Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Livet är en gåva’

Ett inlägg om just att skrida framåt, i sakta mak.

 

Mitt ben på en köksstol

Så här inleds min dag. På rygg på köksgolvet, med benen på en stol, går jag igenom vad jag ska skriva.

Om ryggen kändes bättre igår kväll, var den etter värre i morse. Fästmön och jag hade för säkerhets skull kommit överens om att hon skulle ta sig till jobbet för egen maskin, eftersom min hälsa nu är som den är.

Jag var färdigsoven vid halv nio idag. Betänk då att jag var den som först gick och till sängs igår, redan vid 22-tiden. Smärtan gör mig trött. Trots att jag var ensam kravlade jag mig ner på golvet i köket. Efter vissa skrik och stön fick jag upp benen på en köksstol. Där låg jag och gick igenom kommande kapitel av min bok. Jag gjorde också mina övningar. Det går faktiskt att både tänka och göra övningar samtidigt.

Kökstaket från där jag ligger.

Min utsikt från där jag ligger på köksgolvet och tittar upp.

Utanför tycks våren sätta fart på riktigt. Det blåser, men är soligt. Jag har två fönster öppna i lägenheten för att få in lite frisk luft. Just nu har jag nämligen för ont för att ge mig ut. Men min intention är att försöka ta mig till Tokerian till fots och hämta Anna, med bil, när hon slutar jobba klockan 16.

Den här förmiddagen är snart passerad. Jag har lyckats tvätta mig i ansiktet och fått på mig linser. Sängen är bäddad. Intar just nu fil och müsli vid datorn. Ytterligare ett kapitel är skrivet idag. Jag har också gått igenom det jag skrev igår och redigerat en del. Nästa kapitel ska ge ytterligare en del bakgrund. Sen… sen ska texter klippas in, ramen ska byggas på. Kort sagt, delarna ska bli en helhet. Det tar tid. Men det tar mer tid än jag hade tänkt eftersom jag inte kan sitta vid datorn några längre stunder, framför allt inte på förmiddagen, min bästa skrivartid. Det är fruktansvärt irriterande och inte alls som jag hade tänkt mig den här semestern.

Men jag får nånting gjort. Jag ser hur nånting växer fram. Och snart vill jag se vad Anna tycker om det. Jag är spänd. Förväntansfull. Sen vet jag att det kommer perioder när jag drabbas av det motsatta. Tankar som

Jag kan inte!

eller

Det är ingen idé att jag fortsätter.

Fast grejen är att jag måste fortsätta. Personen som har förstört mitt liv ska ut ur mitt liv för gott. Och det här är det slutgiltiga sättet.

I kväll äter vi våfflor här. Men vad händer hos dig? Skriver du böcker, har du ont eller är du glad över livet som ju är en gåva? Skriv några rader här, om du vill. Det skulle göra mig glad.


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en bok.


Se ljuset i det svartaÄntligen har jag fått läsa
Annika Östbergs senaste bok, Se ljuset i det svarta! Boken, som kom ut i höstas, stod länge på min inköpslista och förra månaden skickade jag efter den. Till format och utseende är det en liten bok. Till innehåll är den mycket stor. Lite tung, också. Jag kunde bara läsa den bitvis och göra paus emellan.

Annika Östbergs resa genom livet har varit väldigt olik min. Ändå hittar jag beröringspunkter – och framför allt gemensamma tankar. Men jag har inte suttit i fängelse i 28 år, det är en väsentlig skillnad. En likhet är emellertid den om våra möten med människor – Annika Östberg genom sina föreläsningar och böcker, jag genom min blogg. Dessa möten som har gjort att människor tycker att de känner oss…

[…] på ett nästan intimt sätt. De har ju tagit del av detaljer i mitt liv som man vanligtvis bara delar med sig av till en mycket nära vän, och kanske inte ens det. […]

skriver Annika Östberg. Jag nickar igenkännande.

Se ljuset i det svarta berättar om tiden som fri. Annikas tidigare bok, Ögonblick som förändrar livet, kom ut hösten 2011 och handlade om hennes liv. En självbiografi, helt enkelt, som utspelade sig till stor del bakom lås och bom. Men även om tiden i fängelse var svår, har tiden som fri inte varit helt enkel heller. Många är de människor som skrivit till Annika genom åren. Människor som tycker sig känna henne, som vill möta tacksamhet. De kanske besökte henne i fängelse. Naturligtvis var hon glad för besök och glad för de gåvor besökarna tog med. Men besöken skedde ju alltid på besökarnas villkor. Annika Östberg själv kunde inte välja, hon satt ju där hon satt. Om detta skriver Annika Östberg bland annat i boken:

[…] Det kändes som om jag tillhörde alla andra utom mig själv. […]

En av de svåraste sakerna med att vara fri var den snällhet Annika Östberg mötte. Detta trots att alla förstås inte var snälla och positiva till att hon landat i Sverige och dessutom blivit fri.

Idag reser Annika Östberg runt i Sverige och berättar om sitt liv. Hon får ofta svåra frågor och hon har tvingats att sätta ett värde på sig själv i pengar – hon måste ju överleva och ha en inkomst.

Det här är en fantastisk bok på bara 125 sidor. Men orden jag läser, till exempel det om att älta sånt som har varit och inte kan göras ogjort, sparar jag djupt i mitt hjärta för de är så tunga och kraftfulla. Aldrig glömmer jag hellre orden Annika Östberg gav till mig när vi träffades för två år sen i samband med en föreläsning:

Livet är en gåva.

Det är fyra ord som flera gånger har hindrat mig från att göra slut på mitt liv.

Jag skulle kunna skriva citat på citat här. I stället tycker jag att du ska köpa den här boken.

Toffelomdömet blir utan tvekan det högsta.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini


Livet är kort. Livet är en gåva.

Read Full Post »

Ett inlägg om ord som påverkar.


Jag läser en vidunderlig
liten bok just nu. Den kan tyckas liten till formatet och har ett trevligt utseende. På omslaget promenerar en kvinna och hennes hund i skogen.

Det är Annika Östbergs bok Se ljuset i det svarta. Och orden kastar sig på mig, nästlar sig in i det allra innersta. Lite mer om boken kommer vid ett senare tillfälle. Nu bjuder jag bara på detta citat:

[…] Att älta det som har hänt och som jag ändå inte kan göra något åt, vore att göra mig själv blind, döv och förlamad inför det jag upplever nu. Saker som redan skett står absolut stilla, förändras inte och kan aldrig göras ogjorda. […]


Livet är kort. Tack för att du sa till mig att det är en gåva, Annika!

Read Full Post »

Ett inlägg om hur jag flyr verkligheten och om att ensam inte alltid är så stark.


Idag ska jag fly verkligheten.
Men nej, det är inte så högtravande som det låter. Jag ska städa bort lite negativa energier. Städning är en utmärkt sysselsättning på alla sätt och vis: man jobbar bort smuts och damm, men man jobbar också bort sånt som är mindre bra inuti en själv.

Sepiahimmel

Verklighetsflykt…


Det är skitkallt idag,
kallare än sex minusgrader. Jag tänker på Prinskorven och undrar om hans mamma hittade nån vinterjacka till honom igår när hon gick in i garderoben, så att säga. Jag var så frusen igår kväll, men som tur var hade jag kyckling som skulle tillagas i ugnen och av ugnsvärmen blir det varmare – i alla fall i köket. Dessutom tog jag ett glas rött till maten.

Kvällen tillbringades med en god och klok vän i örat samt Bron på TV därefter. Jag är så tacksam att det finns vänner som är smartare än jag och som ändå kan tänka sig att prata med Bebis-Tofflan, typ. Jag hade därför inga problem sen att koncentrera mig på Bron – det var riktigt spännande igår och slutade, förstås, med en cliffhanger… Nu har hälften av denna säsongs avsnitt visats och serien blir bara bättre och bättre och än mer spännande från avsnitt till avsnitt.

Men nu är det idag. Och jag ska inte hänga vid datorn nån lång stund. För tillfället blir det lite paus från jobbsökeri och annat, för nu ska jag som sagt greppa trasor och dammsugare. Jag har nån idé om att jag skulle vilja storstäda ett rum i taget så att det blir riktigt rent – typ vika en dag för badrummet och duschrummet/toan, en för köket, en för smårummen och hallen, en för vardagsrummet och en för sovrummet. Men idag blir det vanlig veckostädning. Det är inte helt fel att dröja sig kvar inomhus tills termometern klarar sig över nollan, i alla fall. För lite senare blir det en promenad. Jag har slarvat med dessa i veckan som gick. Nu är det skärpning som gäller!

Löv på fönsterblecket

Ett ensamt löv.


I skrivande stund
känner jag mig omsluten av värme och av nån som vill mig väl, skydda mig. Det är gott! Tillsyn och omtanke är inte alltid fel, för man kan inte jämt och samt vara stark när man är ensam. Det påminns jag om varje gång jag ser och känner av ärret på utsidan, om inte annat. Det är allt annat än vackert, men faktum är att jag lever och mår ganska bra. Idag fick jag mig tillsänt via e-post ett erbjudande om plastikoperation. Mer än hälften skulle jag få i rabatt. Men slutnotan skulle ändå bli över 17 papp. Då behåller jag hellre mitt ärr och funderar på om jag så småningom ska ta hjälp för att få bukt med musklerna runt omkring det genom nån form av träning. Det tar visserligen inte bort det fula, men bättre muskler skulle ta bort onda muskler på annat ställe i kroppen. Ärret får vara kvar som en påminnelse om att livet faktiskt är en gåva.


Livet är kort.

Read Full Post »

Att från en dag till en annan bli av med sitt jobb är en tragedi – åtminstone för den som vill jobba. Tro mig, jag vet. Därför kan jag inte glädjas åt det som har drabbat högsta tjänstemannen vid min förra arbetsplats. Hela ens tillvaro förintas, mattan rycks bort under fötterna, ja, golvet rämnar, ungefär. När man inte är beredd. Då spelar det nog egentligen ingen roll att man får över fyra (4) miljoner kronor i avgångsvederlag (såna summor hamnade aldrig på mitt konto). Men det klart att en viss tröst är det ju.

rött lönnlöv
”Rött löv igår…”


Men miljonerna kan inte lindra
det faktum att 40 års yrkesliv inom ett och samma företag avslutas på det här viset. Fast… det var rätt tufft efter 23 år också, kan jag meddela. Och kanske är det så att man efter 40 yrkesverksamma år och med 4,3 miljoner på kontot nog skulle kunna tänka sig att gå i pension – det är ju möjligt rent ekonomiskt – och man måste ju ändå vara 60+ troligen.

För övrigt säger tjänstemannen att hon och den förtroendevalde att de har olika ledarstil. Det är tjänstemannen själv som hävdar att hon vill jobba underifrån. Enligt den förtroendevalde handlar det inte om ledarstil utan om att tjänstemännens roll är att se till att politiska beslut genomförs. Den förtroendevaldes roll, enligt honom själv, är att vara lyhörd mot medborgarna och fatta beslut i den riktning som man utlovade i vallöftena och som man sedan vann valet igenom.

Man får inte glömma bort att komma ihåg att det är vi som har rösträtt som väljer de förtroendevalda, nämligen. Vi väljer inte tjänstemännen. Det enda sättet för oss att påverka är att delta när det är val. Oppositionen med sossarna i spetsen rasar förstås. Oppositionsrådet för S är chockat eftersom hon uppfattat att den höga tjänstemannen är både respekterad och kunnig. Föga hjälper det väl att jag personligen både har hört och upplevt andra… versioner.

frostigt löv
Trasig.


Jag var 47 år när tragedin inträffade för mig.
Nu har det gått fyra år och jag kämpar fortfarande för att få ordning på min raserade tillvaro. Några fyra miljoner fick jag förstås inte. Jag fick inte ens ett tack. Men tro det eller ej, jag har kämpat och jag har klarat mig ändå utan några miljoner. Däremot har jag som människa förstås påverkats av allt. Jag har inte blivit nån gladare människa, men en positiv effekt det hela förde med sig var att jag lärde mig att vara glad över livet självt och att se livet som en gåva. Tack vare att en kollega ingrep i en krissituation och gjorde nånting konkret räddade hon mitt liv. Jag tror inte att nån förstod att jag var millimeter från att ta mitt eget liv.

Men jag har farit illa och jag är skadad, trasig. Mest stryk har nog mitt förtroende för människor tagit. Jag kan aldrig lita på nån igen och jag går alltid och väntar på ett hugg i ryggen. Varje gång det stormar känner jag mig ensammare än ensammast. Men jag vet också var de lojala och de som bryr sig finns – inom familjen. Där har man nämligen alltid både tillräckligt med tid och kärlek, oavsett. Och det är jag mycket, mycket glad över.

Det har inte blivit så mycket sömn i natt. Jag var så arg och ledsen att jag hade svårt att sova. För det jag fick mig till livs igår eftermiddag var någonting som enligt mig faller under kategorin skambud. Och jag har min yrkesstolthet att tänka på. Jag vill göra ett bra jobb, annars vill jag inte göra nåt jobb. Därför räknar jag med att ta ut all innestående semester under maj månad och knata till Arbetsförmedlingen igen och förnedra mig den första vardagen i juni. Vem vet, jag kanske får sällskap av en före detta Hög Höna. Föga troligt, men…


Livet är kort.

Read Full Post »

Det är när man har fyllt tant som en del mer seriösa tankar smyger sig in i ens hjärna. Inte för att jag precis har varit oseriös i 50 år, men att fylla 50 är att vara mer än halvvägs till graven. Bara tio år till 60 och 15 år till pension. Om det nu finns några pengar kvar till såna som mig… Vem vet, jag kanske tillhör gruppen som måste jobba tills jag är minst 70 och stupar på min post..? Fast å andra sidan kanske jorden har gått under och då behöver jag ju inte bry mig om varken pension eller pengar.

Tofflan som tant redan tio år före födseln. Bilden är manipulerad av mig själv.


För tre år sen befann jag mig
i den djupaste förtvivlan, i svart misär, i helvetet, tyckte jag. Det var ytterst sköra trådar som höll mig vid liv. Men Fästmön, som var en av dem som höll i dessa trådar, är inte nån person som ger upp hur lätt som helst. Hon håller i tråden än idag. Och idag har jag inga tankar på att ge upp livet, det som är en gåva till oss alla.

Det senaste året har det hänt en hel del bra saker i mitt liv. En grej som tillhör kategorin Bra skeenden är den fantastiska arbetsplats jag har förmånen att få gå till varje vardag – ett tag till, vad jag vet. Jag arbetar i en oerhört stimulerande och intellektuell miljö, bland forskare och doktorander som jobbar med frågor som berör oss alla. Frågor som

Vad innebär människans påverkan på miljön för framtiden?

och

Hur ska vi minska de farliga utsläppen vid såväl lantbruket som vid transporter av det lantbruket producerar?

och

Hur klarar vi den framtida livsmedelsförsörjningen när så många människor svälter idag och det ändå finns ett matsvinn?

Jaa, när man läser de här frågorna och verkligen tar in dem skulle man kunna bli djupt deprimerad… Men depression är det sista jag ser hos dessa unga män och kvinnor som drivs av denna, för mig så gott som omöjliga ekvation:

Hur ska vi på bästa sätt ta vara på det vi har? 

Idag vet vi ju vad vi har, men om morgondagen kan man sia. Eller forska. För så klart att prognoser är viktiga när man jobbar med frågor som mat, miljö och befolkning. Och det är dessa saker ”mina” forskare och doktorander jobbar med. Med ett driv och ett engagemang som är enormt! Som icke-forskare i den här miljön är det rent omöjligt att inte påverkas av energin…

Det är omöjligt att inte påverkas av energin här.


Jag säger ofta till dem
att de inte inser hur många fantastiska saker de faktiskt gör för framtiden, för de är själva så förbenat blygsamma. Hade jag varit en av dem hade jag skrutit tills jag hade spruckit, typ. Men det ligger i min roll som kommunikatör att skryta åt dem. Att lyfta fram dem. Att visa allt bra de gör idag och för framtiden. Och framför allt, att de ger tanter som mig ett hopp om att det finns en framtid därför att det redan nu existerar smarta människor som vill åstadkomma bra saker så att vi övriga dödliga kan leva ett tag till.

Nej, idag är jag inte så sugen på att dö. Jag vill leva ett tag till. Det är därför jag lägger mig under kniven, kanske redan i sommar, för att i höst förhoppningsvis få fortsätta att tillbringa vardagarna – ända till pensionen – med dessa

miljömuppar,

som en del skulle säga.

Hjältar, 

skulle jag säga.


Detta är ett inlägg i Framtidsstafetten, initierad av 
Framtidskommissionen och projektledd av Twingly. Läs gärna mer och hitta övriga inlägg i bloggstafetten på http://www.framtidskommissionen.se/gastbloggare/

Read Full Post »

Ursäkta mig, men frågetecknet i rubriken är sannerligen befogat! Här rasar en riktig höststorm utanför fönstret, regnet vräker ner och termometern visar 5,2 grader. Ja, du läste rätt: 5,2 grader.

Regn, regn, regn…


I morse vaknade jag kvart över sju,
cirka en timma senare än när jag ska upp och jobba. Jag hade nog sovit klart, för jag kröp väl i säng före klockan 23 igår, om jag inte minns fel. (Fast mitt minne är inte att lita på, som sagt…) Låg och slöade i sängen en timma, slumrade kanske till, men gav upp när grannen intill började skrika i sin telefon. Varför måste folk prata så högt i sina telefoner??? (Retorisk fråga. Jag är fullt medveten om att det inte går att uppfostra andra vuxna eller att få dem att förstå att de stör.) Jag vill inte höra allt de säger.

Det här vädret utanför mitt fönster speglar nog lite mitt inre. Det är nämligen så att jag gärna vill veta var, rent fysiskt, mina fiender befinner sig. Det är en trygghetsfråga. Jag vill inte riskera att möta nåt gammalt Elände bara så där. Igår kväll råkade jag på kombinationen gammal fiende – före före detta arbetsgivare. Det var en märklig känsla. Obehagligt. Fienden är inte placerad där jag jobbade, men på ett ställe där våra vägar skulle kunna korsas inom en snar framtid. Ett ställe där jag har sökt två tjänster (som min före före detta arbetsgivare inte är ansvarig för utan en helt annan). Ärligt talat, jag river mina ansökningar. Hur skulle det gå om vi tvingades dela hus på jobbet? En person, som en gång i tiden var med och ödelade mitt privatliv inklusive min ekonomi (det enda jag hade kvar var min lägenhet) och som sen dess, åratals efteråt, förföljt mig, hånat mig, hotat mig med mera… Nej, det går ju bara inte. 

Mitt liv har inte varit tuffare än de flesta andras. Men jag har varit med om att få både livet hemma och livet på jobbet totalt ödelagda. Jag höll säkerligen också i hammaren som spikade min egen kista, fast det gör väl ingen vettig människa frivilligt, om du tänker efter..?

Vad jag känner idag? Jag är inte rädd längre, men jag vill veta var Odjuren finns så att jag kan undvika någon som helst kontakt med dem. Jag är väldigt medveten om vad de är kapabla till. Livet är inte rättvist. En del får allt, ofta tack vare att de kan prata för sig. Särskilt tycks detta gälla personer som får chefstjänster. Ingen ser ju deras svarta inre. Nu menar jag inte att alla chefer är psykopater, men det finns starka drag hos många – dock inte hos nån av mina nuvarande chefer, tack och lov!

Livet är emellertid också så oberäkneligt att det kan gå itu. Plötsligt och utan förvarning. Och ingen av oss är förskonad. Mitt liv gick itu två gånger. Riskerna att det ska hända igen är minimala, för livet självt är inte lagat ännu. Nej, riskerna torde vara större för dem som har haft totalt flyt. De som är helt oförberedda.

[…] Allting kan gå itu. Ett hjärta kan gå i tusen bitar […]

Därför är det inte helt fel att känna lite ödmjukhet. Att känna tacksamhet. Jag är så tacksam att jag sitter här och skriver idag. För ett år sen trodde jag nämligen inte att jag skulle trampa på den här jorden längre. Men i mitt liv fanns det några som trodde på mig. Några som vägrade ge upp när jag själv nästan gjorde det. Några som förvägrade mig att ge upp. Några som fanns där i vardagen när jag förtvivlade och som finns där fortfarande:

Ni såg alla tre min djupa förtvivlan och agerade på olika sätt. Jag står i stor skuld till er – en skuld av tacksamhet. Livet är en gåva och tack vare er – och Annika Östberg!  – har jag insett det!

Så sant som det hon skrev i sin/min bok!

Read Full Post »

I skrivande stund känner jag mig så glad och stark! Jag har haft en fantastiskt givande dag på jobbet, jag kan knappt beskriva den. Mitt avstämningsmöte gick bra och jag hade inte behövt vara nervös – prefekten och administrativa chefen är verkligen snälla.

Lunchen med L var supertrevlig! L är en genomsympatisk person och vi har stort utbyte av varandra – känner jag, åtminstone! Dessutom räddade L mitt liv en gång och det glömmer jag aldrig. Särskilt inte efter att Annika Östberg påminde mig om att livet är en gåva

Ett sanningens ord!


Efter lunch
träffade jag min chef IGEN och denna gång var det jag som ställde frågorna! Tänk att det är så roligt och intressant och givande att intervjua människor!!!

Och klockan 15 kom vänlige M och stod bakom mig medan jag tryckte iväg ett pressmeddelande. Det gick hur bra som helst! Men å så snällt att få stöd när man känner sig osäker! Vi har ju avtal med ett företag som sköter själva utskicket. Det är väldigt praktiskt eftersom detta företag ju har stenkoll på media. Men det är samtidigt liiite krångligt när man ska lägga in pressmeddelandet med bilagor – om man inte gör det så ofta. Detta var min tredje gång sen september förra året. Hoppas det blir ändring nu! Vill du läsa pressmeddelandet, som handlar om gödsel, kan du göra det här!

Jag la ut pressmeddelandet på webben på två ställen, men sen var det stopp! På det tredje stället, institutionens hemsida blev det nåt tekniskt problem. Jag har satt expertis på att försöka lösa strulet så under morgondagen ska det förhoppningsvis vara OK.

En hektisk dag som gör mig förundrad över livet och vilka vändningar det kan ta. Jag är så glad och tacksam över att jag får arbeta där jag är idag. Och att jag också får höra, som idag, av en person på institutionen att de är glada att ha mig där och att jag är behövd och efterfrågad! Jag blev så glad över orden att jag rodnade… 😳

Efter jobbet åkte jag runt på en shoppingtur. Hittade en plastmatta som jag ska ta med ner till påsk till min mammas hall. Mamma blev glad och tacksam när jag ringde och berättade – jag handlade ju lite efter eget tycke och smak. Mamma frågade vad jag önskade mig själv i födelsedagspresent och det enda jag kom på var om hon har nån berlock till min halskedja som kan vara ett minne av henne. Hon har massor, sa hon och skulle minsann leta. Jag vet ju att hon tycker att det är svårt att köpa nånting, men det här blir en alldeles utmärkt present!

Och på ett ställe under min shoppingtur i kväll hittade jag en födelsedagspresent till en mig närstående person som var så duktig och promenerade hela vägen från New Village till arbetet idag!

I morgon väntar två spännande intervjuer och ett planeringsmöte. Det är verkligen fullt upp att göra – och det är så roligt att leva igen! Så roligt!..

Read Full Post »

Jag vaknade lite tidigt idag. Ingen idé att somna om. Satte mig att fundera lite vid datorn. Funderade på åren som gått. Vad jag en gång ville med livet. Och vad det blev.

En morgon.


Jag växte upp som ensambarn,
men jag hade två föräldrar som älskade mig liksom ett par morföräldrar och ett par farföräldrar som gjorde detsamma. Dessutom var jag enda barnbarnet. Min tillvaro var väldigt skyddad, tror jag. De allra första åren minns jag inte så mycket. Visserligen minns jag åren i Tranås och jag minns att mamma var borta och inlagd på sjukhus några gånger under den tiden. Jag kommer ihåg att farmor var hos oss nån gång och mormor. De kom resande för att sköta om mig och pappa när mamma inte var där. Jag minns att pappa var särskilt rörd över att mormor strök hans skjortor…

Vi bodde i en ganska ljus lägenhet i Tranås. Det var en tjänstebostad och redaktionen där pappa jobbade låg vägg i vägg. Jag tror det var räddningen många gånger när det inte fanns nån passning till lilla Tofflan! Jag minns också att jag ett tag bodde hos min leksfröken…

Det fanns en fin innergård där vi bodde och där fanns många barn att leka med. Min bästis hette Lena Kling-Kling. Eller hon kallade sig själv så, kanske för att hon inte kunde säga sitt efternamn.

Det året jag skulle börja skolan flyttade vi tillbaka till Metropolen Byhålan. Jag började i första klass i Strandskolan, en skola som numera är riven. Jag hade en snäll fröken som hette Margareta och som jag tror lever och är vital än idag. Men det var lite svårt med kamrater. De flesta hade ju lärt känna varandra i lekskolan – och där hade ju inte jag gått. Ja alltså, inte i lekskolan i Metropolen Byhålan. Jag blev osäker. Jag var lite pojkflicka och en del tyckte nog att jag var konstig redan då. Men jag fick klasskompisar – bara för att skiljas åt från dem redan i andra klass. Då var jag en av några stycken som fick byta till en annan skola. Där gick jag två månader innan jag testades av en isländsk (!) skolpsykolog. Och raskt fick jag flytta till nästa skola och nästa klass – trean. Jag gick alltså två månader i andra klass.

Ungefär där den här bilden togs fast till höger låg Strandskolan.


I trean träffade jag
bland annat min före detta fru, men också en del personer som fortfarande finns kvar i mitt liv, FEM, till exempel. FEM och jag blev faktiskt kompisar bland annat för att vi samlade på frimärken… Och så läste vi böcker – och skrev böcker! Vi köpte skrivböcker med fina omslag och sen kunde vi sitta och

rattla

som FEM kallade det. Kanske drömde vi båda två om att bli författare när vi blev stora, men det blev ingen av oss. (Jag har skrivit, men inte publicerat. Än.)

Jag var inget lyckligt barn sen jag började skolan. Det finns få bilder på mig från den tiden när jag ler eller skrattar. De tidiga bilderna på mig är fulla av skratt och bus. När lilla mormor gick bort alltför tidigt var jag nyss fyllda nio år. Samma år bröt mammas sjukdom ut och hon höll på att stryka med innan hon fick rätt diagnos, Addisons sjukdom. Det blev åter många sjukhusvistelser, bland annat på Karolinska i Solna, hos den berömde professor Luft.

Tiden gick och tonåren var väl som alla andras tonår – en jobbig tid. Det enda som var positivt var att jag inte hade finnar – dem fick jag först i 25-årsåldern. Metropolen Byhålan kändes trång för mig. Jag passade inte in, jag ville bort. Och så blev det! Först ungefär ett år i Brighton, sen två terminer på Biskops-Arnö och slutligen Uppsala. Jag pluggade, förstås, och blev lika förstås kvar här som många andra studenter. Efter min examen fick jag jobb, ett jobb där jag var min arbetsgivare trogen till dess jag inte behövdes mer.

Uppsala är en hård stad. Jag saknar i mångt och mycket det nätverk man har naturligt när man stannar kvar på en mindre ort där man är född och så gott som uppväxt. Som vuxen blir det inte precis lättare att skaffa sig vänner, men det går. Släkt är det värre med. Mamma och pappa bodde 30 mil härifrån. Men på nåt sätt var det så jag ville ha det. Jag ville leva mitt eget liv. Men det blev ett väldigt ensamt liv som jag byggde upp mycket kring arbetet. Det visade sig vara bland det dummaste jag har gjort.

Inte vet jag varför, men kanske var det nån sorts kompensation eller längtan tillbaka som gjorde att jag förälskade mig i en Byhåleflicka som jag så småningom gifte mig med. Vi var nog väldigt förälskade – i början. En dag var jag inte älskad längre. Det tog ungefär ett år att komma över skilsmässan. Idag lever jag i en särborelation. Inte helt enligt mina önskemål, men så är läget. Jag vill inte gå in mer på det här och jag vill inte heller diskutera detta på bloggen.

Våra händer, Annas och min.


Jag är fortfarande inget lyckligt barn,
men jag är en något mer harmonisk vuxen. Det livet gör med en under resans gång är att det ger en erfarenheter som slipar av de vassa kanterna. Vi tror så många gånger att det som händer oss är övermäktigt, vi kommer inte att överleva. Men tro mig, nio av tio gånger lever vi vidare – även om det periodvis är i ett helvete. De svåra perioder jag har varit med om i livet – skilsmässan, ekonomiska problem, arbetslöshet – allt sånt som för med sig känslan av att inte duga – bär jag med mig för alltid. Ingen kan ta bort dem. De finns där för att påminna mig om att jag ska vara tacksam för att jag har kärlek i mitt liv i form av min älskade Anna och min mamma, som trots mina dumheter och felaktiga val älskar mig oreserverat. Och de svåra perioderna finns också där för att påminna mig om, för att låna Annika Östbergs ord när hon signerade min bok, att…

Livet är en gåva.

Dessa fyra ord bär jag med mig.

Read Full Post »

Ja, jag medger. Rubriken haltar lite. Men det är dags för veckans höjning (Fakta) respektive sänkning (Fack ya’). Det är inte svårare än så här:

Fakta

Fack ya’

Read Full Post »

« Newer Posts