Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘lättnad’

Ett inlägg där ett beslut deklareras.


I morse vaknade jag
med ett sånt där obehagligt ryck. Det var en mardröm igen. Drömmen handlade om två katter. Eftersom den ena katten på nåt sätt hade blivit av med sin svans, hade Nån i drömmen beslutat att detta öde måste drabba även den andra katten. Eller dess svans skulle helt enkelt bara huggas av.

Chop, chop!

När yxan landade på svansen vaknade jag med ett ryck. Och en insikt. Ja, jag har fattat ett beslut.

Yxa på staket
Yxans roll i drömmen = beslut!


Ett av alla M i mitt liv
– några har kommit och stannat, andra har kommit och gått, detta M har funnits hela mitt liv, men inte direkt i mitt liv förrän på äldre dar – har på senare tid försökt peppa mig på olika sätt att ta till orden. Att ta till orden ännu mer än jag gör idag. Det har gjort att ett frö har börjat gro. Ett frö till det beslut jag fattade för nån halvtimme sen:

Det blir en bok. Jag ska skriva en bok. Om andra kan, kan jag. Och andra måste få veta från mitt håll vad som hände, hur det kändes, vad som var fruktansvärt, bättre och vad som kunde ha gjorts annorlunda.

Det finns visserligen redan en bok. En absurd roman. Den stannade kvar i en dator nånstans. Det finns dagboksanteckningar före, under och efter. Det finns en blogg att ösa ur.

Chop chop!

Syftet är inte att hugga av några svansar utan att dela med mig av erfarenheterna av det hemska, ofattbara som sker ganska ofta i dagens samhälle. Ett samhälle där människor är utbytbara från en dag till en annan. Där mattor dras undan och golvet visar sig vara en fallucka ner i avgrunden.

Chop chop!

Beslutet är fattat. Det är en lättnad. Bara det känns som en befrielse. Som att bli av med… nej, inte en svans utan en inneboende tyngd. Du som har varit där vet hur den tyngden känns. Du som inte har varit där ska få följa med på en mardrömsresa. Om du törs.


Livet är kort.

Read Full Post »

Jag har jobbat i en politiskt styrd organisation under merparten av mitt yrkesverksamma liv. De politiker som var förtroendevalda av oss samhällsmedborgare i den organisationen hade till 99 procent ingen som helst erfarenhet av att jobba

på golvet,

i det fallet inom vården. Att skaffa sig erfarenheter inom ett område där man har makt att utföra förändringar som påverkar andra människors liv borde vara ett minimikrav för våra förtroendevalda politiker. Men verkligheten är långt därifrån och få är de som vågar.

Häromdan – eller natten, snarare, – skedde ett viktigt undantag. Ett par kommunalpolitiker, varav späda (ja, hon är SPÄD, det är ingen löjlig förminskning utan sanningen) vänsterpartisten Ilona Szatmari Waldau var en, tillbringade en natt som uteliggare i Uppsala. Det tog två dygn för Ilona Szatmari Waldau att få upp värmen, säger hon i Dagens Nyheter.

Totalt samlades sju politiker på Vaksala torg i tisdagskväll, inbjudna av Stadsmissionen. Tre av dem skulle prova en natt som hemlös. Sju politiker. SJU – av över 40 politiker från Uppsala kommun och den verksamhet som har ansvaret för vården i vårt län. Fyra av de sju nöjde sig med information. De tre som vågade prova på en natt som hemlös var Ilona Szatmari Waldau (V), Mohamad Hassan (FP) och Martin Wisell (KD).

Natten mellan tisdag och onsdag. Det var den där natten när ett stort oväder drog in över vårt land. Kallt och massor av snö. Och faktum var att det just var snön som ”räddade” dem – de hittade ett soprum där de kunde söka skydd för natten. Ett soprum där dörren inte hade slagit igen på grund av snön…

Man kan ha vilka politiska åsikter man vill, men Ilona Szatmari sätter fingret på en viktig sak när hon berättar om aktionen i Dagens Nyheter:

[…] En natt är absolut ingenting. Bara vetskapen om att man nästa natt får sova i en varm säng, eller att man när som helst kan avbryta gör det lättare. Men att leva som en hemlös, även om det är bara en natt eller en vecka, gav mig en större förståelse […]

På sin blogg skriver Ilona Szatmari Waldau att det hela började som ett litet äventyr. Men allt eftersom timmarna gick och de möttes av låsta dörrar steg missmodet och tröttheten. Till sist hittade de ett soprum. Två av dem hade sovsäckar och kunde ligga ner, medan den tredje fick stå på grund av kylan.

Så här sammanfattar Ilona Szatmari Waldau i sin blogg  sitt deltagande i aktionen:

[…] Man kan aldrig föreställa sig hur det är att ständigt sova ute genom att göra det en enda natt men man kan åtminstone uppleva känslan av trötthet och frustration över att inte hitta en bra sovplats, lättnaden över att till slut göra det och besvikelsen över att det inte var så bra som man trodde. Oron över att bli utkörd när man går in på Resecentrum för att värma sig eller från det skydd man har hitta är också svår att föreställa sig. Med det väder som var i natt fanns det ingen möjlighet att lägga sig utomhus utan vindskydd, åtminstone inte för oss som var nykomlingar och inte kände till de bra platserna. Man inser ju också att alla uteliggare sover utomhus för första gången någon gång. […] 

Jag tycker att du ska läsa hela Ilona Szatmaris blogginlägg. Jag tycker också att de tre politiker som genomförde aktionen fullt ut ska ha heder för det. För de har åtminstone försökt att sätta sig in i en utsatt persons verklighet. Nu hoppas vi bara att nånting görs rent praktiskt och handfast också innan stans hemlösa fryser ihjäl den här vintern.

Fatou har också skrivit om detta.


Livet är kort.

Read Full Post »

Nej, idag är det ingen bra dag alls. Ljuspunkten var lunchen med L och tack vare att jag fick mat i mig idag mitt på dan orkade jag handla efter jobbet. Kryckorna fick jag lämna i bilen och så hängde jag på en varuvagn. Det gick ganska bra, men jag fick ju naturligtvis ont efter ett tags snurrande på Tokerian. Jag hade tänkt handla hem mat till Fästmön och mig till fredag, nånting som går ganska snabbt och lätt att laga till eftersom jag ju kommer från en begravning då. Men inte fanns det jag hade tänkt! Och tänka ut nåt nytt klarade inte min hjärna. RAM-minnet tycktes vara fullt, för jag höll precis på att glömma köpa min tisdags-tidning – Expressens TV-tidning. Minus blaskan, förstås.

Eftersom jag behövde fylla på vissa depåer inhandlade jag leverpastej. Jag åt leverpastej hos Anna i helgen. Du kanske tror att det är väldigt svårt för en som inte äter annat kött än kyckling och kalkon att klämma i sig leverpastej. FEL! Leverpastej idag innehåller ungefär en tredjedel gris. Resten är svamp, kryddor och ibland till och med ansjovis!

Jajamens!

som Bosse J. brukade säga.

Min härliga kvällsmat idag blev därför två knäckemackor med leverpastej och smörgåsgurka, till det ett glas mjölk.

Toffelkvällsmat.


Efter handlingen,
som innebar att jag bara kunde ta med mig en krycka in – jag måste ju bära matkassen med den andra handen – tog jag tjuren vid hornen och kryckade ut med tidningspåsen till soprummet. Påsen var astung, men jag klarade att bära den och att gå med en krycka. Tog vägen tillbaka om garaget och hämtade krycka nummer två. Sen tog jag reda på ren och torr tvätt. Det tog en kvart och vid det lagade var det inte bara som om en kniv var uppkörd i hälen utan fem.

Efter middagen skulle jag precis sätta mig vid datorn när mamma ringde. Samtalet varade 38 minuter. Jag kom på att jag inte hade tagit kvällstabletten mot häleländet när mamma frågade hur det var. Ungefär två minuter efter att jag hade tagit tabletten släppte den värsta värken… Lättnad!

Lite orolig är jag allt angående hälen. Och nej, doktorn har inte orkat/hunnit mejla mig en rad om röntgensvaret än. Medicinen kan man bara korttidsbehandla med i två veckor och nu har jag ätit den i en vecka. Men om jag inte hör nåt från doktorn och värken fortsätter tänker jag fortsätta knapra medicinen ändå. Vi patienter blir bättre och bättre på att egenvårda oss själva. Ge mig en skalpell så ska jag plocka ut mina aliens också! Förresten, en av dem kanske har hoppat ner och bosatt sig i min vänstra häl. Vem vet, vem vet…

Även på jobbet har det varit motigt idag. Jag har väntat på att få ett antal kontaktpersoner för ett uppdrag jag har. En och en halv vecka hade gått sen det skulle bestämmas vilka det blev. Idag insåg jag att inte ens de utnämnda hade fått veta att de var utnämnda… Jaa, interninformationen lämnar ett och annat att önska ibland. Det känns lite tråkigt mötas med suckar och ursäkter varje gång jag visar mig för somliga också. Jag känner att jag skulle behöva vara mer på plats. Mer än en dag i veckan.

Nej, motivationen är inte vad den har varit och jag inser att det hänger ihop med den osäkra framtiden. Jag försöker bita ihop och inte gnälla och framför allt försöker jag ta reda på hur det blir. Men det sistnämnda verkar snudd på omöjligt – jag får olika besked och versioner från olika personer och börjar ärligt talat ledsna ur. Allt det fina jag har byggt upp, med alla dessa duktiga människor, är på väg att rasa samman – som i mitt värsta scenario. Det känns inte särskilt bra, som du förstår. Bortkastad tid och bortkastade pengar för uppdragsgivaren dessutom.

Lite lustigt idag var det ändå att presschefen vid Apoteket Hjärtat, efter nio månader, noterade mitt blogginlägg om en av deras produkter. Efter ett par kommentarsväxlingar bestämde jag för att ge dem en chans att visa att de har bättre grejor än just den aktuella produkten. Presschefen skulle sända över lite prover om jag mejlade. Jag mejlade. Har jag fått nåt svar? Nej.

Som sagt, det här med kommunikation är svårt. Om man ber nån höra av sig via mejl, till exempel, tycker jag att man svarar. Man kan ju åtminstone tacka för mejlet och lova att återkomma när man har mer tid. Men inte då. Alla har så mycket att göra, ju. Jag tror tamejsjutton att jag inte bara ska egenvårda mig själv, jag ska börja svara på mina egna mejl också. För då vet jag att jag får svar.

Och egentligen vet jag inte om jag ska tillåta kommentarer på det här trista inlägget. Jag ville mest skriva av mig. I morgon känns allting säkert mycket bättre, till och med hälen.


Livet är kort och jag hatar hälsporre.

Read Full Post »

Jag vaknade tidigt i morse av att det var varmt. Nån åska har jag inte hört i natt och den tunggråa himlen har blivit blå. Ett stort gult klot lyser från den. Kan det vara sommaren som kommer?

I april glittrade solen så här i sjön nere hos mamma.


Det är väldigt rörigt i mitt liv just nu
– och jag som väntade och hoppades på struktur. Nåja, jag får försöka bevisa min enorma talang att få ordning i kaos, men jag är en hård domare gentemot mig själv.

I natt var jag uppe första gången klockan fyra för att gå på toa. Har du nån gång känt dig sprickfärdig och sen inte kunnat kissa? Det var ungefär så för mig. Igen. Det händer allt oftare. Fick springa upp tre gånger och till slut blev jag av med allt som jag tyckte tryckte på. Lättnad… Kvar är nu bara ett lätt illamående som jag hoppas snart försvinner eftersom jag har tagit min medicin.

Sitter i sängen och skriver och funderar lite på vänskap så här på morgonen. Nu under semestern har jag varit i kontakt med två vänner som jag inte har hört av mig till på länge. Det betyder inte att jag har glömt bort dem, men jag har inte obegränsat med tid längre sen jag började jobba. Och sen är det ytterligare ett par vänner, både en ny vän och en gammal, som jag har diskuterat en sommarträff med. Men sommaren 2012 tycks ju mest smyga förbi och idag är halva min semester slut. Samtidigt är det bästa av semestern kvar och dessutom längtar jag till jobbet. Det är väl därför vi ska ta en titt där idag.

Telefonerade med Fästmön igår och jag saknar och längtar. Jag tror att hon och somliga har det bra, även om det blir lite många intryck. Personligen får jag nöja mig med intrycken från Stockholm och Pride, det blir min verkliga semester i år. Och det är inte illa! Inte illa alls…

Livet är kort.

Read Full Post »

Nu ska jag chocka dig! Det är torsdag idag, men för ovanlighetens skull har jag INTE ätit vegetarisk ärtsoppa och pannkakor. Nej, jag har insett att jag äter alldeles för mycket då. Därför blev det fetaost- och broccolipaj med grönt till lunch. Du ser! Till och med en Toffla kan göra avsteg…

Jag har varit ovanlig till lunch!


Mitt under lunchen
fick jag det ena mystiska sms:et efter det andra. Folk är allt bra lustiga som inte kan presentera sig! Och när man ber dem tala om vem de är undviker de skickligt att svara. Eller så låtsas de… Minns den där gången när jag trodde att jag messade C – och så messade jag nån som heter Anneli som jag INTE känner. Bara det att den märkliga människan fortsatte att sms-konversera mig, hon måste ju ha fattat att jag hade skickat till fel person. Notera att jag undertecknade med mitt förnamn. I det här fallet har jag emellertid mina misstankar om att personen som sms:ar är bekant och jag kan säga att jag gräver…

To be continued…

Äh mysteriet är löst! Jag vet vem det är och det är ingen galning, bara nån som har lärt sig sms:a ganska nyligen… *STOR SUCK AV LÄTTNAD*

Read Full Post »

Åhejåhå! Nu lever den som vill gifta sig lite farligt. Visserligen vill de allra flesta skrida till altaret en sommardag. Men än mer populära är så kallade magiska datum. Bara det att de börjar ta slut!!!

I år är det sista chansen för oss nu levande att gifta oss på ett magiskt datum. 


Förra året gifte sig 47 564 personer.
Det är något färre än året innan, när över 50 000 gifte sig. Och vissa datum har visat sig vara populärare än andra. Vanligast är att man gifter sig på sommaren, ofta en lördag, kanske till pingst eller på midsommardagen. Själv gjorde jag misstaget att gifta mig på midsommarafton, men det är så länge sen att det är preskriberat nu. Jag kommer inte ens ihåg vilket år jag gifte mig, bara att skilsmässan gick igenom i maj 1999. En lättnad för alla inblandade, vad jag minns.

Men nu har alltså magiska datum blivit väldigt populära. Jag tänker på 111111, till exempel, alltså den elfte november 2011. Nästa magiska datum är 121212, alltså den 12 december i år. Vigselförrättarna börjar redan bli inbokade. För det är det sista magiska datumet på ett bra tag…

Read Full Post »

Äntligen sovmorgon!!! Hur kan man längta så? Jag kan i alla fall! Och Fästmön! Ändå låg vi inte halva dan eftersom Anna började jobba klockan tolv. Tyvärr ända till klockan 21 i kväll… 😦

Lördag means godis! Därför blev första stoppet på väg till Annas jobb Tokerian. Eller nja, vi hade lite andra ärenden där också, bland annat till apoteket. Hur som helst, godis blev det! Och tro nu inte för en sekund att jag tänker ge bort en enda bit till nån utspökad unge som ringer på dörren! Nä! För jag ska sätta på mig värsta masken och skrämma skiten ur dem allihopa! I wish… Tyvärr har jag ingen mask, men en del – läs: jag – är så jävla fula ändå att det går bra att skrämma skiten ur snorungar utan mask. Talangful(l)t!

Talangfull var däremot inte den person bland Tokerians personal som hade fyllt på lösgodiset. Snarare fantasifull. Eller vad sägs om dessa skumma skumbananer?


Skumma skumbananer som mer ser ut som colabåtar i mina ögon.

                                                                                                                                                      Skumbananerna var inte det enda som var skumt.


De syrliga skumshotsen såg mer ut som salta sillar, tycker jag.

                                                                                                                                                                   Ja, den som hade fyllt på godiset kunde nog inte läsa och var säkert färgblind också. Salmiakgodis brukar väl för det mesta vara svarta eller möjligen kamouflagegröna?


Ser mer ut som bilar i vit choklad, men jag kan ju ha fel..?

                                                                                                                                                                 Tur att inte Frida var med, för de sura colanapparna visade sig vara nånting helt annat. Det hade gjort henne grymt besviken.


Ser inga som helst sura colanappar, men däremot röda Ferraribilar.

                                                                                                                                                              Nej, många rätt var det inte idag!.. Tyvärr kunde jag inte fota alla tokerier för folk som var där med sina snoriga och gapiga ungar började blänga som f*n på mig. En sista bild:


Såna här kallas väl ändå inte salta rullar utan kolor???

                                                                                                                                                                Jag suckade och stönade och ojade mig och fotade tills min tejpade mobilkamera (ja, jag har inte fått tummen ur än och bytt!) gav upp en suck och började pipa att batteriet var tomt. Till alla snorungars föräldrars lättnad.

En familj höll på att göra mig fullkomligt galen. Mamman drog varuvagnen, pappan vagnen med en skrikande lillasyster och omkring ekipagen kretsade Daniel*, cirka fyra år. Denne Daniel var ta mig f*n överallt – och helst i vägen för min varukorg. Jag vet inte hur många gånger jag faktiskt oavsiktligt – ja, det är sant! – drämde korgen i huvet på honom – i värsta fru P… nej visst nej, hon har ju bytt namn sen hon gjort sin exman tjänsten att skilja sig från honom, fru Flängört-stil.

Till råga på allt hamnade familjen före mig i utcheckningskassan. Mamman, mager och eländig, skickade kassörskan att hämta ett reklamblad – för att därur klippa en rabattkupong på typ fem spänn!.. (Vid det här laget hade Anna sprungit ut för att köpa lunchsallad i kiosken och klockan sprang iväg närmare tolv än den nånsin hade varit hittills under dan…) Jag säger då det…

Vi hann emellertid till Annas jobb. Jag fortsatte därefter till biltvätten St1, hur det nu uttalas. Skit samma, de som jobbar där är alltid jättetrevliga, men de flesta kunder kan inte köa – varken i affären eller till biltvätten, trots skyltar. (Jag börjar bli riktigt orolig för läskunskaperna hos folk i gemen!) Ingen kö till tvätten idag, emellertid, bara i affären där en hungrig unge avkrävde sin stressade mamma en korvj***l trots att mamman skulle vara nånstans klockan tolv. (Vid det här laget hade klockan passerat tolv, så gissningsvis var mammans framförhållning inte den bästa heller.)

Clark Kent** blev jätteren och fin och jag gnuggade honom torr efteråt med mjukt trassel. Hemma i New Village fick han en invärtes genomgång med dammsugaren. Nu är han så vacker – se själv:


Min vackra bilman!

                                                                                                                                                            Hemma igen kan jag meddela att jag är otroligt sugen på godiset i bunken, men jag försöker intala mig att familjen Galning hade varit på Tokerian före oss och grävt med sina bajsiga fingrar bland godiset (de gjorde ju det en gång när vi var där och försökte handla) – bara för att kunna låta bli att ta mig ett smakprov eller två.

I stället är det dags att slå en signal till mamma och sen traska över till H med ett par klädespersedlar jag har utlovat, men som har legat i sina platspåsar här sen i somras. Ibland är jag inte snabb, mitt efternamn till trots…

Resten av eftermiddagen ska jag ägna åt att läsa ut min bok, om jag hinner. I kväll sen blir det säsongsstart av Downton Abbey klockan 21.30 på SvT1. Det ska jag inte missa!

                                                                                                                                                     *Daniel heter nånting helt annat. 
**Clark Kent = min vackra bilman

Read Full Post »

« Newer Posts - Older Posts »