Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘less’

Ett sjukt inlägg.


 

Täcke överkastfilt och två plädar

Låg och huttrade under detta.

Inte trodde jag att jag kunde må sämre än jag har gjort de senaste fem veckorna. Inte när jag, enligt sjukintyget, är frisk från och med i morgon. Men det blev ingen stadstur för min del. I stället fick jag skicka med Fästmön en lunchpeng till Johan, som jag skulle luncha med. Jag har legat från halv tolv, först under två plädar, sen under täcke, överkastfilt och två plädar. Frusen, kramper i magen och klen. Börjar bli väldigt less på att vara sjuk nu. Jag har mått förfärligt idag.

Grejen med verb

Grejen med verb, Sara Lövestams nyaste bok!

Min älskade hade en massa ärenden som jag ändå inte fick vara med på, så på sätt och vis var det lika bra att ligga hemma. När hon kom hem nu på eftermiddagen hade den söta med sig en för-present till mig, en sak jag har legat och kramat och klämt på.

Till Tofflan d.ä. från Sara LövestamOch inte nog med boken i sig.  Det visade sig att Sara Lövestam är i Uppsala och signerar sin bok just nu! Äntligen fick jag en av alla böcker signerade av en väldigt duktig författare!

Stort TACK till både Anna och Sara! Nu ska jag vila lite till… Och BTW, jag tror inte att jag orkar nån surfrunda idag.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Sociala medier kontra journalistik, eller..?

Ett inlägg om debatten kring sociala medier och journalistik.


Det tycks pågå
en del diskussioner kring vad som är bäst, viktigast och riktigast. Hos lokalblaskan har skribenten John Sjögren knackat ner en krönika med anledning av Alex Schulmans föreställning ”Älska mig” som gavs i Uppsala igår. Ja det är alltså inte nån recension. John Sjögren tar i stället tillfället i akt att skriva om sociala medier och det som hägrar där…

[…] vår tids folksjukdom – bekräftelsebehovet. […]

Han förnekar inte att sociala medier har blivit viktiga kommunikationskanaler (fast han kallar dem kommunikationsmedel). Samtidigt menar han att sociala medierna har

[…] blivit något av en jagets självhävdelsearena. De sociala medierna har blivit det verktyg med vilket vi bygger bilden av oss själva, skapar vår virtuella identitet och ständigt statusuppdaterar vår persona. […]

Han anser att

[…] Detta självbespeglande jag är en del i en större historisk utvecklingslinje. […]

Sen brakar han på i en lång harang om utvecklingen och synen på det egna jaget genom tiderna, filosofi, postmodernismen och håhå jaja innan han drämmer till med

[…] Nu i den digitala dataåldern kan man alltså, på internet och sociala medier, se ett nytt jag växa fram – personan, det ytliga och självbespeglande jaget. […] 

Och så snor han ihop sin krönika i slutet med att hävda att man inte kan älska en persona utan på sin höjd, genom att trycka på en knapp, gilla, den. Slutklämmen är fantastisk:

[…] Det tycks kort sagt som om det samtida jagets största utmaning är att inte bli en Narcissus, att inte drunkna i sin egen spegelbild.

Alltså jag fattar inte riktigt vad John Sjögren vill säga med den här krönikan. Jag tycker att den är svamlig och osammanhängande. En sorts… myck-tyckning inför en pjäs som handlar om bekräftelsebehov. Om nu sociala medier vore nåt så… enkelt… Det kan jag inte hålla med om.

Ofta gillar journalister att nypa till framför allt oss bloggare. Vi är inga riktiga journalister, är deras, enligt dem själva, legitima skäl till att slå på oss. Vi kan inte gräva, vi kan inte skriva journalistiskt och jag vet inte vad jag har läst på lite olika håll. Vad gäller John Sjögren är jag osäker på om han är utbildad journalist. På LinkedIn kallar han sig kulturskribent. Det är jag också fast på Uppsalanyheter.se och jag har ingen journalisthögskola på i mitt CV.

För mig är just skillnaden att bloggare har vem som helst rätten att kalla sig som driver och skriver en blogg. Sen kan det vara en bra blogg eller en mindre bra blogg. Bloggen i sig kan handla om ett särskilt ämne eller kanske bara vara personlig. Eller en blandning av flera kategorier.

En journalist, däremot, har en utbildning för att skriva. Då borde det inte bli typ såna här missar som nedan. För jag tror, precis som en som kommenterade mitt inlägg med bilden igår, att journalisten verkligen TROR att det heter som det står i texten:

Lyckstolpe

Eh… lyckstolpe? (Skärmdumpen är från Expressens webbplats igår.)


Ytterligare en person
på lokalblaskan, Björn Lövenlid, tar sig för att skriva om sociala medier igår. (Anar jag en sammansvärjning eller är det nyhetstorka på kultursidan eller vad?) Ingressen ger en vink om tonen i krönikan:

Därför borde ryggdunkande Facebookare möta gnällande journalister, skriver Björn Lövenlid. […]

Sen raljerar även han om narcissism (på Instagram), La Dolce Vita (på Facebook) och…

[…] På Twitter tävlar alla om att tycka samma sak samtidigt. Godaste människan vinner. […] 

De som skriver om roliga saker i sociala medier får uppmärksamhet, medan

[…] Deprimerande nyheter faller som döda fåglar från träden […]

Jag håller inte alls med! För det första, om det är nåt ställe där det kan råda väldigt hätsk debatt mellan motståndare i olika frågor så är det på Twitter! Och roliga saker får inte alls mer uppmärksamhet än tristare ämnen. När det gäller bloggar, till exempel, som Björn Lövenlid inte alls nämner, är deprimerande inlägg mer lästa än humoristiska. Det vet jag av egen erfarenhet. Människor ÄLSKAR andras olycka. En del bryr sig om, också…

Men skillnaden är att det i traditionella medier tas upp det Björn Lövenlid tycker är mycket viktigare, som krig, svält, olyckor och elände. Fast dessa ämnen tas också upp i sociala medier, kan jag upplysa Björn Lövenlid om. Eller har han missat det?

Han skriver:

[…] Vi journalister älskar att rapportera om sådant som bryter mönstret och förfärar. Många av oss ser det också som vår uppgift att peka ut missförhållanden. […]

Vet du, ibland kan jag bli så less på journalister som hävdar sig vara folkets röst och som säger sig ha till uppgift att informera allmänheten.

Allmänheten har rätt att få veta!

sägs det ibland som om det vore ett argument. Lägg av! Det enda medierna är ute efter är att sälja – tidningar, annonser etc. Tjäna pengar, alltså. Till skillnad från majoriteten av oss bloggare, dårå. Har vi tur kanske vi säljer nåt enstaka inlägg i månaden…

Björn Lövenlid rundar av sin krönika med att uttala att han önskar att de båda medievärldarna kunde mötas halvvägs. Eh… fast det är ju inte vad som står i ingressen. Där var det ju Facebookare som borde möta journalister, inte tvärtom. Inte nåt tal om att gå halva vägen var, inte.

Min åsikt är att båda behövs. Sociala medier går inte att stoppa undan genom att raljera att det bara är vanliga människor som skriver om ytliga saker, fotar sina barn, sin mat och helst är roliga.

Men… jag tycker att vi borde börja ställa högra krav på de så kallade journalisterna. Jag menar, har de inte gått nån kurs eller så för att få kalla sig journalister??? Det har ju inte vi bloggare gjort. Ändå kan många av oss både stava och skriva välformulerat om djupa ting… Märkligt…

För övrigt, Björn Lövenlid är, enligt sitt Twitterkonto

Kulturreporter, mediekrönikör, bostadskrönikör, musik- och filmkritiker samt egenföretagare i konfektionsbranschen. Jag är också vivör och lebeman. 

Där ser man! Jag är blott en Toffla, jag. Och bloggare. Och tant. Eller som det står på mitt Twitterkonto:

En rätt tjock tant som bloggar så fingrarna blöder. Eller fotar träd. Eller pussas med fästmön.

Och på bloggen:

En numera rätt tjock (tant) propagandaminister som sett bättre år. Bitsk och elak och hård mot de hårda, men from som ett lamm mot de snälla. Älskar sin Anna gränslöst, kopiöst, sanslöst, men tveklöst.

Har jag förhävt mig nu och varit snudd på narcissistisk och vädrat mitt bekräftelsebehov..? Maj gadd…


Livet är kort.

Read Full Post »

Det är natt. Så här dags brukar en Toffla sova, men nu njuter hon av påskledighet i dagarna fem. Och i skrivande stund njuter hon av tystnaden. Bara suset från leksaksdatorns fläkt hörs.

Jag vilar öronen. Det är mycket prat nu och jag förstår det. Mamma är ensam i vanliga fall och saknar nån att prata med. Jag är rätt van att vara ensam om dagarna och har inte samma behov av att prata. Jag skriver ju förresten hellre.

På skärtorsdagen sov jag länge. Jag brukar inte kunna sova så länge första dan jag är ledig. Men just nu känner jag mig så sliten och less. Det blir aldrig nån ordning på tillvaron hur mycket jag än sliter. Jag sov lätt. Hörde alla påträngande ljud. För i huset var det ett himla hallå redan tidigt. Inget att säga nåt om, bara tiga och stå ut när vissa puckon drar fram dammsugaren som en vrålande stridsvagn, låter ett barn skrika sig hes och tvättar med en icke stillastående tvättmaskin i badrummet. Nej, som granne är det som sagt bara att stå ut. Skita i att det var ledig dag. För efter klockan sju på morgonen är det fritt fram att föra ett himmelens liv. Vilken tur att jag har all rätt i världen att uttrycka mina åsikter i min blogg!

Så jag var vaken när Jonny från lokalblaskan ringde och gav mig, ett i hans tycke, säkert, bra förslag: jag skulle få tidningen för halva priset fram till sommaren. Men hallå! Hur dum får man vara? Jag har ju för fan just sagt upp min prenumeration! Och vadå fram till sommaren. Säg två månader i stället. Men det klart, det låter ju kortare.

trissvinst 30 pix
Jag vann igen.


Men jag vann igen
på lokalblaskans lotter! Jag fick ju två för att jag har deltagit i sjuhundrafyrtioelva läsarundersökningar och fick välja mellan en månads prenumeration eller två trisslotter. Jag tog lotterna. Jag har skrapat fram två vinster à 30 kronor och jag var och hämtade ut en ny lott igen när vi var och handlade. Sen har jag ju de fem jag fick av mamma när hon kom också.

Skärtorsdagskvällen glodde vi på Antikrundan. Jag hade datorn i knäet. Mamma pratade hela tiden. Men det blev ett inlägg ändå. Spelade lite Wordfeud med Fästmön emellanåt också. Jag får visst storstryk i det här partiet. Annars har vi varit ganska jämna de senaste matcherna.

Fick ett litet ryck och började skruva ihop min nya kökslampa. Pillrigt och dåliga skisser i kombo med dålig syn på nära håll är inte bra. Läsglasögonen låg så fint – på soffbordet i sin plastficka. Men jag tror att det blev rätt. När det är dagsljus ska jag ta ner den gamla lampan och koppla ihop sladdarna. Sen får vi se om jag lyckas få ljus i huset eller om jag stryker med på grund av elsjabbel. Den ser fin ut, i alla fall, lampan, och det var ett bra pris på den, 399 kronor.

Bilen ska dammsugas också medan det är ljust, men det jag ser fram emot mest är våffellunchen! Jag högläste instruktionerna för våffeljärnet för mamma. Där stod att man skulle torka av järnet inuti första gången och INTE äta de två första gräddningarna. Men det skulle ju innebära att vi gick miste om fyra våfflor!

Det skiter vi i!

sa mamma.

Vi äter dem ändå!

Lite frän så där, kan hon vara, min mamma. Hur som helst var jag lite förutseende och köpte TVÅ paket våffelmix… Tror vi kan goffa tills vi spyr.

Bädda rent ska jag göra också. Köra en maskin tvätt – lite senare på dan. Tänk, så retligt för somliga, förresten, när nykomlingsfrun pratade en lååång stund med mamma och mig i morse och var så trevlig så. Det är bara vissa som inte vågar visa sig i trapphuset när mamma och jag kommer eller går. Är det det dåliga samvetet, tro? Det där som stavas L-I-S-T-A och F-Ö-R-S-Ö-K-A B-L-I A-V M-E-D. Bara för det ska jag bo kvar här till döddagar. För min hörsel lär väl snart bli så dålig så då behöver jag ju inte bli störd.

Nej, nu tror jag att jag ska sova lite. I mitt påskpyntade, tysta hem.


Livet är kort.

Read Full Post »

Minns du att jag skrev om telefonterroriserande företagen Tvättex och Keycode som envisas med att ringa mig? Jag mejlade ju till båda två i måndags kväll. Nu har i alla fall äntligen, efter cirka tre vardagar, Keycode svarat på mitt mejl. På Tvättex har de uppenbarligen inte nån som svarar på mejl.

Jag skrev:

Var vänlig be era säljare att sluta ringa min gamla mobil 07x-xxx xx xx

Malin Hansson på Kundtjänst svarade:

Hej,

Jag ber om ursäkt för det inträffade.

Nu är ditt mobilnummer bortplockat från vår ringlista, vi kommer inte att störa dig igen.

Med vänliga hälsningar

Malin Hansson

Vi får se om hon är en kvinna som står för sina ord. Jag har ju i skrivande stund inte bestämt mig för om jag ska använda mitt gamla mobilnummer när jag köper en ny mobil (för det måste jag ju göra snart) ELLER om jag ska ta ett helt nytt nummer. Grejen är att jag är så less på såväl gamla galningar som nya som ringer min mobil. Ett nytt nummer ger åtminstone en stunds respit. Vad vet jag, vad vet jag… Känns inte särskilt kul att behöva göra en investering i en ny mobil nu när det inte lär finnas pengar i överflöd snart, men folk måste ju kunna nå mig. Vilken tur att jag fyller år nästa månad så att jag kan ta mig rätten att köpa en ny mobil. Troligen åker mitt fasta telefonabonnemang väck i stället.

Hur har du det med mobiler och fasta telefoner???


Livet är kort.

Read Full Post »

Nej det blev inga nålar i hälen idag. Jag och Nål-Janne diskuterade fram och tillbaka. Uppenbarligen hjälper inte akupunktur och jag behöver få nån annan smärtlindring. Enligt min sjukgymnast lär husläkaren ordinera paracetamol och ibuprofen i kombo, nånting som min mage inte accepterar. Men, i morgon lär jag få ringa mottagningen och höra om det finns nån annan form av medicinsk hjälp jag kan få.

Jag är så less på de begränsningar som smärtan i hälen ger mig – jag har ju liksom lite andra, svårare åkommor att tampas med. Som det är nu kan jag inte ens ta en promenad för att rensa skallen från jobbiga funderingar och oro. Hälen gör för ont.

Sjukgymnasten sa att jag behöver gå på kryckor. Två, kryckor, alltså. Detta för att jag ska kunna minska belastningen på den onda hälen, men ändå sluta gå på tå med ena foten – eftersom det kan ge inflammation på annat ställe på benet.

Jag äger en krycka. Han tyckte att jag skulle kontakta min förra arbetsgivare och be att få låna en till.

Aldrig i livet!

var mitt svar.

Så därför undrar jag om det är nån som har en simpel, jävla krycka att låna ut så jag får ihop till det stöd jag behöver för att avlasta hälen. Typ en kompis till den på bilden här intill. Jag lovar att lämna tillbaka den när skiten är över – för det går över, det har i alla fall sjukgymnasten sagt.

Jag ser inte fram emot att krycka fram på jobbet, för om jag ska vara kvar måste visa att jag är pigg och alert. Hur pigg och alert ser man ut att vara när man går på kryckor? Inte nåt.

Eftersom jag kom hem lite tidigare idag passade jag på att gå till soprummet samt till BRF-brevlådan, en promenad på normalt högst 15 minuter. Det tog mig en halvtimma. Jag gick inte på tårna, jag belastade hela foten. Efter tre steg kändes det som om den där kniven kördes rakt upp i foten igen – för varje steg jag tog med vänsterfoten. Joru, jag kan lova att det kom ett antal tårar, men det var nog ingen som såg, för det skymmer ute.

Nåt besked av annan art har inte kommit idag heller, inte via snigelpost, i alla fall. Jag kom på att man nog endast har mitt gamla mobilnummer, men jag har den laddad fast på ljudlöst hemma och kollar av den varje kväll. Hittills är det bara säljare som har ringt – så himla skönt att inte behöva svara! Framför allt inte på såna säljare som vill sälja pensionsförsäkringar till mig, det känns som ett stort jävla hån som läget är.

Nu ska jag gå och skrubba badrummet och duschrummet/toan. Det tar inte bort smärtan, besvikelsen, frustrationen eller tårarna, men det blir i alla fall rent.


Livet är kort.

Read Full Post »

En riktigt grå måndag är det idag. Det är mörkt och fuktigt och smutsigt ute. Inte mycket av den där timmen som skulle göra starten på dagen ljusare märktes.

Lika fuktigt idag som för ett år sen. Bilden är ungefär ett år gammal.


Natten har varit tuff,
jag har haft feber och ont, men det ska inte hindra mig från att jobba. Jag känner mig rastlös och orolig, för jag vet att den här veckan är det troligt att jag får ett besked som gäller stor eller liten bokstav i ett visst ord. Hittills har jag skjutit det ifrån mig ganska bra – ett sätt att hantera det – men ju längre tiden går desto närmare kommer jag beskedet. Mer om detta i ett låst inlägg senare!

Under lördagen droppade det in ganska många jobbmejl som jag måste ta tag i. I fredags jobbade jag ju hemifrån fyra timmar, men då var det tämligen tyst i inboxen. Jag ska kämpa på med institution 1:s forskningssidor och även försöka få återkoppling på institution 2:s dito. I morgon, tisdag, ska jag jobba i husets topp på institution 1. Det gick bra sist, datorn som S har gjort iordning åt mig där uppe fungerar bra – i alla fall för webbarbete. Det räcker ju med Explorer då, i princip, samt mitt e-post-program.

På torsdag förmiddag ska jag träffa prefekten på institution 2 för att diskutera en eventuell kommunikationsplan även här. Efter lunch ska vi ses igen och då bli intervjuade av fakultetskommunikatören eftersom de två institutioner jag jobbar för är de två första inom fakulteten som har en kommunikatör. Det har varit spännande att vara lite av en föregångare, men nu måste jag tänka framåt och fundera över vad jag ska göra efter årsskiftet. Och som du som är mer insatt i min situation än andra vet är ju detta inte det enklaste…

På torsdag är det nåt ännu viktigare:  Fästmöns och min fjärde förlovningsdag. Ett tag tänkte jag att vi skulle fira med Fredagsmyspåse från Feskarn’ i Saluhallen, en födelsedagspresent från vännen Rippe. Men så insåg jag att Anna jobbar trist helg – till klockan 21 fredag, lördag och söndag – och att sätta i sig skaldjur och vitt vin vid 22-tiden och sen strax därpå gå och lägga sig känns inte så smart. I stället föreslog jag att vi ska gå och se nya Bondfilmen i nästa vecka och i samband med det gå och käka en bit mat nånstans. Jag fick ju också ett stort antal biobiljetter när jag fyllde år, bland annat från K…

Onsdag eftermiddag ska jag till Nål-Janne igen. Jag har haft väldigt ont i hälen och överväger nu att ta en ny kontakt med min läkarmottagning för att se om det inte är dags för annan smärtlindring än akupunktur. Och kanske lite inflammationshämmande. Frågan är om medicin i tablettform går ihop med den kommande behandlingen av min åkomma i andra delar av kroppen… Äsch, jag är så less på det här trasiga skalet jag går omkring i…


Livet är kort.

Read Full Post »

Nej, några nyårslöften avger jag inte, det har jag aldrig gjort! Jag är till exempel tjock och tjock lär jag alltid vara – mer eller mindre – men röker gör jag inte. Så vad finns kvar? Att bli en bättre människa – men det låter ju hur patetiskt och grandiost som helst.

Men jag har några delmål för året. Och ett är att bli bättre på att tala om  för nära och kära hur viktiga de är, hur mycket jag tycker om dem och hur bra de är – när de förtjänar det. Det får inte bli sliskigt och falskt!

I kväll blev min tejpade mobil knäpp. Ja, jag vet, jag fick ju en likadan telefon i höstas så jag borde ha bytt ut den för länge sen. Men det tar ju liksom lite tid att plocka över alla prylar som inte ligger på sim-kortet och ladda ner inställningar. Och när mobilen lägger av och vägrar ladda närmare klockan 22.30 en nyårsafton, när det messas som 17, blir man rätt less och förbannar sig själv. Jag insåg att jag skulle få svårt att skicka vart och ett av ”barnen” ett nyårs-sms och att jag kanske inte skulle kunna ringa Fästmön vid tolvslaget! Men efter några svordomar och lite tankearbete testade jag att byta ut batteriet och bakstycket till dem på den bättre mobilen och försöka ladda igen. Till sist lyckades jag – tror jag. Och alla de stora barnen fick var sitt personligt nyårs-sms, som alltid och jag kunde ringa Anna, som var ute med Elias och Linn och tittade på raketer, vid tolvslaget. Lycka!


En gammal bild på kvartetten.


När det gäller ”barnen” skulle jag vilja berätta för ”ALLA” 
hur duktiga de är alla fyra – var och en på sitt sätt! Johan jobbar stenhårt för några futtiga kronor och förhoppningen är att han så småningom får en fast tjänst med riktig lön. Linn har fixat jobb på egen hand. Det verkar också ganska slitsamt, men hon sköter det lika bra och plikttroget som sin storebror. Frida har i rask takt tagit två betyg mot slutet av terminen och fortsätter hon på den vägen går det bara framåt så att hon slutligen kan välja det hon verkligen vill ägna sig åt. Och Elias, vars fröken åtskilliga gånger har sagt är ett författarämne, växer så det knakar och lär sig saker så fort att man inte hänger med. För tillfället är det engelska. Vilken kvartett, va?!

För övrigt är ett av mina andra delmål att bli mildare. Jag måste bli lika snäll som mina ögon lovar att jag är – det sa Magnus mamma när vi träffades. Jag måste sluta gå omkring och vara arg och bitter och besviken – för det ändrar ingenting. Därmed inte sagt att jag tänker bli mesig och undfallande – det blir jag aldrig!

På tal om snäll… Jag har nog bara nämnt att mammakusinen Barbro hade med sig urgott fikabröd och en amaryllis. Det jag inte berättade var att hon dessutom plockade upp blåbär, lingonsylt, morellsylt och en burk torkad svamp på min diskbänk. Tänk, så snäll vill jag också bli!

Nu är timmen sen – eller tidig – beroende lite på hur man ser det. Folk har bränt en massa pengar i afton på raketer, men nyårsraketerna tystnade nästan helt redan vid halv ett. Jag ska läsa några sidor ur Annika Östbergs bok, en bok som jag redan efter 13 sidor insåg att jag älskar! Hennes språk är vidunderligt – både vackert och så rakt på sak att man känner att man då och då måste sätta sig ner i tanken och försöka ta in det hon skriver. Till och med bokens formgivning är så tilltalande och så rätt att man blir alldeles, alldeles tagen! Vilken fin julklapp jag fick av min mamma!!!


Den här boken förändrar mitt liv!

Read Full Post »

« Newer Posts - Older Posts »