Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘lika gammal’

Ett berömmande inlägg.


 

Mormor och jag

Mormor och jag fotade av pappa. Mormor kunde vara en riktig hoppetossa har jag hört. Jag minns inte så mycket, hon gick bort så tidigt.

Det har faktiskt varit – och är! – en hel del bra på TV. Det glädjer mig lite att mina 519 kronor i kvartalet ändå går till nåt lite vettigt. Jag kan väl inte säga att jag har jublat över en massa reprisfilmer över julen och mellandagarna. Nä, det jag har jublat över mycket är dokumentärserien om Astrid Lindgren. Igår kväll såg vi det andra avsnittet och det tredje och sista går på nyårsdagen.

I de två första delarna om Astrid har det kommit fram flera saker som jag inte visste, bland annat om Astrids make och om en kvinna som var mycket förälskad i Astrid. Mamma sitter ju och tittar i min soffa och hon muttrar och hummar och har åsikter. Hon berättade bland annat att mormor sa att

Den där Astrid, ho könne inte gå som fölk – ho sprang å skötta jämt!

En riktig Pippi, med andra ord, konstaterar jag i mitt stilla sinne och ler för mig själv. Sen har jag hört andra säga om min mormor att hon minsann också var en hoppetossa. Och att mormor var väldigt bra på att prata mycket. Fast det man ska komma ihåg var att mormor och Astrid visserligen bodde grannar och gick i samma skolan, men det skilde fyra år på dem. Själv minns jag inte så mycket av min mormor. Hon gick bort ungefär sju år efter att bilden togs. På bilden är hon lika gammal som jag är nu. En sak minns jag i alla fall och det är mormors varma och trygga famn. Det syns väl också att jag trivs på bilden?

I kväll klockan 22 kommer en kontrast till Astrid. Då visas sjätte och sista delen av norska Ögonvittnet. Den serien har varit ruskigt bra! Spännande, otäck och framför allt väldigt realistisk. Nu får vi upplösningen klockan 22 och det ser jag fram emot.

Lite lustigt, förresten, att båda serierna har HBTQ-teman. Det visar ju att såna som jag har funnits både då och nu…

Talets konst ligger inte i sanning

Ett sanningens ord i min fortune cookie i kväll.

I övrigt skrattar jag lite i skägget (ja, jag har ett och annat strå) åt somliga som anser att ett eget rum är det viktigaste i hela världen. Visserligen skrev Virginia Woolf en essä om det också, men det är ju 85 år sen. Virginia Wolf var dessutom en duktig författare och inte nån diversehandlare från Jordbro. Sen tänker jag på de hemlösa som inte önskar sig annat än tak över huvudena, det vill säga nånstans att sova inomhus. Allting är visst relativt. Jag kan knappast tro att det beror på viktighet. Det kanske handlar om att man, precis som barn gör, tjatar hål i huvudet tills man får det man vill. Och det är säkert väldigt skönt för alla inblandade, inte minst för dem som slipper höra tjatet… Kunglig blir man inte för det. Det krävs lite annat då.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om ett foto.


 

Mormor o jag

Mormor och jag för ungefär 50 år sen. Pappa fotade.

En av de bilder jag har ramat in och satt upp i vardagsrummet är en bild på mormor och mig. Jag är liten och sitter i mormors knä, omsluten av hennes trygga famn. Det slår mig att just idag blir jag lika gammal som mormor var på bilden när den togs. 52 bast. Mormor hade då knappt sju år kvar att leva.

Jag har inte så många minnen kvar av mormor, men jag minns vissa ord och uttryck som hon använde. Hon var född och uppvuxen i Småland och bodde granne med Astrid Lindgren. Hon, som var lite speciell, enligt mormor. De lekte inte, Astrid var ju fyra år äldre. Men mormor visste ju vem hon var. Redan då utmärkte hon sig.

Min mormor var själv inte den som direkt utmärkte sig. Hon stod gärna tillbaka, gärna lite bakom morfar. Men mamma och hon kunde gnabbas, uj uj uj! Jag minns det och jag känner igen det! Fast mot mig var mormor alltid snäll. Hon bredde alltid tjockast lager med smör på mina mackor. Men framför allt var hon verkligen den där trygga, varma famnen jag kunde sitta i. Vi hade behövt ha den famnen kvar, både mamma och jag, tror jag, lite längre än 59 år.

Men på bilden ovan är mormor 52 år, precis som jag blir idag. Man ser inte att hon hade dåligt hjärta och svår diabetes. Jag minns bara den där famnen. Och mormors blåa kofta, den som jag pillar på på fotot. Jag minns naturligtvis inte tillfället, men vet att bilden är tagen på mormors och morfars bakgård. På gården där vi fikade i all evighet hela somrarna – till dess att vi först hyrde stuga, sen köpte huset på Rådmansgatan.

Mormor var en trygg del av min barndom. Jag är glad och tacksam över att jag fick känna henne i nio år i alla fall. Hennes vigselring är en av de ringar jag bär i min långa kedja runt halsen. Mormor är alltid med mig.

 


Livet är kort.

Read Full Post »