Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Läkare utan gränser’

Ja, jag är helt förstummad. Idag finns det TVÅ (2) intressanta artiklar att läsa i söndagens lokalblaska. Nu har väl tidningen[s personal] överträffat sig själv? Men nåja, med intressanta inte sagt att de är lika bra som gårdagens läsning om slappt språk.

Redan på förstasidan hajar jag till när ordet

TYST!

slår emot mig i negativ färg på svart platta. Det aviserar en artikel inne i tidningen som ska handla om orättvisor och missförhållanden, men framför allt om kritiska röster på myndigheter i Uppsala. Om att som anställd

blåsa i visselpipan.

som det nypoppiga uttrycket lyder. (Amerikanskt larv!)

Rubriken inne i tidningen signalerar det svåra valet en anställd kan stå inför – att våga snacka om missförhållanden på jobbet eller hålla käften. (Artikeln ligger inte ute på nätet. Är lokalblaskan rädd för läsarkommentarer eller för att stöta sig med annonsörer? Man undrar…)

När jag börjar läsa handlar artikeln mest om utredningen om yttrandefriheten, en rättighet vi svenskar har, en rättighet som är skyddad i grundlagen, kära X och andra. Det nämns dock ett fall om en man och en kvinna som jobbade på myndigheter. Två människor som älskade sina jobb, men som såg oroande saker på arbetsplatserna. När de påpekade missförhållandena kallades de in i enrum. Där fick de veta att om de inte slutade prata skulle de bli av med sina jobb. De tu bestämde sig då för att gå till lokalblaskan och prata. Blaskan skrev en text. Men så ångrade sig mannen och kvinnan. De vågade inte. Synnerligen intressant historia! Det hade emellertid varit intressant på riktigt om artikelförfattaren lyft fram nån som hade vågat. För såna finns, jag lovar! 

Resten av artikeln handlar i princip om Göran Lambertz, som är ordförande i Yttrandefrihetskommittén. Intressant läsning det också, men resten av texten dödade ett reportage som kunde ha blivit bra. Nu får vi hoppas att lokalblaskan följer upp med artiklar om verkliga fall. Annars riskerar denna upptrappning att sluta som ett rejält magplask.

♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦

Den andra intressanta artikeln handlar om läkaren Peter Moberger som jobbar för Läkare utan gränser. Men den artikeln får man bara läsa i papperstidningen eller om man köper e-tidningen.

Peter Moberger har varit ute på uppdrag för Läkare utan gränser tre gånger, men är sugen på att ge sig ut igen. Han beskriver hur meningsfullt arbetet på fältet känns. Och det är tur att det finns såna som Peter Moberger som vill jobba där ute, för arbetet sker mer eller mindre ideellt. Så är det nån hjälporganisation jag ger pengar till är det just Läkare utan gränser. Folk jobbar nämligen inte inom den organisationen för att bli rika.

Tyvärr avslutas artikeln på det lite slappa sätt som diskuterades igår: med ett rejält korrekturfel. Jag begriper helt enkelt inte vad som egentligen ska stå där. Och sånt tar ju bort en hel del av det braiga med texten. Sorry, men…

Men han längtar jag

Den konstiga meningen är passande nog utmärkt med gräslig turkos understrykning: ”Men han längtar jag…” Vad menas? Ett exempel på slappt språk. Korrekturfelet gör att man inte begriper meningen.


Livet är kort.

Read Full Post »

En hel kvart tidigare än arbetstidens egentliga slut åkte jag hem idag. Jag är matt och yr och nu i kväll har jag fått mer ont.

Trots värkarna – ja, aliengänget verkar vilja komma ut nu – har jag fått en del fixat så här på fredagen. Jag betalade en gåva till Läkare utan gränser för att hedra minnet av en vän. Det känns så futtigt och jag hade önskat att jag hade kunnat sätta en nolla till efter beloppet… Men det ger oss inte vännen tillbaka.

En liten strykhög har försvunnit från arbetsrummet. Skönt att ta itu med sånt innan det blir en stor strykhög eftersom jag har svårt att stå längre stunder.

Linser för 90 dagar har jag beställt från nätet. Genom att skicka efter linserna från just det stället sparar jag 1 000 kronor – varje beställning. Det gör cirka    4 000 spänn om året, det.

Har säkerhetskopierat filer, framför allt foton. Inser att jag behöver nya USB-minnen. Filerna är väldigt utspridda just nu.

En hushållsbudget för nästa år har jag påbörjat. Det går ju inte att skriva i nån inkomst eftersom jag inte vet om jag har nån, men ändå. Jag har i alla fall börjat.

Känner mig trött och frusen och lite deppo och ensam i kväll. Stor skillnad mot glädeyran förra fredagen. Troligen för att jag är däckad av det där alien-gänget som lever rövare just nu. Jag ska svepa in mig i en pläd och gosa ner mig bäste fåtöljen. Kanske ta fram en öl och varför inte trolla fram lite popcorn eller nåt?

Jag fick sms från SAS – eh, finns det fortfarande? (DÄR kom ironin för den som har svårt att uppfatta sånt!). Det hade kommit tidigare idag till min gamla mobil. Uppenbarligen är jag i Köpenhamn och ska ta 21-flyget till Arlanda. Jahaja, jaså…

Att jag var i Köpenhamn och vill hem till Arlanda i kväll var mer än jag visste.


Undras vad jag har gjort
i Köpenhamn? Med mitt dåliga minne kan jag ju ha gjort vad som helst. Ytterligare ett skäl till att jag bloggar – mitt minne spelar tricks med mig och jag glömmer så lätt saker och ting. I morse glömde jag till exempel att tvätta halsen. Men jag kom på det i tid! Jag glömde också att lägga i handbromsen (andar gången på kort tid…) när jag hade parkerat på jobbet. Bilen började rulla medan jag satt i, så det var bara att rycka tag i handbromsen.

Nu ska jag fixa lite micro-popcorn. Om jag minns hur man gör… Vad håller du på med???


Livet är kort.

Read Full Post »

Dagen började i ljus. Inte heller var det särskilt kallt, men det blåser. Vi var båda ganska trötta i morse. Stackars Fästmön, som jobbat tre långa kvällspass på raken, fick inte sovmorgon idag. I stället samåkte vi för att hon skulle lämna prov. Jag fortsatte förstås till jobbet.

Ibland samåker vi.


Dagen har inletts
med ett stormöte och fortsatt med mejlerier hit och dit, lite webbjobb med mera. Äntligen är foldern också på väg till tryck.

Jag har ringt till den enda organisation jag skänker pengar – Läkare utan gränser – och lämnat en minnesgåva till en kär, bortgången vän. Det känns så… futtigt… Jag frågar mig själv varje dag varför jag inte ringde och undrade hur det var. Men vi har liksom alla så mycket att göra att vi glömmer bort andra. Mitt sms kom två dagar försent. Det går inte att ändra på, men det plågar mig och irriterar mig att jag, om nån, inte kunde fatta att… livet är kort… Jag kommer och tar ett sista farväl i alla fall, tillsammans med en vän. Det känns bra att just vi två gör det tillsammans.

Vidare har jag pratat med en person om möjligheten till en praktikplats för en stark och frisk ung man som behöver komma ut och jobba. Det verkar inte helt kört, men kan ta sin lilla tid.

Idag är det skrivbordslunch som gäller, för klockan 13 ska jag vara hos doktorn. Jag hoppas kunna få nånting smärtstillande för hälen. För övrigt är jag duktig vad gäller hälen, jag gör mina övningar, jag stretchar och tänjer och jag stapplar fram på två kryckor. Ja, inte inomhus hemma, dårå, men på jobbet. Det är väldigt irriterande att krycka fram på jobbet. Vattenflaskan kan jag fylla och trycka ner i jeansens bakficka, men det går ju inte med cappuccinomuggen. Så då fuskar jag och använder bara en krycka.

Till kvällen ska vi se Skyfall. Det blir till sätt och vis också till minne av min bortgångna vän eftersom jag bland annat fick ett biopresentkort av henne när jag fyllde år i april. Det är bara så ledsamt att jag inte kan berätta för henne sen efteråt vad jag tyckte om filmen! Men jag är övertygad om att hon hör och ser mer än somliga tror.

Skyfall – till minne av en kär vän.


Vi tar en bit Kinamat
före filmen, för idag blev det som sagt bara macka till lunch. Anna skulle vara fastande i morse, så hon behöver säkert nåt rejält att tugga på också. Hon låter förresten hälsa att hon är mycket upprörd för att jag glömde en av hennes karaktärer/alter egon: Hedvig. Så här får du en bonusbild:

Hedvig, strax efter att  jag hade stannat bilen för att asgarva.


Glöm inte bort att skratta, min vän! 


Livet är kort.

Read Full Post »

Jorå! Nog for vi iväg till OoooooOff efter att Fästmön hade slutat jobba idag. Och lustigt nog så… fungerade Annas mobil INTE som den skulle igen när säljaren skulle testa den innan han lämnade ut den till henne! Detta föranledde ett NYTT samtal till Nokia och om de inte byter ut mobilen mot en ny den här gången tänker jag göra totalslut med dem och sälja min Nokia N95 till lägstbjudande. BAH! (Dessutom tänker jag ge Nokia en svart bak. Och DET är farliga saker, det!)

 
Tills vidare: en mindre svart bak till Nokia och en ros till Morgan på OnOff för proffsigt och serviceinriktat bemötande.

                                                                                                                                                        Nokia får tills vidare en mindre svart bak och skälen är att Anna köpte sin nya mobil i september, men den har mest varit på lagning hos Nokia sen dess. En sån mobil ska liksom bara bytas ut utan diskussion.

Efter dessa turer blev vi rätt hungriga. Vi hade nog tänkt äta nyttigare idag, men hamnade till sist på XL Grillen där vi åt kycklingburgare och strips. Ja jag VET, men… Jag är ju redan tjock och ful, så…

Hemma igen hade vi återfått våra krafter, så jag tvingade upp Anna på en pall och så baxade vi gemensamt ner megagardinstången i vardagsrummet. Jag tog bort julgardinen och ersatte den med den lilla svarta. Trädde och trädde, det är en lååång stååång… (Det där blev nästan snuskigt. Ja men det blev det ju – om du läste Annas citat nedan!..)

Efter detta tog jag luren och ordnade med ett bidrag till minne av mammas kusin till Läkare utan gränser. Det var inte helt lätt eftersom man bland annat önskade en adress att sända gåvobrevet till. Jag lyckades hitta en adress och chansade på att den är rätt. Annars var det inte mycket som var rätt i annonsen – begravningsbyrån fanns inte ens med där (den kan vara lämplig mottagare av gåvobrevet, nämligen). Pratade senare med kära sysslingen som ringde upp och vi redde ut det som var trassligt. Men så trist det är när det blir fel i den här typen av annons! Mejlade mammas kusin B och gav uppgifterna – som visade sig vara korrekta, tack och lov. Kan ju mycket väl tänkas att kusin B också får frågor, liksom.

Mellan telefonsamtalen intog Anna och jag lite kaffe och kakor. För är man tant så är man och då ska det vara eftermiddagskaffe MED kakor. (Jag mår lite lätt illa nu, kan jag meddela.)

Kvällens TV-program blir Kommissarie Lewis på Kanal 5 klockan 21. Är det lika segt som sist får vi alla fall sova gott en stund.

Read Full Post »

« Newer Posts