Lösenordsskyddad: Bara för dig med personligt lösen: På lätt svenska

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Lösenord:

Read Full Post »

Tofflan testar: Ladda UL-kort och köpa SJ-biljett på nätet

Ett utvecklingsbart inlägg.

---

 

Toppen att kunna ladda hemifrån!

Häromdan försökte jag ladda mitt UL-kort med reskassa. Jag hade sett reklamen på TV att det skulle gå så bra att ladda via datorn. HA! Det gick INTE bra! Jo, på min jobbdator, som har webbläsaren Explorer av en senare version, hade det möjligen funkat. Men den datorn är ju snart inte ”min”. Därför testade jag de webbläsare, senaste versionerna av, som jag själv har i min egen tekniska utrustning. Men varken Chrome eller Firefox funkade, inte heller Safari.

Idag när jag testade att ladda reskassa på kortet fungerar det plötsligt. Och det var ju kanonbra! Det var som om UL visste att jag planerade att skriva ett surt blogginlägg om detta och åtgärdade problemen! För om man gör så mycket reklam för nånting måste det ju funka – annars får det hela ju motsatt effekt.  Det är också bra om man, när man lanserar en ny tjänst, anger vilka systemkrav det finns och vilka mjukvaror som krävs.

För mig som inte åker buss så ofta är det väldigt bra att kunna ladda mitt värdekort, eller vad det heter nuförtiden, hemma. Det är också kanon att kunna kolla saldo, just med tanke på att jag åker buss så sällan.

Men även om det funkar är det inte helt optimalt kommunicerat och beskrivet på webbplatsen hur man gör. Alla är inte tekniskt bevandrade, så en kort instruktion på lätt svenska hade inte varit fel.

Toffelomdömet hade kunnat bli fem svarta bakar. Nu blir det fyra rosa tofflor i stället.

 

SJ – lite luddigare…

Igår kväll satt jag och fipplade med ajfånen för att kolla hur man beställer SJ-biljetter. Appen har jag haft ett tag, men mest använt den för att kolla tågtider. Nu ville jag testa att köpa en biljett eftersom jag kanske ska åka till Stockholm nästa lördag.

Att kolla tågtider går relativt lätt med appen. Men knepigare är det att beställa biljett. Jag hittade inga som helst instruktioner och inte heller några FAQ (vanliga frågor och svar). Till sist lyckades jag klura ut att jag måste skapa ett konto och knyta ett betalkort till det. Och det går bara att göra via datorn för min del. Men… när jag väl har knutit ett specifikt kort till mitt konto på SJ ska det funka att köpa biljetter även via appen.

Men det som drar ner omdömet är att det inte nånstans finns vettiga instruktioner. På SJ:s webbplats finns FAQ, men jag hittar inte just de frågor jag vill ställa. Jag kan ställa dem – men då måste jag tala om för SJ – och hela världen – vem jag är. Och det vill jag faktiskt inte. Till exempel hittar jag inte nånstans hur min biljett levereras. Jag vill ju ha den som sms – men hur funkar det? Ingen information, möjligen om man genomför ett köp. Vidare känns det osäkert med leveranstider av biljetter och möjligheten att boka öppen hemresa. Jag vill ju kunna åka hem när jag själv får lust på lördag, inte ett visst klockslag.

Toffelomdömet för SJ:s app och biljettköp via den når inte upp till mer än medel. Och då är jag snäll…

Sammanfattningsvis: För båda efterlyser jag alltså bättre kommunikation och enkla instruktioner så att till och med jag kan ladda kort och köpa biljett. När det väl sen funkar tror jag att det blir riktigt bra! Utvecklingsbart, helt enkelt.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

När livet vänder: Johan

Ett inlägg om en TV-serie.

---

 

Johan Alander växte upp med våld i familjen. Fotot är lånat från SvT:s webbplats.

Onsdagskväll. Och oavsett mående är det När livet vänder som gäller. Denna serie av och med Anja Kontor, en av de få journalister jag noterar har något som kallas för medkänsla. Jag får känslan av att Anja Kontor inte är ute efter att sälja sig och sina program. Det känns mer som om hennes mål är att berätta människors historier. Eller snarare få dem själva att berätta om sina vändpunkter i livet. I kväll var det Johans tur.

Johan Alander är musiker och rappare.  Men det kvällens program handlar om är inte nån ljuv musik utan om våld i familjen. Misshandel. Och ett liv med missbruk av såväl alkohol som droger.

Han är bara 24 år, Johan. För tre år sen vände hans liv och han blev fri från sitt missbruk. Morföräldrarnas omtanke och omsorg var till stor hjälp. Men det är nog kanske systern som, genom sin egen kamp mot missbruket, gör att han packar sin väska och inte flyr utan

åker till…

När jag ser på Johan och lyssnar på hans berättelse skymtar jag då och då den där ängsliga lilla pojken. Men jag ser också ett lugn och en ro som jag blir smått avundsjuk på…

Johans historia skulle ha kunnat sluta rent åt helvete, på lätt svenska. Tack och lov har den ett bra slut. Eller slut och slut… Hans liv fortsätter. Det är det bästa.

Missade du programmet om Johan? Titta här på SvT Play!

Här kan du läsa vad jag skrev om När livet vänder: Elise

Här kan du läsa vad jag skrev om När livet vänder: Lena.

Här kan du läsa mer, bland annat hittar du länkar till det jag skrev om förra säsongens program.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Hur är det med pokerfejset?

Ett inlägg om att ditt ansikte faktiskt avslöjar dig.

Det här med pokerfejs är nånting jag har jobbat på under åren!  Som ung hade jag svårt att visa känslor. Som ung vuxen fick jag skit för att jag var så kall. Som äldre vuxen fick jag kritik för att jag visade för många känslor. Vem sa att det var lätt att vara människa..?

Arg Toffla. Totalt befriad från pokerfejs.

Som vanligt gäller väl att lagom är bäst när det gäller att avslöja vad man känner. Men positiva känslor är ju för det mesta helt OK – så länge vi inte snackar om glädje som i skadeglädje. För även om skadeglädje är den sanna glädjen, det vill säga den är positiv för en själv (man kanske har vunnit över nån i en tävling, till exempel), så är den ju rätt… taskig, på lätt svenska.

Den amerikanske professorn med det svenskklingande namnet Paul Ekman har studerat ansiktsuttryck. Han har bland annat kommit fram till att det finns sju ansiktsuttryck som är lika världen över:

1. sorg
2. glädje
3. rädsla
4. ilska
5. avsmak
6. förvåning
7. förakt

På ett ungefär, i alla fall. Ibland försöker vi dölja våra spontana reaktioner, men det finns små, små tecken som avslöjar oss. De kallas för mikrouttryck och är såna som snabbt drar över ansiktet och försvinner. Falska leende, för att ge ett konkret exempel.

Den som ljuger avslöjas på bland annat sina ögon och sina mikrouttryck, men också på kroppsspråk, gester och tonfall. Spännande!

Jag är skitdålig på att ljuga, så jag ljuger inte. Inte medvetet, i alla fall. Däremot har vi väl alla vår version av sanningen ibland. Känslor har jag väldigt svårt att dölja – såväl glada känslor som ledsna eller arga. Det går nog inte att förändra mig, men jag kan fortfarande träna för att bli bättre på att välja mina strider. Precis som många andra jag känner (till).

Hur är du? Har du pokerfejs eller tycker du själv att du avslöjar dina känslor alldeles för lätt? Brukar du lyckas eller misslyckas med dina lögner?

Livet är kort.

Read Full Post »

Bikinitajm

Småkyligt är det inte. Det är skitkallt, för att tala lätt svenska. Temperaturen sjönk redan igår kväll och i morse var det 16 grader kallt. När jag huttrande cirkulerade in genom dörrkarusellen på jobbet hörde jag nån på väg in i hissen fnissa:

Varmt och skönt idag, eller hur?

Och så stack JJ ut huvudet och skrattade. Jag svarade:

Dags att ta på sig bikini.

Men sånt dags blir det aldrig för min del. Nu när jag inte bara är fet och ful utan dessutom vanprydd av ett gigantiskt ärr blir det aldrig mer bikini – inte offentligt, i alla fall.

När dagen så småningom vaknade var det för att bli en solig dag igen. Härligt! Man blir mycket piggare! Jag vill ge mig ut och fota, men jag är tveksam till om såväl häl som iPhonekamera håller för det.

Idag jobbar jag på femte våningen. Jag berättade för B om att jag har fått en förhandsförfrågan om ett eventuellt uppdrag för en tredje institution. Men jag kan ju inte jobba mer än heltid… OM jag får ett erbjudande gäller det att tänka över saken ordentligt. Jag trivs bäst på institution 1, men jag har bara 20 procent (en dag i veckan) där. Om det gick att kombinera på nåt sätt… Ja ja, jag har inte fått nån formell förfrågan än, så…

Igår jobbade jag lite längre eftersom lunchen med Lisbeth blev lång. Det sista jag gjorde var att publicera en nyhet på externwebben för institution 2. När jag sen satt i bilen fick jag ett mail från fakulteten att jag i slutet av nyheten hade gått ut med förtida information om beslut som inte var tagna än. Jag blev självklart irriterad eftersom jag hade kollat uppgiften med berörd person. Hade några ärenden på vägen hem, men så snart jag fått igång min dator hemma mailade berörd för att kolla. Jo, det var rätt som fakulteten angett. Men på frågan vad jag skulle skriva i stället har jag fortfarande inte fått nåt svar. Fick därför klura ut nån passande formulering och vid halv sju-tiden igår publicerade jag detta hemifrån. Ibland är det underbart med modern teknik! Däremot gillar jag inte när det blir fel. Och gissningsvis är det som vanligt budbäraren som blir skjuten om nån nu, under den en och en halva timme ursprungstexten låg ute, skulle råka ha sett felaktigheten.

Hon var med mig i bilen i morse.

Irritationen flöt emellertid ut i morse, för i bilen hade jag sällskap av Sarah Dawn Finer. Hennes skiva går alldeles utmärkt att köra bil till också. Jag fick tillfälle att lyssna ordentligt på texterna och en del av dem går rätt in.

Idag är institutionsmötet inställt. Jag har i stället ägnat mig åt att försöka dra i en publikationshärva samt kollat upp läget med en nyhet om en spännande rapport, gett lite råd så där. Och så har jag haft besök på rummet av Johan, som fladdrade förbi här med en kartong till en av forskarna.

I eftermiddag blir det arbete med forskningssidorna på institution 1:s externwebb samt ett möten kring detta. Jag tror inte att jag har nåt problem att fylla resten av den här bikinitajmdan…

Livet är kort.

Read Full Post »

Slappt språk

Jorå, jag hittade en (1) intressant artikel i dagens lokalblaska. Artikeln är signerad Lisa Irenius, snart den enda på tidningen som jag tycker kan skriva – dels hitta intressanta ämnen, dels formulera sig väl. Ärligt talat undrar jag hur länge hon blir kvar på blaskan. En vacker dag kommer nån och NAPPAR henne till ett betydligt mer spännande uppdrag. Tror jag, dårå.

Lisa Irenius artikel bär titeln Slappt språk blir självmål och finns – hör och häpna! – redan utlagd på nätet. Det är bra, det, får då kan du egentligen sluta läsa det här blogginlägget och läsa Lisas artikel i stället.

Här läses böcker! Detta är en bild från mitt eget hem.

I artikeln kopplar Lisa Irenius samman de fakta att det skrivs sämre, det läses färre böcker och det hatas mer på nätet. Och så berättar hon om tidningens ambition att korrläsa och ändra i läsarkommentarer – för ett antal år sen. Det låter inte klokt i mina öron och det är skönt att veta att journalisterna på lokalblaskan ägnar sig åt annat. Men de borde ägna en liten stund åt att korra sina egna alster, tycker jag. För dessa journalister är ju att anse som proffs, medan vi bloggare och läsare blott är amatörer.

Hur som helst, Lisa Irenius undrar om inte innehåll och vår förmåga att formulera oss hänger ihop. Hon refererar till de mindre rumsrena tillmälen en viss annan kulturredaktör har fått (förskräckligt, enligt min uppfattning, men denna redaktör är inte ensam om att få såna ord kastade på sig). Och så funderar hon över det här inte helt enkla fenomenet att kommunicera…

[…] Men jag undrar om inte allt hänger ihop. Om vi inte kan kommunicera ordentligt och väl formulera våra åsikter sjunker ofrånkomligen nivån på samtalet. I språket är form och innehåll intimt förenade. Se bara de utbredda särskrivningarna. Kan en patient med ryggont ha fullt förtroende för en ”sjuk gymnast”? […] 

Roligt i sammanhanget att hon tar upp just särskrivningar, som jag tycker är ett av de större språkliga irritationsmomenten i dagens texter generellt sett. En del skräckexempel visar jag upp i denna, modesta (!) blogg. Jag undrar varför just detta med särskrivningar har blivit så stort och tänker att det KAN ha att göra med influenser från framför allt engelskan och amerikanskan, där man oftare än i svenskan särskriver ord. Så det behöver inte enbart handla om att vi läser för lite böcker. Eller så har det att göra med att vi läser för lite böcker PÅ SVENSKA..?

Vidare tar hon upp synen på bokläsandet. Att det i vissa kretsar rynkas på näsan åt bättre litteratur. Eller är det inte tvärtom?

[…] Att läsa ”finlitteratur” kan rentav avfärdas som elitism. Men jag skulle vilja påstå att det är precis tvärtom. Det är elitistiskt att inte ha ambitionen att var och en – oavsett bakgrund – ska ha tillgång till kvalitativ kultur. Alla i samhället bör ges möjligheten att ta del av avancerade resonemang, uttrycka sig väl och få tillgång till det offentliga samtalet. Det handlar om att kunna delta till fullo i demokratin och dess diskussioner, ja även på nätet. […]

Tänkvärt som fan, om jag får uttrycka mig på lätt svenska. Men jag skulle också vilja lägga till en sak som jag tycker glöms bort lite. Att kunna formulera sig grundläggande väl i skrift handlar visst om att stava rätt, att hantera grammatiken korrekt etc och utan input blir det ingen bra output. Ett steg längre går man när man har greppet om språket och därmed kan softa lite och göra det… slappt… Bara för att man kan. Man behärskar det. Som på den här bloggen, till exempel, där jag väljer att skriva ganska nära talspråket. Nu är detta inte skryt, jag behärskar inte svenska språket till fullo och jag hävdar inte att jag är ett proffs på språket. Jag är blott en bloggare, som så många andra… En del avlönas till och med av såväl lokalblaska som andra medier.

Men för att överhuvudtaget kunna softa till språket måste man ju ha tillgång till just det Lisa Irenius påpekar: kvalitativ kultur. Har du inte språket kan det bli riktigt jävla illa – du kan inte delta på rätt sätt i demokratin.

Livet är kort. 

Read Full Post »