Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘livet passerar’

Jo tackar som frågar, idag känns det lite bättre. Det brukar hjälpa att grina en stund och sen sova på saken. Hälen är rätt OK idag på morgonen. Jag har gått ett par svängar i korridorerna här på jobbet för att känna efter. Men riktigt solig känns inte sinnesstämningen. Jag känner mig ledsen, ledsen djupt inuti. Försöker slå bort såna där tankar om sorgligt och en oviss framtid, men de har liksom slagit klorna i mig.

Novemberträd.


Det är inte så
att jag påverkas av årstiden. Jag har det nog svårare på våren när man ska och måste så mycket. Hösten är min favoritårstid. I år kan jag tyvärr inte njuta av den. Jag kan till exempel inte vara ute och fota alla vackra färger. Livet liksom passerar utanför mina fönster. Och tittar solen fram under dagtid på jobbet, måste jag dra för min egentillverkade wellpappgardin – annars ser jag inte vad det står på datorskärmen.

Sist jag hade riktigt deppiga tankar fick jag ett mejl från vännen K. Rakt på sak frågade K. Nu finns K inte kvar här och kanske är det just det som sänker mig. Begravningen är ju på fredag och jag ska åka dit med två vänner. Det sista jag kan göra för att hedra K:s minne. Men du ska veta att jag förbannar mig själv för att jag inte var mer lyhörd! Och framför allt för att mitt sms kom två dagar försent…

Under förmiddagen hoppas jag att min lap top på institution 1 blir klar för trädlöst nätverk. Jag trodde att den var det, men det visade sig att S inte hade gjort nödvändiga installationer. Lite oroande, eftersom jag ska på en kurs i eftermiddag och behöver ha med mig datorn. Den stationära är ju liksom inte ens släpbar…

I kväll måste jag städa av i badrummet och i duschrummet/toan innan jag städar av mig själv med dusch och hårtvätt. Jag orkade inte det igår. Framför allt orkade jag inte stå i duschen. I kväll måste jag orka.

Varför känns det som om jag inte har nånting att se fram emot? Det måste jag ändra på! Min pappa sa alltid att jag skulle komma ihåg hur mycket jag har att vara tacksam över – tak över huvudet, arbete, nån som älskar mig, en familj. Ingenting i livet är fast utom de fakta att du själv är den enda du med bestämdhet vet att du ska leva hela livet med och att du ska dö. Men jag försöker verkligen vara just tacksam och jag försöker se framåt med tillförsikt. (Jag lyckas inte alltid.) Problemet är bara att det är så gott som omöjligt att planera nånting – av olika skäl. Läste på Twitter att en person jag följer opererades igår, en liknande operation som jag själv väntar på. Kanske var den personens tillstånd mer akut, vi gjorde biopsin ungefär samtidigt. Kanske får jag en kallelse snart…


Livet är kort.

Read Full Post »

Jag drar mig tillbaka. Gör mig otillgänglig en stund. Kanske en längre stund. Jag vet inte. Kanske behöver jag bara sova..?

Hur kan jag vara så trött? Jag äter mina vitaminmediciner och det som stod på agendan idag blev bra och varmt – inga katastrofer av ett eller annat slag. På mitt sätt sörjer jag. Sörjer att jag är så dålig på att ta kontakt och att hålla den. Idag har jag verkligen varit megasocial – kanske det är därför jag känner mig helt slut? Men jag har träffat så många intressanta människor, blod av mitt blod, idag och jag skulle vilja ge dem alla en gigantisk group hug. Samtidigt är jag så förbaskat svensk – och jädrigt lagom – det fick mest bli handslag.

Jag kom hem vid 16.30-tiden. Jag pratade i telefon – med ett kort avbrott – fram till kvart i åtta. Mobilen väste fram sms på sms. När jag hade lagt på vanliga telefonen och hällt upp en skål med flingor och mjölk ringde mobilen också. Jag avvisade samtalet. Idag var jag tvungen. Jag orkar inte vara social mer. För nu. Men det tar emot. Det är sååå svårt att avvisa nån. Och att vara mycket kort mot andra.

Kanske är det därför bäst att jag drar mig tillbaka. En stund. Tills… jag orkar igen. Tack alla för att ni bryr er! Jag bryr mig om er också, men nu måste jag gå bort en liten stund. Inte långt bort, bara en bit.


In i min kammare…   

                                                                                                                                                            I kylskåpet ligger en liten flaska Gula änkan. Jag väntar på ett tillfälle att öppna den, tillsammans med Fästmön. Men livet bara passerar och jag, jag drar mig tillbaka, in i min kammare. Jag ska bara vila en stund.

Read Full Post »