Ett lite ledset inlägg. Och lite ilsket. Och försonande.
Ett ljus för pappa den 24 juli 2014.
Det är nog så att känslorna sitter lite utanpå idag. Efter en dusch klädde jag mig så att jag täckte ben och axlar och for till Gamla Uppsala kyrka för att tända ett ljus för min pappa. Det var inte många ljus tända i ljusträdet, denna ljusa, heta julidag. Men nu står det ett där, inköpt för fem kronor, och lyser för min pappa Carl-Erik.
Jag ville ha en stunds ro med mina tankar. Jag ville sända meddelanden till pappa, inte som sms utan som tankar. Men det var ett herrans liv i Herrens hus. Det skulle visst bli dop. Det var inte barnet som stod för gapet och skriket utan dess farmor. Jag kände hur jag kokade. Ja, jag blev så arg att jag höll på att explodera i Herrens hus och säga några riktigt fula ord. Fast det gör man ju inte, inte ens jag. Och så tänkte jag på pappa som säkert skulle ha varit förstående, prästson som han var, inför den uppspelta farmodern som snart skulle se sitt barnbarn döpas. Så vem vore jag om jag tog ifrån henne glädjen genom att svära åt henne och säga åt henne att hålla käften dämpa sig? Jag skämdes över min ilska och tänkte på hur många gånger den satt mig i klistret. Åter nånting jag behöver jobba mer med!
Två tårar föll. Sen gick jag ut i den vackra julidagen. Den är precis lika vacker och varm som den var för åtta år sen när pappa gick bort. Det var väl därför de skulle bada. Så om det hade varit dåligt väder hade pappa kanske levt idag..? Om inte om fanns…
Livet är kort.
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - en tragisk komedi 