Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘leksaksgubbe med rund botten’

Ett inlägg om att kämpa på.


Som för det mesta
känns saker och ting bättre efter ett tag. Jag fick skriva av mig igår och må riktigt skit – för att sen repa mig och ta nya tag idag. Ja, du vet den där leksaksgubben med rund botten…

Gubbe m rund botten

Kan inte falla omkull hur många gånger man än petar på honom.


Men det handlar inte bara om
att få distans till jobbiga saker eller att få spy ur sig. Det handlar också om att få bekräftelse på att det faktiskt inte är jag som inte passar in utan andra.

Nu vill jag bara poängtera att jag verkligen inte gottar mig i andras eventuella oförmågor och tillkortakommanden. Det är bara det att jag är hjärtligt trött på att höra att det är mig det är fel på. Inte bara trött, rädd för. Jag fick höra det så mycket och ofta en gång i tiden.

Taggarna sitter kvar, trots att åren har gått. Men det är också det enda jag känner att jag aldrig kan förlåta. Aldrig. Och tro mig, jag har kämpat med förlåtelsen. Där misslyckas jag dock. Mitt fokus ligger på att komma vidare. Det går för det mesta bra. Det är väl så att jag är hyperkänslig i vissa avseenden. Eller att jag har gjort ödesdigra missbedömningar av människor och deras avsikter. Därför halkar jag lätt tillbaka ner i rädslans träsk.

Det går inte att säga att alla problem är lösta idag. Så enkelt är inte livet. Men jag har tagit lite andra vägar och det har gått bättre. Jag mår bättre, för jag gör framsteg och bra saker.

_____________________________

Men bakslag kommer ju alltid, som bekant. Ett idiotiskt bakslag är att jag tror att jag har fått hälsporre igen – fast i andra foten. Jag tror jag blir fullkomligt galen! Hälsporren i vänsterfoten fick jag dras med i ungefär ett år och sju månader. Vissa dagar hade jag så ont att jag nästan inte kunde gå, periodvis gick jag på kryckor och medicinerade. Men se hemma från jobbet var jag naturligtvis inte en dag för detta! Fast det gör väldigt ont. Och det enda som hjälper är att vila foten, inte belasta den. Lite svårt när det till exempel är högerfoten jag gasar med i bilen… Jag stretchar också, eftersom jag har extremt korta hälsenor. Inlägg finns i de skor jag använder. Har till och med norpat tillbaka inläggen jag gav till Fästmön eftersom de inte funkade i hennes jobbskor.

Skoinlägg

Skulle behöva flera par av dessa som är gjorda efter avgjutningar av mina fötter. Men nya kostar närmare 1 500 kronor paret eftersom ortopedkonsulten inte längre har avtal med inrättningen i fråga. 😦


Jag har stått och strukit
i princip sen jag kom hem. Det är inte bra. Då belastar jag onda foten. Att stå gör foten ondare än att gå. Men vad gör man när man har en gigantisk strykhög av t-shirtar, jeans, juldukar och gardiner som ska bytas i morgon kväll? Man biter ihop och stryker. Och ja, jag stryker för att fibrerna i kläderna och de andra grejorna lägger sig ner och blir mindre benägna att ta emot smuts samt för att jag inte vill gå omkring i skrynkliga plagg. Jag tycker att skrynkliga kläder är fult och ger ett ovårdat intryck. Sen hur du gör är upp till dig.

Nu har jag vilat foten en stund och ska ta några nya tag med järnet över brädan. Hoppas hinna slänga i mig en knäckemacka innan Antikrundan börjar klockan 20. Jag har nämligen laddat ner Den Berömda Och Rätt Nya Antikrundan-appen idag och tänkte testa den i kväll. Det mesta av programmet, som är från Visby, hinner jag se innan jag åker och hämtar hem min älskling från jobbet klockan 21.

Ska du glo på Antikrundan och har du testat appen??? Skriv gärna och berätta vad du tyckte om såväl program som app!


Livet är kort.

Read Full Post »

Det här året har inte precis varit mitt bästa. Jag hade ett delmål som jag lyckades uppfylla. Jag fick förhoppningar… som sen grusades. Snart har mitt helvete pågått i tre år. Tre jävla år förstörda. Egentligen är det längre tid eftersom det föregicks av trakasserier och kränkningar dagligen.

Jag vill tro att 2012 blir ett bättre år. Eller snarare, det kan knappt bli mycket sämre. Men det kan det! Det allra värsta som kan hända är att jag förlorar min familj och mitt hem – det är mina största rädslor.

Lite grann är jag nog som en sån där leksaksgubbe med rund botten, en sån som man petar omkull gång efter annan men som aldrig riktigt faller. Men jag ser mig faktiskt också lite som en amaryllis – fast inte lika snygg, dårå.


Amaryllisen jag fick av Fästmön dan före julafton.


Jag fick en amaryllis
av Anna dan före dopparedan. Det är ett enkelt, men vackert arrangemang där blomman är satt i mossa i en glasvas. Ibland känns det som om jag är den där knölen i glasvasen. Knölen som vill upp, upp…

Igår fick jag årets andra amaryllis, av mammas kusin Barbro. Hon har drivit upp den själv. Eller dem. För det är två.   Barbro har drivit upp dessa amaryllisar själv. 


Jag försöker att vara lik en amaryllis.
Att växa och växa för att sen blomma. Naturligtvis blir jag aldrig lika vacker som blomman som sen exploderar. Men nån gång, nån gång vill jag tro att det är min tur att… lyckas?

Det är inte så att jag tror på mirakler längre. Jag tror på tur och kontakter och idoga försök. Vissa dar vet jag att jag inte orkar, vissa dar vill jag bara lägga mig ner och ge upp, helst dö. Men jag har insett att det finns människor runt omkring mig som bryr sig, som tycker om mig som jag är – med fel och brister – och som jag duger för. Och de lyftter mig! Var och en på sitt sätt. Ett varmt TACK till alla er!

Slutlingen önskar jag alla läsare ett gott slut på det gamla året och ett riktigt gott nytt år! Och du som ska smälla av raketer i kväll – var försiktig, för fan!!! Akuten är ingen roll plats att vara på en nyårsafton! /Morsan Tofflan

Read Full Post »