Det är tufft att bli gammal och ensam

Ett rätt svart eller vitt inlägg med vissa färginslag.

---

 

Svartvitt jag.

Jag närmar mig resans slut. Det är inte lätt att inse att en är för gammal. Det har tagit tid. Ensamheten är den svåraste för tillfället. Det trodde jag inte, men den är en av alla strider jag utkämpar nu. Jag kan inte välja mina strider, som nån snorkigt påpekade i ett mejl i morse att h*n minsann gör. Jag är svart eller vit och

allt nu

är det som gäller. Min längtan och mina drömmar och mina mål… vem f*n bryr sig om dem? Jag betalar för viss omtanke, men jag frågar fortfarande alltid nån, på nåt sätt, hur den mår. Varje dag. Det händer att jag får frågan i retur. Då blir jag bara förvirrad och kryper längre in i hörnet.

Nej det här har tagit en vändning som jag inte kunde föreställa mig. Tyvärr vaknar jag om morgnarna. Gör det jag ska. Och sen… Gnistan är borta. Jag får inte ens energi av att städa. Det är så lätt att säga

ryck upp dig!

Till nån annan… Varje förlorad timme är just… förlorad. Tiden kommer inte tillbaka. En blir gammal. Och ensam. Jag telefonerade en stund med mamma igår igen. Orolig, ledsen, utanför. Vi är två, men på var sitt håll.

Det är så många människor jag har suttit intill på allt från kyrkbänkar till parkbänkar som inte lever idag. Snart får jag komma till dem, till där de är nu. Där människor varje dag månar om varandra, har tid och frågar hur det är. Igår läste jag om en person som vill ställa nån till svars för en kär persons död. Så meningslöst… Den döda/e kommer ju inte tillbaka för det. Forever gone tills…

Nån skulle få orange rosor igår kväll. De satte färg även på min tillvaro en stund.

Ingenting blir det av nånting. Inget värd i andras ögon när de inte längre roas. Kanske blir det lättare att andas nu när sommaren håller på att gå över till höst? Jag åkte in till stan igår eftermiddag för jag hade klipptid. M fick skala av kalufsen från huvudet. En lättnad. Vacker är jag inte, men det var skönt. Konstgjord färg har jag inte satt i håret på flera år. Varför ska en försöka se ut som 13 när en är 53? Det är många färger i mitt hår ändå, som det är. Naturligt. Svart, vitt, blont, brunt och grått, till exempel.

 

Sprang (nästan) till mötesplaten för att träffa Fästmön. Hon, som hade jobbat över typ fyra timmar, mötte mig, som hade jobbat under, som vanligt. Vi tittade in i ett par bokantikvariat på Dragarbrunnsgatan. Liksom städning brukar det lugna min oroliga själ. Det funkade inte igår. Lite mat på det. En person tittade så argt på mig. Jag sökte genom minnet, men kunde inte koppla ihop ansiktet med namn, plats eller händelse. Men personen såg väldigt arg ut…

På väg till bussen hem tittade jag in till dagens andra apotek. Äntligen hade mitt e-recept kommit! Nya salvan kändes fet, men verkar ta bättre.

Hemma. Lite TV. Underhållningsprogram om rik och känd familj i USA som bjuder in och blandar andra rika och kända gäster. En behövde inte tänka, bara titta. Blev tyvärr tvungen att starta datorn. Glömde klicka ur en liten ruta. DET har jag inte glömt nu! Om jag kunde skulle jag gå i kloster. Gammal och ensam.

En liten flicka satt och läste mellan en bok om propagandaminister Goebbels och ett verka av Haruki Murakami. Kanske har hon inte varit i skolan på länge.

Det här inlägget som jag skrev häromdan… Det snurrar inuti skallen. En sån som jag är varken intressant eller värd nåt. Regeringen vill utreda varför ungdomar inte går till skolan under långa perioder. Och unga upp till 23 får fri tandvård. Vi gamla kan utebli hur länge som helst från arbetslivet. Våra tänder lagar sig varken gratis eller själva. Att dra ut en tand kostar en tusing. Det förändrar ens utseende, men värken släpper. Tro mig, jag vet.

Idag ska jag tvätta en maskin tjockissvart tvätt strax och så ska jag försöka handla hem lite mat och scanna streckkoder för projektet. Det senare ger mig nåt att göra – och muttra lite över – en stund. I eftermiddag åker vi till Förorten för att titta till bebisarna och tömma pottan. Tacksam för att Anna är här denna vecka!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Att unna sig

Ett inlägg om att unna sig frisk luft intill en parkeringsplats och en vacker himmel, bland annat.

---

 

Den här lappen låg i min fortune cookie!

Igår var det finväder. Den som läser min blogg vet att jag ägnade en del av dan åt att städa mitt hem. Det behövdes. Men sen unnade jag mig en ballesittning*. Jag slog upp en thriller som jag ska läsa och recensera, en bok som är så ny att den inte har kommit ut än. Mitt eget manus ville det dumma förlaget inte ge ut. Nä, gissningsvis satsar de på kvalitet. Boken jag läser nu är på cirka 430 sidor – och HEPP! så hade jag läst nästan halva boken. Det är litterär kvalitet, det och det unnar jag mig. Recensionsböcker är dessutom gratis, ifall nån snåljåp(a) nånstans i De Mörka Skogarna (det är alltid i det fördolda dessa myckettyckare häckar) skulle råka få för sig att jag lever alltför vidlyftigt över mina tillgångar.

Men jag ska erkänna, jag unnade mig asiatisk middag på Chop Chop på kvällen. Det var ju som sagt finväder och då måste ”alla” grilla. Jag orkar inte med fler bråk, så jag tog bilen och åkte iväg en sväng. Till Chop Chop, alltså. Maten var het och god som vanligt. Jag intog den utomhus, nära en parkering. Ärligt talat var det lättare att andas där för mig än hemma på ballen**. Tyvärr var jag inte tillräckligt snabb att stänga fönster och dörrar hemma. Lukten av tändvätska hängde kvar i några timmar. Det jobbigaste var att det var svårt att andas. Jag får lite panik av den känslan. Idag har jag torrhosta som jag nästan kiknar av. Hoppas er grillmiddag smakade bra!

Under min middag intill parkeringen hamnade jag i en märklig Twitterdiskussion. Tänk att man alltid tycks landa i sandlådan på Twitter! Jag uttryckte min ilska och förvåning i nån sorts kombo över den försvunna ettåringen. Genast blev jag påhoppad av en person som ansåg att jag tyckte mig själv vara

ofelbar.

Skrev jag ingenting om! Jag bara undrade hur man kunde lämna ett sånt litet barn utan tillsyn. Det är ju inte ens alla ettåringar som kan gå och mina tankar (inte tweets!) for iväg alldeles till att nån hade snott ungen. Sen blev utgången mycket tragisk och det är naturligtvis förskräckligt. Men mina tillkortakommanden har inget med detta att göra. Jag har inte skaffat barn – delvis av det skälet att jag är utrustad med viss självinsikt och ansåg mig alltför inkompetent att ta hand om ett barn… Ett annat skäl är den vardagshomofobi som jag har plågats av hela livet, men som jag nog aldrig har skrivit om – jag vill inte hamna i nån plåsterdiskussion, nämligen. Ska jag vara med och prata kränkthet vill jag lyfta nivån. Annars blir det bara löjligt.

Senare under lördagskvällen var det åter fritt fram för mig att sitta på ballen. Jag njöt av luften, tystnaden och boken. När solen gick ner bakom husen såg det ut som om himlen tog eld. Det gick naturligtvis inte att låta bli att fota solnedgången. Men låt mig visa hur man kan luras! Så här blev bilden i original (endast storleksförminskad så att den får plats på bloggraden):

Kvällshimmel den 14 augusti 2015 i original, fotad med min iPhone 5 från balkongen.

Sen ville jag ha bort träden och fördjupa färgerna lite, samtidigt som en silhuett fick vara kvar så att kontrasterna blev än mer slående. Slutresultatet, som jag skickade upp till Instagram, blev detta:

Augustihimlen bearbetad. Det är samma bild som ovan, men tillfixad och tilltrixad.

Av bilderna ovan kan den som är utvecklingsbar lära sig att allt inte alltid är vad det ser ut att vara. Men att unna sig en stund i tystnad, på balkongen, en kväll i augusti, kan vara helt underbart (om den inte omfattar rök).

 

*ballesittning = sitta på balkongen
**ballen = balkongen

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Semester, turism och Pride

Ett inlägg om de kommande dagarna.

---

 

Äntligen fick jag vakna till lite mulet väder! Det verkar som om det har regnat hela natten och det behövdes. Nu tittar solen fram, men jag känner att luften är friskare och lättare att andas. Det tackar jag för.

I morse slog jag upp mina blå strax före sju. Jag hade två spännande jobbannonser att knåpa ihop ansökningar till. I morgon ligger mitt aktiva jobbsökeri nere, för vi åker ju till Stockholm Pride i eftermiddag för lite semester. Men vem vet, det kanske ringer ytterligare nåt företag som är intresserat av mina kompetenser och då svarar jag självklart i min mobil! Det är lätt att vara tillgänglig jämt numera – på gott och ont. När det gäller att bli kontaktad om jobb är det förstås på gott för min del.

Många har hört av sig och vill träffas under Pride. Men vi säger ungefär så här till alla:

Vi ses i vimlet!

Kanske behöver vi regnbågsparaplyer?

Det främsta skälet är att det här är vår semester, Fästmöns och min. Vi åker bort för att i första hand få vara med varandra och uppleva saker tillsammans. Det utesluter förstås inte att vi träffar på vänner och bekanta – helt asociala är vi inte. Men vi åker inte bort för att träffa andra människor i första hand. De som bor nära oss rent geografiskt kan vi träffa vid andra tillfällen än Pride. Det är till exempel bara 42 minuters restid med pendeltåg till Stockholm från Uppsala…

Vi ska inte bara delta i Pride. Detta är ju vår semester också och vi ska turista lite – precis som vi brukar göra – i Stockholm. Anna har nyligen varit där och turistat med killen som fyller tolv idag. Men nu blir det lite vuxengrejor. Vi planerar till exempel att besöka ett och annat museum och att äta en och annan romantisk middag på tu kvinna hand. Det blir inte av med det senare så värst ofta, tvärt emot vad en del tycks tro. Jag har fortfarande en sparad slant kvar – jag fick ju fin rabatt vid datorköpet – så nu kan jag unna mig nånting dessa dagar (som ju egentligen blir en helg och en dag). Datorn får förstås följa med till Stockholm, men jag räknar inte med att sitta och blogga en massa, det kanske blir nåt litet kort inlägg med bild. Kanske.

Nu ska jag sätta fart med att röja lite här så att jag inte får skämmas när Lucille vaktar mitt hem. Och så ska blommorna vattnas och jag duschas och tvagas. Runt 14-tiden lämnar jag byggnaden för att åka ner till stan och fixa ett SL-kort. Anna och jag strålar samman på 15.11-tåget, förhoppningsvis, för avfärd mot äventyret.

Vi ska alltså på Pride-äventyr. Men vad ska DU göra den här helgen??? Skriv några rader i en kommentar och berätta så att jag kan hålla mig uppdaterad.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Regn, regn, regn, tårar och lycka

Ett inlägg om vädret, en bok eller två och ett och annat bett.

Det började regna igår. Det har regnat och regnat och regnat. Hela kvällen, hela natten. Just nu ingenting, men det är mulet och blött ute. Underbart skönt! Luften är frisk och det är lättare att andas för mig och många andra.

Tennisbanan på baksidan är nästan som en mindre badpool. Den här bilden tog jag nyss från ballen*:

Regnet har gjort en liten pool på tennisbanan.

Lite svårt att se, kanske, så jag zoomar:

En pool på banan.

För några år sen la föreningen ny asfalt på tennisbanan bland annat för att slippa pölar som denna. Det tog ett regn, sen var ”poolen” tillbaka. Och alla småbarn älskar den, medan mammor och pappor hatar den! För aldrig är väl en liten unge så kvick som när det gäller kontakten med vattenpölar, eller..? Jag har sett många lustiga och skrattretande scener utspela sig här…

Annars har jag inte skrattat så mycket det senaste dygnet. En Annan Anna frågade mig på Twitter i morse om röken hade lagt sig. Det har den, visst. Jag måste gå vidare. Men så klart är jag inte glad på Arbetsförnedringen, det är jag inte. Jag är fortfarande arg, besviken och ledsen och inser att jag befinner mig i en utsatt position.

Sen läser jag en bok som gör mig ledsen. Jag gråter då och då under läsningen. Jaa, tänk! Den Förhärdade gråter! (Det trodde inte Somliga! Och jag gråter inte över mig själv, det har jag slutat göra för länge sen – jag är ju bara arg, remember?) Jag läser Kristian Gidlunds bok. Det är svårt att inte beröras när en ung man skriver om hur den där jävla cancern tar hans kropp i besittning. Jag inser hur lyckligt lottad jag är som klarade mig genom en helveteshöst och en därpå följande operation. Nu ska jag vara frisk, förhoppningsvis. Men Kristians cancer kommer och går. Och slutet kan bara bli ett.

Det går inte att läsa den här boken och förbli oberörd! Jag blir lite… putt också för att Kristian Gidlund på sätt och vis snor en inledning som jag har tänkt till min bok. Men medan hans handlar om pannkakor som han sen äter kalla, handlar min om stekt kycklingkorv i en ask med ljusblått lock… Korvskivor jag aldrig äter den där dan jag helst vill radera ur mitt liv…

Livet… tja, det är en märklig historia. Man ska inte tro att lycka är nåt beständigt. Dessutom, om vi alltid är lyckliga och aldrig olyckliga förstår vi ju inte vad lycka är. Vi skulle inte ha nåt att jämföra med.

Idag är jag frisk – förhoppningsvis. Alla delar i mitt liv har inte fallit på plats, visserligen, men den som trodde att jag tänkte lägga mig ner och dö trodde fel. Jag la mina drömmar ovan regnbågen. Nu har jag inga drömmar längre, jag har mål. Mål som jag ser till att uppfylla. Du skulle bara veta…

Om gårdagens skavank – upphittad av Fästmön, förstås, vem annars? – var två vita prickar på min hals, går dagens skavank visserligen åt prickhållet, men åt rött.

Dagens skavank – ett myggbett på benet.

Inte visste jag att det fortfarande finns aktiva myggor här… Men jag har mina fönster öppna dygnet runt, så det är väl inte konstigt om ett och annat flygfä kommer in och vill suga mitt blod…

När Anna kommer hit, stängs nästan alla fönster utom det i sovrummet och det i arbetsrummet. Takfläkten i sovrummet stannar. Ja, naturligtvis inte automatiskt utan för att Anna är lite mer frusen än jag. Och i kväll kommer hon hit, Den Mest Älskade. Kycklingfärsen är på tining, jag ska duscha och tvätta håret samt traska över till Tokerian och handla. Sugar snaps. Anna gillar ju såna…

Gigantisk sugar snap, sån som Anna gillar.

Vad händer hos dig idag? Skriv gärna en rad och berätta!

*ballen = balkongen

Livet är kort.

Read Full Post »

Dagens planer

Dagen har verkligen börjat kanon, med fint och soligt väder. Det är varmt, men gårdagkvällens åska och regn har rensat luften lite så den känns högre och renare. Lättare för mig att andas och mindre klibbigt.

Inte är somliga av oss i den här familjen några sjusovare! Fästmön var uppe först och därpå jag eftersom jag skjutsade henne till jobbet. Tog svängen om mitt eget hem för att hämta lokalblaskan och fälla ner persiennerna mot förmiddagssolen. Hemma i Himlen igen var Lullangullan uppe och gjorde sig iordning för avfärd till arbetet och Elias kom strax ur därpå ur sängen. Storebror ligger gissningsvis fortfarande och trynar och Fritzelina är hos sin pappa så henne har jag noll koll på. Damn! 😉

Vi har nyss intagit frukost och diskmaskinen pumpar ut lite varmluft i köket där temperaturen konstant tycks ligga på 27 grader. Året om. Så det är inte bara hemma hos mig det är nåt fel med ventilationssystemet…

Dagens planer är att vi efter lunch, som blir våffelrester för Elias, tar oss in till stan och Botaniska trädgården. Det är ju också gratis! Eller nja, det kostar ju bensin och parkeringspengar eftersom jag inte kan åka buss. Tropiska växthuset kostar 40 kronor i entré och det funderar jag på om vi ska besöka. Men barockträdgården och orangeriet är gratis. Sen gissar jag att vi tar nån sorts eftermiddagsfika på Café Victoria.

Det här är dagens växt, enligt Botaniska trädgårdens hemsida från vilken bilden är lånad. Xcambocoché är det mexikanska namnet på växten, som på latin heter Duranta erecta och på svenska duvbär. Just nu blommar duvbär i Tropiska växthusets entréhall.

                                                                                                                                                       Naturligtvis kommer så småningom en rapport om vår dag, men först ska ju Anna och jag ut på hemligt födelsedagsuppdrag när hon har slutat jobbet. Vi försöker väl äta nån snabbmat då också nånstans. Storasyskonen hänger med Elias och lagar gigantiska pizzor som jag inhandlade igår till middag.

Read Full Post »