåga,

svarade jag.

Jag har varit på en del intervjuer, men kommer visst alltid tvåa, 

fortsatte jag.

Men va bra! Det visar ju att du i alla fall har nåt som arbetsgivarna söker! Det är bara att fortsätta att söka!

sa Mr Muscle.

Alltså, jag är på väg att ge upp helt!

svarade jag med gråt i halsen och tårar som försökte tränga sig ut ur mina tårkanaler.  Jag drämde Excel-listan med alla mina 160nånting sökta jobb på bordet.

Jag kan ju inte ljuga om min ålder. Så jag lägger av snart, allt känns meningslöst.

Han tittade på mig och sa:

Jag förstår. Men det gäller att inte ge upp, att fortsätta, nån gång ger det utdelning.

Framför mina ögon dansade ett rött skynke…

Nej, jag tror faktiskt inte på att du förstår hur det är att vara arbetslös och att minst en gång i veckan fundera över om jag ska hoppa framför tåget i Gamlis eller nån annanstans.

Då tittade han på mig igen och sa ingenting. Till sist tog jag ordet och undrade om vi var klara med uppföljningen. Vidare tillkännagav jag att jag naturligtvis fortsätter att söka jobb fram till den dan jag inte längre trampar denna jord, för jag är ju så jävla plikttrogen.

Vi var klara. Den sista förnedringen blev att dragkedjan i min jacka inte gick att dra upp. Vilken tur att jag hade en fådd tröja från min förra arbetplats under, för det är ju inte precis sommarvärme utomhus.

Det här inlägget har jag skrivit i ett förtvivlat skick. Jag förväntar mig inte att nån har orkat läsa det eller ens orkar kommentera det. Jag bloggar nämligen inte för att få uppmärksamhet eller bekräftelse. Just det här inlägget har haft till syfte att jag försöker skriva av mig ångesten så att den inte tar överhanden och får mig att verkligen hoppa framför tåget. Jag har ju lovat att skjutsa i eftermiddag…

Livet är kort.

Read Full Post »

Att fylla en dag…

Ett inlägg om vad jag har gjort idag.

Det är baske mig inte lätt att fylla en hel dag! På natten kan man sova och fylla sitt liv med drömmar. Men på dagen…

Jag klev upp vid sjutiden och inledde dan med att skjutsa Fästmön till jobbet. Det är ett kärt besvär, absolut inget besvär. Dessutom är jag morgonmänniska och tycker att det är skönt att komma upp tidigt.

Sen satte jag mig direkt vid datorn för att börja dagens jobbsökeri. Jag hittade två väldigt intressanta jobb som jag sökte och ett av dessa fick jag åter ett personligt mejlsvar på ! Det tycker jag är toppen! En företagsledare som gör så är en bra ledare. Annars tycker jag att många chefer sorterar under kategorin

Mer eller mindre psykopater.

Nu säger jag inte att alla chefer är galna, men… en hel del har till exempel ingen förmåga alls till empati. Och kanske är det därför just de har blivit chefer???

Efter jobbsökeriet skrev jag två blogginlägg och en artikel med boktips som publiceras hos Uppsalanyheter troligen under morgondagen. Vidare har jag skrivit en annan text på uppdrag. En text som jag får betalt för, till skillnad från det jag skriver om här på bloggen och hos Uppsalanyheter. Ja, du läste rätt. Jag jobbar ideellt.

Har gått och plockat lite här hemma. Beundrat Annas söta (!) burk för druvsocker, den hon borde ha med sig…

Annas druvsocker väger 36 nånting.

Bäddat och diskat, läst en stund. Vattnat blommorna på ballen*, kanske helt i onödan. Mammakusinen B ringde på eftermiddagen och det var förstås jätteroligt. Under samtalet öppnade sig himlen, så jag fick stänga alla fönster! Nu är himlen ljusblå igen och molnen vita…

Passade på att göra rent mina halskedjor och mina örhängen. Den ena kedjan har varit min pappas och den har en tendens att åstadkomma svarta ränder bak i nacken. Jag misstänker att den ”bara” är i 14 karat, då kan det bli så.

Rengöring av smycken i en liten burk.

Jag har fått en fin rekommendation på LinkedIn av en person som jag jobbade tillsammans med (fick uppdrag av, ska jag säga!) hösten 2011! Det blev jag jätteglad för!

Och nu sitter jag och väntar på att det ska bli dags att åka och hämta hem Anna från jobbet. Jag hinner nog klippa naglarna innan dess…

Har du haft en innehållsrik dag??? Skriv gärna några rader och berätta!

*ballen = balkongen

Livet är kort.

Read Full Post »

Fult och snyggt

Ett inlägg om en loppistur, en MG-träff och en runda på Disagården.

Lördag och hyfsat väder för en utflykt ut på landet med bil. Det vill säga bara lite sol och lagom temperatur (21 grader). Vi for från stan strax efter klockan elva och anlände till Emmaus i Gryttby just före tolv.  Och det var tur, det, för det står att loppisen öppnar klockan elva på lördagar på ställets webbplats. Det är fel. Stället öppnar klockan tolv. Att det ska vara så jädra svårt att uppdatera viktig information som öppettider…

Först tog vi en runda i uthusen, utom bland kläder och skor för där luktar det så illa, tycker jag. Jag hittade ingenting där som jag ville ta med mig hem, men Fästmön gjorde ett bokfynd till Kronprinsen.

Innan vi fortsatte in i finhuset (huset där alla fina saker finns) tog vi var sin glass. Annas glass var svart och grå, såg inte alls god ut. Men det var den.

Vi tillbringade en lång stund i bokrummet, men jag hittade ingenting där heller. Idag hittade jag bara fula saker här, faktiskt! Innan vi for hemåt tog vi en fika och det var goda mackor – även om de var bredda på fel sida, enligt oss.

Eftersom dagen blev finare och finare bestämde vi att stanna till vid Disagården. På dess parkering var det MG-träff och vi dreglade över alla snygga bilar…

På Disagården gick vi runt en bra stund. Det var ju inte lika hett idag som när jag var där med Inger och Fia. Anna upptäckte att jag visst hade haft rätt: där fanns ett hus i vilket Annas släkt på pappas sida har bott!!!

Vill du se på Annas bilder, kan du kika på Instagram.

Mina bilder från dagen hittar du här:

Detta bildspel kräver JavaScript.

Livet är kort.

Read Full Post »

Nu vet jag varför!

Nu vet jag äntligen varför! Alltså varför folk är så smak- och stillöst klädda! Att jag själv är det beror på att jag inte har haft ekonomi på ett tag för att inhandla kläder. Eller rättare sagt, jag är tämligen ointresserad av kläder och har prioriterat viktigare saker som böcker och mat. Och en och annan öl, det medges. Dessutom är jag så tjock att inga kläder sitter snyggt på mig.

Igår skulle Fästmön och jag sammanstråla nere på stan för Anna skulle inhandla några linnen till Pride. Att gå i klädaffärer är inget jag estimerar. Att gå i klädaffärer när det är stekhett ute är ännu värre. Men jag hade utsett en belöning åt oss – var sin kall öl efter uträttat ärende. Dessutom hade jag skrapat ihop några hundralappar (ja, jag är en jäkel på att spara och snåla och gömma undan!) så vi kunde äta middag.

Redan i bussen in till stan förfasade jag mig över somligas klädstil. Vilken tur att jag då har min kära storasyster och vän fru Hatt att vända mig till när jag behöver klaga min nöd – denna dag per sms!

• I gången mitt emot mig på bussen satt en kvinna i min egen ålder med muskort jeanskjol och babblade i mobilen typ hela tiden. Alla samtal började med

Tjena grabben!

eller

Tjena tjejen!

Jag höll förstås på att bli tokig! Muskorta kjolar är nästan bara snyggt på unga tjejer, knappt ens på dem. Och folk som pratar i mobilen på bussen får jag bara lust att bita.

• När jag klev av bussen såg jag nåt ännu värre! En kvinna med arsle var iförd smårandiga supertajta shorts. Under dessa hade hon svarta tights, på fötterna rosa foppatofflor.
• Nåt annat som tycks vara högsta mode nu är kombon shorts och svarta, grova stövlar. Det ser inte klokt ut, tycker jag! Shorts när det är varmt – men stackars fötter – och omgivning! Vilken stank när man släpper fossingarna fria, liksom… UFF!
• En man i shorts och ljusblå t-shirt hade matchat sin top med ett ljusblått bälte.

Sen dök då Anna upp och vi gick till Klädaffär nummer ett. Det började gå upp små ljus för mig, varför folk klär sig som de gör…

1. Alla kläder tycks gjorda för pygméer, inte för bastanta och robusta kvinnor som vi.
2. Många kläder har skrikiga färger såsom pissgult, limegrönt och smutsturkost och migrän-/epilepsiframkallande mönster.

Anna testade i alla fall några plagg, men kom tillbaka med moloken min. Jag längtade efter en kall öl.

På Klädaffär nummer två var det om möjligt ännu värre än på Klädaffär nummer ett! Där irriterades vi av en tjej som lät som om hon var i målbrottet också. Hon pratade hela tiden och det var väldigt svårt att fokusera.

Vid det här laget hade jag fått rejält ont i ryggen också. Ajajaj, liksom! Anna hittade i alla fall två linnen, ett vitt och ett svart, till mycket bra pris.

På Klädaffär nummer tre skulle Anna prova jeans eftersom hon har ett enda par som funkar i värmen, men de är lagade. Jag passade på att glo på folk, förstås. Och kläder.

• På reastället hängde byxor i ridbyxmodell – vem är snygg i det, liksom?
• Vem designar tyger nuförtiden? Picasso är väl död? En klänning hade alla möjliga färger och som pricken över i (!) en massa bokstäver ovanpå. Vem vill se ut som Ett vandrande alfabete när hon går ut, liksom?

Äntligen hittade Anna ett par jeans som satt normalt och som inte kostade en miljon! Och äntligen kunde vi strolla ner till Åkanten, eller vad stället heter nu för tiden, och ta var sin kall öl och jordnötter till. Lycka!

Belöningen.

                                                                                                                                                                På Åkanten noterade vi att det bara jobbade unga personer. De var iförda nån sorts jobbuniform som måste ha varit hemsk i värmen – ett slags skjorta av asiatiskt snitt som var knäppt ända upp i halsen! Vi sjönk allt djupare ner i sofforna – och höll på att inte komma upp sen när det var dags att gå. Vi är ju inte så lätta i våra gumpar, precis…

Äta skulle vi göra på Tzatziki, hade vi bestämt. Vi passerade Dômen som förstås var storslagen i solen och vi kunde inte låta bli att fota.

Den här gången blev det mest de två höga tornen. På själva skeppet finns en ängel som jag har försökt fota miljoner gånger. Det blir aldrig några bra bilder… Så jag försökte inte ens!

                                                                                                                                                                 Det var ganska roligt att leka turist i vår egen stad. Vi kände oss nästan som japaner, som enligt allas fördomar ska fota allt – till och med sina egna skuggor… 

Notera den giganiska putmagen på figuren till vänster. Skämmigt!

                                                                                                                                                              På väg mot restaurangen passerade vi Upplandsmuseet, som en gång har varit kvarn. Det var också biskopsbostad i filmen Fanny och Alexander.

Upplandsmuseet och ett pilträd från Tzatziki, vars uteservering ligger nedanför.

                                                                                                                                                         Tzatzikis uteservering är mycket populär på sommaren. Vintertid är den öde, men man kan mysa rätt bra inomhus, i de härliga gamla medeltida rummen. Idag fick vi emellertid köa lite.

Vi fick vänta lite i solen nedanför trappan. Här noterade vi att det finns en öppen hiss för den som är rullstolsburen eller som går med rollator. Hade vi vetat det hade vi självklart gått hit med mamma på hennes födelsedag!!! Attans!

                                                                                                                                                             Det tidigare grekiska ölet Alpha var utbytt mot det lika grekiska Mythos och det smakade minst lika gott. Framför allt smakade det mer än det fatöl vi drack på Åkanten!..

Mythos är lika gott som Alpha!

                                                                                                                                                            Sen var det dags att äta. Vi är ganska konservativa och valde våra typiska förrätter, Anna grillad fetaost, jag het fetaoströra i paprika. Vi fick vänta ganska länge – det var ju massor av folk som skulle äta samtidigt som vi – så jag passade på att notera att damen vid bordet bredvid hade gigantiska näsborrar. Anna noterade att tjejen vid bordet på andra sidan oss såg ut som en häst. Själva är vi ju jättesnygga.

Fotot på min förrätt blev kasst. Min vanliga huvudrätt fanns inte längre på menyn så vi valde kycklingspett. Dessa fick vi vänta på i evigheter. När de kom in var köttet hårt och kallt. Som vanligt hade man i botten på tallriken placerat ett bröd som blivit alldeles soggy av den därpå uthällda tomatsåsen. Tomatsåsen smakade emellertid betydligt godare än vanligt. Potatisklyftorna till badade i fett, så jag åt bara några stycken. Grönsakerna och tzatzikin var fräscha även om en av mina tomater såg lite ledsen ut.

Medan vi åt passerade en tjej med en ljusgrön blomma i håret och blekvita ben. Vid ett bord bakom Anna reste sig en dam med gigantisk kran – och klev rakt in i en parasollstolpe, givetvis med kranen först. Hon skrattade generat och såg sig om ifall nån noterat detta. Självklart observerade hon inte mig, jag observerar så diskret, så diskret…

Anna är också en god och omdömeslös omdömesgill spanare!

                                                                                                                                                              Vidare såg vi en möhippa där alla var fula. Den blivande bruden var fulast. När jag messat över denna observation till fru Hatt undrade hon hur mannen såg ut. Vi var övertygade om att mannen är en kvinna och misstänker starkt att vi lär se följet på Pride.

Hela tiden vi åt var det ett gäng som satt och rökte en bit bort. Värst var en kille i rosa shorts med röda converse. Ingen snygg färgkombo. Men värre stil hade en man jag såg på andra sidan ån. Han var iförd nån sorts beige shortsdress med väst, grön t-shirt och blåa strumpor. Sen fick vi dessert och det var tur det, annars hade jag blivit riktigt elak…

Ljuvlig yoghurtdessert med honung och valnötter! Men den var slafsigt serverad och skulle ha gjort sig mycket bättre i till exempel ett coupeglas!

                                                                                                                                                                Vid det här laget var vi proppmätta och började fundera på hemfärd. För att kunna göra det var vi tvungna att ta oss uppför en skitlång trappa – antingen den utomhus eller den inomhus. Vi trodde inte vi skulle klara det för två bollar kan väl inte rulla uppåt. Men vi lyckades!

Vi lyckades ta oss till en busshållplats…

                                                                                                                                                                   Vid busshållplatsen fick vi vänta ungefär en kvart. Under tiden noterade vi en tjej med ridbyxlår och underbett. Underbettet kunde hon givetvis inte hjälpa, men ridbyxmodell på byxa är aldrig sniggt. Aldrig. Precis när två jättetjocka och jättemätta tanter skulle slå sig ner på bänken i busskuren hann två jättetjocka killar före. Den ena visade sina rosa kalsonger där bak. Med post. Inte fint.

Till sist kom vi hem, kollapsade i soffa och fåtölj. Anna slumrade till ett halvtimmeslångt TV-program jag spelat in kvällen före. Sen gick vi och la oss – efter tandborstning och tandtrådning, förstås. Anna sov hela natten, jag hade ju lingonen att tänka på, så min natt har varit jobbig. Dessutom drömde jag om matlådor på min blivande arbetsplats…

Read Full Post »

Curry curry day!

Lillan sa igår att hon tyckte att jag skulle ha en glad färg på söndagen. Ljusblå eller gul. Eftersom jag har haft en ljusblå dag och eftersom gul ju liksom är ful har jag valt en mellanfärg: currygul! Troligen inspirerad av färgen på såsen vi ska ha till kycklingen i kväll! (Jag är rätt förutsägbar, så där, eller hur? Det är mycket mat och gott som färgar mina dagar…) Men också av all känsloblandning de senaste dagarna. Curry är ju en kryddblandning och jag har känt mig lite sån.

Curry är en häftig krydda!

                                                                                                                                                      Lördagen gick i familjens tecken även om jag inte var så delaktig. Jag kände mig ganska medtagen av alla känslor som drabbat mig i veckan – från lite ledsen via tramsig och fnissig till djupaste förtvivlan, sen arg, sen glad och sen rörd över alla som visade mig sån uppskattning. Jag vet att jag inte borde känna efter så förbaskat ibland, men som läget är just nu har jag lite för mycket tid för eftertanke.  Dagarna bara går och inget händer och…

Idag känner jag mig mest tom i bollen, men jag vaknade med en skallebank* som hette duga och fick kräla ut i badrummet för att ta ett piller innan illamåendet kom. Sen somnade jag om. Morgonens dröm handlade om Linn som hade fått en vårta på halsen – UFF! Jag frågade om hon trodde att vårtmedel bet även på mina äckliga prickar på halsen, men jag minns inte vad jag fick för svar… Klockan var över tio när jag slog upp ögonen igen…

Känner mig lika tom i bollen som jag gjorde 1958 när jag var man och den här bilden togs.

                                                                                                                                                   Fästmön fixade till en underbar helgfrukost med kokt ägg och vi satt länge. Sen packade vi våra ryggsäckar och jag tog dem med hem till mig. Jag behövde nämligen handla lite bröd, fil, mjölk och potatis till Anna och mig för veckan som kommer. Passade på att köpa ris och currysås inne på Tokerian också samt lämna in mammas och mitt Lotto. Men idag blev det ingen vinst… Nu har jag packat upp min rygga** och stoppat in matvarorna som inte ska med tillbaka ut till Himlen i kylen. Strax dags att hoppa ut i bilen igen.

I kväll ska trion O till sin pappa och eftersom både de och vi har packning kändes det smartast att åka över med lite grejor till hemmet i stan i förväg. Linn, stackarn, har alltid en stor trunk som väger ett ton och som till stor del består av skolböcker. För övrigt gläder det mig att hon har fått en sån bra kontakt med R och jag hoppas att det leder till ett visst mål! Hon är så duktig med sin engelska även om jag hittar svenska meningar ibland, men man lär sig genom att skriva och prata och lyssna. Och hennes engelska är bra mycket mer avancerad än min var när jag var i hennes ålder… Ja, när det gäller engelskan kan Linns föräldrar verkligen vara stolta över sin dotter!

Veckan som kommer har jag inte ett skit inplanerat mer än att jag ska städa och tvätta i morgon, måndag. Och så ska jag läsa en spännande bok om bokutgivning och författarskap som jag har fått mig tillsänd som recensionsexemplar. Ett sätt att hålla hjärncellerna i trim!

I kväll blir det det allra sista avsnittet av Morden i Midsomer med sir John Nettles klockan 21 på SvT 1.

                                                                                                                                                 *skallebank = huvudvärk                                
**rygga = ryggsäck

Read Full Post »

En ljusblå dag

Jag inser att jag har vaknat till en ljusare dag än igår. Betydligt ljusare. Tänk så konstigt det är, men just idag insåg jag att det har vänt – även om det var länge sen det gjorde det. Med vänt menar jag alltså solens synliga närvaro och dagens längd.

Dagen idag är riktigt ljusblå och det är två plusgrader och blåsigt. Som en vårdag, nästan. Men jag gissar att det kommer mer snö och kyla – i alla fall om man får tro väderprognoserna för senare delen av veckan.

Men idag är dagen ljusblå. Och full av ljus. Och istappar…

Istappar från förra vintern.

                                                                                                                                                       Det är naturligtvis fruktansvärt halt ute. Det har töat, snön har smält och så var det kallt i natt. Snorhalt, med andra ord. Så nu gäller det att akta lårbenshalsar och handleder så man inte hamnar på Sjukstugan i Backen. Dess akutmottagning har ju… vissa problem, kan man läsa om då och då. Eller uppleva själv om man råkar hamna där. Då gäller det att ha tid.

Frakturer i apostlahästarna* är faktiskt inte de vanligaste frakturerna så här års utan det är handledsbrott. Och råkar man illa ut behöver man faktiskt inte ta sig till Sjukstugan i Backen utan till Uppsala centrum. På Dragarbrunnsgatan 70 finns nämligen närakuten som har öppet mellan klockan 7 och klockan 23 alla dar i veckan. Mottagningen drivs av Proxima. Först får man träffa en sköterska som gör en bedömning och sen får man eventuellt tid hos en doktor på mottagningen eller på dess ortopedakut.

Björn här på bilden har råkat riktigt illa ut i halkan.

                                                                                                                                                              Idag ska jag halka ut till Fästmön och barnena i Himlen. Det känns som om det var evigheter sen vi sågs! Och trion O ska skjutsas till sin pappa idag på eftermiddagen eftersom mamma ska göra ett nytt försök efter alla sjukdagar att jobba. Så i kväll blir jag ensam igen. Men jag tänker ägna timmarna åt att titta på Tom Alandhs dokumentär Leva livet, som jag spelade in på DVD:n från SvT2 igår. Och så ska jag ringa några samtal och boka in lite möten.

I morgon är mina planer att lämna blodprover efter att jag har skjutsat Anna till jobbet och efter jobbet ska vi åka och hämta hennes mobil som dog men som det inte är nåt fel på, enligt Nokia. (Mobilen har mest varit på lagning sen hon köpte den i höstas – detta var tredje inlämningen.) Affären där hon köpte mobilen har gjort sitt bästa för att hjälpa henne. Personalen har hittills varit väldigt hjälpsam och tillmötesgående. Att Nokia nu skickar tillbaka mobilen efter flera veckor och påstår att det inte är nåt fel på den är emellertid det dummaste jag har hört! Så nu vete 17 om det blir en Nokia om jag ska inhandla ny mobiltelefon… Och om Annas mobil krånglar igen blir det helt klart en svart bak utdelad till Nokia!

                                                                                                                                           *apostlahästar = ben

Read Full Post »

Juletid – och speltid!

Så här i juletid, när de flesta av oss så småningom får några dar ledigt (vissa undantag finns ju…), har vi som gammal tradition i familjen att spela spel. Fast nu är vi ju en decimerad skara som ska samlas till den här julen – mamma och jag. Då får det bli nåt av de klassiska spelen för två såsom Othello eller Backgammon. För jag är nog tämligen konservativ och håller mig till de gamla hederliga brädspelen.

Backgammon är ett vackert träspel.

                                                                                                                                                           När jag bodde i England hade familjen jag bodde hos i sin ägo ett utomordentligt vackert spelbord. Ena halvan var utformat som ett backgammonspel, den andra för schack. Det var ett fantastiskt träarbete!

Backgammon är nog för övrigt det spel jag gillar mest och det enda spel jag kan tänka mig att spela via nätet, tror jag.

Bland kortspel har jag en del favoriter som spelas med andra lekar än vanliga kortlekar, till exempel Skipbo eller Uno. Men dessa spel är ju roligast att spela när man är många.

Ett av de första spel jag lärde mig, som inte var kortspel med de klassiska 52 korten (där var morfar läromästaren!), var Monopol. Pappa och jag spelade på ett gammalt spel med spelpjäser av tenn. Jag minns att Chans-korten var aprikosfärgade och Allmänning-korten ljusblåa. Husen och hotellen var av trä och gröna respektive röda. Men nu finns min lilla pappa inte längre i livet och inte heller det kära gamla Monopolspelet – jag har endast nån spelpjäs och en av de två lila trätärningarna kvar i min ägo.

Ett helt klart modernt Monopol-spel.

                                                                                                                                                              Vill du läsa mer om brädspel och kanske lära dig hur man spelar till exempel Backgammon rekommenderar jag att du surfar in på brädspelssajten jag hittade idag! Där lärde jag mig bland annat att Backgammon är det äldsta spelet man känner till. Backgammon är ett sånt där spel som är lätt att lära sig men som kan ta en livstid att bemästra… Härlig utmaning, eller hur? 😉

Read Full Post »

Hemma på Farmen (Home on The Funny Farm)

Jahapp. Så sitter jag vid stordatorn hemma igen. De här dagarna hos mamma har gått väldigt fort och det känns skönt och bra att kunna göra lite nytta och hjälpa mamma med det hon faktiskt behöver hjälp med. Och vi bråkade inte alls den här gången! Vid ett par tillfällen var det fräsningar från henne, men jag påtalade detta och sen la vi ner.

Resan gick väldigt bra idag. Det var inte så mycket trafik, vädret var toppen och väglaget hur bra som helst.

Här är jag halvvägs ungefär, det vill säga på väg att svischa förbi Arboga.

                                                                                                                                                      Den nya dragningen av E18 utanför Hummelsta – till Hummelstabornas glädje (de vill ju inte åka genom sitt eget samhälle men utanför går bra. När de ska till sina jobb, menar jag.) – öppnades i måndags. Jag var lite spänd på hur vägen skulle vara, men blev glatt överraskad! Hastigheten var höjd till 120 och man passerade två tunnlar som gjorde resan lite roligare! (Ja, jag ÄR barnslig!)

Här närmar jag mig den första tunneln och Uppsala län.

                                                                                                                                                      Inne i tunnlarna var det mörkt och mysigt. Se bara!

Lite spännande att köra in i mörkret.

                                                                                                                                                           För första gången tog hela resan kortare tid att köra för mig än tre timmar – jag körde på ungefär två timmar och 45 minuter. Det var häftigt! Hemma på Farmen (The Funny Farm) var det dött, stängt och ogästvänligt som vanligt, men det skiter jag i, jag bara bor här ibland.

Jag ringde mamma nästan bums jag kommit in och hon var glad att höra min röst i alla fall, även om hon tyckte att det hade blivit tyst och tomt när jag åkte. Det känns bra att jag dels mådde så pass bra fysiskt som jag gjorde så jag orkade med lite tjat och tämligen mycket ältande, dels att jag kunde dölja att jag hade två rätt svarta dar.

Inte vet jag vad som utlöste svartigheten, men så snart jag slår upp mina ljusblå på morgonen börjar jag älta. Det är bara så dumt! Jag vet med mitt förnuft att jag aldrig får några svar och jag vet att jag snart hamnar i rött läge vad gäller ekonomin.

Frågan är vad jag ska göra rent praktiskt för att försöka skjuta problemen lite på framtiden. I vart fall ska jag strax knåpa ihop en ansökan, men det känns ju rätt tröstlöst, ärligt talat. Jag funderar starkt på att mejla ansökningar där det bara står ordet ”bajskorv” eller ”bajs” på hela pappersarket. Det ger mig säkert uppmärksamhet, om inte annat…

Bajs kanske är The Magic Word???

                                                                                                                                                            Solen tittade fram en stund framåt kvällningen. Jag visste att Anna hade kurs i eftermiddag och att hon skulle gå kvart i fyra, så jag messade henne att jag skulle komma till hennes jobb. Tyvärr hade hennes mobil dött under dan och jag måste ha missat henne med två, tre minuter. Så det blev ingen puss eller två idag heller… 😦 Men vi ska telefonera senare och så ska vi förstås ses i morgon.

I morgon bitti ska min favvo-Mona få ta hand om min skalle. Trots att hon klippte extra mycket sist har jag fått en kalufs uppe på huvet igen.

Tvättmaskinen får jobba lite just nu, själv ska jag spotta i nävarna och skriva en ansökan. Belöningen blir att sitta framför TV:n klockan 20 och glo på Babel.

Read Full Post »