Mörka platser

Ett inlägg om en bok.

---

 

En dag i somras (nu låter det som om det är höst) åkte jag till Återbruket för att strosa runt och glo och bara pigga upp mig. Men det bar sig inte bättre än att de kastade en massa böcker på mig. Teoretiskt sett. För just vid detta tillfälle, i slutet av juni, var alla böcker gratis. Jag tog med mig en försvarlig hög därifrån, för nej – nåt bokkastande i verklig mening var det ju inte. En av böckerna var deckaren – eller thrillern – Mörka platser av Gillian Flynn. För en stund sen läste jag ut den i lugnet och svalkan på ballen*.

Huvudperson i den här boken är Libby Day. Hon var bara sju år när hennes mamma och två syrror mördades – av brodern/sonen Ben. Libby lyckades fly genom ett fönster och överlevde. Ett antal år senare blir Libby kontaktad av en grupp nördar som menar att Ben är oskyldig. Ben sitter i fängelse och Libby har överlevt på en fond som välgörare har gjort åt henne. Men nu börjar fondens medel sina. Hon ser en möjlighet att dra in lite stålar genom att, på nördgruppens uppdrag, snoka upp ett antal personer från det förflutna.

För ett tag sen läste jag Gone girl av samma författare och gav den medelbetyg. Jag var inte särskilt imponerad av den upphaussade boken. Men jag beslutade mig för att ge Gillian Flynn en ny chans och eftersom hennes Mörka platser inte kostade nånting fick det bli den. Boken är otroligt seg och långrandig. Det är först mot slutet jag dras in i handlingen och tycker att det är spännande, fast blodigt. Jag gissar delvis rätt när det gäller skuldfrågan, men blir också lite förtjust i sättet att närma sig den – alltså författarens sätt att ta läsaren dit genom att låta dåtid och nutid mötas och föra handlingen framåt. Icke desto mindre blir det segt, det går inte att komma ifrån.

Toffelomdömet blir något högre än medel. 

*ballen = balkongen

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Sista brevet från din älskade

Ett litterärt inlägg.

---

 

Den som läser vad jag skriver om böcker då och då vet att jag har en irriterande ovana att ge bort litterära verk till vänner och familj i present/julklapp som jag sen själv vill låna och läsa. Nu är jag inte riktigt så närig, men när jag gav bort Jojo Moyes bok Sista brevet från din älskade till Annas snälla mamma var jag säker på att hon skulle få en bra bok i födelsedagspresent. Jag har tidigare läst två andra böcker av författaren, Livet efter dig och Sophies historia och blivit mycket förtjust. De tre böckerna både skiljer sig åt och påminner om varandra.

Sista brevet från din älskade är på sätt och vis en brevroman, men mest en kärleksroman. På 1960-talet blir den gifta överklasskvinnan Jenny Stirling förälskad i en journalist. En dag råkar hon ut för en bilolycka och tappar minnet – det är i princip i sjuksängen efteråt som boken börjar. Så småningom får hon komma hem. Hon känner inte igen sin man eller sina vänner. Tillvaron är mycket märklig. När hon hittar ett passionerat kärleksbrev undertecknat av B börjar hon förstå ett och annat.

Parallellt med historien om Jenny Stirling får läsaren följa journalisten Ellie som hittar en samling kärleksbrev i arkivet på tidningen där hon jobbar. Hon fascineras av breven och börjar söka efter brevskrivarna för att skriva deras historia. Samtidigt är hon tillsammans med en framgångsrik – och väldigt gift – man. Deras mejl- och smskonversation är inte i närheten av kärleksbreven mellan Jenny Stirling och B…

Bitvis är boken lite långrandig, men det mesta av detta behöver läsaren ta till sig för att få ihop historien i slutet. När upplösningen närmar sig lyckas jag emellertid lista ut saker och ting, vilket förtar min läsupplevelse något. Men det här är en helt underbar bok om kvinnorollen då och nu och hur den – och rollerna – har förändrats. Har rollerna egentligen förändrats så mycket när det gäller klassisk, olycklig kärlek..?

Toffelomdömet blir högt.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Änglavakt

Ett inlägg om en film.

I kväll visade Sjuan filmen Änglavakt (2010). Jag var inte så där väldigt sugen på att titta, men i brist på annan sysselsättning bänkade jag mig.

En film om hur lätt allting kan gå itu.

Ernst och Cecilia, spelade av Michael Nyqvist och Izabella Scorupco, lever ett gott liv tillsammans med sonen Alexander. Men så sker en fruktansvärd olycka och inget blir sig likt igen. Hur hanterar man att ens barn hamnar i koma och utgången är oviss? Ernst och Cecilia gör det på olika sätt. En dag träffar Cecilia Walter. Hon hjälper honom när han har blivit överfallen. En märklig… ”vänskap” inleds. För Walter dyker upp igen och han vet vem Alexander är – trots att Cecilia inte har pratat om sonen. Vad handlar det om? Vem är Walter? Nån som tittar på eller nån som ingriper? Nån som inger hopp?

Det här är en mycket speciell film. Det finns säkert de som tycker att den är långrandig eller konstig. För mig är den mycket speciell, rätt och slätt. En film om tro, hopp, kärlek… och livet.

Toffelbetyget blir det högsta!

Livet är kort.

Read Full Post »

Antikrundan 2013: Gävle

Från söder, förbi mig och vidare norrut. Kvällens Antikrunden gick från Gävle. Och även om Somliga mest glor på Snyggva karlar i programmet och andra gillar att kommentera folk, så har jag känt mig piskad att bli seriös och kolla in prylarna. För annars blir vissa så arga, så de vet inte till sig. Jag är inte arg idag och jag tycker inte att nån annan ska vara det heller. Titta nu på Bosse och gåsen och bli glad i stället!

Bo Knutsson med en ölgås som dök upp i kvällens program.

Vad fanns det mer för fint i kvällens program, förutom Bosse Knutsson och ölgåsen? Här är ett urval prylar som jag gillade:

• En limegrön kvinna (aj fan, förlåt! Det skulle ju var fint snack idag och jag skulle ju inte vara elak) kom med ett gäng svartvinbärssaftflaskor från 1800-talet. Saften avsmakades och befanns smaka… svarta vinbär. Några hundralappar per flaska, blev värdet.
• En kandelaber tycktes vara ett hopplock av stakar (ehum…). Hade det varit ett par torde värdet ha legat på 80 000 kronor. En ensam kandelaber värderades till 25 000 kronor. (Han skulle se en mig närstående persons kandelaberpar… Uj, uj, uj…)
• En kvinna kom med en fin kamin med rosalila blommor på. Kvinnan hade en väldigt färgmatchande blus. (Skärpning, Tofflan, inte kommentera folk!) Värdet sattes till 10 000 – 12 000 kronor.
• Mest kvinnor idag! Nästa brutta dam kom med ett horn. Hornet var dock inte ett dryckeshorn, enligt Knut Knutson. Hornet var från 1600-talet och användes för att samla ihop byalaget. Värdet uppskattades till cirka 20 000 kronor.
• Nästa tantalona kvinna kom med en samling broscher. Hela samlingen värderades till mellan 12 000 och 15 000 kronor.
• Äntligen lite män! (Va? Har jag blivit hetero nu???) En karl kom med en klocka från Paris. Värdet sattes till cirka 50 000 kronor och uppåt – utomlands.
• En kvinna kom med en spegel. Spegelglaset var utbytt, men i huvudet och foten fanns akvarellmålningar. Värdet beräknades till mellan 10 000 och 12 000 kronor.
• En kvinna med tendens att vara lite långrandig (TYST – på mig!) kom med ett lustigt hörnskåp, tyvärr lite åt det turkosa hållet. Kvinnan köpte skåpet för 2 500 kronor. Skåpet värderades idag till 60 000 – 80 000 kronor.
• Och så den där ölgåsen… Den var ju fantastisk med målning och pip och allt.  Troligen är gåsen från 1800-talet. Den värderades till 100 000 kronor.
• En svårpratad man (men nu får jag ge mig!) kom med ett otroligt vackert glas han hade köpt för 30 kronor. Glaset var svagt blåtonat. Glaset sades vara tyskt och från 1700-talet. Värdet sattes till mellan       2 500 och uppåt.
• En man kom med en samling teckningar. Teckningarna var akvareller och hade också handskrifter. Kunde det vara Bellman??? Men nej. Dessa var faksimiler och tryckta på 1900-talet.
• En blekt blondin i randig tröja (jobbig jag är…) kom med ett par urläckra kolonnljusstakar. Värdet sattes till mellan 8 000 och 10 000 kronor.

Nästa vecka går Antikrundan från Södertälje.

Livet är kort.

Read Full Post »

Kväller i stugan

Så vart det kväller i stugan. Det är inte många timmar det är ljust så här års! Och här sitter jag och knaprar på middagen framför datorn. En middag som består av en näve pepparkakor av billighetsmärke från Tokerian. Smular gör jag som f*n i tangentbordet. Kanske tangentbordet är nästa datorpryl att paja, nu när skärmen och den trådlösa musen har gett upp? För övrigt spelar det ingen roll hur många pepparkakor jag äter. Jag blir inte snäll ändå. Fråga Di Humorlöse som blänger på mig varje gång vi ses. Och några till.

Annas pepparkakor äter jag tyvärr inte, men den mikroskopiska bildtexten säger ungefär att det är dessa pepparkakor man ska ta till när inga vanliga hjälper. Så jag äter fel sort, alltså.

                                                                                                                                                              Jag fick en kallelse till vården idag. Varför skickar de ut såna, egentligen? Tiderna passar ju ändå inte. Och dessutom har jag inte råd att gå. Det får räcka med tandläkarbesöket. Nån måtta får det vara på hälseriet. Fast jag borde kanske kontakta doktor Anders om en axelspruta igen, det borde jag nog. Det är ju så skönt när han sticker in en lång ¤%&/# sprutnål där det gör som mest ont i axelleden… Men han gör det fort och bra. Det har hållit i två år inklusive en husrensning och en flytt – det är inte dåligt!

Här ska jag inte bli långrandig. Jag har en strykhög att ta tag i. Och jag orkar inte höra fler kommentarer om varför jag stryker. För mig är det lika viktigt som att tvätta kläderna. Få mig inte att känna dåligt samvete för att jag pressar ner fibrerna i tygerna så att kläderna håller sig rena längre – samtidigt som de blir släta och fina! Jag gör som jag vill och du gör som du vill. För övrigt gillar jag ganska mycket att stryka, för jag brukar stå och tänka så bra då eller glo på nåt intressant program på TV eller så. Musik går inte alls längre, jag har blivit allergisk. Det funkar bara i bilen, men där är jag ju redan galen, så…

Äh, bäst att sätta fart så jag hinner med det jag ska innan det är dags att hämta hem Fästmön från jobbet klockan 20. I morgon bär det av till Himlen även för min del, men först till kvällen eftersom jag jobbar på dan.

PS Jag fick äntligen publicera majoriteten av de forskarsidor på svenska och engelska som jag har jobbat med sen i september. Ett sextiotal sidor är klara av cirka 70 totalt. Synd att jag inte ska vara kvar på jobbet, för då hade jag kunnat lägga en länk från min välbesökta blogg till jobbets hemsida.

Read Full Post »

Måndagsgrått

På måndagar jobbar alla byråkrater. Det är därför dagen är grå. Det gör de inte på fredagar och på torsdagar slutar de senast klockan 15. Tro mig, jag vet. Jag har sett det på nära håll. Jag var på mitt förra jobb runt klockan sju varje dag. Jag stannade tills klockan var minst 16. Jag har sett en hel del, men knappast en byråkrat som jobbar åtta timmar fem dagar i veckan…

Eftersom det är måndag och byråkratdag ska jag till ett möte nere på stan. Jag undanbad mig sms-påminnelse och faktiskt har jag sluppit det. Jag är nämligen inte 20 år utan några år till. Jag antecknar inbokade möten i min mobils kalender så att jag kommer ihåg.

Nu lite fil och müsli och framför allt kaffe. Jag återkommer under dagen. Byråkrater brukar inte vara långrandiga när det handlar om praktikaliteter, vilket jag tänker styra in mötet på. Jag har ju, vilket kanske inte framgick, också varit byråkrat och kan både mötesordning och byråkratiska (språk). Och att leda en grupp. Om jag vill.

Jag kan också leda ett möte. Om jag vill.

Read Full Post »