Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘livsfara’

Ja, nåt bättre beskrivande ord av hur jag känner mig just nu än rubriken på det här inlägget finns inte! Höstruggig… Känner mig PRECIS så. Ute är det grått och blåsigt. Gårdagens magproblem fick sin förklaring idag – det var dags för lingonvecka. Och DET är nåt jag tycks förtränga varje månad. När jag låg på sjukhus sist slapp jag skiten, men sen kom lingonen nån vecka eller så efter att jag kommit hem. Nu är det fyra veckor sen. Jag fick ett brev från en av doktorerna härom veckan, för resten, där det bland annat stod att jag hade ett e-recpt att hämta ut. Men sen jag tänker INTE proppa i mig en massa hormoner, inte när jag är 48 bast och det enda jag vill slippa är… lingonveckorna. Och så länge jag äter hormoner återkommer lingonveckorna.


Lingonveckorna är nåt jag vill slippa.

                                                                                                                                                            Idag känns magen ändå rätt OK, men det är som om magsåren jävlas extra mycket inför detta månatliga gissel. I stället känns det tydligt och klart att jag har en förkylning på gång. Alltid ska det var något… Men, men, en förkylning kan jag ta så här på hösten, de flesta går ju omkring och snorar och hostar. Fördelen för mig är att jag ju slipper sjukanmäla mig nånstans. Ingen bryr sig.

Eftersom jag känner mig ruggig och lite hängig ska jag nog försöka ta det lite lugnt idag. Jag städade ju klart igår kväll, så jag har inte det att tänka på. Sen försökte jag lösa mitt Twitter-problem, men kom ingen vart. Det går alltså inte att sms:a in meddelanden till Twitter längre, inte från min mobil. Men jag har ju inte en sån där androgyn android eller nåt åt de hållen utan jag skickar upp ett vanligt sms. Det har funkat sen starten – men i torsdags var sista dan jag lyckades få in nåt. Det går att skriva in meddelanden via datorn, men vitsen är ju lite att man ska kunna messa kommentarer etc när man är ute och rör på sig. Tycker jag i alla fall. Nu läste jag mig till att den som är kund hos 3 kan messa, men tydligen inga andra andra (om man då inte har en FIN NY mobil med Twitter som app). Och eftersom mitt sista meddelande kom in den 30 september har jag gissat att man inte har slutit avtal med några andra svenska telebolag än 3. Snällt, då… Här sitter jag med en tejpad jävla mobil och är kund hos Telia


En sån här mobil har jag, med skitbra kamera, men mobilen är tejpad lite här och var. En annan nackdel är tydligen att jag är mobilkund hos Telia…

                                                                                                                                                            Nä, som sagt, idag är det nog bäst att trollet Tofflan håller sig inne. Hon verkar inte bara vara ruggig och risig utan allmänt grinig. Bara det att hon MÅSTE ge sig ut för att handla TILLBEHÖR till lingonveckan samt lite annat. Nu är ju frågan om jag ska promenera över till Tokerian eller ta bilen till ICA Heidan. Båda alternativen är nämligen förenade med LIVSFARA – och det som utgör LIVSFARAN är lastbilar från Grönlunds trafikskola… Härom dan när jag var över till Tokerian höll jag på att bli NERMEJAD av en lastbil från den nämnda trafikskolan – PÅ ÖVERGÅNGSSTÄLLET! Av nån anledning fick jag för mig att det inte var en elev bakom ratten – dessa brukar nämligen VERKLIGEN stanna där de ska stanna, vid övergångsställen… Och härom morgonen, på väg hem efter att ha skjutsat Anna till jobbet, kom en Grönlunds-lastbil och nästan körde in i mig och min bil i en rondell. Eftersom jag ju redan var inne i rondellen skulle lastbilen, enligt gällande trafikregler, lämna mig företräde. Det gjordes icke. Men det blev trots allt ingen smäll även om det var väldigt nära… Så jag undrade igen om trafikskolan ifråga

  1. enbart har livsfarliga elever just nu?
  2. är skitdåliga på att lära ut?
  3. har lejda mördare som anställda???

Nej, nu ska den här surkärringen gå och dra nån gammal tidning över sig, förslagsvis dagens lokalblaska. Sen blir det bäddning och vattning av krukväxter innan jag planerar Den Sista Färden. Till affären, typ…

Read Full Post »

Den ursprungliga tanken idag var att vi skulle ge oss av till Stormarknaden och inhandla shorts till Fästmön. Men det gick bara inte. Det var liksom sol- och badväder, det fick till och med jag erkänna.

Ibland blir jag så trött på mig själv för att jag alltid i första hand vill tillgodose andras behov och önskningar. Men allra värst är jag när jag blir livrädd – fast jag så gärna vill göra nåt. Att åka och bada är ett typiskt exempel. Det tar emot. Det tar emot att sitta så gott som naken bland andra så gott som nakna människor. Jag är en valross, en koloss vid det här laget. Det finns ingen annan än mig själv att skylla på. Jag har ätit mig till den här kroppen och jag har suttit stilla och låtit det onyttiga ta fäste. MEN… jag vill högst ogärna visa upp denna lekamen, ty jag är ICKE STOLT över den.

Så ibland vill jag dra mig undan. Allt utanför hemmets väggar känns livsfarligt – fast DET har inte bara med kroppen att göra. Och det tar på att utsätta sig för livsfara, bara så du vet. Det gjorde jag idag. Tro det eller ej – men jag överlevde! Nu sitter jag här vid datorn och bloggar.

Villkor. Det är alltid på nåns villkor. Ibland stämmer våra villkor ihop. Ibland låtsas vi att villkoren stämmer ihop. En del gånger kompromissar vi. Och så händer det att vi är kompromisslösa. Vägrar samarbeta.

Självömkan satt jag och tänkte på när de andra badade och hade kul och jag satt ensam i skuggan på min filt.*


De Fyras Gäng badar – från vänster Jerry, Anna, Linn och Elias.

                                                                                                                                                                  Ja, hon som stalkar mig, hon som hade sagt till nån att jag ägnade mig åt självömkan, hon hade nog rätt. Det är så jävla synd om mig (NOT!).


Filten jag satt på var i alla fall rätt fin.

                                                                                                                                                              När jag väl landade var det hur mysigt som helst att få gosa med Elias, prata med Jerry och beundra Linns ursnygga bikini. Frida saknade jag, för jag hade velat se hur hennes nyklippta hår blev, men jag får väl åka över nån dag när mamma har kommit och kolla.


Killarna O skoj-fajtades och än så länge vinner pappa. Men han ska nog passa sig…

                                                                                                                                                             Vi gav trion och lift ut till Morgonen i Förorten innan vi åkte hem till en ändå hyfsat sval lägenhet i Nyby. La oss i sovrummet och lät takfläkten svalka oss och torka några tårar som föll.

Anna fick en superidé om middagen – räkor! Så jag plockade fram ett kilo ur frysen och nu ligger det och tinar. Vi slängde på oss sandaler och traskade över rondellen till Tokerian och inhandlade aioli, bröd, kex, avocado och så lördagsgodis, förstås.

På Tokerian fanns det massor av kategorierna Tokigt & Slugt, men det är för varmt för en uttömmande rapport. Såg nog ett och annat surkart och kände bara

Orka!..

En trevlig dam i vitt kom fram till Anna och la handen på hennes rygg.

Men lilla vän, ska du sitta och sova i natt?

Anna hade vid det här laget blivit illröd på främst övre delen av ryggen. Det ser verkligen ont ut och när vi kom hem slängde jag in henne i duschen. Efteråt smorde jag henne med after sun-kräm, både baksidan och framsidan – jag är så hjälpsam, så, när jag vill. 😀


Illröd!

                                                                                                                                                              Nu ska jag gå och kolla om det MÖJLIGEN finns en kall öl jag kan sprätta medan jag lägger sista handen vid detta blogginlägg och sen korkar upp en flaska vitt till räkorna.

PS Det fanns det! 😛

* Jag har soleksem, så det var därför jag satt i skuggan.

Read Full Post »

Det gjorde mig så ont att se E förminska sig själv – och bli förminskad av omgivningen! Jag undrade var alla som tidigare hade så många åsikter och idéer befann sig nu i krisens stund. Det tycktes mig som om de lämnade E en efter en. Tills det bara var jag kvar. Och min roll och förmåga var och är inget att räkna stort med. Måhända min brinnande iver i sig att skipa rättvisa kan vara det jag behöver för att lyckas med mina planer.

Den första tiden gick E omkring i en bubbla för sig själv. Vissa stunder storgrät han, andra stunder var han uppfylld av optimism, framtidstro och hopp. Dessa tre ”ljus” som jag sen såg släckas ett efter ett.

Det fanns emellertid ett par andra personer som stod upp för honom, det ska ärligen sägas. Men deras händer var bundna och eftersom de dessutom befann sig i beroendeställning gentemot D var det inte mycket de kunde göra. Däremot såg jag hur E:s ansikte sken upp varje gång de ringde eller träffades.

Dessvärre blev E:s utflykter från hemmet allt färre. Det var som om han klarade att ta sig mellan sitt hem och mitt hem men inget mer. Och till slut blev även det en plåga för honom. Det var därför jag upplät mitt hem tillfälligt till ett par studenter så jag kunde vara nära E. För jag började bli riktigt bekymrad över hans situation. Det kom knappt någon post till honom längre – förutom räkningar, förstås. Telefonen blev tystare och tystare och upphörde till sist helt att användas som kommunikationskanal. Det var liksom ingen enda som längre bekymrade sig om att kommunicera med E. Ett hårt straff för en man som var intelligent, intellektuell, känslig och intuitiv. Och omtänksam om andra. Vad hade han nu för sin kära omtänksamhet?

Dagarna gick, veckorna passerade, så även månaderna. Och av misstag råkade E släppa ifrån sig en del information som var tänkt för senare bruk. Detta misstag kostade honom mycket lidande och efter krisen var hans reserv tömd. Ändå stod han för sitt misstag, för det var ju egentligen inget misstag, utan endast information släppt på fel forum och på fel sätt till fel personer. En av dem som insåg att E visste mer än han låtit påskina blev dessutom D. Och DET innebar de facto livsfara – för E.

Read Full Post »