Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘lämna’

Ett irriterat inlägg.


 

Nånstans mitt på dan blev jag tvungen att gå några ärenden till affärerna i rondellen. Bland annat köpte jag kopieringspapper till min skrivare. Ja, inte för att jag kopierar utan för att jag har vissa system när jag skriver bok och när jag skriver ansökningar som kräver utskrifter. Det är inte bara färgpatroner till skrivaren som går åt då utan vanligt, hederligt papper. Det blev en bunt om 500 papper för 49 kronor på MM-affären. Före mig i kassakön skenade en yngre kvinna fram och tillbaka. Hon gick och hämtade en vara från sminkavdelningen. Men du ska inte tro att hon la tillbaka varan – också den från sminkavdelningen – som hon INTE skulle ha! Nej, den lämnade hon kvar på platsen där man ställer varukorgar medan man lassar på bandet i kassan. Kassapersonalen och jag bara tittade på varandra. Jag sträckte fram den icke köpta varan till personalen och sa nåt i stil med att

det är väl bäst att du lägger undan den här så inte nån ställer en tung varukorg på den så den går sönder…

Hur lata är folk, egentligen? Man kan ju undra…

apoteket var det knökfullt med folk. Det är visserligen bara ett litet apotek, men välbesökt. Jag inhandlade mina varor och passade i samma veva på att äntligen bli medlem. För hur det nu är så gör jag merparten av mina apoteksinköp vid det här apoteket. Varför då inte dra nytta av rabatter och erbjudanden?

Sen steppade jag förstås in på Tokerian. Som vanligt jagade jag extrapriser. Jag har då god nytta av affärskedjans app, men jag kan tänka mig att somliga blir irriterade på mig för att jag stannar och fipplar med min iPhone. Nu försöker jag ställa mig och varuvagnen åt sidan, fast man kan ju ge sig på att det alltid är nån som ska tränga sig fram. Idag hittade jag kycklingfärs till ett jättebra pris för ett halvkilospaket samt mjölk till halva priset på grund av kort datum. Därför unnade jag mig och Fästmön ett paket kalkonsalami. Men det var tur att jag tittade ordentligt på bäst före-datumet. Jag tror nämligen att man kan bli lite sjuk av fågelmat som passerat detta datum med nästan två och en halv vecka… Det känns konstigt att Tokerian vill ta betalt för gammal korv, med betoning på gammal.

Kalkonsalami med utgånget datum

Det här paketet köpte jag inte.


Hemma på min gata igen 
fortsatte jag med mitt skrivande. Idag har jag jobbat stenhårt och skrivit om ett halvår av mitt liv, ett av de bästa halvåren på senare år. En maskin tvätt har jag också kört och den blev nyss klar för hängning.

Anna har inte hört av sig och det regnar inte ute, så jag gissar att hon följer sin intention att promenera hem från jobbet. På Annas jobb är det lite tufft läge nu, med många som är höstförkylda och en del vakanser. Därför blir det nog inte möjligt för henne att byta bort de fyra kvällstimmarna på lördag. Det innebär att det inte blir nån Kulturnatt för vår del i år. Men vi överlever nog det också.

I kväll serverar New Village-köket stekt kycklingkorv med snabbmakaroner, fantasifullt och bra. Vad serveras i DITT kök???

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om mening.


 

sista balkongblommorna

Flytta härifrån eller göra fint på balkongen?

Jag är på väg att tappa lusten och glädjen helt. Tro mig, jag gör allt för att pigga upp mig själv. Jag är också snäll mot mig själv och tvingar mig inte att göra saker jag tycker är jobbiga eller svåra eller som känns oöverstigliga. Jag försöker dumpa energislukare och hålla kontakten med energi-givare. Men jag har liksom börjat stänga ner butiken.

Om jag kommer på nåt jag vill göra, för en kort stund, ersätts de tankarna snart med orden

Inte ska väl jag..?

och

Vad är det för mening med det?

Kort sagt: det mesta känns meningslöst just nu. Jag har inte ens lust att köpa och lägga trall till min balkong. Vad är det för mening med det? Inte ska väl jag, jag får väl snart flytta härifrån. Ja, det senare både oroar mig och får mig samtidigt att tänka att det kanske skulle vara bra att flytta. Det var länge sen jag trivdes här där jag bor. Framför allt har jag svårt för alla (o)ljud som grannarna åstadkommer och deras rökande och grillande. Och om man säger nåt negativt om grannarna, ligger man risigt till, om nåt… Men vart ska jag flytta? Ingen vill väl ha en hyresgäst utan försörjning?

En gång hade jag en vän. Ja, jag vill tro att h*n var min vän trots att vi var kollegor. H*n berättade att h*n ofta brukade åka till ett grannland och köpa porslin. H*n samlade på en viss servis. Men sen kom kriget och min vän med familj fick ge sig av på dan, endast med det de hade på kroppen. Min vän sa till mig:

Det är därför jag inte är intresserad av heminredning och att köpa grejor till hemmet längre. I morgon kanske jag får lämna allt.

Nu är det skillnad på krig och att stå utan försörjning. Men om man måste lämna allt, vad är det för mening då..?

En som vågar lämna är en chef på mitt jobb. I veckan kom ett mejl att h*n lämnar sitt chefsuppdrag i sommar, men arbetar kvar med ordinarie uppgifter. Det tycker jag är modigt och insiktsfullt. Om man känner att man inte klarar av eller orkar med en uppgift – eller ens vill utföra den! – ska man lämna över den till nån som kan, så att man i stället ägnar sig åt sånt man är bra på. Jag önskar att fler hade den självinsikten.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett bilinlägg. Med ett nytt konstaterande om att det är svårt med kommunikation.


 

Toyota Auris Hybrid Sports

En sån här svischade jag i till jobbet i morse.

Idag låg jag till jobbet. Ja alltså, så här var det: Clark Kent* skulle till bildoktorn i morse. Han skulle lämnas och skrivas in kvart i sju och jag skulle samtidigt hämta en lånebil. Fine. Jag var sen, naturligtvis. Men till min ursäkt hör det faktum att tågen inte går som de ska och nästan  alla Uppsalamänniskor som jobbar på vägen till eller i Stockholm åker bil. Nästan alla, skrev jag. Vad jag förstår går vissa tågturer och en del bussar. Fast det blir totalstopp i helgen. Och tidsplanen att tågen ska gå som vanligt på måndag har spräckts. Nu är det tisdagen den 10 juni som gäller. Nästan två veckors elände, alltså. Lång historia, alltså, men den innebär bilköer. Bilköer både till bilverkstan och till mitt jobb. Så jag blev sen. Jag skyller på tågeländet. Som alltså skapar bilköer.

Men kanske var det bra att jag var lite sen, för jag fick en urhäftig lånebil. Det kändes som om jag låg ner och körde. Inte optimalt för min bråkiga rygg, men när jag väl kom i läge i sätet gick det bra. Jädrar i min lilla växellåda vilket klös det var i bilen! Sex växlar dessutom, vilket gör mig enormt avundsjuk. Nyckel som fälls in i sin hylsa när den inte används. Bluetooth för mobajlen via ratten. Och lite såna bra saker. Mindre bra var förstås hastighetsmätaren. Jag är van vid en stor, digital display. Den här var liten och inte så digital. Dessutom skymdes den av den plastiga ratten (jag har en läderratt). Backspeglarna fick jag inte heller i bra läge, så döda vinkeln kändes större än jag var van vid. Eller vidare, kanske man säger?

Det som var ännu lite mindre bra var att bilverkstan stänger tidigare idag. Och detta lilla faktum hade man inte informerat mig om när jag bokade tid. Nu måste även jag sluta tidigare för att kunna hämta min bil och lämna lånebilen. Dessa röda dagar ställer till det – när man är kund… Och kommunikation är ju, som bekant, svårt. Hade jag vetat om detta skulle jag kanske ha tagit en semesterdag eller jobbat hemifrån idag.

däck

Är mönsterdjupet OK? Är gummit torrt och sprucket? Sånt vill jag som bilägare gärna att den som byter däck till sommar- eller vinterversionen på min bil upplyser mig om.

Som vanligt när jag anlände till bilverkstan krånglade deras skrivare. Och utan skrivare – ingen order. Jag får nu bara hoppas att de gör rätt saker med min bil… Kanske ska jag tipsa dem om att byta skrivare, också. Eller nej. Det kanske är elakt. Mindre elakt är i alla fall att jag upplyser dem om att de gärna får berätta för kunden att hennes däck är dåliga när hon låter verkstan byta från vinterdäck till sommardäck. Jag vill liksom gärna veta sånt, jag är ingen expert på bilar. Det är andra gången man underlåter att berätta detta för mig. Första gången var mönsterdjupet helt slut på två av sommardäcken som märkesverkstan tog av. När de sen på våren skulle monteras igen, vägrade verkstan sätta på dem eftersom de var ”slut”.  Den här gången är däcken torra och spruckna. De monterades på av verkstan i mitten av april. Besiktnings-mannen klagade på dem den 27 maj. Så snabbt kan de ju inte liksom bli torra. Jag menar, jag vill ju inte råka ut för nån olycka – och bilverkstan vill väl sälja? Igår kväll när jag åkte hem stod en kraschad bil på tre däck vid motorvägens sida. Vid mitträcket låg det fjärde däcket… Just saying…

Kommunikation är svårt. Just saying dä määä…

 

*Clark Kent = min lille bilman

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett demokratiskt inlägg.


 

Skylt vallokal

En enda skylt visade var jag kunde rösta.

Alldeles nyss har jag varit och utövat en av mina demokratiska rättigheter: jag har röstat i EU-valet. En kort men skön promenad bort till vallokalen blev det. En vallokal, som precis som tidigare år är uruselt skyltad (jag har sagt till flera gånger, men i år orkade jag inte.) En enda utomhusskylt såg jag – och byggnaden är ganska stor, man kan komma dit från flera håll. Min vallokal är alltså en skola med miljoner många ingångar. Till sist hittade jag i alla fall rätt dörr.

Utanför ingången stod en kristdemokrat och försökte pracka på mig valsedlar. Jag tackade nej. Är det nåt parti jag aldrig har eller ska rösta(t) på så är det KD. Inte med partiets syn på såna som mig (<== homosexuella). Det är ett väldigt snack om ett viss annat parti som också kallar sig demokrater. Det är ytterligare ett parti som aldrig får min röst. Men jag vill också med detta inlägg påminna om att KD inte heller är något… vidsynt parti. Det är en skam att partiet får ha förledet

krist

i sitt namn! Det finns inte mycket kristligt i deras partiprogram, enligt min mening.

Innanför vallokalens dörrar var det faktiskt kö! Min röstsedel granskades medan jag köade. När det blev min tur stod en överinformerande jänta och berättade hur själva röstningen går till. Jag har liksom röstat förr, men jäntans lilla tal var säkert bra att få sig till livs för den som aldrig har röstat tidigare.

Jag valde ut några valsedlar och gick sen bakom ett grönt litet bås där jag stoppade, i mitt tycke, rätt sedel i kuvertet. Vad som menas med rätt är

for me to know and for you to find out

Sen skulle mitt valkuvert överlämnas och jag skulle legitimera mig. Jag la ifrån mig mina solbrillor på bordet. Och nej, jag tänkte inte glömma dem. Men jag kanske såg förvirrad ut eftersom en av röstmottagarna sträckte fram dem åt mig. Jag hatar när folk tar i mina saker!!! Jag fick torka av brillorna hjälpligt med en klädtrasa.

Slutligen försökte jag lämna vallokalen, men utgången var låst. Maj gadd, kunde de inte ha låst upp dörren på valdagen? Till sist slapp jag ut – med blotta förskräckelsen!

Nej, att rösta är inte det lättaste när man tycker att det är jobbigt med människor på olika sätt och vis. Men jag är stolt och glad att jag har gjort det nu. Har du???

Ritad smiley

Stolt och glad har jag röstat i EU-valet 2014.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en TV-deckare.


 

Brittiska TV-deckare är ofta nånting som faller mig på läppen. I alla fall av den äldre sorten. I afton visade SvT 1 en modern dito. Fästmön och jag lämnade ballen* som solen i sin tur just lämnat för att titta på första delen av tre av Ett fall för Jonathan Creek.

Jonathan Creek

Jonathan Creek och hans fru. (Bilden är lånad från SvT:s webbplats.)


I den här första delen
samsas egentligen två fall. Det ena handlar om en knivhuggen skådespelerska, det andra om mystiska kärleksbrev från en man till Jonathans svärmor.

OK. Det här är bra. Trots att det är modernt och innehåller en hel del humor är detta en riktigt bra brittisk deckare. Jonathan Creek är nån sorts blandning av Sherlock Holmes och Patrick Jane. Men Jonathan är modernare än Sherlock och mer brittisk än Patrick. Dessutom är balansen mellan humor och spänning lagd på helt rätt nivå – i alla fall för att passa mig.

Toffelbetyget blir det högsta!

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini


*ballen = balkongen

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en TV-serie.


 

När livet vänder Eva

Eva mötte kärleken två gånger – och förlorade båda kärlekarna. Fotot är lånat från SvT:s webbplats.

Hur blir livet när ens älskade dör? Jag vågar inte ens föreställa mig. Och sen… Om man skulle finna en ny kärlek och denna råkade ut för en olycka som totalförlamade honom/henne… Hur klarar man av att gå vidare? Hur orkar man kämpa när allt tycks vara förgäves? I kvällens När livet vänder lyssnade jag på Eva som berättade om sina kärlekar.

Anja Kontor träffar Eva i hennes nya lägenhet. Bakom den tredje dörren. Dörren till framtiden. Det är knappt att man kan ta in, än mindre förstå, hur nån som Eva kan tänka framåt. Hon var bara 22 år när hon blev änka med ett litet barn. Men hon träffar en ny man och de blir en familj. Så slår ödet till igen. Hårt. Evas man skadas så svårt att han inte kan röra sig. Utan att tveka går hon in i rollen som hans vårdare. Också. För han lever ju. Han lever!

Efter första makens död blev Eva arg. Hur kunde han lämna henne och dottern? Efter andra makens olycka blev hon så tacksam över att han faktiskt inte dog. Men hon talar i programmet också om

den gyllene buren

som hon då och då tyckte sig befinna sig i. Och den nya roll hennes man fick. Den roll där han blev så utlämnad. Då tänker jag på den korta tiden efter min operation i december 2012 när jag själv var ganska hjälplös. Den gången Fästmön fick hjälpa mig på toaletten. Hur… jobbigt det var… Jag ville ju vara den jag alltid hade varit, inte nån som behövde hjälp. Men det var en gång. Evas man behövde alltid hjälp – med allt – efter sin olycka.

Åter ett mycket starkt program om en kvinna som gått igenom såna sorger och tuffa tider, men som ändå har en framtidstro. Det är fantastiskt, men jag blir så stärkt av dessa program! Tyvärr är det säsongsavslutning nästa vecka. Låt oss hoppas att Anja Kontor får fortsätta göra – på ren svenska – skitbra TV.


Missade du programmet om Eva? Titta här på SvT Play!

 

Här kan du läsa vad jag skrev om När livet vänder: Annahita

Här kan du läsa vad jag skrev om När livet vänder: Kent

Här kan du läsa vad jag skrev om När livet vänder: Erika

Här kan du läsa vad jag skrev om När livet vänder: Johan

Här kan du läsa vad jag skrev om När livet vänder: Elise

Här kan du läsa vad jag skrev om När livet vänder: Lena


Här kan du läsa mer, bland annat hittar du länkar till det jag skrev om förra säsongens program.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om slutet av en födelsedag.


 

Kväll på S:t Olofsgatan

I natt jag drömde, något som…

Egentligen var det inte min natt det här inlägget skulle handla om, utan gårdags-kvällen. Men det var en sån fantastiskt märklig dröm jag hade att jag inte bara så där kan låta den passera. Jag drömde nämligen att jag hade blivit tvångsförflyttad – av Arbetsförmedlingen – till Umeå. Och där skulle jag studera vid universitetet. Oklart vad jag skulle studera. I drömmen sprang jag (<== ja, jag vet! Det där med jag och springa låter otroligt, men det var ju en dröm) mest omkring – och letade efter godis (<== mer likt verkligheten). Och sov. Sen vaknade jag och fann att både rygg och mage är riktigt snälla mot mig idag. En underbar känsla som jag njuter av – så länge den nu varar. Men just nu. Njuter. Jag. Tack.

Nemea reserva

Nemea reserva 2009

Det var lite oklart in i det sista huruvida jag skulle palla att dinera på lokal igår kväll. Även Fästmön var jättetrött och inte heller kurant. Men bord var bokat ända uppe på Akropolis höjder. Och vi hade tur: bussen gick från dörr till dörr, så gott, som. Min kondis är urusel och när smärtan slår till kan jag få förlamande ont och behöver bara lägga mig ner tvärt. Allt gick emellertid bra. Äldsta bonusdottern hade tipsat om att jag skulle dricka vin, och det lyssnade jag på. Kanske var det rätt medicin för kvällen..?

Anna på Akropolis

Anna på Akropolis. I bakgrunden råkade paret som käkat blängsylta komma med på bilden. Asch då!..

På Akropolis var det fullsmockat med folk, så det var verkligen tur att jag hade bokat bord! Vi fick sitta i vår sedvanliga lilla hörna, ganska lugn sådan, tack och lov. Men först trodde vi att vi hade kommit till Dårhuset numero uno. Eftersom man inte bara kliver rakt in och sätter sig på en välbesökt restaurang utan inväntar personal, blev vi ståendes innanför entrén en stund. Och där blev vi uttittade av nån som hade käkat rejält med blängsylta. Jisses, vek inte ens undan med blicken när vi mötte den, något förvånade. För så klart man/vi undrar varför nån bara utstuderat glor på en/oss. Typ hela tiden. När vi sen satte oss fortsatte gloendet, då även på andra. Så då var det väl inget speciellt med oss, helt enkelt. Skönt, vi är nog ganska normala, nämligen (tro det eller ej).

En liten kopp grekiskt kaffe

En liten kopp grekiskt kaffe avrundade måltiden. Kaffet var som tjära.

Det var jobbigt för ryggen att sitta stilla under en trerättersmiddag, särskilt som det var ganska trångt. Men det gick bra, jag snurrade lite i stolen. Magen skötte sig finfint. Jag åt långsamt, njöt och glufsade faktiskt inte i mig allting utan lämnade. En liten dockkopp grekiskt kaffe, som tjära, fick runda av måltiden. Med tanke på att jag levt på flytande i ett par dygn var detta helt rätt. Magen krampade bara lite och först när vi kom hem. Men det var ungefär som för att låta mig veta dess existens.

Bussresan hem gick bra även om jag förundras över att vissa män/killar bara måste sitta med benen brett isär. För oss bredarslade tanter innebär det att vi får sitta på sätets kant. Inte så skönt och definitivt inte värt det hutlösa pris UL tar för resan. 

män med benen isär

Det borde vara straffbart att sitta med benen brett isär.


En fin kväll avslutade en fin födelsedag.
Jag fick så många fina presenter av Anna och mamma och jag hade min nya röda bandero på mig på kvällen. Men kvällen höll på att börja med sju års olycka när Anna utövade kast med liten spegel inne på toa. Nu blev det varken stopp i toaletten eller nåt annat elände, bara en yttepytte buckla på sophinken där inne. En buckla att skratta åt under kommande dar. Lite som den buckla – eller bula, heter det – som Den Nyfikna Annapannan fick när den lutade sig lite för nära handtaget till ett av köksfönstren i morse… Men det är en helt annan historia…

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om helgen, förvånande nog, och sentimentalitet.


Sista semesterdagen
för min del idag. Och helgen närmar sig. Det enda jag har inplanerat är en träff i eftermiddag. Efteråt ska jag hämta Fästmön, åka och handla med henne och skjutsa hem henne, matkassar och två veckors packning till Himlen. Resten av min helg är som ett blankt uppslag i en alldeles nyinköpt skrivbok. Det är upp till mig att fylla den med innehåll.

Penna och hand

Det är upp till mig att fylla skrivboken.


Jag tänker att barnen,
framför allt Prinskorven, behöver få umgås lite på egen hand med sin mamma. Utan att jag är där. Anna ska också kanske hitta på nåt med sin minsting, för nästa helg far vi ju till Stockholm Pride och blir borta två nätter och två dar. Det blir Annas och min semester i sommar. Även de stora barnen – som ju inte är några barn längre utan unga vuxna – har säkert saker de vill dela med sina mamma utan att jag är där och lyssnar och ”stör”.

Under helgen ska jag också känna efter hur det är att vara lite ensam om dagarna. Det blir ju skarpt läge snart. Jag älskar att arbeta, men nu ska jag tvingas gå hemma och dra igen. Samtidigt kan jag inte påstå att jag känner för att åka in och jobba mina tre sista dar efter helgen. Det lär kännas jobbigt och jag lär känna mig obekväm. Och vad ska jag göra mer än att rensa dator och mobil, frakta bort datorn och hämta arbetsgivarintyg? Jag var ju duktig nog att avsluta det mesta före semestern. Vilket fint tack jag fick! (Ironi!)

Men om jag ska tänka på nåt riktigt positivt kring jobbet som jag snart ska lämna så är det arbetskamraterna. Den här gången var det riktiga kamrater. Ärliga människor, vänliga människor, varma människor, omtänksamma människor och allt annat än back stabbers – i alla fall majoriteten. Om ni bara visste vad jag kommer att sakna er – Ingrid, Maria, Annika, Majsan, David, Alfredo, Per-Anders, Jens, Faruk, Elin, Karin, Samuel, Sven, Sahar, Salar, Johanna, Agnes, Frauke, Anders, Erik, Niclas, Girma, Tord, Håkan, Lotta, Lutz, Sarah, Mirco, Christian, Stina, Hasse, Martyn, Stephan, Anh… för att nämna några av alla favoriter…

tårar

Jag är visst blödig och sentimental idag.


En del av den här morgonen
har jag ägnat åt min bok. Jag har bestämt vilken händelse som ska få inleda den och lite kring hur jag ska beskriva ett i den stunden centralt föremål med ljusblått lock…

Nu ska jag sätta lite rotation på mig själv. Börja med en uppfräschning av hår och kropp, fortsätta med frukost och lite andra bestyr innan jag åker till Gamlis och träffar I och F!


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om väder och vind och om att knyta kontakter. 


Regnet kom äntligen igår kväll.
Lagom till Morden i Midsomer smattrade det mot tak och fönsterbleck så där hemtrevligt som bara sommarregn kan smattra. Så där så att man verkligen känner hur tillåtet det är att vara inomhus idag. För det dåliga vädret har fortsatt. I skrivande stund vräker det ner. Jag gillar verkligen regn!

Nu kan jag fortsätta att nätverka framför datorn! Ifall du har missat det så har jag reggat mig på LinkedIn. Jag har inte alltid så lätt att gilla vissa sociala medier, men detta tilltalade mig eftersom det handlar uteslutande om jobb och kompetenser. Jag är långt ifrån världsbäst på det. Jag stapplar fram, famlar, försöker få till en profil som är jag.

Ulrika Hurtig

Jag.


En bra grej
är att man kan ge varandra rekommendationer, till exempel kollegor emellan eller affärspartners. Men det som slår mig ganska omgående är somligas ointresse av att såväl knyta kontakter som att lämna rekommendationer. Vi är tillbaka till det där att den som har jobb har råd att vara lite seg på att hjälpa andra.

Man kan inte få rekommendationer av nån som inte har accepterat ens kontaktförsök. Det tycks ta tid att svara på en sån förfrågan också, men jag har i skrivande stund 17 kontakter. En av dem har tagit kontakt med mig, resten har jag kontaktat. Jag har bett om fyra rekommendationer från olika håll. Så här har det gått:

  • En svarade att h*n inte minns vad jag hade för uppgifter
  • En svarade att h*n inte vet hur man skriver rekommendationer (h*n har flera hundra själv…)
  • En har inte svarat alls
  • En har lämnat en rekommendation, en fin sån, dessutom.

Jag skulle önska att alla ni som har jobb för ett ögonblick kunde sätta er in i hur det är att inte ha jobb. Då kanske ni skulle orka/vilja/klara av att skriva några rader. Och är det så att du inte har nån lust att skriva en rekommendation, säg det då så jag slipper sitta och vänta/tro/hoppas.

I övrigt är det inte helt enkelt att få till nånting bra. Jag hittar inga instruktioner på LinkedIn. Men det finns förstås inga färdiga mallar för hur man gör. Var och en gör som den vill. Målet för somliga kanske är att få många kontakter, men för en del handlar det om att få kontakter som leder ut i arbetslivet igen.

Man kan knyta kontakter med vänner också och det har jag gjort. Men vi pratar inte socialt på LinkedIn, det finns det andra fora för. Jag noterade också vem som var allra först att svara på en kontaktinbjudan från mig. Det var fru Nätverk herself, Fatou, förstås! Tyvärr kan jag inte skriva nån rekommendation om henne, för hon är ”bara” min vän på LinkedIn, vi har aldrig jobbat ihop. Men söker du en driven och målmedveten kvinna som skulle kunna sälja sin pappas gamla slips till dig och som har diplomatin i blodet utan att alls vara mesig – då är Fatou alldeles rätt att anställa! Bara så du vet. 


Livet är kort.

Read Full Post »

Tro nu inte att jag tycker illa om kossor. Kossor är bra djur för de ser till att jag får mjölk i magen. Jag älskar mjölk. Röd mjölk, förstås. Nån annan mjölk finns ju inte. Möjligen i nödfall grön. Kossor är emellertid inte så smarta alla gånger. Eller, som C förklarade för mig när vi var ute på försöksanläggningen en gång, kossor är vanedjur. Så snart de vänjer sig vid nånting brukar de klara av det. Kanske inte klättra upp i en lyktstolpe, dock…

World of cow

Detta klarar nog inte en kossa.


Dagen går trögt framåt.
 Jag är inte riktigt ko-van med jobbet än. M sa nyss att jag kan jobba kortare dar om jag vill och sen jobba igen vid senare tillfällen. Det kanske jag gör. Nån gång.

Det känns som om jag är mer behövd på en institution än en annan. Jag har börjat rådda i ett projekt som jag trodde löpte på trots min sjukfrånvaro. Men icke! Bland annat på grund av att externa producenten har mejlat till Fel Person. Och Fel Person har inte reagerat. Inte rätt heller, för den delen, men ändå… För övrigt har Somliga plockat bort alla nyheter från en institutions startsida. Det var nog inte helt genomtänkt, för även om det var nyheter från november förra året var det i alla fall inte tomt. Ser inte klokt ut nu… Och förslaget till ny startsida ligger fortfarande på koll hos prefekten. Där det har legat sen i juli. Nej, det går inte undan här, alla gånger, det kan man inte påstå att det gör.

På förmiddagen tog jag ett samtal med Lisbeth. Vi ska ses nästa vecka och lunchbubbla. Men vi sågs faktiskt idag ändå eftersom hon och hennes lunchdejt var på samma ställe som jag. Jag åte kyckling tikka masala med ris. Dels kunde jag konstatera snabbt att Fästmöns dito rätt är tusen gånger godare, dels att portionen jag fick som såg så liten ut räckte och blev över. Jaa, jag erkänner: jag orkade inte äta upp. Jag lämnade, jag kastade mat.

Hann med att slå en kort signal till en vän på lunchen. Ibland anar och känner jag på mig saker och då måste jag bara fråga hur det är. Genast. Annars är det inte mycket bevänt med min människokännedom. Fy te rackarns vilka nitar jag har gått på de senaste åren…

Just nu sitter jag och sippar cappuccino vid datorn. Fikarast. Bara det att vi inte har nåt fikarum på en av institutionerna jag jobbar vid. Därför blir det bloggfika dessa dar i stället. För det mesta. Inte jämt. Ibland blir det arbetsfika.

På fredag eftermiddag ska jag delta i en workshop med titeln Vetande i Wikipedia. Jag använder Wikipedia rätt ofta, särskilt här på bloggen. Jag gillar när jag kan länka till en sida som inte är alltigenom kommersiell. Men frågan är om sidan är korrekt. Och huvudfrågan på fredagens workshop är hur vi ska få uppgifterna, själva vetandet, på Wikipedia att bli så korrekta som möjligt. På ett universitet som vårt känner vi nämligen ett visst ansvar…

Men DU då… Brukar DU söka information på Wikipedia och hur använder du den??? Skriv gärna några rader i en kommentar och berätta!


Livet är kort.

Read Full Post »

« Newer Posts - Older Posts »