Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Lars Wittensten’

Ett inlägg i vilket Tofflan filosoferar över gamla, glömda ord, nåt som Lars Wittenstens krönika i lördagens lokalblaska triggade igång.


Det är få saker jag saknar
med att inte längre vara lokalblaskeprenumerant. Lars Wittenstens krönikor är dock en av dessa. Jag har alltid läst hans krönikor om vårt språk med stor behållning. Idag var jag uppe ett ärende på institution 1 och hittade en krönika signerad LW i lördagens tidning, en krönika jag inte kunde låta bli att söka upp på nätet.

penna
Ord…


Lars Wittensten skriver om gamla ord
och det nyväckta intresset för dessa. Han funderar om det går att väcka liv i ord som har fallit i glömska. Han är inte så övertygad om det, emellertid. Lars Wittensten har hittat en kul (tycker jag, alltså!) blogg, Glömda ord, som varje morgon publicerar ett nästan bortglömt ord. Läsaren uppmanas att använda ordet under dan på ett naturligt sätt. OK, jag tror väl kanske inte heller att detta kan väcka liv i bortglömda ord, men jag tycker att det är en kul och intressant grej – jag älskar ju ord! Min största fasa är att tappa mina ord, att glömma bort dem. Det var ett av skälen till att jag startade den här bloggen för fyra år sen (den 16 maj 2009). Alltså att jag ville försöka hålla kvar orden, minnas dem, fästa ner dem i inlägg så jag inte tappar eller glömmer bort dem. Problemet är bara att jag har skrivit så många ord sen den där dan för fyra år sen att jag inte minns alla bara för det

Bloggen Glömda ords syfte är alltså att värna om gamla ord så att de inte glöms bort. Intresset för gamla ord har ökat. Detta i sig innebär emellertid inte att det går att hitta praktiska användningar för dessa ord. Lars Wittensten skriver bland annat:

[…] Men känner ni någon som otvunget säger oomkullrunkelig tio gånger om året? […]

Svenska Akademien måste inför varje ny utgåva av sin ordlista rensa bland orden. År 2006 togs  5 500 ord bort för att ersättas av 10 500 nya. Men det betyder ju inte att de gamla orden för den skull slutar att existera, enligt Horace Engdahl.

Dagens glömda ord är för övrigt

berså

Det tycker jag inte är så väldigt glömt, jag använder det ganska ofta, åtminstone den här tiden på året. Tänk bara på att

Dricka saft i syrénbersån – om man nu hade nån… Berså, alltså… Saften skiter jag egentligen i…

Syrenlakan
Syrénpåslakan har jag däremot, men det passar inte riktigt att dricka saft i dem.


Livet är kort.

Read Full Post »

I förra veckan var det Kanelbullens dag, igår var det Räkmackans dag. Alltså, jag hänger inte med i svängarna riktigt, och missade väl egentligen båda dagarna…  En sak som slår mig när jag läser om dagarna är också att det kanske inte är så konstigt om vi svenskar tenderar att vara överviktiga… Jisses alla slafs-dagar som ska firas till höger och vänster… Fast gott är det – om man nu kommer ihåg när de olika dagarna infaller.

På Arlanda och Landvetters flygplatser firades Räkmackans dag för andra året. Värdinnorna på Arlanda, för dagen iklädda regnrock och sydväst, sprang omkring och bjöd folk på mini-räkmackor. På de båda flygplatserna säljs varje vecka 7 000 räkmackor… Och i hela Sverige äts det ungefär tolv miljoner räkmackor om året…


Tolv miljoner såna här äter vi i Sverige varje år…

                                                                                                                                           Ursprungligen kommer räkmackan från Danmark och de danska festsmörrebröden. Räkmackor började serveras runt 1850. Redan på 1870-talet, när färjetrafiken mellan Fredrikshavn och Göteborg startade, blev räkmackan en ”tursmörgås”. Och så är den lite grann också idag – den förknippas ofta med resande.

Lokalblaskan hade en artikel idag om räkmackans dag med ett recept på en klassisk räkmacka samt en kortkrönika av min favorit, språkvårdaren Lars Wittensten, som kikat på räkmackan i språket. Synd att han uppenbarligen inte granskade det publicerade receptet vid artikeln – för majonnäs tycks vara ett ord som många, även lokalblaskans reportrar, inte tycks kunna stava till…

Read Full Post »

Varför är det så ont om Q? var titeln på en bok av Hasse Alfredson. Boken kom ut redan 1968 och klassas av vissa som en barnbok. Jag tycker att den är en bok för lite äldre. Men den handlar om en pojke, en bov och en hund som ger sig ut för att stjäla bokstäver. Och svaret på boktiteln är att hunden har ätit upp alla Q:n eftersom de ser ut som katter bakifrån, så när bokstäverna lämnas tillbaka finns det knappt några Q:n kvar.


Svaret på frågan är att Q-hunden har ätit upp dem!

                                                                                                                                                            I dagens lokalblaska skriver språkvårdaren Lars Wittensten om bokstaven Q. Han menar bokstavens öde var beseglat redan i den sjätte upplagan av Svenska Akademiens ordlista 1889. Där klargjordes att k skulle avändas i stället för q i ord som kvarn, qvinna och sqvaller. Svenskan har ju liksom inget behov av q. Vi behöver ett k-ljud och det har vi i och med just den bokstaven. Och redan Urban Hiärne hade 1717 sagt samma sak. Idag har bokstaven Q bara 18 uppslagsord och är därmed den minsta bokstaven i ordlistan.

Men i Uppsala finns rätt många Q:n kvar, menar Lars Wittensten: kurator vid en nation förkortas Q, vissa nationsfester kallas gasquer och så har vi ju anrika Lundequistska bokhandeln, länge kallad Lundeq. Eller LundeQ, som det stavas på logotypsvenska, muttrar språkvårdaren Wittensten. (Jag fnittrar förtjust åt Wittenstens ord ”logotypsvenska”.) Ett annat känt företag här i stan är Q-Med. Q-märkning är ett sätt att markera kulturhistoriska värdefulla byggnader. Och förra året fick man namnge ett pojkbarn Q. Signaturen Q var också, enligt Lars Wittensten, en polisreporter vid lokalblaksan i över 40 år.

Så nog finns det Q. I alla fall i Uppsala! Rolig och intressant Qrönika på ledarsidan idag! Tacq, Lars Wittensten!

Read Full Post »