Posts Tagged ‘lätt svenska’
Lösenordsskyddad: Bara för dig med personligt lösen: På lätt svenska
Posted in Personligt, tagged återkoppling, bevaka, bevilja, bidrag, idé, information, karens, kommunikatör, kommunikation, lätt svenska, logga in, lugn, målgruppsanpassad, måndag, meddelande, mejl, mobiltelefoni, modersmål, nytt jobb, olika uppgifter, oro, rapport, signal, språkförbistring, Sverige, tisdag, torsdag, tystnad, utreda, villkor on 17 mars 2015|
När livet vänder: Johan
Posted in Diskutabelt, Musik, Personligt, TV, tagged alkohol, Anja Kontor, avundsjuk, ängslig, åt helvete, berätta människors historier, bra slut, dö, droger, fortsätta, fri, inte fly, Johan Alander, journalist, kamp, komma tillbaka, lätt svenska, liten pojke, livet, lugn, mående, mål, medkänsla, missa, missbruk, misshandel, morföräldrar, musiker, När livet vänder, När livet vänder: Johan, omsorg, omtanke, onsdagskväll, packa sin väska, program, rappare, ro, sälja, sluta, Sveriges Television, SvT Play, syster, vägskäl, vändpunkter i livet, våld i familjen, webbplats on 09 april 2014| 6 Comments »
Ett inlägg om en TV-serie.

Johan Alander växte upp med våld i familjen. Fotot är lånat från SvT:s webbplats.
Onsdagskväll. Och oavsett mående är det När livet vänder som gäller. Denna serie av och med Anja Kontor, en av de få journalister jag noterar har något som kallas för medkänsla. Jag får känslan av att Anja Kontor inte är ute efter att sälja sig och sina program. Det känns mer som om hennes mål är att berätta människors historier. Eller snarare få dem själva att berätta om sina vändpunkter i livet. I kväll var det Johans tur.
Johan Alander är musiker och rappare. Men det kvällens program handlar om är inte nån ljuv musik utan om våld i familjen. Misshandel. Och ett liv med missbruk av såväl alkohol som droger.
Han är bara 24 år, Johan. För tre år sen vände hans liv och han blev fri från sitt missbruk. Morföräldrarnas omtanke och omsorg var till stor hjälp. Men det är nog kanske systern som, genom sin egen kamp mot missbruket, gör att han packar sin väska och inte flyr utan
åker till…
När jag ser på Johan och lyssnar på hans berättelse skymtar jag då och då den där ängsliga lilla pojken. Men jag ser också ett lugn och en ro som jag blir smått avundsjuk på…
Johans historia skulle ha kunnat sluta rent åt helvete, på lätt svenska. Tack och lov har den ett bra slut. Eller slut och slut… Hans liv fortsätter. Det är det bästa.
Missade du programmet om Johan? Titta här på SvT Play!
Här kan du läsa vad jag skrev om När livet vänder: Elise
Här kan du läsa vad jag skrev om När livet vänder: Lena.
Här kan du läsa mer, bland annat hittar du länkar till det jag skrev om förra säsongens program.
Livet är kort.
Hur är det med pokerfejset?
Posted in Diskutabelt, Ironi, Personligt, tagged amerikansk professor, ansikte, arg, avslöja, avsmak, äldre vuxen, befriad, dra snabbt, falskt leende, få skit, för många känslor, förakt, förändra, försöka dölja, försvinna, förvåning, gester, glädje, ilska, kall, kritik, kroppsspråk, lagom är bäst, lätt, lätt svenska, lögn, ledsen, ljuga, lyckas, människa, mikrouttryck, misslyckas, Paul Ekman, pokerfejs, positiv för en själv, positiva känslor, rädsla, sann glädje, skadeglädje, skitdålig, sorg, spännande, spontan reaktion, studera ansiktsuttryck, svårt att visa känslor, taskig, tävling, tecken, tonfall, träna, ung, ung vuxen, välja mina strider, vinna on 07 oktober 2013| 8 Comments »
Ett inlägg om att ditt ansikte faktiskt avslöjar dig.
Det här med pokerfejs är nånting jag har jobbat på under åren! Som ung hade jag svårt att visa känslor. Som ung vuxen fick jag skit för att jag var så kall. Som äldre vuxen fick jag kritik för att jag visade för många känslor. Vem sa att det var lätt att vara människa..?

Arg Toffla. Totalt befriad från pokerfejs.
Som vanligt gäller väl att lagom är bäst när det gäller att avslöja vad man känner. Men positiva känslor är ju för det mesta helt OK – så länge vi inte snackar om glädje som i skadeglädje. För även om skadeglädje är den sanna glädjen, det vill säga den är positiv för en själv (man kanske har vunnit över nån i en tävling, till exempel), så är den ju rätt… taskig, på lätt svenska.
Den amerikanske professorn med det svenskklingande namnet Paul Ekman har studerat ansiktsuttryck. Han har bland annat kommit fram till att det finns sju ansiktsuttryck som är lika världen över:
- sorg
- glädje
- rädsla
- ilska
- avsmak
- förvåning
- förakt
På ett ungefär, i alla fall. Ibland försöker vi dölja våra spontana reaktioner, men det finns små, små tecken som avslöjar oss. De kallas för mikrouttryck och är såna som snabbt drar över ansiktet och försvinner. Falska leende, för att ge ett konkret exempel.
Den som ljuger avslöjas på bland annat sina ögon och sina mikrouttryck, men också på kroppsspråk, gester och tonfall. Spännande!
Jag är skitdålig på att ljuga, så jag ljuger inte. Inte medvetet, i alla fall. Däremot har vi väl alla vår version av sanningen ibland. Känslor har jag väldigt svårt att dölja – såväl glada känslor som ledsna eller arga. Det går nog inte att förändra mig, men jag kan fortfarande träna för att bli bättre på att välja mina strider. Precis som många andra jag känner (till).
Hur är du? Har du pokerfejs eller tycker du själv att du avslöjar dina känslor alldeles för lätt? Brukar du lyckas eller misslyckas med dina lögner?
Livet är kort.
Slappt språk
Posted in Böcker, Diskutabelt, Personligt, tagged amatörer, amerikanska, avlöna, ändra, blogg, bloggare, demokrati, egna alster, elitism, engelska, fakta, förmåga att formulera oss, förskräckligt, fenomen, finlitteratur, form, formulera sig väl, grundläggande, ha grepp om språket, hantera grammatik, hänga ihop, influenser, innehåll, input, journalister, kommunicera, korrekturläsa, kulturredaktör, kvalitattiv kultur, läsa färre böcker, läsare, läsarkommentarer, lätt svenska, Lisa Irenius, litteratur, media, mindre rumsrena tillmälen, nappa, nätet, näthat, output, proffs, rynkas på näsan, särskrivningar, självmål, skräckexempel, skriva, skriva sämre, skryt, slappt språk, softa, språk, språkligt irritationsmoment, stava rätt, svenska, talspråk, Upsala Nya Tidning on 19 januari 2013| 6 Comments »
Jorå, jag hittade en (1) intressant artikel i dagens lokalblaska. Artikeln är signerad Lisa Irenius, snart den enda på tidningen som jag tycker kan skriva – dels hitta intressanta ämnen, dels formulera sig väl. Ärligt talat undrar jag hur länge hon blir kvar på blaskan. En vacker dag kommer nån och NAPPAR henne till ett betydligt mer spännande uppdrag. Tror jag, dårå.
Lisa Irenius artikel bär titeln Slappt språk blir självmål och finns – hör och häpna! – redan utlagd på nätet. Det är bra, det, får då kan du egentligen sluta läsa det här blogginlägget och läsa Lisas artikel i stället.
Här läses böcker! Detta är en bild från mitt eget hem.
I artikeln kopplar Lisa Irenius samman de fakta att det skrivs sämre, det läses färre böcker och det hatas mer på nätet. Och så berättar hon om tidningens ambition att korrläsa och ändra i läsarkommentarer – för ett antal år sen. Det låter inte klokt i mina öron och det är skönt att veta att journalisterna på lokalblaskan ägnar sig åt annat. Men de borde ägna en liten stund åt att korra sina egna alster, tycker jag. För dessa journalister är ju att anse som proffs, medan vi bloggare och läsare blott är amatörer.
Hur som helst, Lisa Irenius undrar om inte innehåll och vår förmåga att formulera oss hänger ihop. Hon refererar till de mindre rumsrena tillmälen en viss annan kulturredaktör har fått (förskräckligt, enligt min uppfattning, men denna redaktör är inte ensam om att få såna ord kastade på sig). Och så funderar hon över det här inte helt enkla fenomenet att kommunicera…
[…] Men jag undrar om inte allt hänger ihop. Om vi inte kan kommunicera ordentligt och väl formulera våra åsikter sjunker ofrånkomligen nivån på samtalet. I språket är form och innehåll intimt förenade. Se bara de utbredda särskrivningarna. Kan en patient med ryggont ha fullt förtroende för en ”sjuk gymnast”? […]
Roligt i sammanhanget att hon tar upp just särskrivningar, som jag tycker är ett av de större språkliga irritationsmomenten i dagens texter generellt sett. En del skräckexempel visar jag upp i denna, modesta (!) blogg. Jag undrar varför just detta med särskrivningar har blivit så stort och tänker att det KAN ha att göra med influenser från framför allt engelskan och amerikanskan, där man oftare än i svenskan särskriver ord. Så det behöver inte enbart handla om att vi läser för lite böcker. Eller så har det att göra med att vi läser för lite böcker PÅ SVENSKA..?
Vidare tar hon upp synen på bokläsandet. Att det i vissa kretsar rynkas på näsan åt bättre litteratur. Eller är det inte tvärtom?
[…] Att läsa ”finlitteratur” kan rentav avfärdas som elitism. Men jag skulle vilja påstå att det är precis tvärtom. Det är elitistiskt att inte ha ambitionen att var och en – oavsett bakgrund – ska ha tillgång till kvalitativ kultur. Alla i samhället bör ges möjligheten att ta del av avancerade resonemang, uttrycka sig väl och få tillgång till det offentliga samtalet. Det handlar om att kunna delta till fullo i demokratin och dess diskussioner, ja även på nätet. […]
Tänkvärt som fan, om jag får uttrycka mig på lätt svenska. Men jag skulle också vilja lägga till en sak som jag tycker glöms bort lite. Att kunna formulera sig grundläggande väl i skrift handlar visst om att stava rätt, att hantera grammatiken korrekt etc och utan input blir det ingen bra output. Ett steg längre går man när man har greppet om språket och därmed kan softa lite och göra det… slappt… Bara för att man kan. Man behärskar det. Som på den här bloggen, till exempel, där jag väljer att skriva ganska nära talspråket. Nu är detta inte skryt, jag behärskar inte svenska språket till fullo och jag hävdar inte att jag är ett proffs på språket. Jag är blott en bloggare, som så många andra… En del avlönas till och med av såväl lokalblaska som andra medier.
Men för att överhuvudtaget kunna softa till språket måste man ju ha tillgång till just det Lisa Irenius påpekar: kvalitativ kultur. Har du inte språket kan det bli riktigt jävla illa – du kan inte delta på rätt sätt i demokratin.
Livet är kort.