Ja, det är sant som rubriken sammanfattar det:
I natt trodde jag att jag skulle dö
Jag fick väldigt svårt att andas på eftermiddagen och det blev inte bättre under kvällen. Dessutom fick jag väldigt, väldigt ont på vänster sida, vid revbenen.
Lungor och hjärta på väg att paja!
tänkte jag direkt.
Det var svårt att hitta en ställning som var bekväm att sitta eller ligga i. Ångestskapande bara det! Jag har aldrig haft dödsångest förut och till sist gick det över. När jag hade lagt mig i sängen tänkte jag
Om det är meningen att jag ska dö nu i natt så är det meningen, inget jag kan göra nåt åt.
Och tro det eller ej, jag somnade – OCH vaknade i morse!
Jag har fortfarande ont i vänster sida och jag har fortfarande svårt att andas, men det är lite bättre än igår kväll. Febern är nog borta också, för jag känner mig inte lika medtagen. Det jag har kommit fram till är att jag möjligen kan ha sträckt mig! Idiotiskt, men sant! Och fruktansvärt ont och ångestskapande, jag lovar!
Från sjukhuset fick jag med mig en blåspip som jag andas i då och då. Då känner jag att andningen blir lättare, att jag kan ta in mer syre. Mot den eventuella sträckningen kan jag inget göra, jag måste ju använda vissa delar av kroppen när jag reser mig etc.
Blåspipen är den där röda saken till höger i bild.
Det som slog mig var att det inte var ett dugg svårt att vara ensam mitt i allt detta. Jag hade på olika sätt talat om för ett antal personer att jag hade svårt att andas, att jag hade ont etc. Men eftersom ingen reagerade blev det inte upptrissat på nåt sätt utan jag insåg kort och gott att om jag skulle dö så skulle jag dö ensam.
Men ett tag till tänker jag kämpa på! Jag tänker försöka blunda för de ord vännen skrev igår om att det är värre när unga människor drabbas av cancer än äldre. Det tog jag som en direkt spark på mitt operationssår. Och jag blev både ledsen och arg, för även tanter på 50 år har rätt att leva. Faktiskt!
Man kan nämligen inte säga att det är värre när det drabbar en ung än en person som har levt i 50 år utan att 50-åringen känner sig riktigt jävla sårad. För även om jag mår skit just nu och trodde att jag skulle dö i natt har vissa saker och ting redan blivit så mycket bättre: till exempel att jag kan sova en hel natt utan att behöva rusa upp för att jag läcker nånstans ifrån. Det handlar om livskvalitet och överlevnad och att säga att det är värre när unga människor drabbas är som att ge oss äldre (!) rejäla sparkar där vi har som mest ont. För jag är inte färdig med mitt liv på länge än, var så säker på det.
I natt trodde jag att jag skulle dö. Men jag överlevde. Hade somliga varit med och bestämt om prioriteringar i vården hade jag väl blivit petad sparkad ur operationskön för min ålders skull (50 år). Vad är det för människosyn???
Jag har blivit av med ett monster på 13 centimeter i diameter – samt lite organ därtill. Jag är på väg att få ett helt nytt liv. Fast om jag skulle dö på vägen var detta i alla fall värt ett försök. Och när jag dör, då lovar jag att jag ska göra det ensam. Sorti. Ridå.
Livet är kort. Blanda inte äpplen och päron.
Read Full Post »
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - en tragisk komedi 