Ett inlägg om en film.
Inte vet jag varför jag gör det, men jag bänkar mig på söndagskvällarna och glor på norsk film. I kväll gick Varg Veum: Dödens drabanter (2012) på Sjuan. Jag närde en liten förhoppning om ett par spännande timmar.
I afton kallades Varg Veum iväg, från sin sambo, i helikopter. En ung kille har skjutit sina fosterföräldrar och tagit grannflickan som gisslan tillsammans med ett gevär. En gång i tiden var Varg socialarbetare och tog den då lille pojken från hans missbrukande mamma. Sen dess har pojken och Varg hållit kontakten av och till. Som 17-årig dubbelmördare har Jan-Egil deklarerat att Varg är den enda han vill träffa. Varg har svårt att tro att det är Jan-Egil som har skjutit fosterföräldrarna och börjar nysta. Han får fatt i en tråd som handlar om… smuggling… Och det förflutna.
Nej, det här är inte bra. Men det är bättre än en del andra Varg Veum-filmer. Handlingen känns lite mer äkta, även om kvinnoskildringen fortfarande är urusel och den manlige Vargen skildras som en riktig karlakarl.
Toffelomdömet blir medel, trots allt.
Livet är kort.
Gå till Toffelprofilen
