Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘låga inkomster’

Är det nånting vi människor behöver så är det att ha nånstans att ta vägen. Nånstans att bo. De hemlösa kan snart se fram emot varmare tider, men de är lik förbannat utan nånstans att ta vägen, att bo. Ett eget hem. Och hur många halvgamla ”barn” bor inte kvar hemma hos mamma och/eller pappa därför att de helt enkelt inte kan bo nån annanstans.? Hur kul är det liksom att vara 25 – 30 bast och vara mambo? Det finns säkert söner och döttrar som tycker att det är livet på en pinne och får full service av sin/a förälder/föräldrar. Men nog vill väl de flesta av oss vara vuxna när vi är vuxna, så att säga?

Istappar
Vi behöver bo – även om det är på otursnumret 13…


Såväl villapriserna
som priserna på bostadsrätter ökar igen. Det beror bland annat på att det fortfarande är så låga räntor, men också på att det är brist på bostäder. Enligt en ledare i lokalblaskan flyttar 35 000 människor till Stockholm varje år – men det byggs bara 8 000 nya lägenheter. Nej, ekvationen går inte ihop alls. Här i Uppsala byggs det visserligen flest hyresrätter i Sverige, sägs det. Det handlar om 1 500 – 2 000 under fyra år. Och det är ju hyresrätter som troligen är mest lockande när man är ung och inte har hunnit spara ihop till grundplåten för en bostadsrätt eller en villa.

Samtidigt som det byggs många nya lägenheter undrar i alla fall jag vem som har råd att bo där. För inte är det just nån ung person eller knappt nån medelinkomsttagare heller, snarare direktörer och dess likar. Såna med månadslöner över 70 papp, liksom.

Bostadsbidrag är det visst bara barnfamiljer som får numera. Så här står det på Försäkaringskassans webbplats:

[…] Barnfamiljer med låga inkomster kan få bostadsbidrag. […]

Men när barnen har blivit vuxna och förväntas ha både egen inkomst och egen bostad – trots att de inte har det – då stryps bostadsbidraget. Och nåde den som har fått 50 kronor för mycket! Det ska betalas tillbaka – med ränta! Strunt samma då om man fortfarande har bostadsbidrag. Har man fått för mycket tidigare år ska man göra rätt för sig. Försäkringskassan ger och Försäkringskassan tar.

Den som lever på sjukersättning eller aktivitetsersättning har inte råd att bo. Bostadsbidrag får man som sagt inte om man inte har barn, men pensionärer, som oftast inte har småbarn, men låga inkomster och dessutom betalar mer i skatt – vem sa att livet är rättvist? – kan ansöka om bostadstillägg hos Pensionsmyndigheten. Alltid något…


Livet är kort.

Read Full Post »

Jag har läst en av de svåraste böckerna. Trodde jag. En bok vars baksidestext började med frågan

Hur lång tid tar det att förlora allt?

Författaren och journalisten Majgull Axelsson skrev boken …och dom som inte har efter att åren 1992 – 95 ha följt 14 människor med mycket låga inkomster. Detta blev berättelsen om hur deras liv förändras i och med att Sverige förändras.


En bok om 14 människor med mycket låga inkomster.

                                                                                                                                                        Majgull Axelsson är en av mina favoritförfattare. När hon dessutom visar sig vara en lysande reporter försämrar det ju inte mitt intryck. Berättelserna i den här boken handlar om arbetslöshet, skilsmässor, kriminalitet, våld, knark. Livets baksidor, helt enkelt.

Jag har redan skrivit lite om boken här. Då hade jag just tagit mod till mig och börjat läsa den, nästan sju månader efter att jag fick den av Nurse Rached. Den börjar ju med en berättelse om en kvinna som skilde sig, blev arbetslös, blev vräkt och som sålde sin servis Måsen… *sneglar i högerspalten*

Det var ingen lätt läsning, det här. Det var bitvis väldigt tufft. Trots att boken har flera år på nacken slås jag av hur lite som har förändrats. Och Kerstins känsla av vanmakt känner jag igen…

[…] – Men du själv då? säger jag til slut. Finns deet något hopp om något nytt jobb för dig? Vad säger arbetsförmedlingen?
Kerstin gör en ny grimas.
– Äh. Jag kommer aldrig att få något riktigt jobb igen… […]

Majgull Axelsson är i Meteropolen Byhålan och Stöllestan också och intervjuar folk. Och skriver på sin roman Aprilhäxan (1997), gissar jag. Har du inte läst den så gör det. Jag rekommenderar den varmt!

Jag fnissar lite igenkännande när Majgull Axelsson skriver om barn.

[…] Carina, Helen, Birgitta och Jenny tillhör den generation kvinnor som blev med barn. Nuförtiden skaffar man barn […]

Men så åker jag ner igen när jag läser om Gunilla, den yngsta i gruppen. Hon som sökte mer än femtio jobb och inget fick. Femtio jobb låter lite för mig. Däremot inser jag att jobb eller inte handlar om kontakter. Det gjorde det redan 1995:

[…] Det är Gunilla som får mig at inse hur den informella arbetsförmedlingen i den svenska industrin fungerar. Hon fick sitt jobb tack vare att hennes mor och syster redan fanns på fabriken. Och när hon numera ringer runt till företagen i de södra förorterna får hon gång på gång bekräftat att det gäller att ha kontakter. […]

Att ha ett arbete är en dröm för en sån som jag. Men personerna i boken har en annan syn på arbete. Kanske hade det med tidsandan att göra eller kanske är vi ändå inte så lika, trots allt..? Samtidigt suger jag åt mig Annas ord:

[…] Ingen av dem jag intervjuar kommer heller på tanken att arbetet är det som ger mest mening åt deras liv. Inte ens Anna, hon som annars är den som talar mest väl om sitt arbetsliv.
– Meningen med livet? säger Anna när vi endag sitter på hennes blommande balkong i Rosengård. Meningen med livet är att människan ska bli sin godhet. […]

Det här är en tung bok så tillvida att den var jobbig att läsa. För övrigt är den inte tung, blott 188 sidor med bra gradstorlek.

Tack, Nurse Rached! Det här var en tankebok!!!

Read Full Post »

Frågan i rubriken ställs på baksidan av boken …och dom som inte har av Majgull Axelsson. En bok jag fick av Nurse Rached i början av september förra året, men som jag inte har vågat röra förrän nu. Och jag vet knappt om jag vågar fortsätta läsa den.

Jag har verkligen utmanat mig själv genom att börja läsa denna bok. Boken, som är en sorts reportagebok om 14 människor under åren 1992 – 95 som har det mindre bra på grund av låga inkomster.

Kerstin, som boken inleds med, förlorade ”allt” på fyra år: skilsmässa, jobb och två söner som spårade ur. Och sitt hem. Hon vräks. När boken skrivs lever hon i en liten lägenhet och har inte råd med telefon eller tidning för det räcker inte a-kassan till. Hon har sålt sin Måsen-servis. Den inbringade 3 000 kronor. Det räcker ett tag…

Alltså jag vet inte om jag pallar fortsätta. Jag har visserligen varit utan jobb i lite mer än två år. Bara. Jag lever i ett särboförhållande som jag ändå upplever har stärkts genom svårigheterna. Ett tag till har jag råd med telefon och tidning, men a-kassan räcker inte ens till månadens räkningar. Jag har förmånen att få en extra slant via en inkomstförsäkring. Ett tag till det också. Inte i nån evighet, kortare tid än a-kasssan, för övrigt. Och min Måsen-servis, eller de delar jag har av den, är fortfarande osåld… *sneglar åt högerspalten*

Jag kan inte hjälpa det, men jag undrar: Hur lång tid tar det att förlora allt?

Read Full Post »

Rökare är en utdöende (!) art i Sverige. Åtminstone om man får tro en rapport av en amerikansk finansiell koncern. Statistiker och analytiker i koncernen menar att Sverige är rökfritt år 2028.

HURRA! (Om det är sant!..) 

Rapporten som har tagits fram vänder sig till tobaksindustrin. Och där är man minst sagt nervös. Rökningen i världen minskar hela tiden. Skälet antas vara att folk blir mer hälsomedvetna.

Folkhälsoinstitutet i Sverige dårå (finns det såna institut nån annanstans i världen..?) tycker man att rapporten låter bra, men lite för bra för att prognoserna ska vara sanna. Trenden har varit att antalet rökare minskar. Däremot är det fortfarande ett stadigt gäng som röker, framför allt lågutbildade med låga inkomster och personer med funktionshinder.


Rökningen minskar.

                                                                                                                                                           Svenska rökare är också skeptiska. De vill fortsätta kunna slappna av och snacka skit över en cigg, enligt en artikel i Dagens Nyheter. En av dem säger i artikeln att hon

[…] tycker att det är gott efter maten och socialt med kompisarna. […] Det finns alltid de som söker kickar eller avslappning i ett stressigt liv och vips så är man beroende. Dessutom är tobaksindustrin aggressiv och kommer att hitta nya strategier för att nå ut. Och staten får ju skattepengar när vi köper cigg så de vill väl inte heller ha det rökfritt. […]

Som jag minns det ÄR det gott med en cigarrett efter maten och till kaffet och jag belönade mig ofta med en cigg när jag gjort nåt bra eller hade det stressigt omkring mig. Men… jag började må riktigt jävla illa av skiten, det stank om mig, mina kläder, mitt hem och så blev det så dyrt. Sköna tusenlappar som bara gick upp i rök…

Tja, vi ska alla nån gång dö. Och rökare gör det troligen snabbare och plågsammare än icke rökare. Valet är ditt. Däremot är det inte juste att röka så att medmänniskor drabbas. Fast att gå så långt som en bostadsrättsförening i Sundsvall gjorde, med angiveriverksamhet, tycker jag är rena KGB-metoder. Nej, då är det nog bättre att folk själva inser hur dumt det är att röka och vilka fördelar det finns med att INTE röka. Till och med jag insåg fördelarna – efter 30 år. Nu har jag varit rökfri i ungefär sju och ett halvt år.

Read Full Post »