Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘lik i garderoben’

Nu har jag äntligen fått klarhet i vad ett häxhus är! Ett sånt har nämligen blivit funnet i England. Ett gäng ingenjörer – titta, nu stavade jag ordet rätt! – har hittat ett häxhus i Lancashire.

Men hur kunde de veta att det är ett häxhus? Jo, ingenjörerna – titta, jag stavade rätt igen! – hittade en mumifierad katt som murats in levande. Genom att göra så trodde nämligen häxor få sig ett skydd mot onda andar.

Personligen trodde jag att det var häxor som var onda. Nutida häxor murar kanske inte heller in levande katter, men nog finns det ett och annat lik i garderoben, uj uj uj!


Kanske en sån här t-shirt skyddar mot onda andar – OCH häxor???

Read Full Post »

De senaste nätterna har jag haft så konstiga drömmar. Härom natten befann jag mig i en veritabel skräckfilm där allt var vitt. Jag var fullkomligt skräckslagen i filmen/drömmen och känslan satt i ett bra tag efter att jag hade vaknat.

I natt, däremot, var jag på bröllop. Det var också en märklig historia och drömmen handlade egentligen inte om bröllopet och paret som skulle gifta sig, utan om alla gästerna. Gästerna var nämligen inkvarterade på ett stort hotell. Drömmen, även denna som en film, gick ut på att följa de gästernas olika relationer sinsemellan. Ett och annat lik i garderoben sa

Tittut!

och den ena svärmodern ville rymma från sitt barns bröllop, medan han som var best man kuckilurade med… bruden. Hur det slutade, minns jag inte, men jag vaknade upp till min vardag med Fästmön bredvid. Och det, kära läsare, var varken en skräckdröm eller nåt lik i nån garderob utan riktgt mysigt!


I natt var jag på bröllop.

                                                                                                                                                                  I morse satt vi vid frukosten och läste var sin del av den där lokala blaskan som inte tillåter länkar när man kommenterar (bara för det ska jag länka nu!). Jag fastnade vid en artikel om höstens filmer – det blir ett separat inlägg om det – och Anna vid en sån där idiotartikel om hur man håller kvar semestern i kroppen.

Men hallå! För vilka människor skrivs såna artiklar??? Artiklar där det står att man ska låtsas att den/de lediga dag/ar man har i veckan från jobbet egentligen är en semesterdag! MEH! Det är väl en sån dag man gör allting annat som man inte orkar under en arbetsdag – som städa, tvätta, storhandla etc??? Eller? Ärligt talat, är det nån av oss som sitter still och leker semester en dag när man plötsligt är ledig från jobbet???

Fler galna tips i artikeln var att man ska fortsätta äta frukost på balkongen. Alltså, det är ju verkligen skitkallt klockan sex, halv sju på morgonen! Och inte har man tid att sitta där när man ska göra sig själv i ordning för jobbet och en eller flera ungar för skolan?

Det dummaste tipset av allt – Anna hade högläsning – var att man ska fortsätta klä sig i sommarkläder och smörja in sig med brun-utan-sol. Hur länge ska man göra det då? Jag menar det är ju redan ganska kallt? Vem vill frysa i sommarkläder då?

En sån här start på dagen får igång blodet i min kropp. Jag känner mig tacksam att jag lever och att Anna finns bredvid mig så vi kan skratta åt dumheter som trycks i media där det fortfarande tycks vara nyhetstorka. Nä, nån semesterresa att se fram emot i höst har vi inte – vi har aldrig ens varit bortresta tillsammans en hel vecka. Men nånting ska vi försöka att hitta på så vi har nåt att se fram emot. Att resa har vi definitivt inte ekonomi för, utan det får bli nånting annat. Idéer mottages tacksamt!

Idag är Anna ledig, men vi tänker inte leka semester för det utan handla hem lite mat till Himlen. På fredag kommer nämligen två hungriga tonåringar och en utsvulten skolpojke till sin mamma. Och jag ska köpa en parkeringsbiljettficka och en Wunderbaum med New Car Scent till Clark Kent*. Det är han värd efter gårdagens vindrutebyte!


Till Clark!

                                                                                                                                                              *Clark Kent = min lille bilman

Read Full Post »

Dagens ord är

Deeeskmeduuul

Sagt av en man på Tokerian dit Fästmön och jag hastade efter att ha stått läääääänge inne på det nyöppnade apoteket i anslutning till affären. Herreminjeeeee, sicken tid det tog för Anna att få sina insulinpumpprylar! Vi stod inne på apoteket i säkert en halvtimma medan receptarien råddade kring receptet. Det var inget fel på receptet utan apoteket hade beställt hem för många delar till Annas pump. Hade hon dessutom frågat, i instruerande ton, om Anna haft pump tidigare hade jag kreverat. Anna också, såg jag. Högröda i ansiktena var vi. Tänk dig tidningsrubrikerna:

Två medelålders damer fick hjärtattacker på apoteket Hjärtat!

Inte så konstigt då att vi var FNISSIGA när vi skulle in och köpa potatis och sås och lingonsylt!

När den rolige mannen korsat vårt varustråk kunde Anna inte låta bli att härma hans uttal. Den blicken vi fick från frun, som kom EFTER och som Anna inte såg, var dödande! Hon hade hört Anna. Naturligtvis skrattade vi ännu mer.

Nu ska jag sova. Jag är sjuk. Men det var väl inget nytt? Fast inte så sjuk som den snygga karln jag fick bild på via e-post här i kväll. Min morfars pappa, mammas farfar, alltså. En skitsnygg karl men ack så dum han var som lämnade morfars mamma med alla barnen och stack till Småland och skaffade sig en ny fru och barn. Utan att skilja sig… Liken i garderoben rasslar…

Read Full Post »

En spökhistoria för barn som är nästan två och en halv timma lång. Det är vad tant Tofflan har glott på i eftermiddag efter avslutade projekt (nåja, en del, i alla fall). Och ärligt talat njöt jag av timmarna framför filmen! Agnes Cecilia är en spännande film om gamla spöken – och familjers lik i garderoberna.


Nora har hittat nåt spännande, ett smycke som är som en tår…

                                                                                                                                                        När Nora är liten dör hennes föräldrar i en bilolycka. Hon vistas en tid hos mormor och morfar, men kommer sen hem till jämnårige Dag och hans föräldrar. Som tonåring flyttar Nora med sin fosterfamilj till en ny våning och där händer det märkliga saker. Det börjar med att familjen hittar några övertapetserade skåp med saker inuti. Så småningom kommer Nora sanningen på spåren – och historien är närmare henne själv än hon först anar.

Den här filmen är gjord 1991 och är baserad på Maria Gripes bok med samma titel. Boken kom ut 1981. Naturligtvis märker man att filmen har en del år på nacken. Jag fnissar lite åt Noras tubsockar och modell på jeansen och så skymtar man nåt gammalt Bregott-paket med en layout som inte längre finns. Men förutom dessa små detaljer står sig filmen myckte bra 20 år efter produktionen. Den är spännande och i många delar riktigt kuslig. Tanken är att mellanstadiebarn ska få ut nånting av den. Jag kan meddela att 48-åriga Tofflor definitivt får det, men att jag har liiite svårt att tänka mig att allt för unga barn vågar se den – i vart fall inte utan vuxet sällskap.

Högt betyg!

Read Full Post »

Det är tidig lördagsmorgon. Ute är det mörkt och ungefär fyra grader kallt. Nånting faller försiktigt genom luften. Jag har skjusat Fästmön till jobbet – hon började klockan sju och ska vara där ända till klockan 16 – och idag var det INTE roligt att gå upp. Vi var jättetrötta båda två och sov som bäst när mobilalarmet jazzade loss.

Ibland brukar jag gå och lägga mig igen, dessa lördags- eller söndagsmorgnar när jag har skjutsat Anna till jobbet tidigt. Men idag har jag lite att fixa, för nånstans vid 13-14-tiden kommer mamma idag. Fast först blir det en stund vid datorn och så lite softning med java och lokalblaskan.


En stunds softning med… läskiga nyheter, som det verkar…

                                                                                                                                                      Mina tre blåa hyacinter har ännu inte börjat dofta jul och jag längtar. Men kanske blir juldoften mer påtaglig när jag har införskaffat Årets Gröngöling, det vill säga en gran. För en sån måste man ju bara ha. En ÄKTA gran. Slaktar-Pojken var så snäll och har lovat att gå till ICA Solen idag och köpa en gran till familjen i Himlen. Det är gott att veta att han är en snäll och hjälpsam son till sin mamma – när han orkar och vill. Men jag har märkt att han oftast orkar och vill om man ber honom.

Jag ska poppa över till Tokerian och inhandla frukt och fikabröd, annars blir jag väl hemma och väntar. Kanske tar ett snabbvarv med dammsugaren. Så här års drar man in så mycket grus och skräp – även om vi bara är två försiktiga vuxna här just nu.

När mamma kommer tänkte jag bjuda på kaffe och nåt gott till det och i samband med detta måste jag ju berätta om kusin M:s frånfälle. Det gör mig ont, för jag vet att mamma blir ledsen, men jag kan ju inte undvika att berätta det. Fast jag bävar, jag vill ju att hennes vistelse här ska vara trevlig och mysig. Igår när jag ringde runt till några av Kusinerna – och även en syssling till mig själv – insåg jag att de blev rätt tagna. Till och med de två som jag alltid upplever som starka och positiva och pigga blev ledsna. Och går jag till mig själv så tänker jag förstås på mitt eget liv och leverne och hur det kan ända bara så där, POFF!

Jag träffade inte kusin M så mycket, för hon hade för länge sen flyttat från Metropolen Byhålan med sin familj när jag växte upp. Men mamma har berättat att hon och jag var där några dar när kusinen och maken var i Paris. Syftet med vår vistelse var att passa de tre barnen, mina sysslingar, som då var mellan fem år och tonåringar. Jag var så liten och minns ingenting av detta, men mamma sa att syssling C var så snäll och skjutsade runt mig i deras vagn – min egen hade ju blivit stulen så jag fick lära mig att gå rätt snabbt – och lekte med mig. Syssling M minns jag får nåt av hans roliga uttryck och så hans intensiva blick – en blick som jag tror att han har kvar även idag. När kusin M och maken återvände från Paris fick jag en docka som jag kallade för Marie. Marie var den enda docka jag lekte med som barn, för som pojkflicka var det bilar, garage och LEGO som gällde.


Liten Toffla drar dockvagn troligen innehållande dockan Marie.

                                                                                                                                                         För några år sen träffade jag kusin M i samband med en mosters/fasters begravning i Byhålan. Vi kom att sitta bredvid varandra under minnesstunden efteråt och pratade en hel del. Jag upptäckte att hon var en mycket underhållande bordsdam och skämdes väl lite för att jag tyckte det var så trevligt – det var ju faktiskt begravningskaffe… Kusin M tyckte att jag hade min morfars snälla ögon och jag blev smickrad för min morfar, han var den snällaste som har gått på denna jord…

Annars har vår släkt en hel del mörka historier och jag och syssling M har skojat om att att skriva en bok om detta tillsammans i sann Stephen King-anda. Vi kan säkert få god hjälp av kusin B som släktforskar och som har, vad jag förstår, hittat ett och annat lik i garderoben..! 😀

Read Full Post »