Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘livrädd’

Ett vardagligt inlägg om terapi så här på helgen.


 

Videung

Anna syns till höger i bild, lagandes mat.

Annandag påsk är det för alla, men vardag ändå för somliga. Det vill säga människor som arbetar inom vården, typ som Fästmön. Vi har nu haft fredag kväll, lördag samt söndag ledigt tillsammans. Vi har ätit och druckit gott, haft sällskap av de två äldsta ”barnen”. Jag har haft skitont i ryggeländet och Anna, den stackaren, har stått för det mesta av matlagningen. Tanken var att vi skulle hjälpas åt. Tja, jag skalade väl lite potatis och räkor på påskafton, det var mitt bidrag. Anna har diskmaskin, så den skötte det mesta av disken, turligt nog.

Inte blev de två jobblediga dagarna nån jättevila för min älskling, men vi har försökt att slappa lite då och då, var och en på sitt sätt. Igår kväll satt Anna och äldsta bonusdottern på ballen* och fikade, medan jag låg inomhus och kved och gjorde detsamma (fikade, alltså). Äh, jag gnäller inte om ryggen för att nån ska tycka synd om mig. Att jag stönar och gråter IRL är kroppens egna reflexer. Här på bloggen skriver jag av mig smärtan. Den lättar faktiskt lite av det. Att skriva ger mig nåt att göra en stund, nåt som, trots att jag skriver om värk, tar bort tankarna på smärtan. Bloggen har alltid fungerat som min ventil. Är det inte den ena åkomman så har det varit den andra. Gratis terapi!

Häromdan kom jag att tänka på just terapi när jag helt oförhappandes träffade på en före detta chef i Förorten. Märkligt nog har vi inte setts under alla år Anna och jag har varit tillsammans. H*n, chefen, alltså, har ju bott där ute h*n också. Nu behövde inte jag söka terapi för den chefens skull, men det var en turbulent tid då, för cirka tio, tolv år sen. Mest för chefens del. Några år senare var det vi andra som drabbades och behövde terapi. En del av oss.

Tamburmajor

Tamburmajor. Eller Anna, dårå, för den som inte ser det.

Mitt på dan idag var det två packåsnor – eller tamburmajorer, som Anna brukar likna sig vid – som tuffade in till stan. Vi blev stadsbor igen. Jag hade min ryggsäck och Lapdancen samt en påse böcker, Anna hade två väskor, ett antal jackor (man vet ju aldrig hur vädret blir) och en kasse med mat som de hemmavarande inte äter och som vi därför medförde hit. Här blir vi nu i knappt två veckor. Jag är fortsatt sjukskriven nästa vecka. Lagom till min födelsedag går sjukskrivningen ut och mitt mål är att jag ska åka och jobba om en vecka. Hur nu det ska gå. En dejt med naprapaten väntar däremellan. Blir ryggen inte mycket bättre snart får jag helt enkelt lov att ringa doktor Jan igen. Men målet är, som sagt, att jag den 28 april åker och jobbar. Det är nämligen min tredje sista arbetsdag innan jag slutar på nuvarande ställe.

Anna började sitt jobb klockan 14 idag och jag skjutsade henne. Det är nog helgens varmaste dag. Jag såg massor av promenerande och cyklande människor. Själv går jag med skinnjacka, livrädd att ryggen ska bli värre.  Passade på att handla lite förnödenheter på vägen hem på ICA Heidan. En del som jobbar där är ganska… oförskämda. Andra är trevliga. Hemmavid mötte jag Lucilles Gäng. Vi terapeutade oss om det som hände den 8 april. Vi har alla ganska lika åsikt om vad vi hörde och vad vi tänker om det hela.

Mamma har fått ett samtal och jag har betalat min bensinräkning som tycks ha levererats på långfredagen (märklig postutdelningsdag). Nu blir det en stunds läsning – dels min sedvanliga dagsrunda hos de bloggare jag följer, dels min bok på gång (som bara är urtrist). Anna ska inte hämtas förrän klockan 21, tyvärr, tycker jag dårå. Men vem vet, Anna kanske vilar upp sig på jobbet..?


*ballen = balkongen

 


Livet är kort.

Read Full Post »

En dag i Stan – den Gamla och den lite yngre…

Ett inlägg om en virvlande, omvälvande tisdag.


Om gårdagen var en lugn och gäspig dag,
så blev tisdagen desto livligare. Den liksom vivrvade, som den bekanta Simone. Men som tur var blev vi inte så hårt drabbade här i trakterna.

Jag skulle ta tåget in till Stan (= Stockholm). (Mitt huvudärende skriver jag om senare i ett lösenskyddat inlägg.) Uppsala hade gjort höst. På centralen var parasollerna ihopfällda och av uteserveringarnas möbler fanns inte ett spår.

Parasoll vid Uppsala central

Ihopfällt och höstgjort.


Fick trevligt sällskap av Fästmön
, vilket naturligtvis förgyllde dan. Och tog bort en himla massa nervositet. Så till den grad att jag glömde byta skor… (Mer om detta i det kommande lösenskyddade inlägget!)

Anna på tåget

Anna var med på tåget.


Fast nu för tiden
är hon ju så nyttig och ska ha fruktstund jämt och samt…

Clementin

Anna har fruktstund. Jag bistod med våtservetter som enligt Anna luktade… utedass… Hmpfff…


Vi travade i blåsten
och fotade ett och annat.

 Lyktstolpe

En häftig lyktstolpe.


Jag tog en bild
av mitt favoritförlag! Det är nämligen på Norstedts jag ska ge ut min första bok!

Norstedts förlag

Här ska jag ge ut min första bok.


På ett hus
hittade vi de mest hiskeliga figurer. Hade kunnat fota allihopa, men sanden rann på i timglaset…

Hiskelig figur på hus

Hiskelig figur!


Somliga nyttiga
hade ju inte ätit så mycket frukost. Därför stegade vi in på Café Kladdkakan och tog kaffe och scones. Sconesen var smuliga, men underbart goda!

 Scones o kaffe på Café Kladdkakan

Scones och kaffe på Café Kladdkakan.


Efter den lilla (nåja…) munsbiten
var det dags för mig att gå iväg en stund. Anna roade sig själv för en stund.

Själva sammanstrålningen senare skulle ske på Chokladkoppen. Chokladkoppen ligger vid Stortorget, inte Järntorget, har jag lärt mig…

Chokladkoppen vid Stortorget

Chokladkoppen ligger vid Stortorget.


Chokladkoppen är hur litet som helst.
Anna hade väntat på att få gå på toa en bra stund. Jag själv passade på att byta skor och sno senaste QX. Gossarne på Chokladkoppen ville ta upp beställning, men det hoppade jag. Hade svårt att stå ut i detta klaustrofobins näste. När man är en flodhäst, så…

Det var skönt att byta skor. Jag hade nämligen halkat upp och nerför brinkarna på kullerstensbelagda trottoarer… Men Gamla Stan är så häftigt!!!

 En gränd i Gamla Stan

En gränd i Gamla Stan.


Innan vi lämnade Gamla Stan
hann vi med ett besök på Sci-fi-bokhandeln. Där hängde en läskig figur i taket. Ett monster av nåt slag, eller?

Ett monster i taket på SciFibokhandeln

Ett monster i taket?


På ett annat ställe
hängde en arg snubbe. Han blängde antagligen för att jag snavade på en matta…

 En arg snubbe

En arg snubbe.


Vi vände näsorna
mot den yngre delen av Stockholm. Men medan jag köpte ett vykort till mamma passade Anna på att prova en snigg hatt. Eller..?

Anna provar hatt

Anna provar hatt. Visst är hon en riktig BEJB?!


Jag brukar inte vara så förtjust i väggord
och sånt, men det här fotade jag och tog på så vis med mig. Det hängde utanför ett kafé. Somliga borde läsa och lära.

Den som får kärlek ger kärlek

Tänkvärda ord som en och annan borde läsa och lära sig.


När vi passerade slottet
utbrast Anna:

Här bor KNUUUGEN!

Jag svarade:

Neej, det gör han inte alls, han bara jobbar här.

Strax därpå mötte vi en dam med en hund. Anna skulle just till att säga nåt om var voffsingar brukar gilla att nosa på andra voffsingar när jag stötte till henne, livrädd att hon skulle säga nåt mer om kungen. Det var nämligen en av hans systrar som var på promenad med sin hund…

Vi klarade oss in till mer civiliserade trakter utan fler nästan-incidenter. Vi passerade FLERA godisaffärer, men stannade BARA för att fota!!!

Godis

Så mycket gott…


Utanför Buttericks
på Drottninggatan hängde ett gigantiskt spöke.

Spöke på Drottninggatan

Ett gigantiskt spöke.


Nästa mål
var mitt favoritantikvariat Alfa. Jag brukar alltid leta efter en viss bok åt vännen FEM och en annan speciell bok åt min sister. Dessvärre fanns ingen av dem i nån hylla. Men som vanligt fanns där en massa andra böcker…

Ett hörn hos Alfa

Det här är bara ett hörn inne på Alfa…


Jag gjorde två fynd
åt mig själv. Två böcker, som kommit ut i år för 90 respektive 80 kronor, inbundna förstås. Den ena boken var läst typ en gång, den andra verkade inte vara läst alls…

Populisten o Hennes iskalla ögon

Dagens bokfynd för 90 respektive 80 kronor.


Det gjorde ont
att behöva lämna kvar alla andra böcker, men som snälla kickor vinkade vi adjö till Humpty Dumpty och gick för att äta en mycket försenad lunch.

Humpty Dumpty

Vi ses snart igen, Humpty Dumpty!


Vi hamnade på BarbeQue Steakhouse
där killen bakom disken verkade en aaaning förvirrad/stressad/förälskad. Men vad gjorde det när vi fick var sin ljuvlig grillad laxfjäril med potatisklyftor och mycket grönsaker?! (Fast själva fjärilen ser ju verkligen ut som nånting annat… 😳 )

Lax

Grillad laxfjäril, potatisklyftor under, såser och goda grönsaker bredvid.


Vi kom hem i bra tid,
men det kändes konstigt att skiljas åt på centralen i Uppsala. Samtidigt vet vi ju att vi ses på fredag igen om inte förr.

På bussen hem förfasade jag över att vuxna människor inte har bättre vett än att sätta upp sina gympadojor på sätet mitt emot, där andra människor ska parkera sina rena rumpor. Det här är rent puckat!!!

Sko på bussätet

Dålig uppfostran, slöhet eller bara puckat?


Hemma igen
har jag suttit och granskat en artikel om mig som kommer i en veckotidning framöver. Nu väntar jag på att det ska sluta regna, för jag måste en tur till Tokerian...

Vad har du gjort idag då??? 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om vädret, men som också kan tolkas på annat sätt.


I morse var det riktigt dimmigt
och kallt! Jättekonstigt att tänka sig att det var 36 grader varmt på söndagen när termometern visade sju grader morgonen efter. Jag skjutsade Fästmön till stället där hon ska jobba fram till klockan 16 idag. På sina håll var det omöjligt att se mer än ett par meter framåt. Försökte fånga det på bild, men det gick inte så bra.

Dimmigt

Lite svårt att se i morse.


Det var vägarbeten
på två ställen på väg till Annas jobb dessutom, så det var lite besvärligt. På ena stället grävdes det för nya ledningar, tror jag; på andra stället asfalterades det. Vilket fruktansvärt utsatt jobb, vägarbetarens! Dels ganska farligt på grund av morgontrafiken, dels jobbigt eftersom stressade människor på väg till jobbet kan ha en tendens att bli lite arga på hinder i vägen… Inte vet jag. Jag har inte jobbat sen den 31 juli.

Bara ett jobb hittade jag i morse att söka. Men dan är inte slut än, det kan dyka upp fler, hoppas jag. Jag väntar också på besked från förra veckans övningar. (Ibland tycker jag att jag ägnar mer tid åt att peppa andra i samma läge som jag själv. Får jag tillbaka? Nej, snälla Tofflan, det ska du väl inte förvänta dig?! De som redan har jobb verkar vara livrädda att bli smittade. Eller nåt…)

Det har hängt kläder här som väntar på strykning ett bra tag. Jag tror nog jag ska dra fram bräda och järn och göra lite nytta. En maskin med mest jeans är tvättad och hängd. Diverse småsysslor kvar att göra här i hushållet innan jag duschar och ger mig frukost. Till kvällen ska jag försöka lyckas laga kycklingkorv och makaroner – inte kolbitar och max tre pastarör – till min hungriga, utarbetade (?) älskling.

Inte mycket som var roligt och glatt idag, inte. Måtte ha vaknat på fel sida… Men det klarnar och dan kan bara bli bättre! Igår kväll preliminärbokade jag och Anna in ett besök hos en god vän uppåt landet en helg i oktober. Äntligen har vi nåt att se fram emot! Ja, förutom Kulturnatten och kyrkovalet nästa helg, dårå…

I morgon ska vi ut till Himlen och stöka lite med en leverans som Anna får. Vi kanske ska till skroten med lite grejor också. Om vi orkar bära… Tunga och otympliga är prylarna som ska kastas.

Vad händer hos dig den närmaste tiden??? Varför inte skriva några rader i en kommentar och berätta lite???


PS
Jag kanske ska göra som en och annan före detta direktör – bli politiker… Det gav mig nånting att tänka på, verkligen… Bara det att jag har lite svårt att bestämma vilket parti som ska få den äran.


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om nåt som we love to hate.


Häromdan skrev jag ett inlägg om reklamfilmer på TV.
Nu har jag samlat lite mer underlag så det blir ytterligare ett inlägg. För det här med TV-reklam kan verkligen engagera människor, undertecknad inkluderad. Det är nånting vi TV-tittare love to hate, ungefär.

ÖBkillen

Nåns älskling? Säkert, men inte min, i alla fall… (Bilden är lånad av Mrs Wedell.)


Jag köper fortfarande inte
att all uppmärksamhet – även dålig – är bra. För när det gäller varor och tjänster är väl ändå syftet med reklamen att skapa goodwill??? Som ju ofta i reklam-TV:s värld blir badwill. Man blir irriterad och tycker att företagen är töntiga/knäppa. Hur troligt är det då att man handlar där? Jorå, jag åkte till Ö&B häromdan för att köpa en grej som jag sett i reklamen – pappersreklamen. Annars undviker jag stället så mycket jag kan. Är livrädd för att möta den Överenergiske killen med de många tänderna ovan! (Han borstar nog inte med den tandkrämen som tandläkaren som låter som om hon har en muninfektion gör reklamfilm för…).

Livrädda var det många som blev för ett par år sen för en tjej som gjorde reklam för vissa apoteksvaror. Jag blev det inte, jag tyckte att det var en ganska neutral och OK reklam. Men en aktuell reklamfilm jag verkligen blir skraj för är Kicks! Hur i helskotta tänkte de??? Sminket gör ju människorna i filmen ännu läskigare! Vem vill köpa då?

Riktigt dålig reklamfilm just nu är den med Tommy Körberg och färgen. Har Tommy Körberg så dåligt med pengar att han måste ställa upp och spela in sånt skräp?

Och Dajreklamen (Förlåt, det stavas visst Daim nu för tiden…) Du vet den som använder stereotypbilderna musklig man (hård utanpå) och mjukisman (mjuk inuti). Eller nej… Tvärtom var det nog… Hur som helst: dåligt! (Dessutom fastnar just den här chokladbiten otroligt mycket i tänderna. Tur att jag då använder en annan tandkräm än den i reklamfilmen, för mina tänder blir rena och jag det låter inte som om jag har två tungor i käften när jag pratar.)

Många reklamfilmer handlar om ätande, en del handlar om bantning. Man undrar bara varför de ändå ganska seriösa Viktväktarna fortsätter att visa reklamfilmerna med Shirley Clamp när det avslöjades att hon hade använt en helt annan metod för att gå ner i vikt snabbt – så hon kunde spela in reklamfilm åt Viktväktarna, eller? Man undrar.

Tillbaka till reklam för ätande. Det sämsta jag har sett på länge är nog Burger Kings reklam om killen på stranden med anden. Han som frivilligt avsäger sig tre sinnen – känsel, hörsel och syn – bara för att få behålla sin hamburgare. Det här är snudd på kränkande reklam, tycker jag! Vad tycker personer med funktionshinder som är döva och blinda, till exempel, om denna reklamfilm?

Eller nej. Lägst ner på min lista av dåliga reklamfilmer just nu är nog filmer av typen

saker som pratar.

Alltså, tror reklamfilmsmakarna att folk är dumma i huvudet eller? Jag blir förbannad på kontaktlinser som pratar Kalle Anka och diskmedel som har åsikter!!!


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en synnerligen varierande lördag.


Dagen började… varmt.
Eller varmt och varmt… Hett. Redan tidigt på morgonen visade termometern en utomhustemp i solen på över 40 grader…

40 grader varmt

Lite varmt idag, dårå…


Även om inomhustempen
på bilden är nästan 27 grader tycker jag att mitt hem är svalt. Det går ju att öppna alla fönster och göra korsdrag numera!

För att svalka mig gjorde jag en Fästmö-frukost, det vill säga stoppade banan och kanel i filen. Det har Anna lärt mig att man kan göra. Eftersom hon nyligen har varit här finns det dessutom frukt i hemmet!

Fil m banan o kanel

Fästmö-stuk på filen, det vill säga banan och kanel.


Men jag måste ju vara lite egen också.
Därför åt jag tre bitar av mitt svindyra surdegsknäcke, ett mycket passande bröd för mig, eller hur? (Retorisk fråga.)

Surdegsknäcke

Surdegsknäcke åt jag till frukost, passande nog.


Efter duschen var jag lika varm som före,
så det var inte det lättaste att glida i jeansen och den tjockis-svarta tischan. Men är man fet och svettig så är man. Det är bara man själv som kan ändra på det.

Mamma fick en signal innan jag lämnade byggnaden för att möta Anna och Prinskorven på vårt vanliga ställe. Vi for sen gemensamt vidare till Annas snälla mamma och L på Slottet. Elias var ganska medtagen av värmen. Han gillar den inte alls och det gör inte jag heller. Men en mindre kropp har svårare att stå ut än en större…

Det var så hett att jag inte orkade fota några blommor. Ett par koppar kaffe och en härlig hallonbakelse slank däremot ner finfint. Hallonen på bakelsen kom naturligtvis direkt från Slottsbuskarna!

Hallonbakelse

Härlig hallonbakelse med hallon direkt från Slottsträdgårdens buskar.


Elias piggnade till lite
och orkade sen gräva upp lite potatis tillsammans med mormor. Själv konverserade jag mest L. Anna grävde lite hon också.

Sen var det ju det här med att bada… Och jorå, vi gjorde det!!! Vi doppade inte bara tån i ån, Anna och jag doppade oss och simmade ett par tag! Tyvärr var det lite hämmande med en familj som hade lagt beslag på bryggan och ogärna lämnade plats åt oss i fem minuter. En unge stod med kastspö och jag var livrädd att nån krok skulle fastna i en skinka eller så. Moderskeppet till gossen rodde omkring i en gummibåt och kommenterade varje rörelse vi gjorde.

Inte kul att visa upp sitt fläsk, sina proppiga ben och sitt gigantiska och fula ärr (TACK Sjukstugan i Backen för att jag fortfarande lever!), men jag gjorde det ändå. Jaa, jag gjorde det! Och nu kommer INTE nån bild på badnymferna utan en bild på mina blöta badkläder och badlakan.

Blöta badkläder o handdukar

Blöta badkläder och badlakan.


Efter doppet
– nej, vi drunknade inte, Elias var ju badvakt! – hoppade vi in i en stekhet bil och for till Tokerian. När vi anlände kände jag mig rätt klubbad, men faktum är att det är väldigt svalt och skönt inne i Tokerian.

Kalkonklubba

Jag kände mig rätt klubbad.


Och nu ska jag berätta
lite mer om varför jag kallar Tokerian för Tokerian. Somliga tycker då förstås att jag raljerar, så de kan ju sluta läsa här. (Jag förstår förresten inte folk som läser min blogg när de bara retar sig på allt jag skriver. En sån blogg skulle jag bara skita i att läsa!)

Det handlar om att det ibland är lite… hipp som happ med grejorna där inne. Skylttextaren kan inte stava, så man har skickat denn* till affären där Arga Klara brukar handla för att extraknäcka lite i sommar. Och så det är lite muppigt både bland personal och kunder. Men jag älskar faktiskt Tokerian! Jag är så glad att det tar två minuter att gå dit och köpa ostbågar och mjölk och nougat och jag skulle inte vilja byta bort den för allt smör i Småland – eller i nåt annat land heller, för den delen!

Här kommer några förklarande bildexempel från dagens shoppingtur:

Detta bildspel kräver JavaScript.


Himlen tur och retur
och jag sitter nu hemma. Molnen hopade sig och jag trodde aldrig att det skulle börja! Men det gjorde det. Det ösregnar och åskar i skrivande stund!

Moln

De släpper ifrån sig härligt regn!


Nu ska jag ta mig en bira
och lite ostbågar och bänka mig framför TV:n för att glo på Göingeflixen! Jepp, det är alldeles sant!


Livet är kort.

Read Full Post »

Jaa, med livet i behåll kom jag hem – men det var knappt! Bilen var helt översnöad när jag skulle åka hem från jobbet. Det blåste och snön yrde och redan när jag skulle svänga ut på stora vägen från jobbet höll jag på att köra fast. Då kommer det en idiot bakom och ska köra om och runt mig för att också svänga höger – när jag står halvvägs ute i korsningen och en bil närmar sig från vänster. Hur dum får man vara?.. (Retorisk jävla fråga.)

Bilresan hem gick i 20 knyck som max. Jag vet inte hur många gånger jag höll på att köra fast eller få sladd. På vindrutetorkarna frös snön till is och sikten var i princip fem procent – en remsa, cirka en decimeter bred som löpte över vindrutan var klar att se igenom. Snön utanför gjorde att sikten totalt sett närmade sig noll…

Hemma i New Village var det inte plogat, men på parkeringen hade det inte yrt så mycket snö. Jag hade en hög om cirka en meter snö upp mot garageporten, så den fick jag skotta undan innan jag kunde köra in. Jag var livrädd att fastna på parkeringen, för där var ju trots allt inte snöfritt, men det gick bra. Idiot 2, med parkeringsplats till vänster om mig, hade skottat sin parkering och lämpat över all snö på min plats. Vilken tur att jag har ett garage!!!

Snön börjar täcka fönsterrutorna här hemma. I arbetsrummet är ungefär 20 centimeter av rutans nederdel täckt i skrivande stund.

Snö på fönsterrutan

Snön har lagt sig på nedre delen av fönstret i arbetsrummet.


Alla andra fönster
i lägenheten ser ungefär likadana ut, utan ballefönstren*, förstås – all snö hamnar ju på räcket eller själva ballen**. I köket har emellertid snön ramat in den ena rutan i vänsterkant. Tyvärr syns det inte så bra på bilden, men det är rätt fint. Fast läskigt. Jag börjar känna mig ganska insnöad…

snö på köksfönstret

Mycket snö är det nu.


Jag var orolig
både för Fästmön och Jerry, hur de skulle kunna ta sig hem från jobben. Sms-svaren dröjde, så jag satte igång att skura i badrummet. Då fick jag ett telefonsamtal som jag har väntat på och som gjorde mig ganska uppskakad… Mer om detta kommer strax i ett lösenskyddat inlägg!

Både Anna och Jerry kom hem till Förorten, men nu är all busstrafik i Uppsala inställd. Taxi kör inte heller utanför stan. Så vi får se om man kan ta sig till jobbet i morgon. Det kanske blir till att jobba hemma…


*ballefönstren = balkongfönstren

**ballen = balkongen


Livet är kort.

Read Full Post »

Andra delen – andra dagen av säsongens Stjärnorna på Slottet var Christer Lindarws. Tyvärr missade jag början eftersom jag fick besök, men sen kastade jag mig i TV-fåtöljen och insöp Chrippe & co!


Christer Lindarw, dagens stjärna och en gång utsedd till Sveriges snyggaste kvinna.


Jag hade verkligen sett fram emot
kvällens avsnitt, så det var synd att jag missade början. Enligt mamma pratade Christer då mest om sin uppväxt med en ensamstående mamma. Sen berättade han förstås om hur han kom in på den yrkesbana han gjorde och hur det kunde bli succé.

Christer visade sig vara ett stort fan av småkakor, så förmiddagens aktivitet visade sig vara bakning av sju sorters kakor…  Men först fick vi se de övriga deltagarna stappla fram på högklackat, iförda var sin rosa boa. Christer gav dem slutligen en lektion.

Dagens roligaste var när Christer lurade de andra att de skulle göra nån sorts bungyjump på en pulka nerför taket på slottet. Kvartetten såg mycket tveksam ut, rentav livrädd. Men när en av männen slutligen erbjöd sig att testa avslöjade Christer att det var ett skämt – och så gick de och fikade.

Till kvällen sminkades damerna till Anita Ekberg, medan herrarna klädde sig i mörka kostymer, smala slipsar och solbrillor.

Jag tyckte veckans program var bra mycket bättre än förra veckans, men det kanske har att göra med att jag tycker att Christer Lindarw är en mer intressant person än Kim Anderzon. Däremot tycker jag att en timma känns kort! Jag skiter rätt mycket i vilka aktiviteter stjärnorna ägnar sig åt. Det roliga och intressanta är när de berättar om sig själva, kanske avslöjar nåt man inte hade haft en aning om. I Christers fall har jag ofta funderat över att det trots att han är så känd aldrig har florerat några rykten om kärleksaffärer kring honom. Han avslöjade i kväll att det hade funnits såväl kärlekar som flirtar i hans liv – varav en del rätt kända personer. Men det var ganska sorgligt när han berättade att han aldrig hade bott ihop med nån, att han varit en typisk ensamvarg hela sitt liv…

Christer Lindarws dag får högt betyg för att den var intressant – trots att de, enligt Christer, skulle ägna sig åt att göra inget. Men tyvärr är de personliga samtalen och berättelserna för korta – alternativt hårt klippta.

Näst vecka är det Louise Hoffstens dag och den ser jag också fram emot!!!

Read Full Post »

Jag delar inte precis massor av egenskaper eller företeelser med Blondinbella. Men… Nu när hon har brutit ihop och sökt läkarhjälp eftersom hon har (haft) en stalker efter sig kan jag emellertid känna ett närmare förbund med tjejen.

Jag blir förbannad när jag läser att hon gjort anmälningar om stalkern, men inte fått nån polishjälp. Hon har varit förföljd och mordhotad och känner sig otrygg i sitt eget hem. Och i tisdags sökte hon läkarhjälp. Där fick hon – sömntabletter. Vidare ska hon kontakta ett säkerhetsbolag som ska hålla koll på lägenheten. Och kanske en psykolog.

Varför har inte polisen gjort nåt? Varför tar man inte anmälningar om stalkning på allvar?

Jag har själv gjort flera anmälningar. Vid två tillfällen har jag anmält telefontrakasserier. Trots att det blev bevisat svart på vitt varifrån samtalen kom hände ingenting. Så småningom – och nu snackar vi år – slutade telefonterrorn. Och det är jag självklart glad för eftersom jag i dagsläget behöver vara tillgänglig på telefonen 24 timmar om dygnet, sju dar i veckan. Varför jag måste det är inget jag vill skriva om i ett öppet inlägg, men var snäll och ifrågasätt det inte – jag har mina skäl. Men hur som helst, det tog år innan terrorn upphörde.

Idag är jag fortfarande ”skadad” av telefontrakasserierna. Jag kollar alltid numret på den som ringer och jag svarar inte gärna på ett okänt nummer. Om jag svarar, kan jag låta väldigt kort och misstänksam. Jag gillar inte när nån vän eller bekant ringer och telefonskojar – jag blir livrädd.

Sen jag började blogga har jag blivit stalkad av och till. Tyvärr är det sånt man får ta när man skriver så öppet som jag gör. Yttrandefriheten är inskriven i grundlagen, fast det tycks inte folk förstå. Men jag kan verkligen inte förstå att min ringa person är så intressant att man stalkar mig år ut och år in samtidigt som man vet att man inte är välkommen. Är det roligt att jag är rädd och förbannad? Om du tycker det är du rätt sjuk, skulle jag vilja påstå.

Jag vet att jag har läsare som jag mest önskar dit pepparn växer. Men majoriteten som läser min blogg är varmt välkommen. Jag försöker fokusera på vänligt inställda läsare. Stalkare, skvallerkärringar och annat pack som kommer på köpet när man har en välbesökt blogg försöker jag ignorera. Personligen skulle jag aldrig nedlåta mig till ett sånt beteende som att följa nån som jag avkyr på hans eller hennes blogg. Bara så dumt…

Men dummast av allt är när nån stalkar nån och det går så långt som till hot – och polisen inte tar offrets anmälan/anmälningar på allvar. Det är värt en svart bak, det.


En svart bak till polisen som inte gör nånting åt anmälningar om stalkning.

Read Full Post »

Idag på förmiddagen satt jag och uppdaterade mitt CV – kom gärna med synpunkter på mitt CV! Då gick det åt ett antal skrivarpapper – man måste ju se hur det ser ut när man skriver ut det. Blev tvungen att ärta över till Tokerian.

Snacka om gult ljus ute!!! Jag blev tvungen att hoppa uppför trapporna igen och hämta solbrillorna! Och HEPP så blev jag osäker på om jag var jag eller Dolph…


Tofflan och Dolph – eller tvärtom..?

                                                                                                                                                      Bländad av det gula ljuset – jag kanske skulle ha gjort detta till en gul dag även på bloggen, men gult är ju, som bekant, fult – inhandlade jag lite gula ”grönsaker” samt Lemon curd OCKSÅ, förutom papper till skrivaren. Men boken jag såg på bokrean som jag ville ha, den tog jag bara upp och tittade på. Detta, kära läsare, var en bravad från min sida!!!

På vägen ut såg jag en som såg livrädd ut att se mig. Utebliven hälsning är mitt straff sen snart två år tillbaka och det känns väldigt moget – NOT! Det är visst flera som kör samma race, även såna som tidigare häcklade folk av typen Den Livrädda ovan… Kan bara meddela samtliga att jag definitivt inte är farlig, men jag har åsikter.

Read Full Post »

Vi som inte var inbjudna/nominerade kunde vara där hade i kväll möjligheten att följa QX-galan på TV4.

Här kommer ett referat i punktform – för dig som valde ett annat TV-program…

  • Carina Berg sjöng uruselt, men var skitsnygg i håret. Tyvärr var hon tvungen att förevisa sin trista man. (Carina Berg var alltså konferencier.)
  • Maria Montazami fick pris som årets TV-personlighet. Jag kunde inte hjälpa det, men jag undrade om hon nånsin har läst en bok. Sen blev jag livrädd att hennes tuttar skulle ramla ut.
  • Mona Sahlin grät när hon blev avtackad och tackad för sina insatser för HBTQ-folk. (Men tro inte att Mona Sahlin är nån söderböna, hon är född i Sollefteå.)
  • Nämen, Lena Ph igen! Två gånger har jag sett hört ‘na i kväll, det var lika härligt båda gångerna!!!
  • Och Sarah Dawn Finer med Annas och min låt… Nu dämpar vi belysningen…
  • Ett rörande inslag om It gets better – en kampanj för att minska självmorden bland unga homosexuella. Mr Joel Burns fick QX-galans hederspris för It gets better.
  • Tommy Körberg levererade My way med vissa gester. Sången satt fortfarande. Tommy Körberg heter för övrigt Bert i första namn. Det rimmar på Stjärt. På tal om det… På Mona Sahlins högra sida satt Liza Marklund. Liza rimmar på Fisa.
  • Ann-Louise Hanson visade hur man gjorde roliga schlagers på svenska av utländska bitar! Skitkul! 😆
  • Årets hetero blev Birgitta Ohlsson. Jajamens!
  • Sen blev det september… Nej September. Och Mikrofonkåt är hon låten. (Höll på att sätta täljstenen i halsen, stenen, som busan Anna lagt i min läsk…)
  • Carina tramsade med Eric Saade och gav honom en våldtäktstuta. För att bjuda honom til QX-galan var som att leverera en pizza till Robinsonön, menade hon.
  • Peter Jöback och hans Oscar uppvaktades sen med ett försenat grattis till giftermålet. Oscar fick ett anti friss-medel.
  • Petra Mede fick en puss av Carina Berg. Urrrk!
  • Babsan fick en spanjor av Carina Berg.
  • Malena Ernman fast i Christine Meltzers version delade ut pris till Årets artist – Robyn.
  • Björn Ulvaeus gjorde en bejublad entré i snigga glittriga och orange klädedräkt med rosa cape. Mums! Björn Ulvaeus delade ut pris till Årets homo – Elisabeth Ohlson Wallin.

Read Full Post »

« Newer Posts